UTRIKESPOLITIK OCH HISTORIA

Studier tillagnade

Wilhelm M. Carlgren den 6 maj 1987

Redaktorer:

Mats Bergquist, Alf W. Johansson och Krister Wahlback

I 987 Militarhistoriska Forlaget Norstedts Tryckeri, Stockholm 1987 ISBN 91-85266-40-X

Militarhistoriska Forlaget

lnnehall

ro 5

Tabula gratulatoria 7

Sten Carlsson I 5

Wilhelm M. Carlgren som historiker

Mats Bergquist 27

Maktbalans och avskrackning

Ulf Brandell 41

Christian Gunther – dikt och verklighet Reflexioner kring en dokumentar roman

Klaus-Richard Bohme 47

Ratt eller moral?

Den  tyska egendomen  i Sverige  1944-1956

Arvid Cronenberg 61

Hjalmar Hammarskjolds krigsminister Fran statsrad till seriefigur

Gunnar Hagglof 77

En attaches forsta ar

G,mnar Jarring 83

Sveriges diplomatiska forbindelser med tatarerna pa Krim

Alf W. Johansson 91

Den svenska socialdemokratin och fascismen pa trettiotalet. Nagra reflexioner

Ingmar Karlsson 103

Kina i vara hjartan

Nagra tankar kring sinofili och sinofobi

Leif Leifland 113

”They must get in before the end” Churchill och Sverige 1944 och 1945

Ingemar Lindahl 145

Alexandra Kollontaj och Norden

Sven Lundkvist 163

Sakerhet och fred

Kring den westfaliska fredens problematik

Thomas Munch-Petersen 175

Confessions of a British agent :

Section Din Sweden, 1938-1940

Lars-Ake Nilsson 189

Anthony Eden Misslyckandets man

Erik Norberg 199

Balkankriget och Sveriges forsvar

Torbjorn Norman 219

Hjalmar Branting, Weimarrepubliken och Frankrike: Herriot brevet

Lennart Petri 233

Sverige och Vietnam-konfikten Den forsta fasen

Olav Riste 247

Norway in Exile 1940-1945

The formation of an alliance relationship

Goran Rystad 263

Filippinsk-amerikanska kriget och den amerikanska expansionismen vid sekelskiftet

Herman Schi.ick 275

Nils Ahnlund och samtidshistorien

Juhani SuomiMote mellan motstandare		291
Sammantraffandet mellan Urho Kekkonen och OW Moskva hosten 1945	Kuusinen  i
Bo Johnson TheutenbergFolkrattssakkunniga i UD    och    folkrattt n i Sverige		299
Jar! Torbacke		323

Det kulturella slaktskapets problematik Carl Grimberg och Tyskland

Krister Wahl back 335

Karl Johan och Finland

Kent Zetterberg 347

Borggardskrisen i  ny  belysning

En  studie  i forsvarsberedningarna 1911-1914

Torsten Orn 361

Neutralitetspolitik i nederlandsk  tappning

Wilhelm M. Carlgrens tryckta skrifter I 950-1986 375

Bo Johnson Theutenberg

Folkrattssakkunniga i UD och folkratten i Sverige

Folkratten har sedan mycket lange varit ett av de grundlaggande elementen i den svenska utrikes- och neutralitetspolitiken. Under 1980-talet har folkrat­ ten statt i fokus i svensk utrikespolitik pa ett satt fullt jamforbart med folkrattens och neutralitetsrattens roll under forsta och andra varldskriget. Regeringsforklaringar och politiska tal understryker numera sti:i.ndigt folk­ rattens roll i varldspolitiken. Fran svensk sida sags ofta att folkri:i.tten utgor de sma landernas skydd mot stormakter och deras ofta cyniska maktpoli­ tiska garningar.

Folkratten ar statssamfundets normativa syste m. Folkratten uppstaller principer for de enskilda suverana staternas uppforande.  Var tid  kanneteck­ nas av de principer som fastlagts i FN-stadgan fran 19 45. FN ar numera en universell organisation. FN-stadgan  ar ett  utmarkt  instrument  for beva ran­ det av d n folkrattsliga grundordningen i  s amfundet  ,  for  bevarandet  av frede n. Men verkligheten ser inte riktigt sa ut. Staterna bryter mao mot det folkrattsliga regelsystemet. Sverige har under det senaste decenniet  erfarit detta. Landet har tvingats erinra andra lander om vikten av respekt for den svenska territoriella integriteten.

Under snart tva sekler har de svenska statsledningarna funnit att svensk alliansfrihet och neutralitetspolitik i fred, syftande till neutralitet vid  krig mellan frammande makter, bast  framjar den  svenska  nationens  int resse n. Yid sidan om sin rent militara  roll  ar  neutralitetsbegreppet en folkrattslig konst ruk tio n, med omsesidiga ataganden fran den neutrala och de krigforan­ de staternas sida. Folkratten har saledes sin betydelse fran strikt nationella synpunkter,  satillvida  att folkrattens  regelsystem  direkt gar in i rotterna for var utrikespolitik. Men folkrattsliga aspekter spelar ocksa  sin  stora  roll  i andra for svensk utrikespolitik viktiga fragor: nedrustnings- och vapenkon­ trollstravandena, var FN-politik, i fragan om respekten for manskliga rattig­ heter –  just nu representerat av debatten kring apartheid och sanktioner –  i havsr attssa mmanha nge n, dar Sverige under de senaste tio aren tvingats fora langa och svara  forhandlingar  med  sina grannstater  om  avgransningen  av den svenska kontinentalsockeln  och  fiske zonen . Sverige  har  vidare  spelat en stor roll nar det galler initierandet och utformandet av en internationell miljoratt, dar inte minst Stockholms-konferensen 1972 om den manskliga

miljon kom alt  utgora en grundpelare for det vidare internationella arbetet pa detta falt. Folkratten ar fundamental for den utrikespolitiska och strate­ giska utvecklingen i vart naromrade: i Arktis och i Ostersjon. Inga nya konstruktioner, typ karnvapenfria zoner, kan tillkomma utan att de ar forenliga med de folkrattsliga parametrarna, sasom vi i detta land  tolkar dem.

For ell land som star pa folkrattens grund, som for rattens talan i varlden, som rent av for en utrikespolitik med starka normativistiska inslag, kravs en folkrattslig personell underbyggnad – behov av experter som bygger under regeringars stallningstaganden och proklamationer, som har minnet bakat och blicken riktad framat mot nya utvecklingstendenser i den forhallandevis lattrorliga folkrattsmaterian. Forandringar i folkratten kan pa kortare eller langre sikt medfora bekymmersamma utrikespolitiska och rent av strate­ giska aterverkningar. Detta har utvecklingen inom havsratten visat i vad galler saval Ostersjon som Arktis. Den folkrattsliga sakkunskapen skall ocksa kunna forklara svenska stallningstaganden for omvarlden, samt kun­ na ma.ta sig med omvarldens ofta hogkvalificerade expertis pa detta omrade. Traditionen och sedvanan ar viktig i folkratten: for ett land som for neutralitetspolitik i fred siktande mot neutralitet i krig ar uttolkningen av de folkrattsliga principerna av storsta vikt. Det galler rent generellt att kunna tolka folkrattens regelsystem pa ett satt som tillvaratar den svenska natio­ nens fundamentala intressen, men ocksa pa ett sadant satt att tolkningen vinner erkannande av andra lander. Folkrattens struktur gor att tolknings­

momentet blir viktigt.

For en regering och for ett utrikesdepartement – sarskilt i ett land av Sveriges typ – ar traditionsbevarandet, linjen i var  utrikespolitiska hallning av stor vikt  : en  konsekvent  linje starker var egen politik och hjalper dessut­ om regeringen att halla kursen utrikes-, neutralitetspolitiskt och folkratts­ ligt. Gentemot andra lander ar ett konsekvent uppratthallande av vara principer den basta forsakringen mot undran och missforstand om vara avsikter.

I ett utrikesdepartement, vilket i regeringens namn exekverar utrikespoli­ tiken, ar vad som kan benamnas det institutionella minnet viktigt. Radgiv­ ning om praxis ar av yttersta vikt i  utrikespolitiska stallningstaganden. Det ar salunda betydelsefullt for ett utrikesdepartement att bland sin stab ocksa ha nagra  ”lordsigillbevarare”, med en  uppgift att  i egenskap av experter sitta lange pa sin post och att med sin expertkunskap representera det langa minnet – samt med blicken in i framtiden. Den folkrattsliga materian ar speciell och kraver sin egen form av expertis; antingen nu denna expertis aterfinns bland den s k utrikesledningen eller hos de speciella folkrattssak­ kunniga som funnits i svenska utrikesdepartementet formellt sedan 1919.

Sammanhanget ger anledning till nagra reflexioner av grundlaggande och principiell natur; dessa har att gora med det strukturskifte som under senare

tid iigt rum i  relationen  politiker-experter, alltsa ett ganska kiinsligt iimne, men diir det iinda ma vara tillatet med nagra kommentarer. Niir ledningen av utrikespolitiken lag i hiinderna pa icke bara  tunga  politiker,  men  politiker som jamviii forenade sin politiska funktion med stor expert is pa riittens och folkriittens omrade, fanns kontinuiteten och normatiken inbyggd i sjiilva ledningen. Svenska UD far betecknas som unikt i detta sammanhang, da det under tiden 1920-62 riiknande  folkriittsexperten  juris  professorn  Osten Unden i sina led  –   antingen som utrikesminister, sakkunnig i folkratt eller aktiv via riksdagen och utrikesutskottet.

En utrikesminister med sadan forkrossande  sakkunskap,  icke enbart  pa det politiska omradet men ocksa i vad giillde utrikespolitikens och diploma­ tins teknik, blir ju hiirigenom – men  ocksa genom  sin  langa  innehavstid  – sina radgivares radgivare.  Det  institutionella  minnet,  diplomatins  finesser och teknik – och det finns faktiskt foreteelser som tacks av dessa yrkesmiis­ siga  begrepp  –    kan givetvis ocksa  representeras  av andra  befattningshavare i utrikesdepartementets ledning, detta viktigt i ofiirdstider  och  i  tider  av yttre tryck: sasom tex av en Gunnar Hiigglof (chef for handelsavdelningen 1939-44), av en Sverker Astrom (polchef 1956-64, kab sekr 1972-78).

Under det senaste decenniet eller sa har  tvivels  utan  en  strukturforiind­ ring iigt rum berorande de fragestallningar som hiir avha ndlas . Politikens  – och politikernas – overgripande ansvar torde ha brett ut sig allt mer i vart samhiille. Detta aterverkar ocksa pa  strukturen  i  vara  statsdepartement.  I detta konstaterande ligger inget viirdeomdome utan  fastmer  ett  forsok  att satta fingret pa vari forandringen ligger. Den torde ligga i den allt okande politiska dominansen, samt i politikerkarens – och den politiska tjanste­ mannakaderns – yrkesmassiga sammansiittning och utbildning.  Dagens politiker  –  och  politiska  tjiinsteman  –  iir  mestadels  sk  yrkespolitiker med en tiimligen homogen politisk utbildning och karriiir. Med all reverens for demokratins grundprinciper och konstitutionens alla  aspe kte  r,  bor emeller­ tid sagas att problem rimligen kan uppkomma for det institutionella minnet, for principernas bevarande, om enbart – eller uteslutande – politiker och politiska tjiinstemiin med sina skilda politiska preferenser styrda  av  den korta treariga mandatperioden erhaller mer  eller  mindre exklusiv  supremati vid utformandet av ett lands  utrikespolitik  – utan beaktande av experters

rad.

Politikens villkor iir kortsiktiga; politiska opinioner flammar   upp   och avtar. Utrikespolitiken har genom massmedias utveckling alltmer blivit var mans egendom. Detta iir nyttigt och politiska opinioner ar viktiga, tom grundlaggande for den riittsliga normbildningen, men fragan iir vad som hander med stabiliteten i ett lands utrikespolitik –   sa viktig for ett neutralt land – om uteslutande politiska opinioner och opinionskansliga   politiker nastan ensamma styr prioriteringen och analysen av hiindelseforloppen. Det tillfiille som ges att i denna festsk rift , tillagnad UD:s arkivchef professor

Wilhelm Carlgren, verksam i UD sedan 1945 och som pa ett sadant eminent satt representerat det institutionella minnet, de historiska faktorernas  bety­ delse for svensk utrikespolitiks utformning  nu och i framtiden,  bor utnyttjas for att betona vikten av att utrikesdepartementet  aven  i  framtiden  soker bevara en struktur dar for svensk utrikespolitiks  utformning  nodvandig expertis ingar, inte minst pa det folkrattsliga och historiska faltet.

Den politikens supremati varom har talats behaver inte alls utgora nagot problem for frammanandet av det institutionella minnet, da en klok politisk ledning alltid ser till att sadana faktorer vags in i deras politiska stallningsta­ ganden –  det finns goda exempel harpa –  men det finns ocksa exempel pa att vad som har sagts nog ar alldeles berattigat. I ett lage kannetecknat av just dessa faktorer samt av det faktum att svenska utrikesdepartementet under nagra ar kommit att karaktariseras av den vart tredje ar forflyttnings­ pliktiga linjeorganisationens och desk generalisternas allt storre dominans over ett i UD-sammanhang utdoende expertskra, ar det narmast en plikt att pa basis av de insikter ett tioarigt innehav av posten som sakkunnig i folkratt ger, dra en lans for att svensk utrikes- och neutralitetspolitik alltfort skall handlaggas med bitrade av all den akademiska och annan expertis som star till forfogande – inom som utom huset. Detta ar livsviktigt for var saker­ hetspolitiska framtid, sarskilt nar vi viii havda att utrikespolitiken ar var forsta forsvarslinje.

Redan 1919, i samband med Versailles-freden efter forsta varldskriget samt till foljd av Alands-fragans aktualisering efter Finlands sjalvstandighet fran det ryska imperiets sonderfalnande struktur ar 1917, foreskrevs i UD:s organisationsreform att en ”speciellt sakkunnig ifolkriitt” skall tjanstgora i departementet. Anda sedan 1919 har det svenska utrikesdepartementet i sin struktur haft foretradare for folkrattskunskapen, gemenligen sa att nagon framtradande jurist eller akademiker, sarskilt vid Stockholms universitet, knots till posten som sakkunnig i folkratt. Det var, ar och kommer att forbli en styrka for regeringen och utrikesdepartementet att vid beredningen av beslut ha tillgang till folkrattslig expertis, inte minst for alt ”utat” forklara bevekelsegrunderna for de utrikespolitiska stallnin gstaga nde na .

Redan i aldre tid, tex i den kansliordning som gavs av Gustaf II Adolf ar 1626 – vid dennes avresa till Pommern – och i 1634 a.rs sk regeringsform, varigenom kansliet utvecklades till ett fastare kanslikollegium med riks­ kanslern som hogste ledare samt darjamte fyra riksrad, en hovkansler, tva statssekreterare, hovrad, sekreterare,  referendarier  samt  sandebud,  resi­ denter och agenter – de sistnamnda med diplomatiskt uppdrag – knot den svenska statsledningen till sig eminenta folkrattsliga personligheter. Bland dessa fanns ingen mindre  an den  person som idag  –  kanske  litet oegentligt om man ocksa tar i beaktande alla icke-europeiska numera suverana men fordom koloniala stater – betecknas som den moderna folkrattens fader,

hollandaren Hugo Grotius, fodd I 583 i staden Delft, och vars hela levnad ackompanjerades av de blodiga striderna mellan Generalstaterna och de spanska herrarna, avslutade forst med den westfaliska freden ar 1648, ocksa djupt berorande Sverige.

Hugo Grotius, forfattare till folkrattsliga epokgorande verk som Mare  li­ berum (1609) –   fortfarande av betydelse for havsratten  –  samt De jure belli ac pacis (1625), tvingades i exit ar  1632 och  intradde genom  rikskanslern Axel Oxenstiernas forsorg i svensk diplomatisk tjanst ar 1634, namligen som svensk ambassador i Paris fram till 1645, da han av olika skal aterkallades av Drottning Kristina. Efter en ford till Stockholm for att forhandla med en oforstaende svensk statsledning, dog han pa atetfarden i Rostock  den  28 augusti 1645.

En  annan av de stora naturrattsliga foretradarna, Samuel Pufendorf, fodd i Sachsen 1632, intradde 1668 somjuris professor i Lund dar hans viktigaste folkrattsliga verk, De jure naturae et genlium libri octo, utkom ar 1672, ledande till en valdsam akademisk fejd, dar Pufendorf av sina belackare betecknades som ”epikure, pelagian, socinian, hobbesian, cartesian, spino­ zist, kalvinist, polygamist, antinomist och  ateist”  –  en rad invektiv  som inte ens folkrattens belackare nummer ett i detta land, hagerstromianen, professorn i civilratt vi.ct Uppsala universitet (1914-47) – den socialdemo­ kratiske riksdagsmannen Vilhelm Lundstedt – lyckades uppbringa trots ihardiga forsok. Hans valdsamma attacker pa folkratten och naturratten – bla i ”Vagen till fred” (Uppsala 1924), ”Folkratten och Geneve-politiken” (Uppsala 1924) samt i ”Folkratten – en livsfara for folken” (Sthlm 1937) – innehaller slutledningar som Folkrattens grundval – en dubbelforfalskning, Folkrattens existens endast ett sken, Folkrattens och sanktionspolitikens livsfarlighet for folken. Lundstedts rattsnegativism kom – medvetet eller omedvetet – att skapa ett forsvar  for folkratten,  for  folkrattens  existens som en egen rattsdisciplin. Lundstedts argument har mahanda haft det goda med sig att folkrattens foretradare vassade sina argument. Visst finns det en folkratt, ehuru till sin konsistens och struktur vasensskild fran den interna rattens system med sekvensen norm – brott – straff.

De traditionsbevarare som getts den specifika uppgiften att i UD se in i den folkrattsliga kristallkulan infor utrikespolitiska stallningstaganden benamns UD:s folkrattssakkunnige (eller sakkunnige i folkratt). Posten har funnits i en eller annan form sedan 1919. Den ar knuten direkt till utrikesledningen. Icke mindre an fyra av UD:s folkrattssakkunniga innehade under nagon period ocksa posten som utrikesminister, vilket givetvis underlattade den folkrattssakkunniges relation till utrikesministern.

Konstruktionen ar ocksa en reminiscens fran de gamla departementsin­ struktionerna dar, tex i 1928 ars instruktion, det foreskrevs att det var den

politiska avdelningen som handlade fragor rorande forlikning och skiljedom samt andra arenden av folkrattslig natur. Den folkrattssakkunnige har ett vittfamnande ansvar for att folja folkrattens utveckling eller, som det ut­ trycktes redan  i  1928 ars  instruktion  for departementet  –  i dessa hanseen­ den i start annu idag aktuell – namligen ”Den sakkunnige i folkratt har att verkstalla utredningar i de folkrattsliga arenden, som  av  ministern  till  ho­ nom overlamnas,  avensom att folja folkrattens  utveckling samt avgiva for­ slag till de framstallningar i folkrattsliga amnen han finner pakallade”

Som forste innehavare av befattningen som sakkunnig  i fo\kratt  i  UD upptas friherre Erik Marks von Wurtemberg, (f 1861, d 193 7). Denne inne ha­ de befattningen aren 1919-  20.  Marks  van  Wurtemberg  far  betecknas  som en av svensk juridiks portalftgurer, nil.got som bl a framgar  av  Birger Ekebergs tio sidor langa nekrolog i Svensk Juristtidning I 937 (s 177 ff). Efter juris utriusque kandidatexamen i Uppsala ar 1885 gick hans  karriar  over domar- och kommitteuppdrag till posten somjustitierad i hogsta domstolen  i tva omgangar (1903-05 samt 1906-13) samt  till  presidentskapet  i Svea Hovratt fran 1920 till  1931 (t f president  1920-25). von Wurtemberg inneha­ de tva statsradsposter – konsultativt statsrad 1905-06 i Karl Staaffs forsta ministar samt  utrikesminister 1923-24  i Ernst Tryggers  ministar.  Regering­ en Trygger kom i politiskt berad nar utrikesminister Hederstierna (utr min 1923) i ett av stats ministern osett middagstal forordade forsvarspolitisk samverkan med Finland. Utrikesministern tvingades avga och in tradde von Wurtemberg,  som  var en stark foretradare for den svenska  neutralitetspoli­ tike n.

Efter unionsupplosningen med Norge ar 1905 skulle fragan om ratten till renbetet i norr regle ras . 1913 utsags van Wurtemberg till ordforande i den da tillsatta renbeteskommissionen. Detta arbete innebar att den oklara gransen mellan  Norge och Sverige i norr skulle definieras. Fragan hade star ekono­ misk betydelse for lapparnas utkomstmojligheter; saken kom att  regleras genom 1919 ars  konvention om tlyttlapparnas ratt till renbete (SO 1919: 5). Stig Jiigerskiold, professor i offentlig ratt med folkratt  (Lund  1960-62, Uppsala 1962-77), sager i en levnadsteckning  over  van  Wurtemberg  i Svenskt Biografiskt Lex ikon : ”Men vissa betydande eftergifter maste dock goras. (-  –  – ) Man  har sagt  att  de  under  M:s ledning  vunna  resultaten ‘lande honom till heder’.”

Marks van Wurtemberg kom aven att agna sig at Atands-fragan, vilken efter Finlands sjalvstandighet fran Ryssland ar 1917 tagits upp i NF:s rad. Han var med om att utforma de svenska standpunkterna i fragan, vilka presenterades infor NF:s juristkommission. Han deltog aven i den interna­ tionella kommitten for A lands neutralisering. NF:s rads beslut  den 24 juni 1921 att Aland skulle tillerkannas Finland, men med internationella garanti­ er och starkt stod for den svenska befolkningens rattigheter, sags ha varit en svar besvikelse for von Wurtembe rg. Neutraliseringsforhandlingama ledde

fram till den annu idag  viktiga  konventionen  den  20  oktober  1921  (SO 1921 :26) om Alandsoarnas icke- befastande och neutralisering.

von Wiirtemberg spelade vidare en  framtradande  roll  i  egenskap  av svensk delegat vid de i samband med fredskonferensen i Paris ar  1919 pagaende forhandlingarna, syftande till att  bilda Nationernas Forbund  (NF) och att tillskapa den Fasta mellanfolk/iga domsto/en i Haag (the Permanent Court of International Justice), vilken i samband med bildandet av Forenta Nationerna  1945 kom att  ersattas av den lnternationel/a domsto/en  i Haag (the International Court of Justice ). Yid sidan om den fasta Haag-domstolen finns dessutom den genom Haag-konventionen I 899 bildade s k permanenta ski/jedomsto/en i Haag, vilken  utgors av en  lista pa de  kvalificerade  perso­ ner som skall sta till forfogande vid  tvister, och vilka utsetts av de till  1899 och 1907 ars skiljedomskonventioner anslutna staterna.  Flera svenskar  har varit mealemmar av den sistnamnda skiljedomstolen.

Liksom vid Sveriges intrade i FN ar 1945 bekymrade sig statsledningen 1920 for den svenska neut rali te te n. Efter en hundraarig period av tillbakadragen­ het fran storpo liti ke n, inordnades nu Sverige i ett   system med forpliktelser att delta i omsesidig hjalp och i sa nktioner . Ar 1918 tillsatte regeringen en kommitte med bl a von Wiirtemberg som Jedamot, med uppgift att tillsam­ mans med Danmark och Norge forbereda tillvaratagandet av de neutrala staternas intressen   vid och efter krigsslutet. Samarbetet vidgades sedermera till att omfatta ocksa Nederlanderna och Schweiz. Redan i denna kommitte spelade en av Sveriges portalfigurer i NF, Hjalmar Branting, en roll.

I maj 1919 rekommenderade kommitten anslutning till NF. Kommitterap­ porten utgjorde grundvalen for den proposition som regeringen Eden med Johannes Hellner som utrikesminister den 14 februari 1920 framlade for

riksdagen (se Hellners Minnen och  Dagbocker,  Sthlm  1960).  Debattens vagor gick hoga: Sveriges anslutning till NF  var kontroversiell pa ett   helt

annal satt an anslutningen  till FN ar 1946. Liksom  1946 tog regeringen fasta pa att Sverige kunde forena sin neutralitetspolitik med medlemskap i en mer eller mindre overstatlig organisation  –   1946 uttrycktes  det av  utrikesminis­ ter Osten Unden sa att  Sveriges  utrikespolitik  vilade  pa  neutraliteten  och den internationella solidariteten. I riksdagsdebatten 1920 hordes dome­ dagsklockorna dana: ”Var sjal vbesta mn i ngsr att , var neutralitet och vart statliga oberoende, med ett ord allt vad vi ha kart och dyrbart , vart fader­ nesland, bleve  underkastat  frammande  makters gottfinnande och  till  tjanst for deras sarskilda i ntresse n, om vi skulle satta vart namn under den forbundsakt, som man erbjudit oss att nu bitrada.”

Sverige blev icke bara medlem av NF utan invaldes aven 1922 i NF :s rad, varmed landet tradde ut pa den europeiska scenen, sasom en av rattens och folkrattens forsvara re. Den svenska  infallsvinkeln  blir i  hog grad folkratts­ lig; icke att undra pa da de namn vi vid sidan av Brantings dominerande

NF-figur moter i dessa sammanhang ar jurister, professorer eller folkratts­ sakkunniga i UD : Hja/mar Hammarskjold  (statsmin 1914-17,  renommerad fol kra ttsexpe rt) , Osten Unden, Elie/ Lofgren, som namnts von  Wurtem­ berg, vilken bitraddes av Ake Hammarskjold, da ung son till Hjalmar Hammarskjold.

Dennes namn bor omnamnas da han maste raknas till kretsen av svenska betydande folkrattspersonligheter. Trots att han avled endast 44 ar gamma!, hann han efrer befattningar i UD att uppratthalla posten som generalsekrete­ rare (”greffier”) i den Fasta mellanfolkliga domstolen i Haag under aren 1922-36 samt som domare i domstolen fran 1936 fram till sin dod 1937. En over 800-sidig samlingsvolym med Hammarskjolds arbeten (Juridiction In­ ternational) gavs 1938 ut av Max  Huber,  president i domstolen. Givetvis bor en annan medlem av familjen Hammarskjold omnamnas, namligen Dag Hammarskjold, kabinettssekreterare i UD 1949-51.  Ar 1953 valdes han till FN:s generalsekreterare – en  post  han  upprattholl  fram  till sin dod  1961. Dag Hammarskjold harmer an nagon annan sokt uppfylla de syften som star inskrivna i FN-stadgan, och darmed sokt  bidra till  folkrattens  uppratthal­ lande och bestand  i statssamfundet. Han  talade ofta  i folkrattsliga  termer. Man kan tyvarr bara konstatera att verkligheten i form av den i dessa sammanhang standigt narvarande stomaktspolitiken hann  ikapp  aven  ho­ nom.

For att aterknyta till innehavarna av posten som folkrattssakkunniga i UD antecknas  som   naste  innehavare,   efter   von   Wurtemberg,   Osten   Unden (f 1886 d 1974), som nar han inte bekladde post som statsrad, var folkratts­ sakkunnig i U D – namligen perioden fran 15 oktober 1920 till 18 oktober 1924 –  da  han  tilltrader  som  utrikesminister i Brantings  tredje  ministar,  i vii ken post han kvarstod aven i den ministar Sandler som bildades i januari 1925 vid Brantings insjukn ande. Den 7 juni 1926 foll regeringen Sandler, for att eftertradas av C G Ekmans forsta ministar. Nar Unden 1924 lamnade befattningen som UD:s folkrattssakkunnige for intradet i ministaren, efter­ traddes  han (24 oktober  I 924) som folkrattssakkunnig i  UD av advokaten, den liberale politikern Elie! Lofgren. Nar Unden 1926 lamnade utrikesminis­ terskapet i Sandlers regering, foljdes han som utrikesminister av sin efter­ tradare som folkra ttssa kkunnig , Eliel Lofgren.

Man far en personligt fyllig bild av denne i hustruns, Mia Leche Lofgrens minnesskildring ”Sa var det da, 1900-1940” (Sthlm 1941), i start centrerad kring hennes man och dennes insatser, bla som NF-delegat i Ge neve . Del ar dar de ses och idkar umga nge , mer an pa hemmaplan: Branting,  Unden, Marks von Wurtemberg,  Trygger,  Hammarskjoldarna mfl.  Kostlig ar  hen­ nes beskrivning av firandet av Brantings 60-arsdag i Geneve, den forbrod­ ringsanda som radde i Geneve, engelsmannen Lord Robert Cecils, sonen till Earlen av Salisbury, nara samrore med Branting och Unde n.

Mia Leche Lofgren skriver: ”Nar han utsags till utrikesdepartementets folkrattsexpert mottog han befattningen med gladje, ty folkratten hade alltid varit hans stora karle k. Uppdraget att bli en av Sveriges delegater vid Nationernas Forbund lag av samma ska! inom hans intressesfar.”

Elie/ Lofgren. fodd 1872 och dod 1940, hade flera karriarer: sin tids stjarnadvokat, ambetsman och politiker samt  sjo-  och  folkrattsexpert.  Han var forsvarare i sin tids stora mal – Ostervalamalet (se hans Klockorna i Ostervala, Sthlm 1934), ordforande i Sveriges advokatsamfund fran I 937, radikal och liberal politiker alltifran 1900-talets borjan, bl a medlem i Frisin­ nade klubben. Under forsta varldskriget forde han ofta Sveriges talan i sk prismal, dvs mal i de krigforande staternas prisratter om ratten till beslag­ tagna neutrala fartyg. Han fick harigenom en bred folk- och neutralitets­ rattslig erfarenhet. Han var  medlem  av  saval forsta  som  andra  kammaren. Ar 1917 blev han justitieminister i Edens koalitionsministar, i viiken han kom alt medverka till de stora  forfattningsreformerna:  kommunala  rostrat­ ten, rostratten for kvinnor, reformer  av familjeratten, straff- och  processrat­ ten samt – inte minst den av honom sjalv sarskilt uppskattade insatsen – losningen ar 1918 av det svara vattenrattsproblemet. Ar 1920 avgick den edenska ministaren, och Lofgren blev ater advokat.

Han var ledamot   av   den   internationella   Oder-kommissionen   1920-21 samt svensk delegat   i   NF   1921-28.   Nar liberala samlingspartiet sprangdes ar 19 23, blev Lofgren partiledare for det liberala partiet och Carl Gustaf Ekman for det frisinnade folkpartiet. l Ekmans den 7 juni 1926 bildade regering, intradde Lofgren som utrik esminister, en post han kvarholl till i oktober 1928 da han, pga partimotsattningar rorande nomineringen till riksdagslistan, forlorade sin plats i andra kammaren. Hans avgang fran utrikesministerposten bidrog till regeringen Ekmans fall. I den tilltradande Lindmanska ministaren (1928-30) blev Ernst Trygger utr ikesmin iste r. Lof­ gren aterkom sedermera till riksdagen.

Eliel Lofgrens roll under aret 1930 som ordforande i den internationella kommissionen for juridisk utredning av ratten till Klagomuren i Jerusalem, illustrerar tyvarr alltfor val den centrala roll Mellanostern-konflikten spelat aven for svenska utrikesdepartementets folkrattssakkunniga. Folkrattsliga principer har varit, och ar, centrala for denna fragas losning. I Festskrift tillagnad Erik Marks von Wurtemberg (Sthlm 1931) redogor Lofgren i arti­ keln Riitten till Palestinas heliga platser for denna annu pa 1980-talet sa brannande fraga. ”Hur som heist kommo muselman och judar ratt val overens intill tiden for den engelska ockupationen. Sedan dess har politik kommit med i spelet, varjamte forhallandena i viss man andrats (han talar har om Balfour-deklarationen 1917) pa et t satt som bidragit till den oroande utvecklingen under senaste ar”, konstaterar Lofgren (s 405) i sin artike\. Lofgren-kommissionens rapport kom att ligga till grund for de av engels­ mannen utfardade bestammelserna rorande bruket av de heliga platserna,

vilka bidrog till en avspiinning mellan araber och judar under denna tid. For en aktuell oversikt over de folkriittsliga problemen i Mellanostern,  varibland de av Lofgren behandlade, kan hiinvisas till avsnittet ”Mellanostern och folkriitten” i min Folkriitt och siikerhetspolitik (s 491-578).

Den 11 juni 1926 aterintriidde Unden, efter Kungl Maj:ts besl ut , pa posten som folkriittssakkunnig i UD. Han blir den 24 september 1932 konsultativt statsrad i Per Albin Hanssons regering med Richard Sandler som utrikesmi­ nister. Den 19 juni 1936  tilltriidde  Bramstorps  s k semesterregering  (101 dgr), men nar Per Albin Hanssons koalitionsministar – med Sandler fortfa­ rande som utrikesminister – overtog makten fanns Unden inte med . Han atergick till sin befattning som folkriittssakkunnig i UD , till vilken han forordnats 1926, och vilket forordnande icke upphorde forriin den 31 decem­ ber 1961 – alltsa ett 25 ar langt forordnande – iiven om han under sin utrikesministertid forordnade tffolkriittssakkunniga, varti\1 vi aterkommer. Efter avgangen fran regeringen 1936 kombinerade han sin post i UD med professuren i Uppsala, uppdrag i Geneve och NF, medlemskap i den ar 1921 uppriittade utrikesniimnden samt ordforandeskapet i <let 1937 konstituerade utrikesutskottet – detta fram till 31 juli 194 5, da han ater tilltriider posten som utrikesminister och vilken han skulle kvarhalla i sjutton ar fram till sin

avgang den 19 september I 962.

Tidigare talades om Osten Undens forkrossande sakkunskap, hans domi­ nerande roll  i svensk  utrikes- och siikerhetspolitik fran 1920 till  1962  –   42 ar i olika inflytelserika befattningar. Detta faktum emanerar ocksa fran den stiillning han  forviirvade  som  framtriidande  akademiker,  jurist,  professor och universitetskansler. Hans juridiska bana var civilrattens och den inter­ nationella privatriittens, inte egentligen folkrattens – om man ser till hans teoretiska me rite ring . Han var en eminent ”exekut6r” av folkriitten. Han spelade e·n internationellt betydelsefull roll  –  han  tiinkte  i  folkriittsliga banor.  Han har val darmed  under sin langa epok  kommit att forma folkrat­ tens innehall och materia – bl a genom sin gaming i NF och FN, genom sina skapande  roller for  svensk  utrikes-  och  neutralitetspolitik  –  pa ett  satt som ar  fa folkriittsliga  teoretiker  forunnat.  En  sentida  eftertriidare  –  pa  hans post som folkrattssakkunnig – kan gott betyga hur mycket de undenska grundsatserna fortfarande betyder niir det giiller att uttolka de svenska utrikespolitiska princi perna . Kanske har han i sentida efterf61jares uttolk­ ningar kommit att  niirmast  fa drag av  principernas  fader,  vars  liirosatser man inte vagar ifragasiitta . Det maste sagas att Unden vid sidan om sin principfasthet ocksa var en pragmatiker, ett  drag  som  kanske  inte  igen­ kanns,  speciellt  inte nar  man i dagens debatt ofta talar om den fasta och fixa sk Unden-linjen i svensk sanktionspolitik.

Efter enjur kand i Lund 1910, disputerade han redan 1912 for jur dr-gra­ den pa en avhandling om Kollektivavtalet enligt giillande svensk riitt, vilken

meriterade honom for en docentur vid Lunds universitet. Den 27 april 1917 utnamndes Unden till professor i civilratt och internationell privatratt vid Uppsala universitet, vilket senare amne numera tillsammans med  amnet folkratt ingar i universitetsamnet internationell ratt. Aren 1929-32 var han rektor for Uppsala universitet och den 18 september 1937 utnamndes han till universitetskansler –  varvid  han lamnade sin  professur  –  ett  ambete  han hade fram till 1951.

”Pengar kunna anses sasom pa en gang fungibla och i viss mening for­ brukbara ting.  Pengarnas  roll ar  dubbel: de tjana dels sasom  vardematare, dels sasom bytesmedel.” Dessa oforytterliga meningar  har  praktiskt  taget varje nu levande svensk jurist forsokt att komma ihag infor  tentamen  i civilriitt. De ar hamtade  ur Undens Svensk  sakriitt, en  rattslig  klassiker.  I over 30 ar stod sig denna larobok, ett vittnesbord sa gott som nagonting om Undens pedagogiska formaga. Hans verk i internationell privatratt kan uppmarksammas, bl a hans Internationell iiktenskapsriitt enligt  giillande svensk lag. Unden intar – vid sidan om  civilratten  –  sin  plats  bland foretradare for den internationella privatriitten vid Uppsala universitet: CA Reuterskiold, Osten Unden (1917-37), Phillips Hult (1940-47), Ake Malm­ strom (1948-63),  Lars  Hjerner  (1967-75),  Atle  Grahl-Madsen  (1977-81) och Stig Stromholm (1982-). Pa det folkrattsliga omradet ar hans  veten­ skapliga produktion inte lika framt·.-adande; hans roll  har ar,  som framhal­ lits, normskaparens, praktikerns, hans UD-promemorior eller hans pateck­ ningar pa UD- tjanstemannens promemorior: ”Exe samtyckt”.

Verk av folkrattslig natur att uppmarksamma ar hans  Neutralitet  och folkriitt (Sthlm 1939), av sarskild betydelse da den ar skriven av neutralitets­ doktrinens specielle uttolkare, samt hans ofta citerade bok Tankar om utrikespolitik (Sthlm 1963), dar han avhandlar fragor som manskliga rattig­ heter, FN,  den  kollektiva  sakerhetens  filosofi,  provstopp  och  atomfria zoner, karnvapen och  utrikespolitik. Han  var utrikesminister 1946 da  Sveri­ ge anslot sig till det nybildade  Forenta Nationerna, liksom han varit aktiv i NF:s olika skeden: intradesdebatten, den sk  radskrisen  ar  1926  da  han spelade en stor internationell roll, i  efterdyningarna  av  Locarnofordraget 1925, i nedrustningskonferensen i Geneve 1932-35. I intressanta om an tamligen rapsodiska bilder tecknar Unden fragment ur sin politiska karriar i Minnesanteckningar (Sthlm 1966).

Han sager sjalv: ”Under hela den tid varldskriget pagick, stodjag utanfor regerin gen. Jag bevarade dock kontakten med svensk  utrikespolitik genom min befattning som folkrattssakkunnig i UD, dels genom mitt riksdagsman­ naskap. (- –  – ) Under kriget var jag ganska kritisk mot atskilliga yttringar av regeringens utrikespolitik, ehuru jag hell gillade <less inriktning pa neu­ traliteten som ledstjarna. Min kritik torde ha varit orsaken till att utrikesmi­ nistern (Christian Gunther 1939-45) inte i nagon namnvard utstrackning begagnade sig av folkrattsexpertens tjanster, trots att onekligen varldskriget

rullade upp en mangfald folkrattsliga problem. (-   –   -)  Ja, det intraffade att jag i ett par fall radfragades av norska  jurister,  medan jag  tydligen  inte atnjutit fullt fortroende hos mina svenska uppdragsgivare nar det gallde neutralitetspolitikens utformning.”  Undens  insatser  –  i  sina  olika funktio­ ner – under andra varldskriget ar numera val kartlagda i Wilhelm Carlgrens stora verk Svensk utrikespolitik 1939- 1945 (Sthlm 1963), liksom i Yngve Mollers biografi over Osten Unden, dar hans olika insatser – framst hans politiska – bel yses .

Oenigheten mellan Gunther och Unden kvarstod i efterkrigstidens viktiga fraga, namligen den om Sveriges anslutning till FN. Emellertid forelag nu den skillnaden att medan debattens vagor gick hoga 1920 vid NF-anslutning­ en, var saval politiker, riksdag, press som opinion positivt installda till en svensk anslutning till FN. Endast mycket fa missljud av tvivel ell er kritik storde dess symfoni, sager   Elis Hastad   i Den svenska   utrikesdebatten om FN och alliansfrihet (Sthlm 1955). Dock kvarstod – i likhet med vid NF­ anslutningen 1920 –   fragan om en neutral stats manoverutrymme vid anslut­ ning till nagot slags supranationell organisation, di:i.r den kunde forpliktas delta i av sakerhetsradet beslutade sanktioner.

Sverige –  liksom  Schweiz  –  holls  utanfor  de forberedande  diskussioner­ na om ett Forenta Nationerna, och hi:i.r marktes besvikelse i Sverige – Sverige blev aldrig en av ”the founding nations”. Den  4 maj 1945,  strax efter Hitlers sjalvmord i bunkern i Berlin, holl utrikesminister Gunther ett tal infor Sveriges Flottas arsmote, dar han kritiserade forberedelsearbetets snava granser –  ”detta ar  knappast  en  lycklig  start”  (se Chr  Gunther:  Tai i en tung tid, Sthlm 1945) samt varvid han understrok neutralitetens roll.  Han fick mothugg fran sin egen folkrattssakkunnige i UD, den blivande utrikes­ ministern, som betecknade talet som forbryllande.  I sti:i.llet  for att  ”sa  bita sig fast vid neutraliteten” ansag Unden, borde ”Sverige uppsti:i.lla solidarite­ ten sasom handlingsmalet” (Hastad).  Neutralitet  och  internationell  solidari­ tet var ledstji:i.rnorna enligt det undenska sprakbruket. Denna sentens har sin giltighet aven under mitten av 1980-talet,  dar neutraliteten – vart forsvars styrka – liksom  de  internationella  solidaritetsfragorna,  typ  sanktionsdebat­ ten i anledning av apartheid- politiken, fortfarande  i markbar  utstrackning styrs av vara FN-ataganden och de av Unden fastlagda  riktlinjerna.  Man kan ni:i.stan tala om en renassans av Unden-linjer.

Liksom 1920 gick den svenska statsledningen 1946 noggrannt till vaga. En

si:i.rskild kommitte tillsattes for att yttra sig over FN-stadgans forpliktelser for vart land, vars betankande sedermera trycktes i proposition 1946:196 angaende Sveriges anslutning till FN. Kommitten leddes av utrikesradet Sven Grafstrom (polchef 1945-48) med bitrade av professorerna Nils Her­ litz, Torsten Gihl samt UD:s t f folkrattssakkunnige Gunnar Sandberg . Sveriges anslutning till FN kom att bedomas av Sveriges da mest fram­ staende folkrattspersonligheter. Unden hade blivit utrikesminister. I sam-

band harmed hade han den 17 augusti 1945 forordnatjuroch til kand Gunnar Sandberg (fodd 1902), da amanuens vid Institutet for internationell ratt vid Uppsala universitet (Harry Ax:son Iohnson-institutet) till t f sakkunnig  i folkratt ”under den tid Unden utovar statsradsambete”  . Sandberg entledi­ gades pa begaran per den I september 1948 for att tilltrada post vid FN-sek­ retariatet i New York. Han kom 1950 att som t f folkrattssakkunnig i UD eftertradas av professorn Torsten Gihl, som med sin langvariga  UD-erfaren­ het anda fran 1919, samt med sin akademiska meritering i saval historia som folkratt, i hog grad kom att besta den teoretiska och doktrinmassiga kom­ pletteringen till Undens mer praktiska fol krattst illa mpning .

Man kan val kort och gott saga att det mesta i utrikes-, neutralitetspoli­ tiskt och folkrattsligt hii.nseende under efterkrigstiden bar Undens signum. Da dagens debatt om FN, apartheid och sanktioner i grunden handlar om relationen mellan var neutralitet, vart FN-engagemang och var stravan till internationell solidaritet kan nagra citat fran Undens utlaggningar vara av intresse:

”Jo, Sverige har avstatt fran neutraliteten i viss utstrackning. – –   –   En anmodan voterad av sakerhetsradet med nu angiven majoritet (kvalificerad majoritet) ar ocksa vart land skyldig respektera. Men om denna majoritet ej vunnits i radet, foreligger inget bindande beslut. ( – – – ) I en deklaration infor riksdagen den 4 februari I948 framh6ll jag att vetot kunde kritiseras ur olika synpunkter, men denna vetoratt vore ett rattsligt och   politiskt   faktum   av st6rsta betydelse. ( – –   -)   Det var under noggrannt avvagande av de forplik­ telser medlemskapet   innebar som den svenska statsmakten   beslot   s6ka intra­ de i FN.   Den begransning i neutraliteten, som stadgan pabjod , ansags kunna fran svensk sida godtagas . (- – – ) Sverige har vid silt intrade i FN Jagt speciell vikt vid den har behandlade r6stningsregeln i artikel 27 (alltsa de fem permanenta medlemmarnas sk vetoratt). Den innebar att vart land icke kan forpliktas delta i sanktioner utan alt   samtliga   permanenta   radsmedlemmar bitratt beslutet. (-    –    – ) Men vi haller pa stormaktsvetot i sadana fragor, inte bara for stormakternas skull utan i vart eget intresse att inte binda var handlingsfrihet i handelse en stormaktskonflikt uppsta r.”   (Citaten ur Tankar om utrikespolitik.)

Vid 1950 a.rs generalforsamling rostade Sverige for den s k  Acheson­ planen om ”uniting for peace”, vilken innebar att generalforsamlingen med tva tredjedels  majoritet tradde i det ”paralyserade” sakerhetsradets stalle och beslutade om rekommendationer till  medlemsstaterna om ingripande vid hot mot freden. Nar sakerhetsradet inte kunde fylla sin stadgeenliga roll och ta ett bindande beslut om sanktioner, ”breddades” generalforsamling­ ens funktion, varvid medlemsstaterna tick nagon form av FN-plattform att sta pa i sina egna ageranden. Varje stat tick pa egen hand avgora om dess ovriga folk- och avtalsrattsliga forpliktelser medgav att den foljde rekom­ mendationen.

En intressant inrikespolitisk debatt foljde pa Acheson-planens antagande. Aven om forsamlingens agerande var ytterst tvivelaktigt fran stadgesyn-

punkt, visade saval Unden som borgerliga politiker en pragmatisk forstaelse for ett uniting for peace-forfarande, nagot som upprepades vid samma forfarande 1956 i Suez-konflikten och 1960 i Kongo- konflikten. Unden sjalv betecknade i en FN-debatt Acheson-planen ”som en lycklig omstandighet for var organisation, vars stadga liksom varje skriven forfattning bor ut­ vecklas organiskt for att inte bli en dod bokstav”.

”Mer allmant har Unden fastslagit (Hastad aas 106 ff) att Sverige inte kan vantas delta i sanktioner i sadana fall da ett stormaktskrig utbrutit eller da vi bedomer laget sa, att vi befinner oss i farozonen for ett allmant krig (sa i broschyren ‘Var utrikespolitik’ 1952). Han har vidare i riksdagen (i februari 1951) framhallit att uttrycket stormaktskrig ej far fattas sa, att sanktioner i ett visst lage inte skulle kunna tankas tillampliga vid en konflikt, vari en stormakt vore indragen; med stormaktskrig menade han en sadan konflikt mellan stor­ makter, som innebar eller kunde leda till ett nytt varldskrig. Utrikesministern tillade i samma debatt, att Acheson-planen kunde ha fungerat i en sadan konflikt som Palestina-konflikten. (- – – )

Folkpartiet sag positivt pa Sveriges medverkan i uniting for peace-forfa­ randen. Oh/in uttalade i riksdagen att det var angelaget att Sverige ej i princip intar en negativ standpunkt gentemot dylika FN-sanktioner. ”Nar Sverige rostade for Acheson-planen, maste detta ha inneburit en forpliktelse att under bevarande av full handlingsfrihet valvilligt prova fragan om ett svenskt deltagande i foreslagna atgarder i situationer, dar stormakterna i sakerhetsradet ar oense” (Hastad s 107). Hogerns Hjalmarsson var an mer positiv. ”For forsta gangen pa arhundraden  i mansklighetens historia se vi en pataglig chans att bygga upp en internationell rattsordning”, framforallt efter antagandet av Acheson-planen. Hjalmarsson ”urgerade som allman princip, att alla medlemsstater maste vara beredda att gora sina insatser, tydligen oavsett konfliktens natur; de maste vara det, darfor att de sjalva en gang kunna behova den kollektiva sakerhetsorganisationens stod. Trots en allmant valvillig halloing bland politikerna, satte nagra tidningar fingret pa den omma punkten, sa tex Goteborgs  Handels- och Sjofartstidning i novem­ ber 1950 – ”vetoratten i sakerhetsradet ar efter detta ett mycket brackligt skydd for den svenska neutraliteten, om den ar nagot skydd alls”. (Hastad s 103-114)

Vad som har sagts fortjanar upprepas, inte minst till vagledning och stod for dagens debatt om FN och sanktioner. Aterigen – traditionen och vara principer ar viktiga.

Detar inte  mojligt att  pa ett  begransat  utrymme  kartlagga  Undens insatser i efterkrigstidens viktiga fragor – i hans kapacitet som folkrattssakkunnig i UD eller som utrikesminister. I Mollers biografi over Unden lamnas en utmarkt oversikt. Ett intressant kapitel ar Undens roll i baltutlamningen hosten 1945, vilken handelse han sjalv karaktariserat som en av sina bit­ traste och obehagligaste handelser: ”Det var en uppgift jag som utrikesmi­ nister arvt av samlingsregeringen och kom att sta for.” Moller citerar

arbeten som havdar att Unden  bl a  i egenskap av folkrattssakkunnig i  UD ”fran borjan (var) delaktig i arendets handlaggning”.

Aren 1948-49 inleddes en havsrattslig utveckling i Ostersjon som tedde sig bekymmersam for Sverige. Handelser emanerande fran det faktum att Sov­ jetunionen efter andra varldskrigets slut ater blivit en ostersjomakt kom att indikera sovjetiska stormaktsambitioner i omradet. Annu 1987 pagar svensk-sovjetiska tvistigheter med sina rotter just i havsratten, men vars allmanna imp\ikationer nog ar betydligt bredare an sa. Yid angivna tidpunkt visade det sig att Sovjetunionen aven for Ostersjons del havdade ett tolv nautiska mil  brett  territorialhav,  vilket  landet  gjort  for  Stillahavsomradet och de arktiska  haven  sedan  tillkomsten  av en forordning ar  1927.  Forslag att ga till internationella domstolen i Haag med  tvisten  avvisades  fran sovjetisk sida –  av  principiella ska.I; Sovjetunionen gar icke till internatio­ nella instanser med fragor som har med Sovjetunionens territorium och suveranitet att gora, heter det.  Precis samma argumentering  som  omojliggor ett losande av den sedan sjutton  ar  pagaende  tvisten  om gransdragningen oster om Gotland (jfr min Suveriinitet i havet och luftrummet, Sthlm 1972).

Ar 1952 blev konflikten ela ka rtad . Da forsvann en svensk DC 3:a, en i raddningssyfte utsand Catalina skots ner av sovjetiskt flyg over internatio­ nellt vatten i Oste rsjo n. For att ge omvarlden den svenska synen pa handel­ seforloppet, valde utrikesminister Unden att publicera en ingaende s k blabok (se Aktstycken utgivna av UD, ser 11:2, Nedskjutning av tva svenska flygplan over Ostersjon ijuni 1952, Sthlm 1952); en av motiveringarna hartill torde ha varit att publikationens utgivande delvis kom att fylla det syfte som en stor del av de politiska debattorerna efterlyste, namligen att saken skulle bringas infor FN. Unden ansag det meningslost, kanske rent av skadligt for ett neutralt land att dra en bilateral konflikt med en stormakt infor FN: s sakerhetsrad. Saken skulle bara bli inflammerad, raka ut for veto i saker­ hetsradet samt efterlamna en for var neutralitetspolitik ”besvarande efter­ smak”. Undens handlingslinje visar pa de svarigheter en neutral nation har; tom att ga infor varldsorganisationen kan innebara problem for neutralitets­ doktrinen, en linje som kom att uppratthallas aven vid incidenten med den sovjetiska ubaten 137 samt efterfoljande ubatsincidenter.

Sjalvfallet menade inte Unden att Sverige skulle franhanda sig ratten att dra en aggression eller ett vapnat angrepp mot vart territorium infor FN :s sakerhetsrad. De tankebanor Unden tankte i vid 1950-talets borjan har emellertid fortsatt relevans for Sverige. Vi bor allvarligt fundera pa hur en liten neutral nation skall agera i en allvarlig konfiikt med en grannstat, som samtidigt rakar vara en av de tva supermakterna i en strategiskt sett bipolar va rld . Var tillit star principiellt till FN.  Var tro pa organisationen ar stark. Men i konfliktsituationer, sarskilt i en sadan som direkt beror en av super­ makterna, utloses med visshet vetot, och darmed paralyseras den kollektiva

sakerhetens mekanism i FN.

Mot bakgrund av en sadan realistisk bedomningsgrund har en Iiten nation, bedrivande a\liansfri utrikespolitik, utan nagot alliansskydd i ryggen, olika alternativ for sin sakerhetspolitiska planering. Folkrattsexperten Unden sag en mojlighet, namligen att utvidga neutralitetens och neutralitetspolitikens sfar till hela Skandinavien: alltsa ett starkare neutralitetsblock i Norden. Forhandlingar om ett skandinaviskt Jorsvarsforbund – ett oortodoxt grepp i svensk utrikespolitik – rann dock ut i sanden i januari 1949. Ett annat alternativ for den ensamma neutrala staten ar givetvis uppbyggandet av ett mycket starkt neutralitets- och invasionsforsvar, sa starkt att det verkar avskrackande pa varje forsok att kranka neutraliteten.

Ett tredje alternativ kan, givetvis i kombination med det nyss namnda, vara att via utrikespolitiken och diplomatin verka for mekanismer som neutraliserar den potentiella fiendens direkta hot: typ nedrustningsstravan­ den, karnvapenfria zoner, fortroendeskapande atgarder, sk gemensam sa­ kerhet etc. Stravanden av denna karaktar har varit framtradande i svensk efterkrigstidspolitik, samt utgjort grunden for var aktiva neutralitetspolitik. 1950-talets handelser i bstersjon  kom att  pa oststatshall foljas upp av den ar 1957 framlagda sk Rapacki-planen samt Chrustjevs beromda tal 1959 i Riga och Stettin, dar han lanserar tanken pa en karnvapenfri zon i Skandina­ vien och ostersjoomradet. bstersjon skulle bli ett fredens hav, en pabygg­ nad pa den gamla redan av tsar-Ryssland havdade tesen om bstersjon som ett mare clausum, ett av strandstaterna gemensamt beharskat hav, till vilket

inga andra an strandstaternas militara enheter agde tilltrade.

Den av Unden hosten 1961 i FN framlagda planen, sedermera kand som Undenplanen, att inratta karnvapenfria zoner, hindrade inte alt han med principfasthet forsvarade den gamla svenska tesen om bstersjon som en del av det fria havet. I ett av de for var ostersjopolitik viktigaste talen som nagonsin hallits, namligen det den 26 juni 1959 infor Foreningen Nordens kongress, understrok Unden att ”Ostersjon vore ett fritt hav, oppet for alla. Denna standpunkt hade Sverige sedan gammalt havdat och den gallde an idag. De baltiska sunden vore i enlighet med radande folkrattslig uppfattning forbindelseled mellan tva fria hav. I fredstid har saval handels- sorn orlogs­ fartyg, av vilken nationalitet det vara ma, fritt tilltrade till bstersjon. I krigstid har sarnrna princip havdats sorn den riktiga”.

Huvudprinciperna for Sveriges ostersjopolitik ar annu idag styrande for vara mojligheter att medverka i upprattandet av nya konstruktioner av typ karnvapenfria zoner. De folkrattsliga parametrarna maste, tillsammans med ostersjopolitiska och militar-strategiska faktorer i praktiken avgora  hur langt Sverige kan ga i dessa hanseenden. Alltfort ligger det i Sveriges intresse att havda att bstersjon ar del av det fria havet, till vilket hav alla nationers fartyg (mutatis mutandis luftfartyg) har fritt och obehindrat tilltra­ de genom de baltiska sunden, i enlighet med folkrattens regler. For den

folkrattssakkunnige som verkat i utrikesdepartementet under en  de! av 1970- och 80-talen, har dessa fragor blivit ce ntrala . Undens tankar och praktiska politik har, tillsammans med Gihls grundlaggande studier om svensk ostersjopolitik, i hog grad kommit att influera det senaste decenniets inriktning av den folkrattsliga analysen. Det ar vart naromrade, bstersjon, oeh vamet av det svenska territoriet som ater blivit huvudomradet for UD:s folkrattssakkunnige. I sammanhanget bor hanvisas till Gih/s for var neutrali­ tets- och ostersjopolitik sa centrala verk Griinsenfor Sveriges territorialvat­ ten (SOU 1930:6) samt hans omfattande, i serien Den svenska utrikespoliti­ kens historia ingaende de! om svensk neutralitets- och utrikespolitik under tiden 1914- 1919 (de! IV). I sammanhanget kan aven hanvisas till min egen Folkriitt och siikerhetspo/itik (Sthlm 1986), sarskilt kapitlet ”Kolliderande suveranitet”, behandlande ostersjofragorna.

Det ar naturligt, narmast givet, att i en oversikt over folkrattssakkunniga i UD, fasta den storsta uppmarksamheten vid Undens namn, enar han ju dominerat posten anda fran 1920. Aven om t f folkrattssakkunniga utforde viktiga uppgifter under Undens utrikesministertid, markerades i UD:s per­ sonalkalendrar att det var utrikesministern sjalv som var den hogste folk­ rattssakkunnige i huset. En star roll spelade som sagt aven Torsten Gihl – tillforordnad sakkunnig i folkratt, under Unden, fran I juni 1950 till 29 december 1961 – da han ”av aldersskal”, 72 ar gamma!, begarde entledi­ gande fran poste n.

Professor Torsten Gihls roll som institutionellt minne i UD, hans djupa historiska oeh folkrattsliga kunskaper, kan inte nog varderas. Hans roll for naromradets folkratt, for bevarandet av vara ostersjodoktriner och hans neutralitetstolkningar har spelat stor roll. Hans befattning med svensk utri­ kespolitik straekte sig i tiden fran 1919, da han den I oktober tilltradde befattningen som forste arkivarie i UD, over posten  som  kanslirad och  chef for UD:s arkiv (1931-47), till 1961 da han lamnar posten som t f folkratts­ sakkunnig i UD – inalles 42 ar.

Fodd 1889 (d 1972) gjorde han en snabb akademisk karriar vid Uppsala universitet. Som 20-arig (1909) blev han fil kand; 1912 fil lie i historia och redan 1913 disputerade  han for fil dr-graden  pa en avhandling om Sverige

och viistmakterna under Karl X Gustafs andra krig med Danmark. Ar 1918

blev han jur  kand  vid Stockholms  hogskola  samt jur lie 1944. Genom ett antal  folkrattsliga  utredningar  i  UD –  1926-30 rorande fragan  om gransen for Sveriges territorialvatten, I 930 sakkunnig i den svenska delegationen till Haag-konferensen om folkrattens kodifikation, I 935-38 angaende utarbe­ tandet av de gemensamma nordiska neutralitetsreglerna, 1945 beredning av Sveriges anslutning till FN – blev han 1935 knuten till Stockholms hogskola som docent ifolkriitt.

I den inbjudan till Stoekholms hogskolors minnes- och installationshog-

tidlighet som utfardades 1947, det ar da Torsten Gihl utnamndes till forste innehavare av den nyinrattade s k Carl Lindhagens professur i internationell riitt, sags det: ”Yart land har stadse foretratt ett starkt intresse for en mellanfolklig rattsordning. Yid de juridiska fakulteterna har emellertid foga utrymme varit  berett  at  forskning  och  undervisning.”  Man  erinrar  om att det av Unden framforda forslaget 1938 att uppratta en professur i internatio­ nell ratt vid Uppsala universitet, annu 1947 icke hade genomforts.

Yid Stockholms hogskola kom 1939 sarskild undervisning i folkratt igang tack vare ekonomiskt stod fran Knut och Alice Wallenbergs stiftelse och, som det  sags, ”sedan hogskolan  som larare lyckats forvarva en av vart lands framsta experter pa omradet – kansliradet i utrikesdepartementet, filosofie doktorn Karl Sigurd Torsten Nilsson Gihl” . Ar 1946 overtog stats­ makterna det ekonomiska ansvaret for undervisningen. Ett avgorande steg for mer varaktig undervisning och forskning togs genom att Stockholms stadsfullmaktige den I juli 1946, sasom en hyllning till borgmastare Carl Lindhagens minne, beslot ansla medel till inrattandet av en professur i internationell ratt. Den 22 augusti I 947 inrattades den nya professuren, till vilken Gihl kallades som forste innehavare – samma ar blev han jur dr honoris causa. Han lamnade da sin tjanst som chef for UD:s arkiv.

Som jamforelse kan namnas att den 1938 principbeslutade professuren i internationell ratt vid Uppsala universitet tillsattes  forst  1967,  da  Lars Hjerner tilltradde befattningen  . Gihl upprattholl professuren i Stockholm till sin pensionering ar 1955, da han eftertraddes av Hilding Eek (f 1910 d 1983), viiken 1975 eftertraddes av Hjerner. Forst I 969 inrattades en professur i internationell ratt vid Lunds universitet, vilken innehas av Lennart Palsson. Amnet internationell ratt bestar fn av delamnena folkratt och internationell privatratt, en inte  helt  lycklig kombination  av amnen, nagot  som nog bidra­ git till att amnet folkratt under det sista decenniet fatt dras med saval forskningsmassiga som andra atervaxtproblem. Stockholms  hogskolas  ord 1947 att foga utrymme  varit  berett  at forskning och  undervisning  i folkratt vid de juridiska fakulteterna, har tyvarr annu  under mitten av 1980-talet sin fulla giltighet.  Da folkratten ar central i svensk  utrikes- och  neutralitetspoli­ tik horde statsmakterna forstarka amnet folkratt i universitetsutbildningen; framforallt att amnet ges en sjavstandig stallning samt att forsknings- och personella resurser stalls till fotfogande. Det for svensk sakerhetspolitik sa viktiga amnetfolkriitt kan eljest utarmas pa ett irreparabelt satt.

Melian 1950 och 1961 upprattholl Gihl, som redovisats ovan, under Un­

den, posten som t f sakkunnig i folkratt, ett mer an tioarigt direkt samarbete dem emellan inom folkrattsomradet. Forhallandet mellan de vid den ak­ tuella tidpunkten tamligen alderstigna herrarna, har beskrivits som ”kol\e­ gialt, cordialt men val knappast hjartligt”. Gihls kompetens ar allmant omvittnad; nagra sager att han var utrikes- och neutralitetspolitiskt – i sina tolkningar – tlexibel; andra – akademiska kollegor – sag i honom en strikt

dogmatisk person. ”Han maste dock tyckt mycket om befattningen som folkrattsakkunnig i VD”, dahan i sitt testamente foreskrev att hans portratt skulle hanga i den  folkrattssakkunniges tjansterum  i  UD  –  dar  det  nu hanger.

Hans vetenskapliga bidrag till den folkrattsliga doktrinen ar mangfaldiga. Nagra av hans viktigaste verk har namnts ovan. Hartill kan laggas hans International Legislation (Sthlm 1937), en undersokning rorande folkrattens kallor och  forandringar  i den internationella ratten,  nagot  han foljer  upp i sin i Festskrift till Osten Unden den 25 augusti 1956 (70 ar) (Vppsala 1956) publicerade artikel Nagra randanmarkningar kring den internationella skilje­ domsidens  historia, i vii ken han tangerar det tema som blivit ett  huvudtema for  1980-talets folkrattssakkunnige i VD,   namligen  folkrattens forandring  i en numera universell varld, utsatt for folkrattslig paverkan fran olika varlds­ regioner  och  skilda  rattssystem.  ”Folkratten  befinner  sig for  narvarande  i en kris, beroende pa de manga  nya  medlemmar  som  statssamfundet  pa senare tid erhallit (- – – ) och som redan tidigare losgjort sig ur europeiska kolonialvarlden, i revolten mot det Europa,  dar  folkratten  uppvuxit.  Om denna kris skall kunna overvinnas, eller om  vi under  Forenta  Nationernas hagn ga mot internationell anarki, darom  torde  det  vara  klokast  alt  icke uttala nagra spadomar. Det ar i alla  handelser  tankbart  alt  1920-talet  skall visa sig ha varit den sista tidpunkt,  da  man annu  kunde hoppas att freden skulle kunna forverkligas pa raltens grund”, sade Gihl 1956. Hans slutsatser bygger pa det 1955 publicerade viltfamnande samlingsverket Studier i inter­ nationell ratt. En uppfoljning kom i den 1962 (Sthlm) publicerade Omfreden och sakerheten  –   nationalism och internationalism, vilken pa grundval av en djup idehistorisk och folkraltslig lardom gar till  narmast  valdsamt  an­ grepp pa  Forenta  Nationerna,  sarskilt  FN:s agerande  under  Kongo-krisen 196 0.

Gihl menar i delta verk –  publicerat efter hans avgang fran posten som t f

folkraltssakkunnig i  UD och uppenbart  i viss polemik  mot  Undens FN-tro­ het –  alt  Forenta  Nationerna  avlagsnat  sig fran  FN-stadgans  ursprungliga och traktatmassigt fastlagda principer. FN ar icke langre nagon fredsorgani­ satio n, viii Gihl ha vda: ”Lasaren torde finna all  FN avlagsnat  sig langt, i sjalva verket mycket langre an jag i forordet till mitt har foreliggande arbete antydde, fran den fredsorganisation somjag ursprungligen  avsag all  skildra. Det skulle vara ren ironi om jag utgav andra delen av mitt arbete under dess avsedda titel ‘ Fred och sakerhet genom internationell organisation’  –  Om freden och sakerheten skall bero av Forenta Nationerna, lar det inte bli fred forran de tva sista manniskorna  slagit ihjal varandra”,  yttrade Gihl som sitt sista bidrag i amnet folkratt.

Pa ell satt kanske han har haft ratt, pa ell annat salt icke: FN kampar fortfarande vidare – i enlighet med sina syften – men nu pa basis av ett universellt samfund, dar folkratten  blir en smaltdegel mellan 150 nationers

politiska onskemal och riittsuppfattningar. Han var forutseende, niir han pa 1950-talet publicerade sina tankar om folkriittens kris och om dess kallor och struktur i en multikultureH varld. Under 1970- och 80-talen har vi levt mitt uppe i denna kris – manga nya nationer, ifragasattande av den sk eurocentrerade folkratten, tryck fran u-varlden, fran  de  forna  kolonierna  – men inte har detta lett till att besanna Gihls spa.dam fran 1956, att 1920-talet skulle varit det sista decennium da freden kunde forverkligas pa  rattens grund. Pa 1980-talet spelar ratten och folkratten minst lika stor roll  som tidigare, fortfarande med FN i centrum. Men visst ar det lika intressant att fundera pa folk:-iittens framtid, struktur och kallor i ett nu nara nog univer­ sellt statssamfund.

Delta for folkrattens stabilitet sa vasentliga tema ar viktigt att studera (jfr min ”Changes in the Norms Guiding  the International Legal  System – History and Contemporary Trends” i Folkriitt och siikerhetspolitik). Gihls arbeten i neutralitetsriitt bor slutligen namnas: Neutralitetsproblem (Sthlm 1938) samt Folkriitt under krig och neutralitet (Sthlm 1943). Gihl var verk­ sam som larare i internationell riitt i forsvarsmakten.

Aret  1961  borjade  Unden fundera  pa sin avgang som  utrikesminister. Snart 75 ar begarde han per den 31 december 1961 entledigande fran posten som folkrattssakkunnig i UD, samtidigt som Gihl, 72 ar,  entledigades fran sin tf post. Posten som folkrattssakkunnig i UD gar per den I januari 1962 till den nyblivne docenten i folkratt  vid  Stockholms  universitet  Hans  Blix, fodd 1928. Efter en jur kand  I 951, en  Ph D vid Cambridge  University  1958 samt en jur lie l 959 disputerade han samma ar vid Stockholms universitet for jur dr-graden pa en avhandling om Treaty-Making Power, alltsa berorande traktatratten. Ar 1960 blev han docent vid universitetet  under  professor Hilding Eek. Blix innehade befattningen  som folkrattssakkunnig i tva peri­ oder: I januari 1962-3I augusti 1963, da han overgick till en tjanst som utrikesrad  i UD:s s k forhandlingsgrupp, ehuru de facto med fortsatt  ansvar for radgivning i folkrattsliga och niirliggande  fragor,  samt  perioden  I juli 1971 -14 oktober 1976, da han efter den borgerliga valsegern tilltradde som statssekreterade for UD:s bistandsavdelning. Yid sidan av sin akademiska meritering hade Blix ocksa varit politiskt verksam: President of World Federation of Liberal and Radical Youth I 956-58 samt vice ordforande i folkpartiets ungdomsforbund 1959-61. Detta ledde honom till utrikesminis­ terposten –   den fjarde utrikesministern som ocksa varit folkrattssakkunnig i UD – i Ola Ullstens kortvariga rena folkpartiregering 18 oktober 1978-12 oktober 1979 . Blix atergick  darefter  till  posten  som  statssekreterare  for UD:s bistandsavdelning, till dess han den I december 1981 tilltradde posten som generaldirektor  och  chef for det internationella  atomenergiorganet IAEA i Wie n.

Nii.r Blix formaliter i augusti 1963 lii.mnade posten som folkrii.ttssakkunnig i UD,   knots denna fran den 1 september 1963 til.l den nyutnii.mnde presiden­ ten i Svea Hovriitt, Sture Petren (f 1908, d 1976). Liksom sin foretrii.dare, savii.l som folkrii.ttssakkunnig som i presidentskapet i hovrii.tten, Erik Marks von Wi.irtemberg, far Petren karaktii.riseras som en av de frii.msta svenska juristerna  pa det  nationella liksom pa det internationella faltet. Efter en jur kand i Lund 1930 samt rii.ttshistoriska studier vid universitetet i Freiburg im Breisgau, genomgick han en domar- och kommittekarriii.r. Ar 1950 kom han tilI UD som utrikesrad  (ambassador fran  1957) och chef for rii.ttsavdelning­ en. Pa denna post grundlade han sin internationella karriii.r, bla genom engagemang i FN och Europaradet. Han blev medlem av Europaradets kommission for de mii.nskliga rii.ttigheterna 1954, vilkens ordforande han var aren  1962-67; dessutom  sedan  1955 medlem av  permanenta  skiljedomsto­ len i Haag . Redan tidigt verkade han  som skiljedomare,  bla inom Stock­ holms handelskammares skiljenamnd.

Den 1 september 1963 atervande han till Svea Hovratt och fick som dess president foresta firandet 1964 av hovrattens 350-arsjubileum. I minnes­ skriften  Svea  Hovriitt  –  studier till 350-arsminnet  kom  historikern  Petren till tals i skildringen  om hovrattens  uppbyggnad  1614-54.  Detar samtidigt med denna befattning han innehar posten  som  UD:s  folkrattssakkunnige. Hans ovriga arbetsborda medforde att ”han mer stod till forfogande” som folkrattssakkunnig.

Petren nadde langt i sin folkrattsliga ka rriar : som forste och hittills ende svensk – varvid i sammanhanget dock skall uppmarksammas den ovan namnde Ake Hammarskjold samt den ofta internationellt anlitade skiljedo­ maren Gunnar Lagergren – blev han av FN:s generalforsamling och saker­ hetsrad den 3 november 1966 vald till domare i lnternationella domstolen i Haag for 9 ar raknat fran den 6 februari 1967, varpa han entledigas fran posterna som hovrattspresident och folkrattssakkunnig i UD. Nar hans mandatperiod gick ut 1976 atervaldes han icke, mycket beroende pa att de nordiska landerna – som vanligt – icke kunde enas om en gemensam kandidat, utan uppstallde tre olika kandidater.

Det ar av  star vikt  att  Norden  och dess  rattssystem  ii.r  representerat  i

Internationella domstolen. Ar 1976 gick domarplatsen i stallet till vii.sttysken Mosler, som innehade den intill dess norrmannen Jens Evensen (norska UD:s folkrattssakkunnige, tidigare havsrattsminister) ar 1985 ”a Nordens vii.gnar” lyckades aterta den (norrmannen H Klaestad var domare under aren 1946-61). Petren blev 1967 jur dr  honoris causa i Lund samt 1969 en av de Aderton, dii.r han eftertrii.dde hovrattspresidenten och riksmarskalken Birger Ekeberg pa stol nummer 1. Under ett skiljedomaruppdrag gallande Beag\e-kanal-tvisten avled Petren i Geneve den 13 december 1976.

Perioden 1966-71 ar  fol krattssakkunnigbefattningen i UD formellt vakant. I

realiteten ar dock utrikesradet Blix folkrattsexpert. Ar 1971 atertog hansom namnts ocksa posten formellt. Hans intensivaste insatser kom att agnas FN, mi)jofragorna  och  den  internationella humanitara  ratten.  Han bidrog aktivt vid tillkomsten av den skfriendly relations-deklarationen i FN ar 1970, ett dokument om  vanskapliga  relationer  och  samarbete  mellan  stater,  pa  sitt satt  kompletterande  FN-stadgan.  Utvecklingen i denna  riktning  fortsatte med ESK-konferenserna, antagandet  av  Helsingfors-dokumentet  ar  1975, samt vidare mot konferenserna om utformandet av  fortroendeskapande atgarder (tex Stockholm-konferensen).  I  sammanhanget kan  hanvisas  till hans skrift Sovereignty, aggression and neutrality (Uppsala 1970).  Han bidrog substantiellt aven  till slutforandet  av 1972 ars  Stockholms-konferens om den manskliga  miljon, vars slutdokument  spelat stor roll for  utformandet av den internationella mi ljo ratte n.

Hans storsta insats som folkrattssakkunnig torde ligga inom amnesomra­ det krigets !agar, dar han medverkade vid tillkomsten av 1977 ars tilliiggs­ protokoll till 1949 ars Geneve-konventioner, genom vilka en substantiell forbattring kom att aga rum gallande skyddet for saval kombattanter som civilbefolkningen i vapnade kontlikter, liksom nya regler kom att inforas gallande krigets forande, tex forbud mot omradesbombning, svalt som stridsmedel etc (jfr hans Area Bombardment: Rules and Reasons, The British Yearbook oflnternational Law 1978 samt hans Forbud att anviinda vissa vapen, intradesanforande i Kung) Krigsvetenskapsakademien, publi­ cerat i <less Handlingar och Tidskrift 1980:6).

Till foljd av att Sverige ratificerat tillaggsprotokollen, tillsatte forsvarsmi­ nister Kronmark 1978 dens kfolkriittskommitten med  uppdrag att  analysera och utreda folkrattens regler  under fred, neutralitet  och  krig, samt  komma med de forslag den ansag pakallade. Ordforande blev hovrattspresidenten Carl-Ivar Skarsted t. Folkrattskommitten avgav sitt betankande (SOU 1984:56) till forsvarsminister Thunborg  den 20 juni  1984.  Bland  annat  som en foljd harav infordes per den I januari 1987 den nya organisationen med folkriittsliga radgivare i forsvarsmakten (SFS 1986: I 029).

Den  ar  1972 tillsatta  sk folkriittsdelegationen har  till  uppdrag att  vara

radgivare at regeringen i folkrattsliga fragor, siirskilt inom omradet krigets

!agar. Som delegationens forste ordforande fungerade Alva Myrdal; Blix var

<less ordforande aren 1976-81. Han bidrog ocksa till de forhandlingar inom FN:s ram som 1981 ledde fram till dens k vapenkonventionen, som forbju­ der eller inskranker anvandningen av urskillningslosa eller skadebringande vapen (SO 1982:27). I UD:s handlaggning av sarskilt dessa fragor har bitratt docenten i folkratt, jur dr Ove Bring, sekreterare i folkrattsdelegationen sedan 1976.

Darmed ar vi framme vid min egen tioariga innehavstid av posten som UD:s folkrattssakkunnige. Den 11 november 1976 gavs regeringens forordnande;

den   I december I 976 tilltradde jag efter flyttning fran tjanst vid ambassaden i Moskva. For forsta gangen besattes posten som folkrattssakkunnig av en av UD:s ”egna tjansteman”, vilket mahanda har bidragit till att den om­ vandlats i riktning mot en blandning av radgivare och handlaggare av olika folkrattsliga fragor. Redan under min foretradares (B li x’ ) tid blev posten en heltidsbefattning – forr var d n en arvoderad deltidstjanst. Den folkrattsliga arbetsbordan motiverade denna forandring – och egentligen mer dartill   – vilket syns i andra utrikesdepartements organisation av handlaggningen av fol kra ttsfrago r.

Perioden 1976-87 har kannetecknats av olika forandringar  i naromradet, saval havsrattsliga som strategiska. Den folkrattsliga analysen och verksam­ heten har till stor del blivit  inriktad  harpa:  utvecklingen  i  Arktis, Ostersjon, de baltiska sunden. IKFN-, forsvars- och  neutralitetssporsmal  har,  bla  till foljd av de krankningar Sverige utsatts for, blivit centrala for den folkratts­ sakkunnige. Harjamte har kommit de for oss allt viktigare polarfragorna, utvecklingen i nordomradena men aven i och runt Antarktis. Har tangeras manga faktorer , bla  berorande  resursutnyttjande,  mi]joskydd  och  forsk­ ning. Genom forsknings-  och andra aktiviteter  kan  vi  kanske aterta en del som ”gick forlorat” i de for oss olyckliga havsrattsforhandlingarna. Havs­ rattens utveckling ledde dessutom till den idag sjutton ar langa till synes narmast olosliga granskonflikten med Sovjetunionen aster  om  Gotland. (Harom se mina International  Environmental  Law (1976),  The Evolution of the  Law of the Sea, A study of resources and strategy  with special regard to the  polar areas (1984) samt den tidigare namnda Folkriitt och siikerhetspoli­ tik (1986).)

En viktig och fascinerande fraga under denna tid har ocksa varit folkrat­

tens roll och utseende i det numera universella multikulturella statssamfun­ det: olika regioners och ratt.,sskolors paverkan pa folkrattens konsistens och utseende, mao fragan om folkrattens stabilitet eller forandring, en for vart land alldeles fundamental fraga.

UD:s sakkunniga ifolkriittMarks von Wurtemberg, Erik Teodor		1919-1920 (utr min
(f 1861 d 1937)		1923-24)
Unden, Bo Osten(f1886d 1974)		1920-1924 (utr min1924-26)
Lofgren, Jonas Elie!(f 1872 d 1940)		1924-1926 (utr min1926-28)
Unden, Bo Osten		1926-1961 (utr min1945-62)
Sandberg, Gunnar August (f 1902)	tf	1945-1948

Gihl, Karl Sigurd Torsten Nilsson(f 1889 d 1972)	tf	1950-1961
Blix, Hans Martin(f 1928)		1962-1963
Petren, Bror Arvid Sture(f 1908 d 1976)		1963-1966
Blix, Hans Martin		1971-1976 (utr min1978-79)
Theutenberg, Bo Folke Johnson(f 1942)		1976-1987