Professor i folkrätt. UD:s Folkrättssakkunnige/ Ambassadör under ”kalla kriget”.Tjänstgjorde incidentberedskapen samt Försvarsstaben/Op2 och ÖB:s folkrättslige rådgivare under ”kalla kriget” Professor International law. Chief Legal Adviser/Ambassador Swedish Foreign Ministry during the ”Cold War” as well as service Swedish Airforce Alert & Interception Unit /later Defence Staff, Legal Adviser to the Supreme Commander (ÖB) during the ”Cold war”.

 Välkommen till min nya BLOGG (under uppbyggnad). Här kommer jag att komplettera mitt twitterkonto @theutenberg där jag främst skriver om folkrätt samt utrikes- och säkerhetspolitik särskilt med utgångspunkt från den memoarserie från min tjänst i UD och Försvaret under ”det kalla kriget” som utges under titeln DAGBOK FRÅN UD. Volym 1 utkom 2013 och volym 2 år 2014.

Nu börjar jag i första hand lägga in FÖRORD till och SAMMANDRAG ur DAGBOK FRÅN UD, Volym 1 och 2. Klicka på respektive flik för att komma åt dessa.

Det är enligt min mening viktigt att jämföra vad som hände i Socialdemokratins och Olof Palmes utrikes- och säkerhetspolitik under 70-80-talen – den period som kallas det ”kalla kriget” – med vad som händer nu med den nya röd-gröna regeringen och dess utrikes- och säkerhetspolitik. Allvaret accentueras av Rysslands och Putins återgång till det gamla kommunistiska Sovjetunionens uppförandekod – kännetecknad av den s k Brezjnev-doktrinen. På basis av denna kunde Sovjetunionen ingripa militärt i någon av det ”Socialistiska Samväldets” stater om ”hot mot socialismen förelåg”. Alltså om t ex demokratiska krafter villa ”kasta av sig det kommunistiska oket”. Då rullade de sovjetiska stridsvagnarna in, t ex Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968 – och nästan i Polen 1980.Samma uppförande ser vi nu 2014-2015 där åter ryska stridsvagnar syns på Krim och i Ukraina, och ganska snart även på andra håll (se Förordet till DAGBOK FRÅN UD Vol 2).

 

DAGBOK FRÅN UD, VOL 1, KAPITEL 3

UD:s FOLKRÄTTSSAKKUNNIGE 1976 – REGERINGAR OCH UTRIKESMINISTRAR– TIDSMARKÖRER

Posten som UD:s Folkrättssakkunnige var sammankopplad med min akademiska och militära verksamhet, vilket ofta i detalj återspeglas i dagböckerna. Jag blev fänrik i Flygvapnets reserv 1965 och major 1986. Under närmare trettio år tjänstgjorde jag regelbundet i Flygvapnets incidentberedskap samt vid sektion 2 (Op 2) vid Operationsledningen i Försvarsstaben. 1986 blev jag också ÖB:s folkrättslige rådgivare. Min verksamhet i Försvaret har fyllt en stor del av mitt liv och formade från början min ”världsuppfattning” om Sverige som en liten ensam neutral stat emot vilken stod den aggressiva kommunistiska stormakten Sovjetunionen. Som kommer att berättas om länge fram satt jag redan i början på 1960-talet i Flygvapnets kommandocentral för incidentberedskapen i östra Sverige (O 5) och blickade – med radarns hjälp – ut över Östersjön och de ständiga sovjetiska militära rörelserna där. Denna insikt om den kommunistiska stormakten Sovjetunionen hade jag med mig in i UD när jag började där 1966 och den övergav mig aldrig.

Kanske skall jag, för att underlätta läsningen av denna bok, nämna lite om titelfloran i UD och i den diplomatiska karriären. Likaså skall något nämnas om den befattning som kallades UD:s Folkrättssakkunnige, vilken jag kom att tillträda den 11 november 1976 efter den borgerliga regeringen Fälldins tillträde, då min företrädare på denna post Hans Blix blev statssekreterare i utrikesdepartementet. Vid mitt tillträde som UD:s Folkrättssakkunnige 1976 hade jag varit i UD:s tjänst i tio år som ”vanlig diplomat” med tjänstgöring såväl hemma i UD som i Bagdad, New York och Moskva (se Volym 2). Till posten som UD:s Folkrättssakkunnige kom jag direkt från min tjänst vid svenska ambassaden i Moskva. På olika sätt hade jag alltså mycket med det kommunistiska Sovjetunionen att göra.

————

Härtill kom speciella sakkunniga och rådgivare, bland dessa den befattning som hade den långa och obekväma titeln UD:s Folkrättssakkunnige (eller UD:s Sakkunnige i folkrätt). Detta var en mycket speciell befattning i UD, inrättad redan i samband med Versailles-freden 1919 efter 1:a världskrigets slut av det skälet att regeringen på grund av den svenska neutraliteten ville ha en folkrättsligt skolad akademiker som speciell rådgivare knuten till själva utrikesledningen. Denne person skulle, på grundval av sin akademiska meritering, ”hålla ordning” på att utrikespolitiken sammanföll med de folkrättsliga kraven och parametrarna. Ända sedan Nationernas Förbund (NF) bildades efter 1:a världskrigets slut utgjorde folkrätten, vid sidan om neutralitetspolitiken, grundbulten i svensk utrikespolitik. Det var därför viktigt för utrikesledningen att knyta till sig en person som med akademisk auktoritet kunde tolka folkrätten, såväl inåt i själva beslutsprocessen som utåt, där den Folkrättssakkunnige t ex för allmänheten kunde förklara de politiska besluten satta i relation till det folkrättsliga regelsystemet.

Detta var också den enda post i statsförvaltningen som föreskrev att innehavaren skulle vara disputerad (alltså juris doktor) samt docent eller professor i folkrätt. UD:s Folkrättssakkunnige skulle således dels svara för ”det historiska minnet” i den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken dels ha förmågan att titta i kristallkulan vad den folkrättsliga utvecklingen kunde ”bära i sitt sköte” som kunde påverka den svenska utrikespolitiken. Upptäckte han något, skulle han ”slå larm” och varsko utrikesledningen samt komma med förslag om vad som borde göras för att främja såväl kortsiktiga som långsiktiga svenska intressen.

Detta var alltså en fin och självständig befattning högt upp i UD:s hierarki, som dessutom var direkt knuten till utrikesministern och kabinettssekreteraren, med vilka den Folkrättssakkunnige också satt rumsmässigt. Med de akademiska krav som var knutna till befattningen var den – naturligtvis enligt min helt opartiska utsago – ”nästan den finaste befattningen i UD”. Det var viktigt att utrikesledningen respekterade den Folkrättssakkunniges integritet och självständiga position och inte försökte behandla honom som en ”vanlig tjänsteman” som man utifrån den traditionella hierarkin ansåg sig kunna ”kommendera” till att rätta sig efter ”den rådande politiska uppfattningen”. Skulle det vara någon mening med posten som UD:s Folkrättssakkunnige måste innehavaren med auktoritet och kraft kunna hävda de folkrättsliga tolkningarna också gentemot en utrikesminister, en kabinettssekreterare, en polchef och en rättschef som i första hand såg till de rent politiska prioriteringarna.

Från postens inrättande 1919 och fram till min avgång 1987 – alltså en tidsrymd av 68 år – var det bara sex ordinarie befattningshavare. Den förste innehavaren 1919-1920, alltså precis efter 1:a världskrigets slut, var justitierådet samt presidenten i Svea hovrätt Erik Marks von Würtemberg. Han var också utrikesminister 1923-1924 i Ernst Tryggers ministär. Den andre innehavaren under åren 1920-1924 samt 1926-1961 var jur. doktorn och professorn Östen Undén. Även han var utrikesminister 1924-1926 i Hjalmar Brantings tredje ministär samt i ministären Sandler samt 1945-1962 i Per Albin Hanssons och sedermera Tage Erlanders ministär.  Den tredje innehavaren åren1924-1926 var advokaten och folkrättsjuristen Eliel Löfgren, som också var utrikesminister 1926-1928 i C G Ekmans ministär. Den fjärde innehavaren blev jur. doktorn och docenten Hans Blix åren 1962-1963 samt 1971-1976. Han var utrikesminister i Ola Ullstens kortvariga regering 1978-1979.

Den femte innehavaren 1963-1966 var Sture Petrén. Han innehade posten parallellt med att han var president i Svea hovrätt 1963-1967. Han var också domare i den Internationella domstolen i Haag 1967-1976. Den sjätte innehavaren var alltså jag själv, där jag blev jur. doktor och docent 1972, ambassadör i UD 1982 och professor i folkrätt 1984. Här måste dock kompletteras med uppgiften att under utrikesminister Östen Undéns långa tid som både utrikesminister och UD:s Folkrättssakkunnige det var professorn i folkrätt vid Stockholms universitet Torsten Gihl som åren 1950-1961 tjänstgjorde som t f Folkrättssakkunnig i UD. Undén gjorde honom dock aldrig till ordinarie innehavare av ämbetet, vilket han behöll för sig själv parallellt med posten som utrikesminister.

Vid min avgång på egen begäran 1987 avskaffades den självständiga posten som UD:s Folkrättssakkunnige av den socialdemokratiska regeringen och de folkrättsliga frågorna fördes över till UD:s Rättsavdelning, alltså in i UD:s ”linjesystem”. Detta var en följd av att den socialdemokratiska regeringen under 1980-talet inte längre ville respektera den Folkrättssakkunniges integritet och självständiga ställning i UD-systemet, utan istället politiskt ville kontrollera även de folkrättsliga tolkningarna och frågorna så att de sammanföll med den rådande politiska uppfattningen om hur svensk utrikespolitik skulle drivas. Antagligen utgjorde jag ett obekvämt hinder i den önskade radikaliseringen av den svenska utrikes-, bistånds- och säkerhetspolitik som regeringen Palme slog in på vid sitt återinträde i maktens boningar efter valet i september 1982.

 

FOLKRÄTTEN I SVENSK UTRIKESPOLITIK artikel Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar & Tidskrift nr xxx/2002. Klicka på länken nedan. I denna artikel från 2002 framträder jag för första gången offentligt efter min avgång 1987 från befattningen som UD:s Folkrättssakkunnige och förklarar svårigheten eller rent av omöjligheten att fullgöra denna funktion i UD under rådande förhållanden 1985-1987/88. Det var mina förhandlingar direkt med ryssarna i Moskva 1985-1987 (som i och för sig gick mycket bra) om VITA ZONEN öster om Gotland som fick ”bägaren att rinna över”. Jag desavoerades av UD och min egen regering i mina försök att ”få mer för Sverige”. I denna artikel från 2002 spårar jag den ”svenska sovjetpolitiken” ner till den ryska revolutionen 1917, som man från svensk socialdemokratisk sida såg positivt på och ville ”skulle lyckas”. Det som sägs i denna artikel tjänar bra som underlag för förståelsen av den röd-gröna regeringens dagsaktuella Rysslands-politik. Man är ”fast i gamla vanor, traditioner och partihistoria och nostalgi ”från fornstora dar” (läs Olof Palmes dagar).

https://www.dropbox.com/s/z0i3giq5pp58i5r/Folkratt_utrikespolitik_2002.pdf?dl=0

 

 

 30 mars 2015

FOLKRÄTTSSAKKUNNIGA I UD OCH FOLKRÄTTEN I SVERIGE u

UTRIKESPOLITIK OCH HISTORIA, Studier tilllägnade Wilhelm M Carlgren den 6 maj 1987.  (klicka på länken till denna artikel. Innehåller sid   viktiga faktorer vid Sveriges anslutning till FN-stadgan 1946. 

https://www.dropbox.com/s/upfz44g3on2hrvx/Folkrattssakkunniga_UD_och_folkratten_Sverige.pdf?dl=0