Debatt på Newsmill 2013 Bo J Theutenberg – Mathias Mossberg om ubåtar (Utdrag ur Dagbok från UD vol 2 sid 477-495)

Utdrag ur Bo J Theutenbergs Dagbok från UD vol 2, kap 37 (sid 267-317 + Bil 1 sid 477-495)

Debatt på Newsmill 2013 Bo J Theutenberg – Mathias Mossberg om ubåtar.

Bo Theutenberg. Debattinlägg på NEWSMILL 2013-04-26 kl 11.04

Kommentar/replik den 26 april 2013 till Mathias Mossbergs artikel ”Dags att berätta hemligheterna om ubåtarna” på Newsmill.

40 år sedan ”min” protestnot den 26 april 1983 – ”Dagbok från UD”

Det var jag som skrev protestnoten efter Hårsfjärden

Någon gång hösten 1975 kom en relativt ung ny UD-tjänsteman vid namn Mathias Mossberg till ambassaden i Moskva, där också jag tjänstgjorde 1974- 1976, då jag utnämndes till UD:s Folkrättssakkunnige. I denna egenskap skrev jag de båda protestnoterna till Sovjetunionen, dels noten den 5 november 1981 efter U 137:s grundstötning i Karlskrona skärgård, dels noten den 26 april 1983 efter incidenterna i Hårsfjärden i oktober 1982. Det är alltså idag den 26 april 2013 exakt 30 år sedan. Den första noten skrevs under regeringen Fälldin II:s regeringstid, den andra noten under Olof Palmes inledande regeringsperiod 1982. Denna not överlämnades av statsminister Olof Palme själv till den sovjetiske ambassadören Pankin samma dag som den s k Ubåtsskyddskommissionen meddelade att den kommit fram till att det var sovjetiska ubåtar som ånyo kränkt svenska vatten.

Ubåtsskyddskommissionen leddes av socialdemokratins ”grand old man” förre försvars- och utrikesministern Sven Andersson med ytterligare två socialdemokratiska ledamöter Olle Svensson och Maj-Lis Lööw. I kommissionen ingick den unge Carl Bildt (m) och Lars Eliasson (c). Jag biträdde kommitten i folkrättsliga och neutralitetsrättsligs fågeställningar. Det är resultatet av denna kommissions arbete som Mathias Mossberg, som inte ens var med på den tiden, förfäktar vara ett bottennapp i svenskt utredningsväsende. Fullt av lögner! Det fredsälskande Sovjetunionen kränkte inte Sverige, utan det var NATO-ubåtar som opererade i svenska vatten. Detta tycks vara Mossbergs bärande budskap i den konspirationsteori han av märkliga orsaker för till torgs tid efter annan. Av vilket skäl?

477

I min alldeles nyutkomna bok ”Dagbok från UD (Volym 1; utkom december 2012)” har jag börjat utge de detaljerade dagböcker jag kontinuerligt förde dag för dag under min tid både i Försvaret och i UD. Från början på 1960-talet tjänstgjorde jag i incidentberedskapen i Flygvapnet samt senare på Op 2 i Försvarsstaben. Blev 1986 major i Flygvapnets reserv samt ÖB: folkrättslige rådgivare. Hade alltså en ordentlig inblick i de rent militära frågorna liksom i underrättelsetjänstens arbete. Så jag tycker mig veta vad jag talar om.

Det är mot denna bakgrund samt på basis av insikterna i underrättelsearbetet som jag undrar om Mossberg befinner sig på samma planet som jag? Fick Mossberg i sitt arbete med de senare Ekéiska kommissionerna (SOU 2001:85 och SOU 2002:108, vilka jag märkligt nog aldrig hade någon kontakt med) aldrig del av det innersta superhemliga underrättelsematerialet? Och om han fick det, varför tolkar han det på det sätt han gör? I klart konspiratorisk riktning. I min bok ”Dagbok från UD” tar jag upp denna aspekt. Alltså att det fanns och fortfarande finns personer som decennium efter decennium ”lägger ner hela sin själ” i att försvara den militaristiska och kommunistiska stormakt som hette Sovjetunionen och som satte i system att genom terror och förtryck och spioneri och underrättelseoperationer hota såväl sin egen befolkning som andra länder! Varför uppträda som denna numera avlidna terrorstats försvarsadvokat? Jag förstår inte Mossbergs upplägg och syfte med det budskap han för till torgs.

En person som däremot fick del av detta underrättelsematerial var Ubåtsskyddskommissionens socialdemokratiske ordförande Sven Andersson, som på basis av detta material ”brännmärkte” Sovjetunionen som kränkare än en gång. Vilket fick till följd att den socialdemokratiske statsministern Palme överlämnade den protestnote jag själv skrivit underlaget till. Allt arbete och hela scenariot var när det pågick en ”socialdemokratisk grej”, där Olof Palme själv överlämnade protestnoten.Varför argumenterar Mossberg utefter linjen Bildt-NATO? Att Bildt eller någon annan överhuvud skulle ha kunnat rubba Sven Anderssons ritningar och bevekelsegrunder för sitt brännmärkande av Sovjetunionen håller jag för fullständigt uteslutet.

Och vad är det för märkligt med de NATO-ubåtar som Mossberg hela tiden uppehåller sig vid? Det är klart att vi under denna tid samarbetade med NATO, den enda garanti vi hade att överleva i ett kalkylerbart krig där den enda tänkbara angriparen var Sovjetunionen. Jag berättar en hel del om detta

478

i Dagbok från UD, inte minst i de kommande fyra volymer som är planerade. Men NATO höll sig till de bestämda ”identifieringsrännorna” och meddelade oss alltid via olika kanaler var ”de fanns”, så vi hade inga större problem med NATO. Däremot med Sovjet. Stora problem!

Det var Tage Erlander och Sven Andersson (”Stor-Sven”) som inte ville uppleva samma ”hasard” som under 1:a och 2:a världskrigen känntecknade den svenska försvarsförmågan som iscensatte det nära hemliga samarbetet med USA och NATO som Sveriges säkerhet egentligen vilade på. Detta gick väl inte så bra ihop med ”den Undénska neutralitetspolitiken”, men det gjorde att Sverige inte var så prisgivet och öppet som det utåt kunde te sig. Därav allt ”hysch-hysch” och ”dubbelspel”. Det är klart att vi måste samarbeta med de NATO-styrkor som innerst inne skulle skydda oss vid ett sovjetiskt anfall. Detta var naturligtvis ett ”machiavelliskt dubbelspel” som Olof Palme gillade. Så visst spelades det dubbelt men på ett annat sätt än Mathias Mossberg tror. Så Mathias, håll an med dina anklagelser och konspirationsteorier. De håller inte riktigt!

Jag var med som en ganska central aktör när det hände 1981-1983. Mathias Mossberg, liksom socialdemokraten och ubåtsutredaren Rolf Ekéus, kom in i detta 15-20 år senare, där de mer eller mindre framgångsrikt försökt rekonstruera händelser och företeelser som i sig själva är ganska omöjliga att långt i efterhand få full kontroll över. Dessutom utan att samtala med och höra centrala aktörer ( som jag själv).Varför desavoerar socialdemokratin sig själv så att säga? Att i efterhand ifrågasätta och desavoera ett av de mer kraftfulla drag mot Sovjetunionen som gjorts i svensk historia, långt bort från den Undénska undfallenhetspolitiken typ det misskötta Wallenbergärendet.

Tänk bort Mossberg – och även de Ekéiska kommissionerna – tänk vilken ”historisk grej” Palmes energiska protest den 26 april 1983 mot Sovjet hade varit – utan allt detta ifrågasättande och märkliga efterspel. Som ingen begriper syftet med! Denna protestnot hade – om den fått stå orörd utan efterföljande ”attacker” från de egna socialdemokratiska leden – faktiskt utgjort ett ”gottgörande” för den s k undfallenhetspolitiken mot Sovjetunionen och placerat socialdemokratin i ett helt annat historisk fack än där den nu hamnat efter 30 års ”internt käbbel” om det riktiga i att avlåta denna protestnot. Skjuta sig i foten hela tiden!

479

Jag tror inte att någon kommission i efterhand sker rätt med att utreda vad som egentligen skedde i det drama som det svenska försvaret kontinuerligt arbetat med. Vi som var med i de kretsar som trodde sig veta vad som innerst inne hände kan dra våra strån till stacken, men underlaget vilar i det fördolda liksom det dokumentariska underlaget. Sånt här lades inte på dossier i ett läckagekänsligt arkiv. Det finns nog inga arkiv att öppna är jag rädd. Man får istället försöka dra lärdom av det historiska för det svenska försvarets framtid. Att i framtiden spela med öppna kort.

Bo J Theutenberg
Jur.dr. Professor i folkrätt
UD:s Folkrättssakkunnige/ambassadör 1976-1987 F d ÖB:s folkrättslige rådgivare
F d major i FV reserv

480

Bilaga 1:2 (till kapitel 37, 481-487)
Bo Theutenberg. Debattinlägg NEWSMILL 2013-05-20 kl 21.05

Varför detta 30-åriga ubåtskrig? – mina förklaringar

I min nyutkomna bok DAGBOK FRÅN UD (Volym 1) kan man följa varje moment i Regeringens och Försvarets handläggning av såväl U 137 (1981) som Hårsfjärdsincidenterna (1983). I sin artikel den 28 april Mossberg borde be sjöofficerarna om ursäkt kommenterar förre ÖB Bengt Gustafsson min artikel Det var jag som skrev protestnoten efter Hårsfjärden den 26 april med orden: ”Och igår (26/4) har UD:s dåvarande folkrättsexpert Bo Theutenberg med rätta ”sågat” Mossbergs betygsättning av Sven Anderssons kommissionsbetänkande, som enligt Olof Palme gjort ”ett utmärkt, sakligt och koncentrerat arbete. De redovisar att kränkningar av ubåtar har haft mycket större omfattning än vi tidigare trodde, kränkningar av ett antal minifarkoster som pågått under lång tid och stegrats.” .

I sin artikel den 14 maj Före 1992 kunde marinen inte höra några minkljud påpekar Bengt Gustafsson att många av debattörena och ”tyckarna” uppvisar stor okunnighet i ubåtsfrågan och dess många detaljer. På grund av okunskap och ”politiskt önsketänkande” blir det lättare för många att sätta tilltro till den typ av scenarier som Mathias Mossberg och andra för till torgs.

Liksom förre ÖB Bengt Gustafsson rekommenderar sin bok Sanningen om ubåtsfrågan. Ett försök till analys till läsning, rekommenderar jag min nyligen utkomna detaljerade bok Dagbok från UD (Volym 1) till läsning. Som jag underströk i mitt inlägg den 26 april – 30-årsdagen av överlämnandet av protestnoten till Sovjetunionen – var jag synnerligen aktiv i handläggningen av båda dessa frågor 1981 och 1983. Jag var alltså med när detta hände. Jag behöver inte långt i efterhand – som de Ekéiska kommissionerna där Mossberg ingick – rekonstruera något, utan var samtida aktör och vittne. Mina dagboksanteckningar baserar sig på mitt eget, regeringens och ÖB:s agerande i båda kriserna samt på de handlingar och rapporter som minut för minut flöt in till regeringen och försvaret.

När man t ex läser ÖB:s (Lennart Ljung) tilläggsrapport den 9 november 1981 (tillägg till hans rapport den 4 november) om U 137-kränkningen blir det fullständigt obegripligt att någon ens seriöst kan föreslå att U 137:s

481

intrång kunde vara en ”olycksalig felnavigering”. Icke! Återigen, avsaknad av kunskap och frånvaron av detaljer bygger upp en mytbildning som fortplantar sig och till slut uppfattas som ”den obestridliga sanningen” (sid 50-51 i Dagbok från UD).

Vi som läste dessa hemliga ÖB-rapporter när det begav sig 1981 (U 137) respektive 1982/1983 (Hårsfjärden) var tvungna att reagera på det som landets ansvarige Överbefälhavare rapporterade till regeringen samt agera på grundval av detta. Ingen annan kunde ha någon annan konsoliderad uppfattning än landets ÖB, som satt på de enda och verkliga resurserna att utreda detta. Det är en gåta hur förre utrikesministern Bodström kunde ha sin uppfattning klar i samma minut 1982 som händelserna inträffar i Hårsfjärden att det a) inte var några ubåtar och b) det i varje fall inte var sovjetiska ubåtar. Hade han själv dykt ner i Hårsfjärdens böljor och förvissat sig om detta?

Vad grundade han sin ”sekundsnabba” uppfattning på i oktober 1982, då han dessutom var alldeles nytillträdd som utrikesminister med starkt begränsade kunskaper i utrikes- och säkerhetspolitik? För att inte tala om tekniska kunskaper om ”ubåtar och sådant”! Hade utrikesministern en bredvidstående teknisk utredningsapparat som vi övriga tjänstemän på UD inte kände till? Den enda instans som i oktober 1982 hade kapacitet och förmåga att undersöka och begripa sig på den typ av bevis som kom fram var landets ÖB och de militära myndigheterna.Vem eljest hade den tekniska kapaciteten och kunskapen att motsäga ÖB:s utlåtanden och slutsatser?

När statsminister Palme överlämnar den av mig författade protestnoten den 26 april 1983 kl 15.15-16.00 till Sovjetunionens ambassadör Pankin poängterar han i samtalet med Pankin just detta, nämligen att han till fullo litar på den av ÖB och sedermera av Sven Anderssons Ubåtsskyddskommission fastställa slutsatsen att det var sovjetiska ubåtar som befunnit sig i Hårsfjärden (Dagbok från UD sid 198-199). Bodströms idé på mötet hos Palme på Statsrådsberedningen söndagen den 24 april 1983 – där jag var närvarande och då protestnotens slutliga innehåll fastställdes (Dagbok från UD sid 189- 195) – att regeringen kunde ”ta en paus på några veckor och s a s fundera på saken” – avfärdades av Palme med att ”regeringen måste agera mindre än en halvtimme efter rapportens publicering” (alltså Ubåtsskyddskommissionens rapport den 26 april 1983) och till Sovjetunionen avlämna en skarp protestnot (Dagbok från UD sid 190, noten).

482

Det fanns alltså en ”falang” redan ”från sekund ett” i ”Hårsfjärdendramat” som av rent politiska skäl, eller skall man säga vänsterideologiska skäl, eller sovjetpolitiska skäl, ville förhindra, försvaga och underminera Sven Anderssons Ubåtsskyddskommissions dramatiska slutsatser att det var Sovjet som på nytt hade kränkt svensk inre vatten (alltså efter U 137 år 1981). En stark protest avvek enligt denna falangs mening från det traditionella sättet som Sverige brukade uppträda på gentemot Sovjetunionen – alltså med undfallenhet och ”stryka medhårs”.

Vad som alltså dyker upp här är den ”traditionella Undénska undfallenhets- politiken”mot Sovjetunionen,där den tämligen hårt formulerade protestnoten avviker från det ”svenska traditionella uppförandemönstret mot Sovjet”. Med på mötet hos Palme söndagen den 24 april 1983 var även Sverker Åström, som var bland dem som starkt förfäktade denna uppfattning. Han ville ”mildra protestnotens skrivningar”. I dessa ”politiska konstellationer” stod, kan man säga, statsminister Palme ”till höger” och understödde faktiskt ”mina hårdare formuleringar” i protestnoten (Dagbok från UD sid 189).

Vad Mathias Mossberg gör i sin argumentering 30 år senare är att han endast fullföljer den ”röda linjen” från tiden då detta hände 1982/1983. Det är inga nya idéer som Mossberg framför nu 30 år senare, utan endast ett fullföljande av ”falangens uppfattningar” 1982/1983. Man ältar samma sak och samma argument hela tiden. ”Det var inte Sovjet”! Etc etc. I min Dagbok från UD skriver jag (sid 208):

”Som sagts ovan hade Sven Andersson genom sina formuleringar fullständigt ”låst” regeringen. Mot detta reagerade – jag var själv vittne till det hela – flera av de radikalaste rådgivarna kring Palme med oerhörd ilska, eftersom de säger sig inte ha vetat att Sven Andersson tänkte peka ut Sovjetunionen (dessutom utan att i förväg ha informerat regeringen). I detta minst sagt prekära läge gällde det att hitta argument för att underminera Sven Anderssons rapport och dra alla de indicier och bevis som fram- lagts inför kommissionen i tvivelsmål, inte minst de rent tekniska. I tiden framöver ser vi en uppsjö av ”tekniska experter” på kavitationsljud, signalspaning, minor etc, vilka med sina plötsligt förvärvade detaljerade kunskaper vida överglänser försvarsmaktens samlade expertis.

Ubåtsskyddskommissionens ”timing” är, som framgått, dessutom ytterst dåligt vald, då kommissionens rapport kolliderar med Palmekommissionens 1982 lanserade projekt ”Gemensam säkerhet”. Det är, tror jag mig veta, spillrorna av detta resonemang och synsätt i Palmes innersta krets som ger eko i Bodströms egen inställning till ubåtarna.

483

Allt hade varit i säck innan det kom i Bodströms påse. Detta synsätt kommer också till uttryck i de senaste versionerna av nottexten, där det – som visats ovan – inte längre är Sovjetunionens regering som bär ansvaret utan den sovjetiska marinen”.

Förutom alla de ”nya tekniska experter” som uppträdde i sammanhanget – och fortfarande uppträder – är det alltså ”timingen” i Sven Anderssons utspel 1982 som av ”falangen” ansågs desaströs. En skarp protest till Sovjetunionen 1982 störde på ett ofantligt irriterande sätt den nya ”generallinjen” i svensk säkerhetspolitik, nämligen det av den s k Palmekommissionen 1982 framlagda dokumentet ”Gemensam säkerhet”, i vilken kommission Anders Ferm var sekreterare och den i den efterföljande svenska ubåtsdebatten förekommande sovjetiske medlemmen av det sovjetiska kommunistpartiets Centralkommitté Georgij Arbatov var medlem (den s k Ferm-Arbatov-affären).

I begreppet ”gemensam säkerhet” ingick ett nära samarbete med Sovjet som en bärande ide! Alltså att samarbeta med ”fienden” Sovjetunionen. Denna grundidé stördes nu av Sven Anderssons oönskade och av regeringen ”oauktoriserade utspel” om de sovjetiska ubåtarna i Hårsfjärden den 26 april 1983, samma dag som protestnoten avläts. Inte minst av detta skäl måste Sven Anderssons ”tilltag” undermineras och brännmärkas. Drevet igångsattes fr o m ”dag 1”.

Det är så det hållit på sedan 1982/1983 med de två nya Ekéiska kommissionerna (Perspektiv på ubåtsfrågan SOU 2001:85 och Fred och säkerhet SOU 2002:108), tillsatta av den socialdemokratiske statsministern Göran Persson. Cirka 20 år efter de reella händelserna 1981 och 1982/1983 hade således ”falangen” lyckats så ut så mycket misstro mot Sven Anderssons Ubåtsskyddskommission och Olof Palmes därpå följande protestnot den 26 april 1983 att ”allt nu skulle omvärderas” i enlighet med ”falangens” syn på saken. Mycket riktigt blev det ju ”falangen” som genom de Ekéiska utredningarna vid 2000-talets början som ”gav sig själv rätt”! Mycket tack vare att centrala aktörer och vittnen som deltagit i handläggningen 1981-1983 – som t ex jag själv – aldrig medverkade i dessa utredningar. En mycket märklig form av ”opartisk utredning”!

Men dessa utredningar i början på 2000-talet var inte ”opartiska”. För att förstå detta måste man ha ”sin UD-historia” från början på 1970-talet klar för sig, vilket Mathias Mossberg inte kan ha, eftersom han kom över från

484

Handelsdepartementet först 1975, då han började sin tjänstgöring i UD vid ambassaden i Moskva tillsammans med mig. För att förstå den totala misstro som kom att hysas mot utredningarna i början på 2000- talet under Ekéus ledning måste man känna till de dramatiska konvulsioner som inträffade i UD 1973 under utrikesminister KristerWickmans tid – vilket jag som tjänsteman på Pol 2 (2:a byrån på politiska avdelningen) i UD själv var vittne till.

Detta behandlar jag i kapitel 37 i Dagbok från UD ”Vänsterkotteriets härjningar på UD – hemligheter på UD”. Konvulsionerna var så svåra att kabinettssekretere Sverker Åström skrev färdigt sin avskedsansökan och gick in till utrikesminister Wickman med den. Statsminister Palme ”gick i taket” och flyttade efter valet 1973 utrikesminister Wickman till posten som riksbankschef . Försvarsminister Sven Andersson tillsätts som ny utrikesminister och ”städar med hårda nypor upp” efter ”vänsterkotteriets/ falangens härjningar” med ”förvisningar” till långt bort liggande ambassader av dess medlemmar. Alltså ett ordentligt avbräck i deras karriärer.

Här finns det en direkt länk mellan 1973 och Ekéus / Mossbergs ubåtsutredningar i början på 2000-talet – 30 år senare – vilka ju med nöje ”avrättade” ubåtsutredaren Sven Anderssons slutsatser 1983 liksom statsminister Palmes protestnot den 26 april 1983. Mossberg kallar ju Sven Anderssons utredning 1982-1983 t o m för ett bottennapp i svensk utredningshistoria ”full med lögner”. Eftersom jag delvis deltog i denna utredning samt var föredragande i Ubåtsskyddskommissionen delar jag naturligtvis inte alls Mossbergs uppfattning.

Ubåtsfrågan blir inte begriplig om man inte har de ”UD-historiska omständigheterna” och falangstriderna inom socialdemokratin klara för sig. Betalt för gammal ost! Såväl statsminister Palme som utrikesminister Sven Andersson ingrep således 1973 med stor kraft mot ”falangen” och båda stod bakom brännmärkandet av Sovjet i protestnoten den 26 april 1983. Åren 2001- 2002 gör ju Ekéus/Mossberg ”rent hus” med Olof Palmes och Sven Anderssons agerande 1982-1983 – samt håller fortfarande år 2013 på med detta.

Sven Andersson var ju – som jag sade i mitt inlägg den 26 april – den socialdemokrat som tillsammans med statsminister Tage Erlander redan i början på 1950-talet initierade det hemliga försvarssamarbetet med USA/ NATO, på vilket Sveriges militära säkerhet egentligen vilade. På basis av

485

detta samarbete byggdes det sofistikerade luftförsvarssystemet STRIL-60 upp. Sven Andersson hade alltså helt klart för sig ”var han hade olika ubåtar” (NATO:s eller WP:s), vilket manifesterades i den av honom ledda Ubåtsskyddskommissionens slutbetänkande den 26 april 1983.

Inte många hade insyn i detta hemliga försvarssamarbete, som var så uppbyggt att de högre officiella nivåerna inom Försvarets ledning alltid skulle kunna förneka all kännedom om något USA/NATO-samarbete om ”saken skulle spricka”, på samma sätt som IB-affären sprack 1973.

Hur det än var stred ju detta arrangemang om samarbete med USA/NATO mot den officiella neutralitetsdoktrinen, vilken utrikesminister Undén ”försvarade med näbbar och klor” (liksom Sverker Åström).Vi förde m a o en helt ”schizofren säkerhetspolitik” där kunskap om den verkliga grundbulten i rikets rent militära säkerhet av olika skäl måste hemlighållas för svenska folket. Med ett ben i Försvaret från början av 1960-talet, där jag såg vad som hände de facto, och med det andra benet i UD – från och med 1976 som UD:s Folkrättssakkunnige med ansvar bl a för neutralitetsfrågorna – var det en oerhört svår balansgång att genomföra. Bland annat på grund av den ”schizofrena säkerhets- och sovjetspolitiken” avgick jag ”i protest” från befattningen som UD:s Folkrättssakkunnige 1987.

Men, hursomhelst, Tage Erlander och Sven Andersson (väl även Torsten Nilsson) skall ha en eloge för att de hade dragit lärdom av den ”hasard” som kännetecknade 2:a världskrigets säkerhetspolitik och faktiskt såg till att den militära maktlöshet som då rådde inte mer skulle upprepas (se mer Dagbok från UD kap 22). Med sina rötter från 1950-talet i underrättelsetjänsten på Försvarsstaben tillsammans med IB-chefen Birger Elmér visste Olof Palme om detta hemliga samarbete, liksom även Anders Thunborg. Men definitivt inte de som tillhörde ”falangen” (Dagbok från UD sid 131). Det var därför mycket hysch-hysch och dubbelspel i allt detta. Mer om saken i Dagbok från UD.

På sid 146 i Dagbok från UD skriver jag vidare:

”Ett syfte med utgivandet av mina dagböcker är att visa vilken ”perenn huvudvärk” som ubåtar och andra underrättelseoperationer riktade mot Sverige utgjorde under ett stort antal år, oavsett vilka officerare som förde befälet i Operationsledningen i

486

Försvarsstaben och dess olika sektioner. Under hela min aktiva tid i Flygvapnet och Försvaret från början av 1960-talet och fram till slutet av 1980-talet, då jag hade blivit major i Flygvapnets reserv samt ÖB:s folkrättslige rådgivare – alltså en tidsrymd av 25 år, delgavs jag regelbundet underrättelserapporter om sovjetiska, östtyska och polska operationer och intrång av skiftande slag. ”Konspirationsteorin” förutsätter alltså att en stor mängd militärer i succession efter varandra under ca 25-30 år – dessutom på olika gradnivåer och tillhörande olika vapengrenar – skulle ha förenats i ett enda syfte, nämligen att ”lura regeringen”! Mer om detta tema nedan.”

Bo J Theutenberg
Jur.dr. Professor i folkrätt
UD:s Folkrättssakkunnige 1976-1987, ambassadör
F d major i FV reserv (tjänstgörande i incidentberedskapen fr o m 1960-talet samt på Op 2 i Försvarsstaben)
F d ÖB:s folkrättslige rådgivare

487

488

Bilaga 1:3 (till kapitel 37 sid 489-495)
Bo Theutenberg. Debattinlägg NEWSMILL 2013-06-05 kl 09.06

Mossberg beskyller ÖB Ljung för lögn och försök att ”lura regeringen Palme”

Mossberg – som huvudsekreterare i Rolf Ekéus ubåtskommission – beskyller alltså dåvarande ÖB general Lennart Ljung och hans militära medarbetare för medveten lögn och försök att ”lura” regeringen Palme.

Efter Mathias Mossbergs senaste inlägg i ubåtsfrågan den 27 maj med den pretentiösa titeln Problemet var att försvarsledningen inte gick att lita på är det antagligen helt meningslöst att försöka få honom att begripa vad det är jag säger i mina inlägg den 26 april och 20 maj.Mossberg – som huvudsekreterare i Rolf Ekéus ubåtskommission 2001 (SOU 2001:85) – beskyller alltså dåvarande ÖB general Lennart Ljung och hans militära medarbetare för medveten lögn och försök att ”lura” regeringen Palme.

Samma lögner skulle då också ubåtsutredaren 1982/83 den socialdemokratiske förre försvars- och utrikesministern Sven Andersson ha medverkat i. Liksom antagligen jag själv, eftersom jag dels medverkade i Sven Anderssons ubåtsskyddskommission dels skrev de båda protestnoterna mot Sovjetunionen 1981 (efter U-137) och 1983 (efter Hårsfjärdshändelserna i oktober 1982). Det är verkligen storsläggan som Mossberg tar till! Lögn, militära falsarier och lurendrejeri, det var tydligen vad vi ägnade oss åt i början på 1980-talet.

I sin artikel meddelar också Mossberg med all den grötmyndighet han är mäktig att ”Theutenberg är besviken över att han inte blev hörd av 2001 års Ubåtsutredning.Vi gjorde i utredningen en egen bedömning av vilka som var de mest centrala aktörerna”.

Ja, tacka sjutton för att Ekéus och Mossberg år 2000-2001 på sin kammare gör en ”egen bedömning” att inte höra mig! Nu hade ju prominenta företrädare för den ”röda KGB-linjen” i ubåtsfrågan efter 20 år äntligen manövrerat in sig i den politiska positionen att de lyckats få Göran Perssons socialdemokratiska regering att år 2000 tillsätta en ny ubåtsutredning vars syfte naturligtvis är

489

att ”avrätta” Sven Anderssons Ubåtsskyddskommissions utpekande 1983 av Sovjetunionen som förnyad kränkare av svenskt inre vatten i Hårsfjärden. Detta utpekande, som statsminister Palme ställde sig bakom, var, som jag framhållit i mina inlägg den 26 april och 20 maj, redan från ”sekund 1” ett fullständigt rött skynke för den ”röda linjen” i UD, om man så säger. Det var inget som var ”mer hatat” än detta utpekande av Sovjetunionen och överlämnandet av den protestnot som jag själv hade skrivit (se min bok Dagbok från UD).

Genom att inte höra mig blev ju allt enklare för Ekéus/Mossberg. Man kunde då redovisa det resultat man hade bestämt sig för att komma fram till utan onödiga gensagor. Det fanns ”ingenting i världen” som var mer förutsägbart än det resultat som Ekéus/Mossberg skulle komma fram till. Som framgår av mina inlägg i svensk press ända från 1970-1980-talen – och som än mer framhävs i min ganska nyligen utkomna bok Dagbok från UD (volym 1) – var jag från första början en stark kritiker av den ”röda linjen”, liksom jag med kraft vände mig mot de radikala vänsterkrafter som hela tiden krattade manegen för det marxistiska Sovjetunionen och genomdrev den s k undfallenhetspolitiken i förhållande till Sovjetunionen. Bäst alltså att jag inte tillfrågades! Min inställning var ju alltför välkänd!

(tilllägg 2021: Om den ytterst starka KGB/GRU/STASI-infiltrationen i Socialdemokratin och ”Vänstern” se Dagbok från UD volymerna 3, 4 och 5.

Jag rekommenderar Ekéus/Mossberg att noga läsa volym 1 av Dagbok från UD, därför att i denna redovisas utförligt mina kontakter under såväl U 137-kränkningen 1981 som under Hårsfjärdsincidenten 1982 och den efterföljande protestnotens tillkomst och överlämnande den 26 april 1983. Här redogörs för mina löpande kontakter med stats-, utrikes- och försvarsministrarna, med ÖB, Chefen för Försvarsstaben, cheferna för berörda operationsavdelningar i Försvarsstaben, cheferna för respektive örlogsbas etc. etc. Själv tjänstgjorde jag från 1962 och fram till 1988 – senast som major i FV reserv och ÖB:s folkrättslige rådgivare – regelbundet även på Op 2 i Försvarsstaben. Alltså den sektion i Försvarsstaben som ledde ubåtsoperationerna. Jag hade löpande personlig kontakt med ÖB (general Lennart Ljung) och CFst (viceamiralen Bengt Schuback och hans efterträdare viceamiral Bror Stefenson). Samtliga hedervärda personer som inte skulle låna sig till att ”lura regeringen”!

Jag kan väl till viss del hålla med Mossberg om ”att det var den militära synen som styrde”. Genom min parallella tjänstgöring i Försvaret hade jag en mycket

490

god och löpande inblick i just den militära sidan av saken, inklusive vad Underrättelsesidan rapporterade. Jag var på plats i Försvarsstaben när detta hände!

Men att – som Mossberg gör i sitt inlägg – nedvärdera UD:s roll med den svepande formuleringen ”Allt tyder på att UD:s roll var begränsad, för att inte säga marginell igenom hela ubåtsfrågan” pekar ju på en total okunskap om hur de verkliga förhållandena såg ut under ubåtskriserna. För det första är det i och med den diplomatiska protestnotens överlämnande till Sovjetunionen den 26 april 1983 kl 15.15-16.00 som ubåtssaken överhuvud blir en ”stor sak”.

Det är UD:s protestnot till Sovjetunionen som utlöser vreden i ”vänsterkretsar” – inte ubåtarnas existens i Hårsfjärden. Det är statsminister Palmes överlämnande av den tämligen skarpt formulerade protestnoten (där Sverker Åström ”mildrat” mina ändå skarpare skrivningar) som väcker sådant ”ramaskri och motstånd”! Att ”fara fram” på detta ”ohövliga sätt” mot Sovjetunionen – fruktansvärt hemskt! Detta måste ändras på! Utan UD:s protestnot till Sovjet den 26 april 1983 hade ubåtskränkningarna förblivit en intern militär angelägenhet, utan särskilt stor uppmärksamhet.

För det andra vänder jag mig mot Mossbergs svepande formulering ”Allt tyder på att UD:s roll var begränsad…”.Vad då ”Allt tyder på …”?Vad är det som ”tyder på det”? Tvärtom! Utrikesminister Ullsten och kabinettssekreterare Leifland spelade centrala samordnade roller i U 137-affären med ständiga kontakter med ÖB och CFst, där jag själv satt tätt intill utrikesministern, kabinettssekreteraren, ÖB och CFst (liksom med många kontakter direkt med statsminister Fälldin). Försvarsministern (Torsten Gustafsson) däremot satt kvar i Oslo! Det fanns då ingen i landet fungerande försvarsminister som kunde framföra ”den militära synen”, som Mossberg talar om. Denna framfördes istället av ÖB direkt till statsministern, utrikesministern och kabinettssekreteraren (där jag ofta satt med).

Till följd av att Hårsfjärdsincidenterna i oktober 1982 utspelar sig precis samtidigt med regeringsskiftet kan man kanske hävda att det just i inledningsskedet – då utrikesminister Bodström och kabinettssekreterare Schori just tillträdde – uppstod en viss svacka i UD:s roll, vilken emellertid snabbt fylldes ut. Se härom anteckningarna dag för dag i min Dagbok från UD.

491

Oavsett hur central min roll var – vilken fråga Mossberg tycks tillgripa som ett argument mot vad jag har anfört i mina inlägg – var jag ändå i egenskap av UD:s Folkrättssakkunnige under ett decennium (1976-1987) både aktör och ett ständigt närvarande vittne i båda händelseförloppen 1981 och 1982/1983. På min tid lade UD:s Folkrättssakkunnige ”sig i” de flesta viktiga frågor som passerade UD.Om man,som jag,dessutom fick ansvaret att skriva protestnoterna 1981 och 1983 förutsatte detta att man var väl insatt i de bakomliggande militära faktorerna, vilka ju utgjorde grundförutsättningen för protestnoterna.

(tillägg 2021: Mitt decennielånga arbete som UD:s Folkrättssakkunnige 1976-1987, tillika med parallell tjänst hos ÖB /Försvarsstaben/Opl 2/ kan man läsa om i den 5 volymer omfattande serien Dagbok från UD på totalt ca 3500 boksidor).

För att komplettera bilden måste det sägas att vare sig Ekéus eller Mossberg hade någon central position i UD under ubåtskriserna 1981- 1983. Ekéus var då ambassadråd vid ambassaden i Haag och Mossberg var ambassadsekreterare i Amman. Ekéus har f ö aldrig haft någon central post hemma i UD:s ledning utan ”vunnit sina sporrar” på nedrustningssidan fram till att han, som sagt, av Göran Perssons socialdemokratiska regering år 2000 märkligt nog – betraktande hans ”extrema vänsterbakgrund” – förordnades som enmansutredare inte bara av ubåtsfrågan (SOU 1981:85; Perspektiv på ubåtsfrågan) utan även av de rent säkerhetspolitiska frågorna (SOU 2002:108, Fred och säkerhet). Lika märkligt förordnades Mathias Mossberg som huvudsekreterare i Ekéus ubåtsutredning. Sedan Mossberg 1975 kom över till UD från Handelsdepartementet har inte han heller haft någon högre central post hemma på UD. Det är dessa två personer som nästan 20 år efteråt skall försöka rekonstruera händelseförloppen 1981-1983.

Jag har i olika sammanhang, senast i Dagbok från UD, varnat för den ”felbild” som reproduceras om med materian okunniga utredare tror att man har ”hela bilden” klar för sig genom att studera de officiella arkiven (här ropas det jämt på att ”öppna arkiven”). Men i dessa finns helt enkelt inte ”hela bilden” eftersom kvalificerat material inte lades ner i de officiella arkiven p g a läckagerisken. I UD:s arkiv var det många som ”fiskade efter godbitar” att läcka ut. Detta fick ”contras” genom andra hemligare arkiv.

Nu var det inte bara mig som Ekéus/Mossberg inte ville tala med i sitt år 2000 startade utredningsarbete. I kapitel 37 i Dagbok från UD kan man i en not läsa följande ifrågasättande omdömen redan 2001-2002 om Ekéus/ Mossbergs ubåtskommission:

DN 27 april 2001: ”Nyckelpersoner bojkottar ubåtsutredare. Utredningen inte seriös säger ambassadör Leif Leifland; DN Debatt 24 november 2001: ”Han frågade aldrig mig – amiral Bror Stefenson avspisar Ola Tunander” (min övertygelse är klar, säger Stefenson, det var sovjetiska ubåtar i Hårsfjärden); min artikel på SvD Brännpunkt

492

29 januari 2002: ”Farligt omvärdera Sovjet” (ubåtsutredaren Rolf Ekéus försöker framställa Sovjet och Nato som lika goda kränkare av svenskt territorium.Det stämmer inte med det samlade underrättelsematerialet, fakta suddas ut. Nato har inte kränkt Sverige, framhåller Bo Johnson Theutenberg); DN 20 mars 2002: ”U 137 spökar i Natodebatten” (Ubåtsgrälet visar att Sverige inte kan hantera sin nutidshistoria – men kärnfrågan är om vi skall gå med i Nato eller inte).

Det var alltså fler nyckelpersoner som inte ville delta i Ekéus utredningar. Varför då, frågar man sig? Förre kabinettssekreteraren Leifland säger till pressen den 27 april 2001 att Ekéus utredning ”inte är seriös”. Mossberg väljer i sitt inlägg den 27 maj den enkla utvägen, nämligen att påstå att jag (liksom förre ÖB Bengt Gustafsson) skulle ägna oss ”åt personangrepp och billiga vinklingar”. Men Mathias Mossberg, liksom utredaren Ekéus, måste förstå att det bakom den stora misstron mot deras utredningar – framförda redan när de tillsattes 2001 och 2002 – låg/ligger djupt liggande faktorer vilka endast blir begripliga i ljuset av tidigare händelser i UD och i UD:s historia. Alla som inte är ”ideologiskt infekterade” begriper ju detta alldeles av sig själva. Att låtsas inte begripa detta medför att det inte går att diskutera denna fråga på ett seriöst sätt. Hur ”man” agerar i ett visst läge – även om det ”var länge-sedan” – påverkar omgivningens uppfattning och förtroende även i senare tidsskeden, speciellt om man tillsätts som enmansutredare i en av efterkrigstidens svåraste och mest omdebatterade säkerhetspolitiska frågor, nämligen ubåtshändelserna på 1970-1980-talen och ”det säkerhetspolitiska dubbelspelet”, där socialdemokratin stod inför den svåra uppgiften att förklara hur man säkerhetspolitiskt och militärt ”både kan äta kakan och ha den kvar”.Att vara neutral samtidigt som man inte egentligen är neutral.

Vad hade ”gode Rolf ” för kvalifikationer för detta? Den socialdemokratiska regeringen år 2001-2002 borde ha förstått att skulle dessa oerhört känsliga frågor utredas skulle det behövas en utredare med en helt annan bakgrund än i 70-talets ”vänstertumult på UD” (se mitt inlägg 20 maj). Det är verkligen ”att be om trubbel”!Vilket det också blivit under de senaste 10 åren sedan utredningarna presenterades 2001-2002. Ur askan i elden!

Mossberg säger att ”Theutenbergs redogörelser för skeenden inom UD under 70-talet och framåt har föga med sakfrågan här att göra”. Men det är precis det mina redogörelser har! Om det finns omständigheter kring en utredning/ utredare som slår sönder själva grundbulten för förtroendet, ovälden,

493

opartiskheten och vetenskaplig akribi i utredningen så är det s a s ”kört från början”.

Det spelar ingen roll vad Mossberg än anför till försvar för sina kända ståndpunkter, där han i sitt inlägg säger att Sven Anderssons ubåtsutredning 1982/83 ”redan skjutits sönder av två senare utredningar”. Ja visst, men de två utredningar som ”skjutit sönder” Sven Anderssons utredning är inget mer än Ekéus/Mossbergs egna – kan man säga – partiska utredningar. Misstron att Ekéus/Mossbergs utredningar var ”beställningsverk” fanns redan från första början när de tillsattes 2001 och 2002. På samma sätt som Mossberg i sitt inlägg den 27 maj sätter rubriken Problemet var att försvarsledningen inte gick att lita på, kan jag (och många med mig) säga samma sak om Ekéus/Mossbergs utredningar: Problemet är att Ekéus/Mossbergs utredningar inte är att lita på!

(Tillägg 2021: i sin utredning SOU 1995:135 bekräftar 1995 års Ubåtskommission i alla väsentliga hänseenden de slutsatser om sovjetiska kränkningar som Sven Anderssons Ubåtskommission SOU 1989:13 fastslog).

Jag förstår fortfarande inte syftet med Mossbergs ”korståg” i ubåtsfrågan? Vart vill han komma? Den socialdemokratiska regeringen Göran Persson tillsätter 2001 och 2002 en socialdemokratisk enmansutredare (Ekéus) som med stöd av sin huvudsekreterare Mossberg ”med liv och lust avrättar” den socialdemokratiske utrikes- och försvarsministern Sven Andersson, som genom sin 1983 framlagda utredning gav underlag till den socialdemokratiske statsministern Olof Palme att med skärpa framföra sin protest den 26 april 1983 mot de sovjetiska kränkningarna i Hårsfjärden. Som jag sade i mitt inlägg den 26 april: detta är verkligen att ”skjuta sig i foten” hela tiden!

Var syftet verkligen att angripa, underminera och ”avrätta” Sven Anderssons och Olof Palmes uppfattningar om de sovjetiska ubåtarna i Hårsfjärden? I varje fall har detta blivit resultatet av Ekéus-Mossbergs idoga ansträngningar från 2001-2002 och framåt. Den socialdemokratiska regeringen Persson sågar genom Ekéus/Mossberg fullständigt den socialdemokratiska regeringen Palmes samtliga göranden och låtanden i ubåtsfrågan!

Det är vidare mycket illa att rucka på den diplomatiska principen om att ”lagt kort ligger”, eller att ”lagd protest ligger”! Varför 20 år i efterhand göra det redan 1991-1992 avsomnade kommunistiska skräckväldet Sovjetunionen den obegripliga tjänsten att säga ”Sverige hade fel”! Sorry, det var inte ni som kränkte oss utan NATO! Vi ”återkallar noten postumt”! Mea culpa! Vårt fel! Vilket annat land har handlat så huvudlöst? Och varför?

494

Hur kan en huvudsekreterare i en officiell statlig utredning på basis av ”förtroligt material” driva en privat tes så ”in absurdum” som Mossberg gör? I diplomatin gäller principen om ”stiff upper lip”, lagt kort ligger, ändra inget! En ändring blottar svagheter och annat som inte skall avslöjas utåt. Om inte annat har Ekéus/Mossberg bidragit till ett svårt säkerhetspolitiskt débacle genom sina ageranden visavis det forna Sovjetunionen, blottande öppna sår i den svenska säkerheten och beredskapen. Av vilket skäl?

Helt oavsiktligt har emellertid Ekéus/Mossbergs agerande lett till att Sveriges säkerhetspolitiska samarbete med USA/NATO framträtt klarare än det gjort tidigare. Sveriges säkerhetspolitiska livlina, som inte många hade någon aning om (se mitt inlägg 20 maj om den ”schizofrena” svenska säkerhets- och neutralitetspolitiken). Egentligen är det väl så att hela den svenska säkerhets- och neutralitetshistorien måste skrivas om ganska radikalt – och denna gång med sanningen som riktmärke. Som professor i folkrätt med neutralitet och neutralitetsrätt på min agenda ”anmäler jag mig frivilligt” som utredare.

Och, ytterligare, varför bara uppehålla sig vid de utåt kända incidenterna 1981 och 1983? Varför inte de svåra incidenterna vid Utö 1980, Karlskrona 1984 (t o m med ”dykare på land”), Gullmarn, Töre, Sundsvall m fl norrländska platser samt inte minst den svåra kränkningen 1982 av Åland och Ålandskonventionen, där vi samverkade med Finland. U-137 och Hårsfjärden vara bara ”små svalor” i en kontinuerlig sovjetisk penetration av svenskt inre vatten. Den som var insatt i underrättelserapporteringen vet helt naturligt allt om detta.

Till slut: det är klart att det fanns bevis och indicier i ubåtsfrågan som var och fortfarande är av den karaktären att de omöjligen kan släppas. Genom min tjänstgöring i Försvaret vet jag också hur Underrättelsesidan ”vred sig som maskar” över att behöva skicka över ”superkänsligt material” till UD och andra instanser ”som Und inte litade på”. Hellre då avstå från att sända över materialet. Det fick förbli där det var. Se härom Dagbok från UD. Bo J Theutenberg
Jur.dr. Professor i folkrätt UD:s Folkrättssakkunnige 1976-1987, ambassadör F d major i FV reserv (tjänstgörande i incidentberedskapen fr o m 1960-talet samt på Op 2 i Försvarsstaben) F d ÖB:s folkrättslige rådgivare

Dela det här:

Gilla detta: