Massmedier och vänsterpressen gör allt för att brunsmeta kungahuset och i synnerhet kung Gustaf V (regerade 1907-1950). Därför är det viktigt att lägga ut följande text ur min UD-kollega ambassadören, professorn och fil.dr. Krister Wahlbäcks 2014 postumt utgivna samlingsvolym Fred och säkerhet i tider av förändring: Essäer om utrikes- och säkerhetspolitik. Urval och redaktion av Mats Bergquist och Alf Johansson. Förord av Carl Bildt. (Santérus Förlag ISBN 9789173590846).

Texten ur kapitlet Sverige, Nazityskland och judeförföljelsernas inledning – några nedslag i källorna från år 1933 (sid 241-249, se nedan) återges här med tillstånd av Santérus förlag. Se länk  https://santerus.se/fred-och-sakerhet-i-tider-av-forandring-bok-40.html

Av  texten, som till viss del baseras sig på handlingar i Bernadottska familjearkivet, framgår bl a att emedan svenska officiella och massmediala reaktioner på de redan 1933 inledande judeförföljelserna varit i det närmaste icke existerande, kommer en första ”halvofficiell reaktion” från Röda korsets ordförande prins Carl, alltså kung Gustaf V:s bror, svåger till den danske kungen Christian IX samt svärfar till de belgiska och norska kronprinsarna Leopold respektive Olav.

I ett brev till rikspresidenten i Weimarrepubliken och generalfältmarskalken Paul von Hindenburg den 4 april 1933 vände sig prins Carl mot ”die jätzige harte Behandlung der jüdischen Bevölkerung in Deutschland, in der Form eines ruinierenden Boykotts und zahlreicher Verabschiedungen jüdishe Beamten ausschliesslich auf Grund ihrer Rasse” von Hinderburg var då 85 år (han avled 2/8 1934) och hans inflytande var i raskt avtagande sedan han väl släppt fram Hitler (som rikskansler, den 30/1 1933). Prins Carl betecknade i sitt brev det som pågick i Tyskland som ”förföljelser” och ett ”beklämmande skådespel”. Prinsen tillade att han (Hindenburg) kunde delge hans strängt förtroliga hänvändelse med ”einen oder anderer Ihrer besonders Mitarbeiter” (alltså Hitler).

Den 26 april 1933 svarade von Hindenburg prins Carl att han underrättat (rikskansler) Hitler om brevets innehåll. Brevväxlingen mellan prins Carl och von Hindenburg är de första dokumenten om den judiska frågan under 1933 i ”minoritetsdossiern” i UD:s arkiv, skriver Krister Wahlbäck. Men såvitt framgår av dossiern kom breven inte till UD:s eller regeringens kännedom förrän långt efter kriget, då de i slutet av 1950-talet överlämnades till kabinettssekreterare Leif Belfrage.

Men nu till den mer sensationella saken:

När Hindenburg undertecknade sitt svar till prins Carl den 26 april 1933 hade han just haft en annan kontakt med huset Bernadotte i samma ärende. Kung Gustav V hade besökt Berlin den 26 april 1933 och vid en lunch på svenska legationen träffat inte bara von Hindenburg — vicekansler von Papen och utrikesminister von Neurath, utan också HITLER själv, som alltså funnit för gott att infinna sig på svenska legationen. Kungen hade anmodat (beskickningschefen) af Wirsén att ordna ett möte när han skulle göra ett kort uppehåll i Berlin på vägen hem från Rivieran. —

Men att lunchsamtalet inte varit av vanlig protokollär natur utan gällt politik, närmare bestämt de tyska judarnas läge, var länge alldeles okänt. Först 1960 blev något av detta bekant, när ett vittnesbörd från värden vid tillfället, minister af Wirsén, offentliggjordes på en egendomlig väg. I en festskrift till Georg Andrén ´, statsvetaren och högerpolitikern, till dennes 70-årsdag 1960, publicerade Otto Järte en förtrolig rapport som han skrivit för kollegorna på SvD redan sommaren 1934. Under ett besök i Berlin hade han träffat af Wifrsén, en vän sedan länge, och fått höra dennes version av lunchsamtalet mellan kung Gustaf och Hitler.  Så här återgav Järte 1934 vad af Wirsén berättat om vad som förekommit drygt ett år tidigare hemma hos honom mellan kung Gustaf, Hindenburg, Hitler, von Papen och von Neurath:

”Efter måltidens slut gingo dessa herrar in i ett rum för sig; Wirsén stannade utanför i nästa rum. Överläggningen varade en timme; konungen höll först ett längre anförande, där han med ledning av vissa intryck från särskilt Paris skarpt kritiserade judepolitiken som i högsta grad skadlig för Tyskland. Efter en stund hördes Hitler höja rösten och slå med näven i bordet. Samtalat hade dock gjort ett starkt intryck på den ’något förstenade’ Hindenburg, som Wirsén fann mycket förstämd. Konung Gustaf hade sedan sagt: ’Jag sade dem sanningen. Nu får man se om det båtar något’.

En statsvetares första fråga inför en episod som denna är given, skriver Wahlbäck. Viste regeringen om vad kungen tänkte säga Hitler? Visste den ens om att kungen tänkte träffa honom? Troligen är svaret nej på båda frågorna. Enligt Järtes återgivande av af Wirséns version hade kungen vid sin ankomst till Berlin från Paris sagt att han ”på natten” noga tänkt över sitt samtal med de tyska gästerna. Det ger inget utrymme för något samråd med regeringen i Stockholm om vad han avsåg att säga. — Den som känner för parlamentarisk doktrin måste emellertid konstatera att det inte finns det minsta tecken i källorna på att regeringen haft några synpunkter på kungen sätt att sköta saken.  — Kungen utgick säkert ifrån att regeringen skulle gilla hans démarche och låta det förhållandet vara avgörande. Att han räknade rätt berodde förstås främst på Per Albin Hanssons (socialdemokrat och statsminister ) kända pragmatism i detta slags hanteringsfrågor. Men kanske var det inte enda skälet. Är det inte en rimlig gissning att det gjorde ett visst intryck på statsråden att kungen visat sig vara i stånd att trumma ihop hela den tyska riksledningen med bara några dagars varsel?

I det sammanhanget kan vi också ställa frågan varför Hitler egentligen accepterade inbjudan till lunch på den svenska legationen?  — Troligare är att han helt enkelt ville veta vad Gustaf V förde på tal och kontrollera vad Hindenburg och hans förtrogna svarade. Märkligt är det dock hur som helst. Såvitt jag vet, skriver Wahlbäck, var detta första och enda gången som Hitler hörsammade en inbjudan till någon legation i Berlin.

I sin ovan nämnda studie diskuterar Jarl Torbacke utförligt om kungens ingripande haft någon effekt på tysk politik gentemot den judiska befolkningen. Utrikesminister von Neurath sa några dagar efteråt till af Wirsén, enligt dennes rapport till utrikesminister Richard Sandler, att kungens framställning hade varit ”mycket välgörande, om man än naturligtvis icke kunde vara säker på varaktigheten av den effekt som den haft”.  Se vidare den inscannade kompletta texten.

I ett skede där, som sagt, den politiska brunsmetningen drabbar kungahuset är det ändå synnerligen intressant att den svenske kungen Gustav V med kort varsel i Berlin 1933 kunde ”sammankalla” den tyska riksledningen inklusive Hitler i syftet att inför Hitler personligen starkt kritisera en av Nazismens mest symboliska frågor, nämligen judeförföljelserna. Hitler lyssnade tydligen på den svenske kungen. Vad denna episod  i Berlin de facto indikerar har väl antagligen stor betydelse i förklaringen varför Hitler ”lät Sverige – som enda land – slippa ett tyskt angrepp”.  Kung Gustaf V:s roll under kriget har egentligen aldrig helt klarlagts.

Här följer den inscannade texten sid 241-249 ur Krister Wahlbäcks bok.