Anförande av Försvarsministern i Försvarsförhandlingarna om Försvaret, Lissabon / EU-fördraget och NATO (18 april 2015) 

(Det är den talade versionen som gäller – om han nu talade).

Ärade förhandlare,

När det sedan gäller frågan om alliansfriheten och ev NATO-medlemskap så är det så att vi i regeringen har satt oss ned och noga studerat den Union eller Allians som Sverige redan är med i sedan 20 år tillbaka, närmare bestämt sedan den 1 januari 1995. Jag syftar då givetvis på EU-Alliansen, eller EU-Unionen, som den mer allmänt kallas. Eftersom Sverige alltid velat stå på folkrättens grund och hedra de fördrag och traktater som Sverige ingått är det självfallet så att Sverige måste följa de förpliktelser och riktlinjer som EU-Alliansens grundfördrag det s k Lissabonfördraget – som trädde i kraft 2009 – föreskriver för Sverige. Jag vill här likna Lissabonfördraget vid den för Sverige så viktiga FN-stadgan från 1945.

Något annat alternativ än att hedra EU-fördraget är helt otänkbart för denna regering. Båda politiska blocken har dessutom med öppna ögon och efter noggranna studier anslutit Sverige till denna politiska Union med gemensam utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik. Vi har gemensamt beslutat att uppge den tidigare gällande s k neutralitetspolitiken, vilkens främsta kännetecken var alliansfriheten. Alltså den alliansfrihet som vi genom inträdet i EU 1995 uppgav till förmån för en politik inriktad på samarbete, solidaritet och lojalitet med Europas demokratiska stater. För närvarande har EU 28 medlemmar.

Eftersom vi uppgivit vår alliansfrihet till förmån för solidaritet och lojalitet inom EU vill jag här nedan i punktform lista de fördragsförpliktelser som regeringen anser att Sverige måste honorera i den lösning för försvaret som vi nu här håller på att slutreglera. Och där inte minst frågan om internationellt försvarssamarbete kommer in i bilden. Det är ju uppenbart för oss alla som sitter här att vi inte har pengar nog att försvara Sverige utan organiserat samarbete med andra länder och allianser. Som vi hört här skulle t ex ett återuppbyggande av det gamla neutralitetsförsvaret (vilket f ö är omöjligt med hänsyn till EU-fördraget) kosta 100-tals miljarder kronor. Vi måste i så fall bygga upp allt från grunden igen. Detta är ingen framkomlig väg.

Som framgår av fördragstexten gäller att varje medlem av EU-Unionen skall

• föra, utforma och genomföra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik som grundas på en utveckling av medlemsstaternas ömsesidiga politiska solidaritet,
• aktivt och förbehållslöst stödja unionens utrikes- och säkerhetspolitik i en anda av lojalitet och ömsesidig solidaritet,
• respektera unionens åtgärder på detta område,
• arbeta tillsammans för att förstärka och utveckla sin ömsesidiga politiska solidaritet,
• avstå från varje handling som strider mot unionens intressen eller kan minska dess effektivitet som en sammanhållande kraft i de internationella relationerna,
• se till att deras nationella politik överensstämmer med unionens ståndpunkter

Samt vidare att:

•  den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken ska utgöra en integrerande del av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken,
• den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken ska omfatta den gradvisa utformningen av unionens gemensamma försvarspolitik. Den kommer att leda till ett gemensamt försvar.
• Unionens politik ska respektera de förpliktelser som vissa medlemsstater, som anser att deras gemensamma försvar förverkligas genom Atlantpakts-organisationen (NATO), har enligt Nordatlantiska fördraget och vara förenlig med den gemensamma säkerhets- och försvarspolitik som har upprättats inom den ramen.
• Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik.
• Åtagandena och samarbetet på detta område ska vara förenliga med åtagandena inom Nordatlantiska fördragsorganisationen (NATO), som för de stater som är medlemmar i denna också i fortsättningen ska utgöra grunden för deras kollektiva försvar och den instans som genomför det.

Särskilt vill jag här peka på det näst sista stycket ovan (artikel 42 punkt 7 i fördraget) att varje EU-medlem förpliktar sig att ge medlem som utsätts för väpnat angrepp på sitt territorium stöd och bistånd med alla till buds stående medel. Detta är en solidaritetsformel som erinrar om den solidaritetsförklaring som den svenska Riksdagen antog 2009 och som främst var avsedd att demonstrera svensk militär solidaritet med EU:s baltiska medlemsstater i händelse av väpnat angrepp mot de baltiska staterna.

Försvarssolidariteten eller den militära solidariteten gäller således i förhållande till alla den Europeiska Unionens medlemsstater. Stadgandet i artikel 42 kan karaktäriseras som en militär Allians inom EU-fördragets ram, där dessutom klara referenser görs till NATO och det NATO-medlemskap som flertalet av EU:s medlemsstater innehar. Den naturliga försvarslänken i det västliga demokratiska EU är direkt kopplad till NATO, vilket klart framgår av fördragstexten. Jag vill erinra om att av EU:s 28 medlemstater är praktiskt taget samtliga medlemmar även i NATO. Detta innebär att det finns fördragsmässiga och direkt militärt praktiska kopplingar till NATO, med vilken försvarsorganisation Sverige f ö samarbetat länge och är beredd att utvidga samarbetet med.

Jag måste ytterligare påpeka att denna text i EU-fördraget har antagits under medverkan av såväl borgerliga som socialdemokratiska svenska regeringar. EU-fördragets länk till NATO har således direkt eller indirekt accepterats av Sverige. Det är otänkbart för denna regering att i strid mot fördragstexten ingå någon form av militärt samarbete eller bilda allians med partner som inte omfattas av EU-fördragets klart definierade partners.

Som läget för närvarande är – inför Rysslands hotfulla uppträdande – är det enbart genom artikel 42 i Lissabonfördraget som Sverige kan påräkna någon form av ”solidarisk militärhjälp” från någon av EU-staterna skulle Sverige utsättas för direkta militära aktioner av något slag. Någon annan allians eller fördragsförpliktelse att biträda Sverige i händelse av militärt hot eller angrepp finns inte. Jag räknar inte med att något ingrepp kan komma att äga rum genom beslut i FN:s säkerhetsråd, då säkerhetsrådet kommer att lamslås av ett ryskt veto.

Då Sverige alltså befinner sig i ett prekärt läge finner regeringen att den enda till buds stående möjligheten för att någorlunda snabbt uppnå ett acceptabelt försvarsläge för Sverige är att fullfölja den försvarslinje som föreskrivs i Lissabonfördraget, nämligen att inom ramen för Lissabonfördraget inge Sveriges ansökan om formellt medlemskap i NATO. Sverige kommer i sin ansökan särskilt att peka på EU-fördragets artikel 42 punkterna 2 och 7, genom vilka det är NATO som definieras som EU-medlemmarnas naturliga militära samarbetspartner.

Svenska regeringen finner i det rådande akuta läget ingen anledning att frångå EU-fördragets förpliktelser och gemensamma solidariska framtidsmål för den gemensamma utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken, varför regeringen i enlighet med EU-fördragets bestämmelser finner det naturligt att Sverige inger sin formella ansökan om medlemskap i NATO snarast möjligt.

En sådan lösning för försvaret av Sverige har det goda med sig att eventuell kritik och eventuella gensagor från främmande makt kan bemötas med argumentet att Sverige enbart uppfyller sina fördragsmässiga förpliktelser enligt EU-alliansens grundfördrag, där NATO utpekas som EU-medlemmarnas naturliga militära fördragspartner. Sverige har som sagt ett 20-årigt medlemskap i EU-Alliansen.

Jag vill uttrycka förhoppningen att de ärade förhandlarna instämmer i regeringens folkrättsliga bedömning och analys av EU-fördraget vad beträffar den ansökan om medlemskap i NATO som min regering snarast kommer att inge. Vad gäller de konstitutionella frågorna kring detta får dessa ordnas under hänsynstagande till det akuta militära hot som landet står inför. Skulle sådana hot förverkligas står landet inför alternativ som inte min regering på något sätt kan acceptera för detta land som inte varit i krig sedan 1814 och som aldrig i historisk tid varit ockuperat av främmande makt. Vi har inget val. Vi måste agera i enlighet därmed. Det gäller att skydda rikets medborgare från militärt överfall och möjlig ockupation. Vi måste nu gemensamt arbeta mot målet att skydda och försvara vårt land.

P.S. Detta är ett mycket bra anförande av försvarsministern som vittnar om djup folkrättslig analys av landets folkrättsliga förpliktelser. Jag kunde faktiskt inte ha skrivit det bättre själv.