KOMMUNISTPARTIERNA VÄRLDEN ÖVER DIREKTSTYRDES GENOM KOMINTERN FRÅN MOSKVA – 1943 BILDADES DET MÄKTIGA IA = INTERNATIONELLA AVDELNINGEN I CENTRALKOMMITTÉN

”Vår tid skall komma om 20 eller 30 år. För att vinna behöver vi ett överraskningsmoment. Borgerligheten måste fås att somna, så skall vi börja med att sjösätta den mest spektakulära fredsrörelsen någon skådat. Det kommer att bli elektrifierande ouvertyrer och aldrig förr sedda eftergifter. Kapitalistländerna, dumma och dekadenta, kommer att medverka till sin egen undergång. De kommer att hoppa jämfota för en andra chans att vara vän. Så fort deras gard har sänkts, skall vi slå dem med vår knutna näve!”

Mauilsky, KOMINTERN:s Generalsekreterare i ett tal i Leninskolan för politisk krigföring år 1931.

Verkar inte detta av KOMINTERN:s Generalsekreterare för 74 år sedan gjorda uttalande stämma ganska väl in på det återuppväckta ”Sovjet/Putin-unionens” agerande idag. Först att ”vagga in” Väst i en ”fredsdvala”. Därefter – när ”sömnen är som djupast” och det västliga försvaret  försvagat eller t o m nedlagt  – ”ja, slår man till”. Det enda som inte stämmer är den ”kommunistiska ideologin”, som väl Putin inte längre hyllar, utan istället ”något åt det motsatta hållet”. Men ytterligheterna sluter mycket väl an till varandra i cirkeln. Det ”rödaste rött” går lätt över i det ”svartaste svart” eller ”brunaste brunt”.

KOMINTERN hade bildats 1919 efter den bolsjevikiska revolutionen i Ryssland 1917, då Lenin tog makten. Det står för den ”Kommunistiska Internationalen” och bestod av medlemmar i samtliga kommunistiska partier i hela världen under ledning av det sovjetiska kommunistpartiet med uppgift att föra revolutionen vidare.  Det var genom KOMINTERN som kommunistpartierna i olika länder – även i Sverige – DIREKTSTYRDES från Moskva. KOMINTERN upplöstes av Stalin 1943 och ersattes av det sovjetiska kommunistpartiets Centralkommittés INTERNATIONELLA AVDELNING (IA), som övertog KOMINTERNS roll som ledare av världskommunismen. (se vidare DAGBOK FRÅN VOL 2 sid 376 ff).

Genom mina militära funktioner – som jag berättar om i DAGBOK FRÅN UD Vol 2 – kom jag att veta en hel del om de östliga underrättelsetjänsterna och deras agerande. Lägger därför här nedan in ett utdrag ur DAGBOK FRÅN UD Vol 2 sid 66 ff, som kanske kan intressera. Men bäst är att läsa hela volym 1 och 2 för att få de rätta sammanhangen (beställs genom fliken ”Länkar”).

CIT. Det är viktigt att man i frågan om åsiktsregistreringen beaktar den kommunistiska rörelsens utveckling i sitt historiska sammanhang. Under perioden 1920-1945 var kommunistpartiet i Sverige inte ett självständigt svenskt parti utan en underavdelning av det sovjetiska Komintern, alltså det organ genom vilket det Sovjetiska revolutionära kommunistpartiet direkt styrde de lokala kommunistpartierna, även det svenska. Man skall erinra sig att den sovjetiska kommunismen eller marxism-leninismen kom ur den bolsjevikiska revolutionära rörelsen som förespråkade den blodiga revolutionen som vägen till ”det hägrande slutmålet ”den sanna socialismen”. Här skilde de sig åt från mensjevikerna som förespråkade den demokratiska vägen till ”den sanna socialismen”, alltså den socialdemokratiska vägen till socialismen. Slutmålet var detsamma men vägen till slutmålet var annorlunda.

Dessutom skall beaktas att de svenska partimedlemmarnas lojalitet och lydnad till partiledningen nästan ”var blind”. När partiledningen, t ex i samband med Molotov-Ribbentroppaktens tillkomst 1939 (se kap 42 nedan), proklamerade ”att nu skall vi samarbete med Nazityskland”, ekade svaren i partileden ”ja” till detta. Dock inte totalt, varpå en del uteslöts eller lämnade partiet.

Ända sedan 1920-talet arbetade kommunisterna liksom Komintern på två plan, dels det öppna partiarbetet dels det underjordiska. I det underjordiska arbetet fanns en överlappning till OGPU:s senare KGB:s arbete. En underjordisk gren bedrev rent industrispionage, en sökte infiltrera de europeiska krigsmakterna och en sökte infiltrera den europeiska socialdemokratin, även den svenska. I Sverige finns flera exempel på att kommunistiska ombudsmän agerat mellanhänder då KGB värvat kontakter. Alla dessa kontakter behöver emellertid inte ha varit olagliga eller hunnit nå detta stadium före tvunget eller frivilligt avbrytande.

Efter 1945 – Komintern hade avskaffats 1943 och ersatts av IA – förblev det svenska kommunistpartiet lojalt mot Sovjetunionen ehuru med vissa konvulsioner vid ”svåra tidpunkter” som Pragkuppen 1948, Berlinupproret 1953, Ungernrevolten 1956 och Berlinmurens tillkomst 1961. Lojaliteten fick dock många törnar och partiet var inte helt enigt i sin lojalitet mot Sovjetunionen. I och med C-H Hermanssons partiledarskap 1964 – 1975 gjorde partiet en faktisk eller taktisk distansering mot Sovjetunionen, men ändå fanns en kärna av sovjetlojala medlemmar kvar i partiets centrum. Till exempel protesterade partiet kraftigt mot den sovjetiska inmarschen 1968 i Tjeckoslovakien enligt Brezjnevdoktrinen, men sände ändå senare representanter till det tjeckoslovakiska kommunistpartiet. Det var som sagt främst en markering.

Även om tillkomsten av 1968-års-vänstern innebar ytterligare utspädning av partiets sovjetvänlighet – där de många utbrytargrupperna istället riktade sin solidaritet mot Kina, Cuba, Vietnam, befrielserörelserna i Afrika etc – spelade fortfarande den marxistisk-leninistiska kärnan en tyngre roll i det svenska partiet än vad dess numerär egentligen borde ha berättigat. Samma kan sägas ha gällt i första hand fram till 1990-talets början, då ju både Sovjetunionen och den sovjetiska kommunismen officiellt avskaffades. I stort sett är väl förhållandet likadant i skrivande stund 2014, där partiets inre kommunistiska kärna inte gärna vill anpassa sig till den historiska utvecklingen utan nostalgiskt kvarhåller idealen från sovjetkommunismens tid.

Alltså hade kommunisterna i Sverige dubbla lojaliteter, framhävdes det från socialdemokratiskt håll, i främsta rummet till kommunismen eller marxism-leninismens hemland Sovjetunionen. Bland kommunisterna fanns alltid en inre totalt sovjetlojal kärna och därutanför en ”mer harmlös krets”. Så var fallet även efter Kominterns avskaffande 1943. Ända fram i modern tid har således kärnfrågan för en säkerhetsmässig syn på kommunister varit om de hört till ”den inre sovjetlojala riskkärnan” eller till den ”mer harmlösa utfyllnaden av partiet”.

Genom spionage-, agent- och underrättelseverksamhet kunde i varje fall den inre sovjetlojala kärnan – kanske även den yttre kretsen – förse Sovjetunionen med uppgifter från känsliga svenska arbetsplatser, liksom ”ställa till bråk inom facket” genom att organisera strejker, sabotage och annan oreda på arbetsmarknaden. Till exempel vid NOHAB, Flygmotor, Ferroregleringar och Vargöns AB i Trollhättan – som hade mycket tung försvarsindustri – vid Volvo, Eriksbergsvarvet, Bultfabriken och SKF (Svenska Kullagerfabriken) i Göteborg – vid marinverkstäderna i Stockholm, Bofors, LM Ericsson, AGA och Svenska Fläktfabriken. Samt vid gruvorna i Norrbotten.

Följaktligen måste kommunister sättas under bevakning, inte främst av polis utan av fackliga socialdemokratiska förtroendemän, som ”kände dem bäst” och kunde avgöra vem som var ”pålitlig och inte”. Kriteriet för ”urskiljning” var alltså inte om vederbörande arbetare hade begått något lagbrott – eller var misstänkt för brott – utan vilka politiska åsikter han hyste. Detta var naturligtvis en mycket känslig politisk registrering redan vid den tid när Birger Elmér (chef för spionbyrån IB i Försvarsstaben) anställdes vid Försvarsstabens utrikesavdelning år 1951. Med de förbindelser som Elmér hade rakt upp i den socialdemokratiska partiledningen, i synnerhet med försvarsministrarna Torsten Nilsson och Sven Andersson, lyckades han inom Försvarsstabens rent militära ram grundlägga, konsolidera och t o m utvidga den ”inrikes registrerings- och bevakningsverksamheten” till den grad att ”Grupp B” eller IB formellt inrättades i Försvarsstaben 1958. SLUTCIT

LÄS VIDARE OM SPIONBYRÅN IB I DAGBOK FRÅN UD VOLYM 2.