(publicerad 2019 i Skara Stiftshistoriska Sällskaps skriftserie nr 95 ”Andreas Johannis Prytz: En utfärdandepredikan över Johan Hindricksson Rytter /Reuter af Skälboö/ till Levene och Bestorp sid 46-69)

Bo J Theutenberg

De politiska och andra motsättningar som religonen Islam förorsakar i det nutida Sverige är (ännu) ingenting i förhållande till de religionsmotsättningar som under 1500- och 1600-talen kom att råda i detta land mellan katolicismen och protestanismen. År 1527 hade Gustav I Vasa påbörjat den s k reformationen, d v s ett lösbrytande av staten Sverige från den katolska kyrkan  – för att istället ansluta Sverige till den av Martin Luther initierade protestantismen. Det var genom ediktet i Worms 1521 som Martin Luther hade lysts fredlös av den katolske kejsaren och hans skrifter förbjöds. Det var framförallt genom Gustav Vasa sonson Gustav II Adolf (kung 1611-1632) som Sverige i 1600-talets europeiska religionskrig blev den ledande protestaniska stormakten. Egentligen förblev Sverige ett ledande protestantiskt land ända fram till religionsfrihetslagen så sent som 1951. 

Inom Gustav I Vasas egen familj var emellertid protestanismen en källa till djupa motsättningar. Efter Erik XIV:s avsättning i september 1568 hade den yngre brodern, den katolskt orienterade hertig Johan av Finland, uppstigit på tronen under namnet kung Johan III. I och med giftermålet 1562 med den katolska kungadottern Katerina Jagellonica – dotter till den polske kungen Sigismund I och syster till den polske kungen Sigismund II August – fördjupades Johan III:s planer på att återföra Sverige till katolska kyrkan (t ex ”Röda boken”) eller i varje fall att nå ett modus vivendi mellan protestanisk och katolsk kyrkoordning. Genom den 1566 på Gripsholms slott födde sonen Sigismund – som från unga år fick en katolsk uppfostran hos sin morbror i Polen – tycktes framtiden för ett ”mer katolskt Sverige” vara utstakad. Den katolske hertig Sigismund stod som arvtagare såväl till den svenska som den polska tronen. När morbrodern kung Sigismund II August avled 1587 uppsteg kung Sigismund III Vasa på den polska tronen där han skulle kvarsitta till sin död 1632. När fadern Johan III avled 1592 ärvdes även den svenska tronen av sonen Sigismund, som redan var katolsk kung av Polen. 

Planerna på ett ”mer katolskt Sverige” skulle emellertid stäckas av den ”reformert-protestantiske” hertig Karl av Södermanland, Gustav Vasas yngste son. Vid kung Sigismunds ankomst till Stockholm i september 1593 och den efterföljande kröningen i Uppsala domkyrka den 19 februari 1594 möttes Sigismund av hårt protestantiskt motstånd under ledning av hertig Karl (i synnerhet Uppsala mötes beslut 25 februari 1593 med den Augsburgska bekännelsen). Kung Sigismund återreste i juli 1594 från Älvsnabben till sitt andra kungarike Polen. Han skulle 1598 återkomma till Sverige med vapen i hand för återerövra sitt svenska rike. 

Som regent och riksföreståndare under kung Sigismunds bortvaro i Polen inriktade sig den hårdföre hertig Karl på ett närmast upproriskt övertagande av kungamakten i Sverige. Detta förverkligades i slaget vid Stångebro nära Linköping den 25 september 1598, då Sveriges laglige och krönte kung genom militära förluster berövades sitt ärvda rike och sin ärvda tron. Istället inledde hertig Karl sitt stränga regemente genom att fr o m 1599 vara Sveriges riksföreståndare samt fr o m 1604 Sveriges kung. Hertig Karl hade alltså ursurperat tronen. På den svenska kungatronen kvarsatt han till sin död 1611, då sonen Gustav II Adolf uppsteg på tronen. Hela sitt liv sökte kung Sigismund återta sin svenska tron. Kungarna och kusinerna Sigismund och Gustav II Adolf avled båda 1632. 

Efter den olyckliga förlusten i slaget vid Stångebro 1598 tvingades kung Sigismund fly till Polen. I flykten tillbaka till Polen omgavs han av en större skara av svenska frälsemän, företrädesvis tillhörande den äldre adeln samt de mer katolskt inriktade adelsmännen. I min 2003 utgivna bok Doktor Johannes Copp von Raumenthal – ett livsöde i reformationens spår beskrivs den religionsstrid som drabbade såväl Sverige som nation som många enskilda familjer, där avgörande skiljelinjer kom att dras upp mellan famijemedlemmar. En tillhörde hertig Karls anhängare och stannade i Sverige, en annan tillhörde kung Sigismunds anhängare och flydde med honom till Polen. 

Ett utmärkt exempel på detta finns inom den uradliga Forstenasläkten nr 2 (sparre över sjöblad), där knekthövitsmannen och fogden Lennart Torstensson till Forstena och Restad i Västra Tunhems socken i Väne härad (stupad 1564) insatte den unge sonen Anders Lennartsson i hertig Karls hov medan den lika unge sonen Torsten Lennartsson (född 1561) blev kammardräng hos hertig Sigismund. Båda bröderna kom att kämpa på vardera sidan i slaget vid Stångebro 1598. Resultatet av detta slag blev att hertig Karls man Anders Lennartsson kom att omges av glans och ära – med en karriär upp till riksmarsk – medan den Sigismund-trogne brodern Torsten Lennartsson flydde med kung Sigismund till Polen, där han kom att vistas som politisk flykting i ett 20-tal år. Hans son Lennart Torstenson (f 1601, död 1651 och begravd i Torstensonska gravkoret i Riddarholmskyrkan), 1641 fältmarskalk och överbefälhavare i 30-kriget samt 1647 upphöjd i grevligt stånd (grevliga ätten Torstenson nr 7), togs ”till nåder” av den stränge kung Karls mer balanserade son Gustav II Adolf, vilkens kammarpage Lennart Torstensson blev 1618, alltså endast sjutton år gammal. 

På kung Sigismund och hans syster prinsessan Anna Vasas (på Stegeborgs slott) sida befann sig också sönerna till Gustav Vasas livläkare, den ovan nämnde doktor Johannes Copp von Raumenthal, Polycarpus Copp och Johan Copp. Som berättas om i den ovan nämnda boken om doktor Johannes Copp kom år 1558 doktor Copp med sina små barn till hertig Johans och hans frilla Karin Hansdotters hov i Åbo, där pojkarna fick kvarbli efter faderns död samma år. Även efter hertig Johans dynastiska giftermål 1562 med den polska Katarina Jagellonica togs pojkarna och sedermera ynglingarna väl om hand av hertig-/kungaparet, som t o m höll bröllopet för Polycarpus Copp med Ingrid (Svensdotter) Ribbing i Vadstena klosterkyrka den 4 februari 1580. Johan Copp blev fogde över Stegeborg och Linköping och bodde på sin sätesgård Idingstad i Östra Hargs socken invid Linköping. 

I varje fall Polycarpus Copp flydde med kung Sigismund till Polen 1598, sannolikt även brodern Johan Copp. Där vistades de tillsammans med andra Polenflyktingar, bland dessa Torsten Lennartsson från Forstena och andra män tillhörande högadeln, t ex Ingrid (Svensdotter) Ribbings bror Erik (Svensson) Ribbing. Denne var gift med Emerentia Gyllenstierna (en sonsons dotter till fru Anna Karlsdotter på Vinstorp av Vinstorpasläkten). I min nämnda bok ägnas stort utrymme åt de svenska Polenflyktningarna, vilka förföljdes av kung Karl IX. Förhållandena skildras ingående i den i Polen vid denna tid anonymt utkomna pamfletten Hertig Carls slaktarebenk, med många vidriga beskrivningar av tortyr och pina. Vid det s k Linköpings blodbad den 20 mars 1600 avrättades flera av de högadliga Sigismund-anhängarna. 

För att få den rätta länken till huvudföremålet för denna artikel, Johan Henriksson (Reuter af Skälboö) är det viktigt att – utöver det här sagda – omnämna följande genealogiska och dynastiska förhållanden för kungarna Erik XIV:s och Johan III:s barn, såväl de äkta som de oäkta frillobarnen. Det är dessa genealogiska förhållanden som nämligen ger förklaringen till Johan Henrikssons gårdsinnehav i Gärdhems socken i Väne härad i Västergötland, grannsocknen till Västra Tunhems socken, där Forstenasläktens sätesgårdar Forstena och Restad var belägna. Här kom nämligen Copp-släkt att kvarleva fram till våra dagar. 

Det var på kungadöttrarna Constantia Eriksdotters och Virgina Eriksdotters (vilkens dotter Johan Henriksson blev gift med) gårdar i Gärdhem som Coppsläkten i Gärdhem bodde tillsammans med Tysksläkten. Som nämnts ovan hade Polycarpus Copp och Johan Copp sedan barnsben växt upp med såväl de äkta som de oäkta kungabarnen i Stockholm och Åbo, vilka var ungefär jämgamla med dem. Här skall nämnas Erik XIV:s barn med frillan Agda Persdotter, Virginia Eriksdotter (1559 – 1633), Constantia Eriksdotter (1560 – 1649) och Lucretia Eriksdotter (1564 – 1572), liksom hans barn med den på Åbo slott boende Karin Månsdotter, Sigrid Eriksdotter (1566 – 1633), Gustav Eriksson (1568 – 1607), Henrik Eriksson (1570 – 1571) och Arnold Eriksson (1572). Här skall nämnas Johan III:s barn med den på Åbo slott boende frillan Karin Hansdotter, Sophia Gyllenhielm (1556 – 1583), Augustus (1557 – 1560), Julius Gyllenhielm (1559 – 1581) och Lucretia (1560 – 1585) samt de äkta barnen med den på Åbo och Stockholms slott boende Katarina Jagellonica, Isabella (1564), Sigismund (1566 – 1632) och Anna (1568 – 1625). Hos de sistnämnda tjänstgjorde bröderna Copp som köksmästare, hovmästare, stallmästare och fogdar (se härom min bok om Doktor Johannes Copp).  

Kung Sigismunds trogna hade ingen nåd att förvänta hos hertig Karl, som traktade efter deras liv (se ovan om ”Slaktarebenken”). Deras frälse samt gods och gårdar förverkades. Kung Karl IX ville helst ha medlemmar av den äldre oftast katolska högadeln sittande kvar i Polen. De svenska frälsemännen i Polen kom ofta att leva i armod och under svåra förhållanden, varför de via släktingar och andra som stod hertig/kung Karl IX nära vädjade till den stränge hertigen/kungen att ge dem tillgift och tillstånd att få återvända hem till Sverige. De flyktingar som undantagsvis kunde ta sig tillbaka till Sverige fick emellertid söka beskydd och utkomst varhelst de kunde och på vilket sätt som helst. Till exempel som gästgivare. I och med Gustav II Adolfs trontillträde 1611 förbättrades läget för den Sigismund-trogna falangen. Gustav II Adolf sökte försoning med de av fadern hårt straffade Sigismund-trogna frälsemännen. 

Det är under Gustav II Adolfs tid som stormakten Sverige börjar formas. Samhället omvandlas och de många krigen kräver ny personal och nya militära genier. Stora militära karriärmöjligheter öppnar sig. Rikets utvidgade gränser och den omfattande administrationen kräver ny kompetens på ämbetsmannasidan. De gamla frälseätterna – vars medlemmar decimerats av flykt till Polen samt av andra efterföljande utrensningar och avrättningar – får i detta skede sällskap av den alltmer framträngande ryttaradeln eller tjänsteadeln, de ryttare och ämbetsmän som vann sina sporrar på slagfälten eller i ämbetskammaren, och vilka ur kungens hand mottog dennes nådiga ynnest i form av sköldebrev med vapen och namn. Redan Vasa-kungarna, men i synnerhet stormaktstidens regenter, inte minst drottning Kristina (regent 1632-1654), insåg möjligheten att tillskapa en balans i deras problematiska relation till det högadliga frälse som av urminnes hävd satt på sina gårdar tämligen oberoende av kunglig nåd och ynnest (de s k ’majores regni’, ’principes regni’ eller ’nobiles’ eller med andra ord ’rikets stora’, ’de förnäma’ eller ’hövdingaätterna’. Istället hade dessa tillsatt och avsatt kungar som det föll dem i smaken.

Den nya tjänsteadeln eller ryttaradeln (många med namnet eller namnkombinationen Rytter eller Reuter) hade inte börd och förfäder att tacka för sin upphöjelse i adlig värdighet, utan främst, eller uteslutande, kungens nåd och ynnest. Majestätet kunde därför förvänta sig stor lojalitet från den nya frälseklassens sida. Efter Karl IX:s utrensingar i de högadliga leden krävdes en ny mot kungamakten lojal adelsgrupp. Stormaktstiden frambringade således vid sidan om den gamla bördsaristokratin en substantiell grupp av nyadlade släkter. Under drottning Kristinas tid på 1600-talet fördubblades antalet lågadliga ätter från 300 till 600 och antalet högadliga ätter från 13 till 81. Trenden fortsatte under de följande regenternas tid, för att avklinga under 1800-talet och helt upphöra under 1900-talet.   

I takt med att den kungliga makten växte till sig, och i takt med de skriftliga urkundernas allt större betydelse i den kungliga förvaltningen, blev det vanligare att någon form av skriftligt bevis krävdes för att nyvunnen frälsefrihet skulle vinna allmänt erkännande. Från Magnus Erikssons tid (Sveriges kung 1319-1364) och därefter finns s. k. frälsebrev, genom vilka kungen eller hans ställföreträdare beviljade frälse eller skattefrihet med eller utan rusttjänstplikt för viss jord eller för viss person, antingen på s k behaglig tid eller under vederbörandes livstid. Vid denna tid fanns stora möjligheter för storbönder och andra företagsamma personer att vinna frälse genom att fullgöra vapentjänsten. Även om det medeltida frälset ej var en bördsadel, blev det ändå i praktiken så att rusttjänstplikten gick i arv i familjen, varpå ett ärftligt frälse kom att utveckla sig. Den ovan angivna termen sköldebrev motsvarar den särskilt i Danmark brukade termen adelsbrev, den urkund genom vilken en person förlänades adelskap, till vilket var kopplat frälseprivilegierna eller frälsefriheten. Det är från kung Erik av Pommerns tid (Sveriges kung 1396-1439) som det existerar sköldebrev, i vilka personer förlänades ärftligt frälse och en ärftlig rätt för vederbörandes barn och avkomlingar att föra sköld och hjälm med en heraldisk vapenbild, vilken oftast är avmålad i sköldebrevet. 

Ovan visas det av unionskonungen Kristiern I i Köpenhamn den 18 oktober 1461 utfärdade sköldebrevet för väpnaren Olof Tysk, som fick frälse på sina från Vinstorpaätten emanerande gods i Redvägs härad i Västgergötland för sig och sina äkta födda avkomlingar. Som visas i Mellan liljan och sjöbladet är det denne 1400-talsväpnare som är anfader till den Tysksläkt som bodde i Gärdhems socken i Väne härad bredvid släkten Copp, där även Johan Henriksson (Reuter af Skälboö) blir inblandad som jordägare. 

När Riddarhuset enligt riddarhusordningen av 1626 inrättades var det i huvudsak de gamla sköldebreven som kom att läggas till grund för att en ätt kunde vinna säte och stämma på Riddarhuset, d v s introduceras eller registreras på Riddarhuset. Det är med riddarhusordningen av 1626 som adeln alltmer framträder som ett slutet stånd, till vilket tillträde endast kunde vinnas genom en akt av kunglig nåd och efterföljande introduktion. Redan vid Johan III:s kröning 1569 utfärdades adelsprivilegier som stadgade att berättigande till adelskap var födsel inom en adlig ätt eller ett adelsbrev utfärdat av kungen. För den s k uradelns del kunde dock ännu äldre dokument, t ex gamla frälse- och sköldebrev, företes som bevis eller indicium på existensen av gammalt frälse. Det bör understrykas att sådant adelskap som en gång i sköldebrevsform getts en adelsman och dennes avkomlingar består för evärderlig tid alldeles oavsett om adelsätten ifråga introducerats på Riddarhuset eller ej.

Begreppet frälse syftar således på de privilegier som ursprungligen gav upphov till adeln som en speciell och privilegierad samhällsklass. Frälsefriheten innebar en frihet från ordinarie kungliga pålagor i form av skatt, gästningsplikt etc. Man talar om det andliga och det värdsliga frälset. För att få åtnjuta frälsefrihet krävdes som sagts ovan av det världsliga frälset en motprestation, nämligen fullgörandet av rusttjänsten eller vapentjänsten. Denna vapentjänst fullgjordes under medeltiden av de bepansrade yrkeskrigare som kallades riddare och svenner. Detta stadgas om redan i adelns ”urdokument” Alsnö stadga från 1280. I Magnus Eriksson allmänna landslag (MELL) från 1347 påbjöds en rangordning inom frälset med rådsherrar, riddare och svenner. 

Självfallet var det endast de förmögna jordägarna som hade råd att fullgöra den ekonomiskt betungande rusttjänsten. Kunde prestationen inte fullgöras förlorades frälset. Domböckerna ger många exempel på frälsemän som fråndömdes sitt frälse till följd av försummad rusttjänst. Frälsets förmåga att kunna fullgöra sin vapentjänst kontrollerades i varje fall från 1330-talet och framåt genom årliga s.k. vapensyner. Även om vapensyner med frälset har hållits alltifrån 1330-talet är det egentligen först under den effektive Gustav I Vasas tid som det bringas mer systematisk ordning i adelns rusttjänst, med en stark kunglig kontroll över adelsmännens fullgörande av rusttjänsten. Från dennes tid finns genom de s. k. rusttjänstlängderna och protokollen över de regelbundet återkommande vapensynerna med frälset en tämligen rikhaltig dokumentation av frälsets rusttjänst. Under Vasa-sönernas tid lossnade den kungliga kontrollen över adeln, vilket fick till resultat att adelns rusttjänst i hög grad blev en förpliktelse som stannade på papperet. 

Från och med 1567 kom adelns vapentjänst att regleras genom tillkomsten av den s k adelsfanan. Det var under denna fana som adeln – i princip – skulle fullgöra den rusttjänst som frälste den från erläggande av skatter och andra kungliga pålagor. Det fanns endast en adelsfana i riket, med fyra kompanier, varav ett i Finland, vilket i praktiken kom att kallas ’den finska adelsfanan’. I stormaktstidens Sverige fanns även den tyska och den estniska adelsfanan. Ursprungligen var det ett tvång att adelsmannen personligen skulle fullgöra den honom åvilande rusttjänsten, alltså densammes motprestation för sin skattefrihet, liksom han personligen skulle infinna sig vid vapensynerna samt vid adelsfanans tjänstgöring i övrigt. 

Vid laga förfall kunde han emellertid sätta annan person i sitt ställe, främst en son, en svärson eller annan nära anhörig. De i adelsfanan tjänstgörande personerna har alltid haft en stark personlig knytning till adeln. Redan tidigt gällde principen att officerarna vid adelsfanan borde vara adelsmän. Visserligen utnämnde Karl X Gustav även ofrälse personer till officerare vid adelsfanan, men vid 1664 års riksdag anhöll adeln om ändring häri, varvid konungen förklarade att därefter endast adelsmän skulle utnämnas därtill. Under Karl XI:s tid var det en blandning av ofrälse och adliga officerare vid adelsfanan, dock att majoriteten av såväl officerare som underbefäl hela tiden tillhörde adeln.  

En god illustration till utnämningar inom adelsfanan utgör Per Nilsson (adlad Hammarhjelm nr 1033), vilken före sitt adlande 1677 anhöll om att få bli löjtnant vid adelsfanan. Detta avslogs av krigskollegium under motiveringen: ”Efter han redan har sin stadiga tjänst och eljest intet är någon adelsman”. Fanan behöll sitt inofficiella namn adelsfanan så länge den levde kvar, vilket den gjorde fram till 1700-talet. I slaget vid Helsingsborg 1710 var det sista gången som adelsfanan kämpade på slagfältet. Formellt levde den adliga rusttjänsten dock kvar ända fram till indelningsverkets avskaffande genom en kunglig förordning den 29 november 1901. 

Huvudföremålet i denna bok, Johan Henriksson, år 1615 adlad under namnet Rytter, vilket sedermera ändrades till Reuter med tillägget ”af Skälboö”, återfinns inte i adelsfanan utan, enligt Elgenstiernas beskrivning av densamme , i andra regementen och civila sammanhang, där han emellertid på såväl den militära som civila banan gör en lysande karriär, först under den hårdföre kung Karl IX men sedan under sonen Gustav II Adolfs tid. Johan Henriksson tillhör alltså den nya ryttaradel vilken regenterna ville se som en balanserande faktor i förhållande till det högfrälse som särskilt Karl IX gjorde allt för att undanröja. 

Johan Henrikssons bakgrund var heller inte adlig, även om fadern Henrik Nilsson skrevs ”till Skälbo på Ön” i Skönberga socken i Östergötland samt var fogde på kungliga slott och fästen, inte minst det viktiga Stegeborgs slott, som 1595-1598 innehades av kung Sigismunds syster prinsessan Anna Vasa. Det var hos sin syster på Stegeborgs slott som kung Sigismund vistades före slaget vid det närbelägna Stångebro 1598. Såväl Polycarpus Copp som brodern Johan Copp innehade befattningar i Östergötland och på Stegeborgs slott. Johan Copp var häradshövding i Bankekinds härad 1582-1583, fogde på Stegeborgs slott 1576 och fogde i Linköpings län 1581. Så sent som 1594 bekräftar kung Sigismund sin redan 1584 gjorda frälsedonation av Idingstad i Östra Hargs socken till ”vår trotjänare Johan Copp”. 1584 års frälsedonation verkställdes av hertig Sigismund på kung Johan III:s uppdrag. 

Johan Henrikssons far Stegborgsfogden Henrik Nilsson var alltså en man ”på väg uppåt”, vilket dels illustreras av de fyra sönernas adelskap (se nedan) dels av hans 2:a äktenskap med en kvinna tillhörande uradelsätten Bagge af Berga (nr 118) med vapnet sparre över sjöblad. Den ätt som kommit att gå under namnet Bagge af Berga är den tidigmedeltida ursprungsätten till den ovan nämnda adliga Forstenasläkten nr 2 samt den grevliga ätten Torstenson nr 7. 

Men krönet på Johan Henrikssons livskarriär måste ändå sägas vara hans äktenskap med kungaättlingen Katarina Hand, som var dotter till den ovan nämnda Virginia Eriksdotter, kung Erik XIV:s dotter med frillan Agda Persdotter och alltså kusin till såväl kung Sigismund som till kung Gustav II Adolf. Enligt det ovan sagda ingick Virginia Eriksdotter i den samling av äkta och oäkta kungabarn som Polycarpus Copp och Johan Copp sedan barnsben levde tillsammans med på de olika kungliga slotten. 

Så här beskrivs fogden Henrik Nilsson i Gustaf Elgenstiernas Den svenska introducerade adelns ättartavlor: Gustaf Elgenstierna. 

Henrik Nilsson:

Till Skälbo (Skielbo) på Ön, annars Skälum och nu Skälboö kallat i Skönberga socken sn (Ög), vilket han ägde 1585. Fogde på Liljestad i Skönberga socken socken 1590-1593, i Östkinds, Lösings och Björkekinds härader 1595-1596 samt i Hammarkinds och tre socknar av Björkekinds härad 1596-1597, i Bråborgs län 1599, i Norrköpings län 1602 17/2-1603 och i Stegeborgs län 1614-1617. Gift 1:o på 1580-talet med Brita Hansdotter; 2:o 1600 med Ingeborg Bagge, dotter av överstelöjtnanten Erik Bengtsson Bagge (af Berga nr 118) och Poletta von Zijlen.

Söner:

1:a giftet: Johan Henriksson, adlad Rytter, f 1585, död 1644, adliga ätten Reuter af Skälboö

      nr 158

2:a giftet: Lydert Henriksson, adlad Reuter, f 1601, död 1647, adliga ätten Reuter af Skälboö

      nr 158

2:a giftet: Carl Henriksson, adlad Reuter, f 1607, adliga ätten Reuter nr 314

2:a giftet: Erik Henriksson, adlad Reuter, f 1653, adliga ätten Reuter nr 314.

Den 2:a hustrun, som i Elgenstiernas översikt benämns ”Ingeborg Bagge”, är identiskt med Ingeborg Eriksdotter (Bagge av Berga), som var sonsons dotter till krigsöversten Hallsten Månsson Bagge (sparre över sjöblad) och hans hustru Katarina (Andersdotter) Slatte. Helt visst är det på grund av denna släktförbindelse med ätten Slatte som man ser Stegeborgsfogden Lydert Slattes namn återkomma hos Johan Henrikssons halvbror Lydert Henriksson (Reuter av Skälboö). Det var hos fogden Lydert Slatte på Stegeborg som Jöran Tysk och Hans Tysk (tillhörande den släkt Tysk som nämns ovan och nedan) tjänstgjorde som fogdesvenner 1543 och 1544. Med hänsyn till att svennerna Jöran Tysk och Hans Tysk får betraktas som ryttmästaren Jakob Tysks i Artorp i Gärdhem anfäder eller äldre anförvanter, är det av betydelse att observera hur fogdarna på Stegeborg och deras avkomlingar synes ha koncentrerat sig till Gärdhems by i Väne härad. Gärdhems by låg bara några kilometer från Naglumssunds kungsgård vid Slottsön i Göta älv, där det fanns kungliga fogdar och fogdebetjäning.  Följer man rikets räkenskaper ser man tydligt det intensiva umgänget och utbytet mellan fogdarna och fogdebetjänterna på de kungliga slotten, där det oavbrutet transporterades varor, förnödenheter och boskap mellan slotten och kungsgårdarna. Detta intensiva utbyte av tjänster gav också upphov till familjära och genealogiska förhållanden genom att fogdefamiljerna blev ingifta i varandra och fick gemensamma barn.

Så här bekrivs Johan Henriksson (adlad Rytter, senare Reuter af Skälboö) i Gustaf Elgenstiernas Den svenska introducerade adelns ättartavlor:

Johan Henriksson, adlad Rytter:

Son av Henrik Nilsson. Till Levene i likanämnd socken (Skaraborg) och Bestorp i Kärda socken (Jönköping): född 24/6 1585 på Skälboö. Var 1605 ryttare vid ett skotskt regemente, fänrik vid Knut Hands kompani, löjtnant därstädes, överstevaktmästare (major) för en fänika Smålands knektar vid Jesper Anderssons regemente 1613 18/9. Adlad 1615, introducerad 1627 under nr 130, vilket sedan ändrades till 158, och fick ätten sedermera namnet Reuter af Skälboö. Överstelöjtnant vid småländska fotfolket 1621 4/1, kommendant på Birzen i Livland. Överste för Västgöta regemente till häst och fot, asessor i Krigskollegium 5/6 1630. Ståthållare på Älvsborg 25/8 1631 och på Jönköping 5/1 1633. Landshövding i Älvsborg län 19/11 1634, tillika kommendant i Göteborg 21/12 1634. Död 18/1 1644 och den 25/1 samma år begravd i Levene kyrka, där hans grav, som han lät bygga åt sig och sina avkomlingar, ses. Han var med i slaget vid Kerkholm 1605 och fick, då han befordradres till löjtnant, både hästar och tyg med allt tillbehör av konung Carl IX. Kommenderade, när uttåget skedde till Riga, i generalmajors ställe. Sam under nämnda stads belägring 1621 med yttersta livsfara med sin häst över Dynaströmmen, som flödade av isgång och lät oförmodat bygga en brygga över älven till konungens stora nöje. Blev under förutnämnda belägring skjuten med en muskötkula in genom munnen och ut genom kindbenet. Lät sedan som kommendant i Birzen under sin sjuklighet av nyssnämnda blessyr, sätta krut omkring sin säng för att hellre spränga sig i luften än bli nödgad uppgiva staden till fienden. Yttrade sig slutligen, då han blev kommendant i Göteborg, att han förr skulle största i sina skor, än än han någonsin skulle uppgiva nämnda stad.

Gift 1615 med Catharina Hand, till Björkenäs i Odensjö socken (Kronoberg) och Olshammar i Hammars socken (Örebro), född på Björkenäs, levde som änka 1646, begravd i Levene kyrka, dotter av ståthållaren Håkan Hand, nr 59, och Virginia, konung Erik XIV:s naturliga dotter.  

Barn: 

1) Knut f 1616, stupad ogift 1640.

2) Henrik f 1624, död 1663, kapten vid sin farbroder översten Lydert Henriksson Reuters

    regemente, avsked 1643.

3) Virginia, död 1688, gift med ryttmästaren och assessorn Jöran Stierna, nr 77.

4) Birgitta, död före 1670. Gift 1:o med ryttmästaren Arvid Pedersson (adlad Gyllencornett),

    2:o med assessorn Christoffer Grip, sedan Gyllengrip, nr 80. 

5) Sofia, levde 1668. Gift efter 1644 med majoren friherre Axel Spens, nr 9.  

År 1615 adlades Stegeborgsfogden Henrik Nilssons son Johan Henriksson under namnet Reuter av Skälboö (nr 158). Fogden Henrik Nilsson var fogde på Stegeborg strax efter fogdarna Johan Copp och Polycarpus Copp. Tillsammans med sin hustru Katarina Hand, en dotterdotter till kung Erik XIV, skrevs Johan Henriksson till sätesgården Levene i Viste härad, men ägde, från 1625, även gårdarna Artorp och Assarebo i Gärdhem, vilka även tillhörde släkterna Tysk och Copp. Makarnas gravsten, med ätten Reuters och ätten Hands vapensköldar, finns uppsatt på ytterväggen i Levene kyrka. Foto: författaren. 

Johan Henriksson adlades redan 1615, elva år före Riddarhusets tillkomst genom Riddarhusordningen 1626. Således måste ett äldre traditionellt adels- eller sköldebrev – enligt vad som beskrivs ovan – ha utfärdats för honom av kung Gustav II Adolf, som hade uppstigit på tronen efter fadern Karl IX:s död 1611. Detta äldre sköldebrev står dock inte att återfinna på Riddarhuset, Däremot innehar Riddarhuset en kopia av halvbrodern översten Lydert Henrikssons (Reuter af Skälöbo) sköldebrev, som skrevs in på halvbroderns ättenummer 158 på Riddarhuset. 

Så här bekrivs Lydert Henriksson (adlad Reuter af Skälboö) i Gustaf Elgenstiernas Den svenska introducerade svenska adelns ättartavlor: Gustaf Elgenstierna:   

Lydert Henriksson:

Lydert Henriksson, adlad Reuter (son av Henrik Nilsson) till Skälboö samt Attorp i Säms socken i Älvsborgs län, som han ärvde efter sin fru , och Ekhult i Björsäters socken (Ög), som han 1645 inköpte. Född 1601 på Braborg (Bråborg) i Dagsbergs socken (Ög). Major; adlad 1632 20/8 och intagen samma år på sin halvbroder Johan Rytters adliga nummer, nr 130 (158), varefter ätten fick namnet Reuter ad Skälboö (eller Skielbo). Överste för ett finskt regemente fotfolk 1638, kommendant i Osnabrück 1639, i Neuenburg 1642 och i Minden i Westfalen 1644 11/3, Död 1647 20/1 i Minden och begravd i Reuterska graven i Glanshammars kyrka (Örebro). Gift 1636 23/10 med Catharina Cruus af Edeby i hennes 1:a gifte (gift 2:o med landshövdingen Carl von Schelding, nr 71, i hans 1:a gifte, f 1621). Död före 1651 18/3 och begravd 1652 20/6 i Tjärstads socken (Ög), dotter av hovjunkaren Jesper Nilsson Cruus af Edeby, nr 69, och Christina Hand, nr 59. 

Beträffande den heraldiska vapenbild som förs av ätten Reuter af Skälboö, en bepansrad ryttare till häst, ingår vapenbilden i den vapengrupp som har sina rötter i den under 1600-talet adlade s k ryttaradeln (se bilder nedan), enligt vad som beskrivs i inledningsvis. Följande kan skönjas som bakgrund till detta heraldiska vapen, nämligen det kollektiva vapen som de s k sköldknektarna förde. 

Efter de upprepade svenska nederlagen i det livländska  kriget, särskilt efter nederlaget i slaget vid Kirkholm 1605, utlovade Karl IX att alla ryttare och knektar som till häst eller fot frivilligt lät sig bruka i Livland skulle erhålla ständig frälsefrihet  på de gårdar som de ägde , eller i egenskap av åbor kunde förvärva av Kronan. Härtill utlovades ett gemensamt vapen för dem och deras efterkommande, nämligen i en av guld och blått styckad sköld med en stålklädd arm med svärd av silver. Så snart någon i denna ryttar- och knektkategori genom tapperhet visade sig förtjänt därav, skulle hans kollektiva vapen få utbytas mot ett eget vapen, varmed följde frälse- och adelsprivilegier såsom för andra frälsemän. Som framgår av Elgenstiernas beskrivning av Johan Henriksson deltog han i slaget vid Kirkholm 1605 (”Han var med i slaget vid Kerkholm 1605 och fick, då han befordradres till löjtnant, både hästar och tyg med allt tillbehör av konung Carl IX”). 

Det finns anledning förmoda att det nya egna adelsvapnet på ett eller annat sätt byggde vidare på vederbörandes ursprungliga kollektiva ”sköldknektsvapen”. Man kan tänka sig att den ursprungliga stålklädda armen med svärd av silver kan ha vidareutvecklats till att avbilda hel eller halv bepansrad man med draget svärd, t ex i adliga ätten nr 266 Stålmans vapen. År 1611 utgjorde de s k sköldknektarna två fänikor, vilket innebar att förslaget att på detta sätt bli kollektivt adlad aldrig  vann någon större popularitet, varför bruket snart föll i glömska. Dock synes företeelsen ändå ha satt åtskilliga spår i den adliga heraldiken.

Adliga ätten Stålmans (nr 266) vapen kan antas vara en vidareutveckling av det efter slaget vid Kirkholm 1605 tillkommna sköldknektsvapnet. Den 13 september 1638 adlades ryttmästaren Sven Bengtsson med adelsnamnet Stålman (nr 266). Han innehade bl a gårdarna Stora Sålebo och Sölltorp i Väne-Åsaka socken. Liljan 1:1 sid 386. 

Det ursprungliga sköldknektsvapnet, en stålklädd arm med draget svärd återkommer i vapnen för följande ätter (med eller utan draget svärd): Burensköld (nr 614, adlad 1654); Pistol (nr 253, adlad 1636); Dreffenfelt (nr 451, adlad 1649); Svärd (nr 141, adlad 1627); Silfwersvärd (nr 184, adlad 1630); Lood i Småland (nr 157, adlad 1617), Klingenberg (nr 360, adlad 1646); Thimerhjelm (nr 1572, adlad 1718); Segercrantz (nr 1766, adlad 1720); Armfelt (nr 458, adlad 1648); Silfwerbrand (nr 508, adlad 1659); Hillebard (nr 629, adlad 1646); Huggert (nr 691, adlad 1664); Gyllenhaal (nr 814, adlad 1652); Gyllenflög (nr 434, adlad 1648); Dreffensköld (nr 369, adlad 1647) och Hultengren (nr 961, adlad 1680). Dessa ätter adlades perioden 1617-1720. 

Vapenbilden halvt bepansrad man med draget svärd eller stridshammare återkommer hos följande ätter: Mannersköld (nr 128, adlad 1612); Stålman (nr 266, adlad 1638); Laurin (nr 926, adlad 1678); Gyllenhammar (nr 776, adlad 1665); Hammarhjelm (nr 1033, adlad 1677); Barnsköld (nr 753, adlad 1651). Dessa ätter adlades 1612-1678. 

Vapenbilden bepansrad ryttare till häst med draget svärd (med variationer) förekommer i vapnen hos följande ätter: Fägerhielm (ointroducerad, adlad 1676); von Suurman (nr 986, adlad 1679); Reuter (nr 314, adlad 1640); Ryttersköld (nr 537, adlad 1651); Reuterfeldt (nr 401, adlad 1647); Påfvenhielm (nr 624, adlad 1654); von Gegerfeldt (nr 861, adlad 1674); Rennerfelt (nr 572, adlad 1652); Reuter af  Skälboö (nr 158, adlad 1615); Reuterberg (nr 535, adlad 1651); Reutercrantz (nr 449, adlad 1649); Reuterström (ointroducerad adel, adlad 1670); Ridderberg (nr 955, adlad 1679); Garfwe (nre 267, adlad 1638); Gyllencornett (nr 168, adlad 1627) och Ridderhjelm (nr 462, adlad 1649). Dessa ryttarätter adlades perioden 1615-1679.

Gemensamt för de ovan uppräknade ätterna är att de räknar ursprung i de tappra knektar och ryttare som under stormaktstiden vann adelskap och introduktion på Riddarhuset. Det är intressant att – på det sätt som gjorts ovan – sammanställa dessa tämligen likartade heraldiska vapen i en vapengrupp samt de likartade adelsnamnen, där det gemensamma namnelementet för ryttaradelsätterna syns i adelsnamnen Rytter eller Reuter (i olika kombinationer). 

Översten och landshövdingen Johan Henriksson (Reuter av Skälboö) till Levene i Viste härad var gift med Katarina Hand, en dotter till Håkan Knutsson (Hand) och kungadottern Virigina Eriksdotter, syster till Constantia Eriksdotter och Lucretia Eriksdotter. Frälsemannen Håkan Knutsson (Hand) hade alltså blivit förnämt gift med Erik XIV:s dotter i dennes förhållande med frillan Agda Persdotter från Gamla stan i Stockholm. Hon var dotter till en från Finland härstammande rådman och fogde i Gamla stan i Stockholm vid namn Per Klemetsson eller ”Per i Porten”. Med kungadottern Virginia Eriksdotter hade Håkan Knutsson (Hand) bl a döttrarna Katarina Hand och Sophia Hand. Båda blir besuttna på gården Artorp i Gärdhem socken. Här återvänder vi således än en gång till de tidigare nämnda kungabarnen på Stockholms och Åbo slott, med vilka redan de unga pojkarna  Polycarpus Copp och Johan Copp hade nära kontakt, som de fortsatte med livet ut. Håkan Knutsson (Hand) tillhörde en i Västergötland besutten uradelsätt, vilken efter vapenbilden kommit att kallas Hand (nr 59). Vapenbilden förekommer för första gången år 1400 hos en Atte Petersson, vilken möjligen kan vara ättens stamfader.

(bildtext bilden föregående sida) Med hustrun och kungaavkomlingen Virginia Eriksdotter hade Håkan Knutsson (Hand) bl a de två döttrarna Katarina Hand och Sophia Hand. En av gårdarna i Artorp i Gärdhems socken kom att innehas av Katarina Hand och hennes make Johan Henriksson (Reuter av Skälboö), medan den andra gården i Artorp 1646 inköptes av Katarina Hands svåger Baltzar von Neuman, gift med systern Sofia Hand. Såväl kungadottern Virginia Eriksdotters vasa-vapen som ätten Hands vapen finns avbildade i de i Riga på 1600-talet blåsta glasmålningarna i Birgittakyrkan invid Olshammars herrgård vid Vätterns norra strand. Foto: författaren 

(bildtext) Kung Erik XIV:s dotter Virginia Eriksdotter, gift med Håkan Knutsson (Hand) fick omkring 1625 överta en del av systern Constantia Eriksdotters egendomar i Väne härad, bl a Artorps gård i Gärdhem. Hon förde dem därefter vidare till sina döttrar Katarina Hand, gift med Johan Henriksson (Reuter av Skälboö) och Sofia Hand, gift med den tysk-svenske adelsmannen Baltzar von Neuman. Det är i Artorp i Gärdhem som också ryttmästaren Jakob Tysk och hans svåger gästgivaren Anders Copp var besuttna under första hälften och mitten av 1600-talet. Kungadottern Virginia Eriksdotters vasa-vapen finns avbildat i de i Riga på 1600-talet blåsta glasmålningarna i Birgittakyrkan invid Olshammars herrgård vid Vätterns norra strand, där f ö skalden Verner von Heidenstam föddes. Foto: författaren.

Den gård Artorp i Gärdhems socken på vilken Tysk- och Coppsläkterna var besuttna, hade i ett av kung Sigismund på Älvsnabben på Muskö i Stockholms skärgård den 10 juli 1594 daterat brev förlänats till hans kusin Constantia Eriksdotter, Erik XIV:s dotter med Adga Persdotter (den s k Sigismundska donationen). I donationen ingick ett större antal gårdar, bland dem Malöga, Härstad, Rånnum och Hårrum i Västra Tunhems socken samt Artorp, Hullsjö, Ryr och Rörstorp i Gärdhem socken. Således ingick Artorp i Gärdhem i kung Sigismunds donation till sin kusin. Denna donation av bl a gården Artorp i Gärdhem äger rum precis före kung Sigismunds återresa till Polen. Mycket intressant är att kungen samtidigt, i ett dokument daterat den 9 juli 1594, utfärdar en bekräftelse på fogden Johan Copps frälsefrihet på dennes gård Idingstad i Östra Hargs socken invid Linköping. 

Före sin återresa till Polen ser alltså kung Sigismund till att hans ”trotjänare” Johan Copp tillförsäkras fortsatt frälsefrihet på Idingstad, samtidigt som han donerar bl a Artorp i Gärdhems socken till sin kusin Constantia Eriksdotter, på vilken gård det framöver bor medlemmar av släkten Copp, vilka var gästgivare bärande namnen Johannes Copp och Johan (Jon) Copp. Det samtidiga utfärdandet 9-10 juli 1594 av de två dokumenten avseende Idingstad i Östergötland och Artorp i Gärdhem i Västergötland är viktigt att notera. Gårdarna i Gärdhem låg nära Polenflyktingen Torsten Lennartssons sätesgård Forstena, där det också uppträder Copp-släkt, sannolikt återvändande Polenflyktingar. 

År 1594 blev kungadottern Constantia Eriksdotter, vid 34 års ålder, gift med den engelske adelsmannen Henrik Frankelin, som blev en av hertig Karls gunstlingar. Med honom fick hon fyra barn, bland dem Karl Frankelin och dottern Constantia Frankelin. Dottern Constantia blev 1657 gift med ryttmästaren Jakob Lenck (nr 448). 

Efter det att fru Constantia Eriksdotter vid femtio års ålder hade blivit änka synes ekonomiskt trångmål ha drabbat henne och hennes barn. Därför finner vi att sonen Karl Frankelin med eller utan moderns samtycke 1629 hade pantsatt och avyttrat bl a donationsgårdarna i Gärdhem. Den 30 januari 1630 kvitterade han köpeskillingen på 100 svenska daler för gårdarna (köpeavtal och kvittenser finns i den Sandbergska samlingen i Riksarkivet: FF 10545 – 10547). Köpare av bl a Artorp var Karl Frankelins kusin Katarina Hands make Johan Henriksson (Reuter av Skälboö). Ungefär vid samma tid återfinns på Artorp ryttmästaren Jakob Tysk och dennes svåger gästgivaren Anders Copp, vilkens farfar hette Johan (Jon) Copp.

I jordeboken för 1645 upptas ett helt kronohemman Artorp i Gärdhems socken, varvid noteras att Constantia Eriksdotter hade erhållit gården i ärftligt frälse och att den 1645 försvarades av Virgina Eriksdotters dotter Katarina Hand under Hårrums sätesgård. Artorp hade vid denna tid uppdelats på en kronogård och en skattegård. Den s k Kronogården i Artorp kom att innehas av Katarina Hands barn med Johan Henriksson (Reuter av Skälboö), medan den s k Skattegården i Artorp 1646 inköptes av Katarina Hands svåger Baltzar von Neuman (nr 259), som var gift med systern Sophia Hand. Ätten von Neuman var en gammal tysk ätt, vilken enligt Gustaf Elgenstierna kunde räkna sina rötter tillbaka till en linje av Kur-Brandenburg och en Wenzel Neüman från Sagan i Schlesien, död 1552, vilken var hertig Henrik av Sachsens Geheimeråd och kansler i Sagan. 

Den totalt Sigismund-orienterade Coppsläkten, där Polycarpus Copp t o m nämns som en av den protestantiske hertig Karls (IX) allra hätskaste motståndare, har – som jag uppfattar situationen – i Karl IX:s bistra Sverige, där Sigismundsanhängare saklöst bragtes om livet, vid sin återkomst från Polen sökt beskydd hos Johan III:s och Karl IX:s brordöttrar Constantia Eriksdotter och Virgina Eriksdotter samt Virginias barn Sofia Hand och Katarina Hand, gift med Johan Henriksson (Reuter af Skälboö). Genom sitt giftermål med Katarina Hand blev denne inblandad i de kungliga personstriderna. I detta sammanhang skall åter uppmärksammas kung Sigismunds donation den 10 juli 1594 till Constantia Eriksdotter av gårdarna i Gärdhem där Copp- och Tysksläkerna bodde, liksom den samtidiga bekräftelsen den 9 juli 1594 på fortsatt frälsefrihet för trotjänaren Johan Copp på hans gård Idingstad. Det framgår av arkiven att den hårdföre hertig/kung Karl IX ändå hade stor respekt för sina fastrar, kung Erik XIV:s döttrar Constantia Eriksdotter och Virginia Eriksdotter. Dem och deras skyddslingar vågade han sig inte på, liksom ej heller kung Sigismunds halvsyskon Gyllenhielmarna. 

Det är inte ofta det skrivs om den unge hertig Sigismund och hans göranden och låtanden i Sverige. Det är inte heller ofta det skrivs i ”positiva termer” om Sverige laglige och krönte kung Sigismund (1592-1599/1604) och hur han tvingades bort från sitt ärvda rike av sin hårdföre farbror Karl IX, som egentligen inte hade någon laglig rätt till kronan. Allt har färgats av den religiösa propagandan, vilken också styrde familjers och människors livsöden – på liv och död.