SVT:S UBÅTSPROGRAM UNDER YTAN – TENDENTIÖSA OCH OSAKLIGA
Ända sedan Sven Anderssons Ubåtsskyddskommission 1983 utpekade Sovjetunionen som ubåtskränkare av svenska vatten (U 137 stod bevisligen på grundet i Karlskrona skärgård 28/10 1981) har den ursprungligen KGB-styrda S- och Vänsternomenklaturan med anslutande Vänster-PK-media (i synnerhet SVT) oavbrutet med alla metoder ägnat sig åt att fria sin tidigare kommunistiske uppdragsgivare i Kreml från anklagelsen att med sina ubåtar ha kränkt svenska vatten. Dessa krafter ger inte upp, vilket vi nu sett bevis på i den ”oberoende” SVT-kanalens närmast patetiska försök att åter ”fria Sovjet/ Ryssland/ Putin” från alla intrång i svenska vatten fr om 1970-80-talen fram till idag,
Bevisen för att inga kränkningar någonsin ägt rum – och var det nu något som rörde sig i våra vatten var det NATO-ubåtar, minkar eller sillstim – vilar enbart på en herr Gnipping som tydligen var den ende och högste chefen för allt som hade med identifieringen av undervattensljud att göra. Men bara på den ”passiva sidan”! Fanns tydligen inga andra höga chefer att intervjua och som kanske hade lite mer övergripande kunskap om såväl den aktiva- som den passiva sidan för att inte tala om föremålsobservationer som bara de utgör ca 40 % av tillgängliga rapporter?
Tydligen har SVT också medvetet förträngt andra typer av tekniska indikationer som inrapporterats under ett antal år som tydliga registreringar i minsystemen samt i de magnetiskt avkännande sling-systemen, liksom genom radarobservationer och ekolodsregistreringar. Likaså har SVT negligerat rapporter om främmande dykare i och nära våra botteninstallationer samt rapporter om skador och sabotage av utlagd utrustning. Ävenså förtiger SVT rapporter om utrustningar som försvunnit på stora djup samt om bottenspår som registreras i samband med den främmande undervattensverksamheten.
Sist men inte minst glömmer SVT totalt bort hela analysen av det säkerhetspolitiska läget som var mycket ansträngd under kalla krigets dagar. Det var ju under denna tid som jag var i tjänst både i UD och i Försvaret med förstahandstillgång till det som jag nämner ovan. Men inget av detta mer övergripande nämndes av herr Gnipping. Detta var heller inte väntat då hans uppgifter endast var analys av passiva hydrofonindikationer, vilka kanske maximalt var 8 % av de inkommande observationerna och andra händelser. Trots detta konstaterade herr Gnipping att ingen undervattensverksamhet ägde rum inne i våra skärgårdar – mer än kanske ändå 1 gång per år var det någon främmande undervattensverksamhet på svenskt inre vatten. Inte ens en spåkärring skulle våga göra en sådan bedömning med så pass lite av den totala informationen som passerade hans händer. Att han inte kunde bedöma vad underrättelsetjänsten hade i sina arkiv utom möjligen data på sovjetiska och ryska hydrofonsystem i fartyg och ubåtar är givet.
Den oberoende kanalen pressade varje droppe ur herr Gnippings tydligen samvetsömma och för ”stackars Sovjetunionens” blödande hjärta, där Sverige skulle varit ofint nog att falskeligen ha anklagat Sovjetunionen för ubåtsintrången. Det är närmast patetiskt att SVT utsätter eller lockar en person i en relativt underordnad position att göra bedömningar av vilken verksamhet Sovjetunionen/Ryssland har genomfört och sannolikt fortfarande genomför mot Sverige. Som denne saknar alla förutsättningar för att ens tillnärmelsevis kunna besvara. Detta program tar nog rekordet bland alla de tendentiösa och osakliga program som den statskontrollerade SVT matar ut på bästa sändningstid.
Samma inställning som herr Gnipping uppvisade i SVT stämmer f ö alldeles exakt överens med vad den KGB-påverkade Vänsterfalangen i UD (Lennart Bodström, Pierre Schori, Rolf Ekeus m fl) påstod ända sedan Sven Andersson i sin Ubåtsrapport 1983 (SOU 1983:13) utpekade Sovjetunionen som kränkande makt i Hårsfjärden. Jag beskriver i Dagbok från UD vol 1-5 hur arga ”vänsterkotteriets medlemmar” i UD var på Sven Andersson för att ha vågat utpeka Sovjetunionen. Därefter har det konsekvent gällt för Vänstern att genom olika metoder och bundsförvanter (Rolf Ekeus, Mathias Mossberg, Ola Tunander m fl) skjuta Sven Anderssons ursprungliga bevis från Hårsfjärden 1982 i sank, bl a genom den s k Medborgargruppen.
Denna aktivistgrupp agerade i det s k AMALIA-fallet som den ”oberoende och objektiva” SVT-kanalen tog upp som det slutliga beviset för att det ubåtsljud som registrerats på det s k 3.47-bandet (också kallat Grandinbandet) i själva verket härrörde från taxibåten AMALIA som den 12 oktober 1982 skulle ha varit ute på vift kring Mälsten just samtidigt som Ubåten skulle ha passerat.
Som jag visat i DAGBOK FRÅN UD VOL 4 kap 62 A (sid 288-327) är det inte så enkelt med AMALIA som SVT framställer det, även om det t o m finns en FOI-rapport i ämnet AMALIA (se vol 4 sid 309), vilken emellertid inte fastslår att det var AMALIA som var i området. Det inspelade test-ljudet från AMALIA saknar nämligen de ”asymmetriska sidband” som är karaktäristiska för en undervattensfarkost och som fanns på det inspelade 3.47-bandet (Grandinbandet) från den passerande ubåten (”Vi har inte påvisat asymmetriska sidband från AMALIA”). Dessutom saknas tidskorrelationen mellan det inspelade ubåtsljudet på 3.47-bandet och taxibåten AMALIA. Utöver detta visar uträkningar att om nu den oförmodade slumpen skulle inträffa att Ubåten och AMALIA skulle råkat ha befinna sig på samma plats vid Mälsten precis samtidigt (vilket alltså inte kan beläggas) så har de båda fartygen haft kontrakurs, d v s AMALIA går på västlig kurs medan ubåten hade rakt ostlig kurs (se volym 4 sid 313; ubåtens fart ca 3-6 knop, kurs mellan 080-100 grader, avstånd från hydrofon 500-1500 meter).
Härutöver måste understrykas den press som skepparen på AMALIA var utsatt för från Vänstergänget/Medborgargruppen genom Sune Thomsson m fl att anpassa sin berättelse om AMALIA så att den passade med Vänsterfalangens syften att ”skjuta Sven Anderssons bevis från 1983 i sank” (se Dagbok från UD vol 4 sid 309-317). Detta har varit det övergripande syftet ända sedan protestnoten till Sovjetunionen den 26 april 1983 (som jag skrev i egenskap av UD:s Folkrättssakkunnige, se Dagbok från UD volym 1 och volym 4). Jag har alltså skrivit de båda protestnoterna till Sovjetunionen, dels efter U 137 (den 5 november 1981) dels efter Hårsfjärden i oktober 1982 (noten daterad den 26 april 1983).
Jag ser därför SVT:s Ubåtsprogram som en fortsättning på de ursprungligen KGB-styrda åtgärderna att samtidigt som Sovjetunionen av olika skäl släpper loss sina ubåtar inne i svenska vatten, det kommunistiska landet också utlöser en enorm desinformationskampanj i Sverige för att den vägen deviera (ofta genom förlöjligande och ifrågasättanden av Marinens intentioner – typ Gnipping) allmänhetens uppfattning och intresse för kränkningarna. Det var/är så som KGB och dess efterträdare SVR och FSB jobbar. Och i vilken fälla naturligtvis SVT med flera ramlar – som alltid. (Jan Guillou som rådgivare).
Alltså lanserar SVT ett två timmar långt program om ubåtarna utan att med ett enda ord antyda eller beröra den infiltration och desinformation som Sovjetunionen/KGB/FSB/SVR ständigt ägnat sig åt i umgänget med Sverige. Och där tyvärr SVT med flera PK-medier kommit att utgöra huvudinstrumenten för Sovjet/Ryss-desinformationen.
Utöver Gnippings två timmar långa utläggning om frånvaron av verkliga bevis kanske någon ”högre potentat” kunde ha informerat om Underrättelsetjänstens kunskap om ubåtar och de bevis som verkligen låg till grund för de protester jag själv skrev 1981 och 1983. Av olika anledningar gick 3.47-bandet (Grandin-bandet) genom amiralen Grandins eget privata initiativ till den franska underrättelsetjänsten för utlåtande, vilket innebar att ”många andra i samma bransch” fick samma information. Liksom Jeltsins Ryssland – genom Carl Bildts/Emil Svenssons samtal med ryssarna, som själva erkände att det var ett ljud från en ubåt på bandet.
Vi rör oss dessutom i tiden kring 1981-1983 – då ännu inte MUSAC fanns – varför den externa hjälp vi fick att identifiera ubåtsljudet var mycket värdefull. Faktiskt helt avgörande! Åren 1981-1983 – då allt detta ägde rum – hade vi genom extern hjälp fått fullgoda bevis för att det var en sovjetisk ubåt som hade satt sin signal på ubåtsbandet 3.47. Det är dessa året 1981-1983 gällande bevis som Vänstern därefter har velat omvärdera och helst radera ut. Med hjälp av SVT, som ”dock bara hittade Gnipping” som var mer än villig att uttala sig. Tänk att ”få två timmar” på bästa sändningstid i Statstelevisionen. Det är klart att den franska underrättelsetjänsten – liksom andra i samma bransch – redan då hade goda kunskaper om störande moment av biologisk och annan natur som kunde påverka tolkandet av signalerna ifråga. Länder med erfarenhet från (ubåts)krigen kunde – till skillnad från Sverige – tolka signalerna bättre.
Sedan är det ju rent otillständigt av Sosse-regeringen att år 2000 och 2001 tillsätta den förre ledaren för ”Vänsterkotteriet i UD” Rolf Ekéus som enmansutredare av ubåtsfrågorna (SOU 2001: 85-86) samt neutralitets- och säkerhetsfrågorna (SOU 2002:108). Omgiven av ”inventors” som Mathias Mossberg och Ola Tunander (NATO-ubåtarna).
Att tillsätta den extreme UD-vänstermannen Rolf Ekeus som utredare av de verkligt tunga bitarna i svensk utrikes- säkerhets- och försvarspolitik är egentligen helt befängt. Det var verkligen att sätta bocken till trädgårdsmästare och som har förvridit den säkerhetspolitiska debatten och bedömningarna de senaste 20-åren, inklusive ubåts- och NATO-frågorna. Rolf Ekéus ingår ju fortfarande över 80 år gammal i den Putin- och ryssvänliga samling som fylkats kring SIPRI bestående av Pierre Schori, Sven Hirdman, Rolf Ekéus och Hans Blix med flera. Vilket jag berör på åtskilliga ställen i DAGBOK FRÅN UD vol 1-5 (www.theutenberg.org)
Theutenberg 