Bo Theutenberg

Juris dr 1972. Professor emeritus i folkrätt

UD:s Folkrättssakkunnige/ ambassadör 1976-1987 

Den 19 september 1973 avlade kung Carl XIV Gustaf i Rikssalen på Stockholms slott den av Ständerna den 2 maj 1810 utformade kungaförsäkran i vilken kungen lovade att styra riket i enlighet med den regeringsform som kung Carl XIII hade undertecknat den 6 juni 1809 (se bilden nedan). 

Kung Carl XIII (kung 1809-1818) efter en målning av Per Krafft d y i Konseljsalen på Rosersbergs slott. Kungen håller i sin hand adoptionsakten för sedermera kung Carl XIV Johan (Bernadotte). Den 6 juni 1809 undertecknade kung Karl XIII 1809 års Regeringsform, Sveriges nya författning efter statskuppen 1809. Foto: författaren

1809 års Regeringsform tillkom i brådskande ordning efter 1809 års statskupp

Måste återkomma till 1974 års Regeringsform satt i relation till den gamla 1809 års Regeringsform antagen av Ständerna (d v s den dåvarande riksdagen som bestod av de fyra stånden) den 6 juni 1809 och undertecknad av kung Carl XIII (om honom och hans adoptivson Carl XIV Johan Bernadotte se Dagbok från UD vol 3 kap 50 ). Jag har också nämnt att kung Carl XVI Gustaf den 19 september 1973 i Rikssalen på Stockholms slott avlade den av Ständerna den 2 maj 1810 utformade kungaförsäkran i vilken kungen lovade att styra riket i enlighet med 1809 års regeringsform (se bilden ovan). Denna kungaförsäkran tvingades han av den socialdemokratiska regeringen att svika i och med införandet av 1974 års Regeringsform, vilken trädde i kraft den 1 januari 1975. 

1809 års Regeringsform hade tillkommit i brådskande ordning efter den statskupp som hade inträffat samma år och som förorsakats av förlusten av Finland till den ryske tsaren Alexander I i det s k finska kriget 1808-1809 (se Dagbok från UD vol 3 kap 50 sid 243 ff). Detta krig avslutades med den hårda i freden i Fredrikshamn 1809 där det svenska riket klövs i två delar och där den östra delen Finland inlemmades i det ryska tsarriket (fram till självständigheten 1917 i samband med den ryska revolutionen samma år). Utan att beakta att dåtidens politiker hade ”gjort det mesta fel” blev det ändå kung Gustaf IV Adolf (kung Gustaf III:s son) som fick bära ”hundhuvudet” för rikets katastrof. Han arresterades av de militära kuppmännen (de s k 1809 års män) den 13 mars 1809 samt tvingades abdikera för sig själv och sin ätt (den Holstein-Gottorpska ätten) den 29 mars 1809 – samt tvingades tillsammans med sin familj i landsflykt.  

”Knektrevolten” mot den krönte kungen Gustaf IV Adolf var ett brott mot majestätet

Givetvis var denna ”knektrevolt” mot den krönte kungen ett oerhört brott mot majestätet och den gällande ordningen, men då även de av det kungliga enväldet (under Gustaf III och sonen Gustaf IV Adolf) stukade Ständerna ställde sig på militärrevoltörernas sida lyckades statsvälvningen 1809 så fullständigt att Ständerna den 10 maj 1809 förklarade kung Gustaf IV Adolf, kronprins Gustaf (1799-1872, senare med titeln Prins av Wasa) och den övriga kungafamiljen för all framtid förlustiga den svenska kronan. Kung Gustav IV Adolfs och hans familjs ”via Dolorosa” är inflätat i Sveriges väg mot den totala katastrofen i det finska kriget. De blev t o m fråntagna sitt svenska medborgarskap samt utvisades från Sverige för all framtid. Ett grymt öde man tycka, särskilt för kungens oskyldiga barn och arvingar. 

Kung Gustaf IV Adolfs farbror kung Carl XIII underskrev den 6 juni 1809 den regeringsform som kom att gälla fram till 1974 års Regeringsform trädde i kraft den 1 januari 1975

Statsvälvningen – eller statskuppen 1809 – som gjorde slut på det Gustavianska enväldet – konfirmerades genom att den avsatte kungens farbror, den på tronen uppstigne kung Carl XIII redan den 6 juni 1809 kunde underskriva Sveriges nya grundlag, alltså 1809 års Regeringsform, vilken kom att gälla fram till 1974 års Regeringsform trädde i kraft den 1 januari 1975 (se Dagbok från UD volym 3 sid 248 ff). Huruvida tsar Alexander I:s beryktade Tjeka (alltså KGB:s föregångare) hade sitt finger med i den svenska katastrofala riksklyvningen 1809 – förräderiet i Sveaborg etc – är väl något som man får ”ta för givet” och som väl har forskats i. 

1809 års Regeringsform vilade på Montesquieus maktdelningslära där den verkställande, lagstiftande och dömande makten kontrollerade varandra 

Även om 1809 års Regeringsform hade tillkommit genom en ren statskupp får man ändå betrakta 1809 års Regeringsform som något av ett ”statsrättsligt mästerverk” vilande på Montesquieus maktfördelningslära, där den verkställande, lagstiftande och dömande makten har skilts åt och kontrollerar varandra. Kontrollstationerna – om man så får kalla dem – är således legio i 1809 års författning, där stora möjligheter gavs att t ex genom den s k Riksrätten eller Konstitutionsutskottet (som fanns redan då) kontrollera och avsätta både statsråd och ämbetsmän som inte levde upp till författningens ideal av otadliga statsråd och ämbetsmän som ”iakttog rikets sannskyldiga nytta” och som med ”oväld, nit, skicklighet och drift sitt förtroendearbete utöva” som det står i § 107 i 1809 års Regeringsform. Alltså med möjlighet att inte bara politiskt utan även juridiskt ställa felande statsråd och ämbetsmän till svars för felaktig ämbetsutövning, d v s döma till straff och eventuellt skadestånd. 

Visserligen inleds 1809 års författning med konstaterandet att ”Sveriges rike skall styras av en konung samt vara ett arfrike” (§ 1), vilket dock balanseras av ordalydelsen i § 4, nämligen  att ”Konungen äger att allena styra riket på det sätt denna regeringsform föreskrifver, tage dock underrättelser och råd i de fall här nedanföre stadgas, af ett statsråd”. ”Konungens rätt att allena styra riket” kom under Bernadotte-kungarna (dvs Carl XIV Johans arvingar) att undergå en konstitutionell praxisutveckling där kungarna delvis av rena och krassa överlevnadsskäl (för dynastin) delvis genom deras utvecklade förmåga – vad man än säger därom – att avläsa ”tecknen i tiden” – lyckades leva i symbios med en allt aktivare och allt oftare aggressiv politikervärld som framställde det ena demokratiska och parlamentariska kravet efter det andra. 

Först och främst ståndsriksdagens avskaffande genom Representationsreformen den 22 juni 1866, då de fyra stånden adel, präster, borgare och bönder upplöstes och  1:a och 2:a kammaren bildades. Sedan den allmänna rösträttens tillkomst 1907-1909 för majoriteten av män (under höger-statsministern Arvid Lindman). Därefter allmän och lika rösträtt för män och kvinnor den 24 maj 1919 (liberale statsministern Nils Edén), vilken lagstiftning fullbordades genom beslut 26 januari 1921 om kvinnlig rösträtt (liberale statsministern Louis de Geer). Och den på allt detta följande parlamentariska utvecklingen att den sittande regeringen skulle ha politiskt stöd såväl i 1:a som 2:a kammaren. Dock att allt – lagar och förordningar – formellt utfärdades och expedierades i Konungens namn efter vederbörliga beslut i den kungliga konseljen. 

Bernadottekungarna anpassade sig till den parlamentariska konstitutionella utvecklingen

Bernadottekungarna anpassade sig – med ”lite gurgel i början” – till den parlamentariska konstitutionella utvecklingen. Ett enda felsteg och dynastin Bernadotte hade fått sälla sig till alla de kungliga dynastier i Europa som sopades bort i den demokratiska och t o m alltmer revolutionära utvecklingen, särskilt när Marx och Engels läror dyker upp på mitten av 1800-talet och i praktiken börjar tillämpas i Lenins ryska revolution 1917, som alla marxister /kommunister/ och socialister hoppades skulle sprida sig genom Världsrevolutionen. Så även Kommunistpartiet i Sverige, vilket ursprungligen var en del av den socialistiska arbetarrörelsen i Sverige, alltså Socialdemokraterna, men som efter partisprängningen 1917 hette Sveriges socialdemokratiska Vänsterparti, därefter Sveriges kommunistiska parti, därefter Vänsterpartiet kommunisterna, numera Vänsterpartiet. Detta parti tillhörde KOMINTERN och styrdes fram till 1943 direkt ifrån Moskva, av de sovjetiska kommunistledarna Lenin och Stalin. Socialdemokraterna och Kommunisterna har alltså gemensamma rötter och står varandra ideologiskt nära. Båda partierna har på ett eller annat sätt under 100 år samarbetat med det kommunistiska Sovjetunionen. 

Alltså vad man i modernt språkbruk kallar destabilisering … ”Palmes pojkar”

Även om redan den ryske tsaren Alexander I lät sin ”Tjeka” medverka i erövringen av Finland 1809 och i allt det förräderi- och undermineringsarbete som låg bakom kung Gustaf IV Adolfs avsättning och abdikation – alltså vad man i modernt språkbruk kallar destabilisering – var detta ingenting i jämförelse med det desinformations- och destabiliseringsarbete som NKVD/ KGB kom att ägna sig åt fr o m bildandet under Lenins revolution 1917. Tillsammans med DDR:s (Östtysklands) säkerhetstjänst STASI samt övriga öststatsagenturer hade KGB kommit på att länder kunde erövras inifrån medelst tjänstvilliga agenter/spioner samt inflytelseagenter (för den rätta ideologin) i press och massmedia. Detta var ett billigare sätt att erövra och kontrollera länder som det skulle kosta enorma insatser att erövra militärt.  

Så var det med Sverige, som jag har berättat om i min dagboksserie Dagbok från UD vol 1-5, som handlar om mina år i UD och Försvaret från tidigt 1960-tal – över den ”röda vågen 1968” – fram till mitten av 1990-talet, alltså den period som kallas det Kalla kriget. Det socialdemokratiska partiet liksom dess koryféer – inklusive den både som S-partiledare och S-statsminister 1969 tillträdde Olof Palme – utsattes för stark KGB- och STASI- påverkan och infiltration, inte minst genom den omgivning eller det ”Röda Entourage” som omgav Olof Palme. Hans Entourage gick under namnet ”Palmes pojkar”, bland dem Pierre Schori, Jan Eliasson och Rolf Ekéus.

Omläggningen från socialdemokratiskt folkhem till ”flammande röda revolutionära fanor” gick i ”rasande takt”

Allt ”börjar” – kan man säga – med Olof Palmes utnämning 1969 till ordförande för Socialdemokratiska partiet samt till landets statsminister efter Tage Erlander. Den politiska omläggningen från socialdemokratiskt folkhem till ”flammande röda revolutionära fanor” (med Castro och Che Guevara som lysande revolutionära fixstjärnor) gick i ”rasande takt” på 1970-talet, där – som sagts – det neutrala Sverige går i bräschen för ”kommunismens erövring” av världen. Häri ligger Sveriges ”erkännandepolitik” i förhållande till nya kommuniststater som Kina, Kuba, Nordvietnam, Nordkorea, Östtyskland m fl, liksom Sveriges nya biståndspolitik styrd av ”ideologiska vänsterister”, i synnerhet Pierre Schori,  (bortsett från perioderna med borgerligt styre, vilket dock inte påverkade biståndspolitikens mål och utformning). 

Häri ligger också Olof Palmes mot USA riktade aggressiva ”jultal 1972”, på grund av vilket de diplomatiska förbindelserna med demokratin USA praktiskt taget avbröts (vilket aldrig hänt tidigare!). Häri ligger det svenska såväl direkta som indirekta stödet till de ”kubanska befrielsekrigen” i Afrika och Latinamerika. Häri ligger det svenska systematiserade ”miljardbiståndet” till främst marxistiska länder och befrielserörelser. Häri ligger den svenska i sovjetisk/rysk favör drivna nedrustningsfrågan, i synnerhet kärnvapennedrustningen. 

Härtill kommer ett antal bilaterala rysk-svenska frågor och förhållanden, där eftergiftspolitiken styrde det svenska agerandet: baltutlämningen, erkännandet av den sovjetiska annekteringen av de baltiska staterna, neutraliteten och neutralitetspolitiken, Raoul Wallenberg-affären, Sveriges vägran att gå med i NATO vid dess tillblivelse 1949, Sveriges vägran att ansluta sig till EEC (EU) 1972, ubåtskränkningarna och striden om avgränsningen i Vita zonen i Östersjön på 1980-talet. Samt vidare de tafatta och menlösa svenska reaktionerna på den ryska aggressionen till sjöss och i luften fr o m 2014 och framåt (efter Krim-annekteringen och Ukraina-kriget). Listan kan göras lång. 

Öststatsinfiltrationens och öststatsdesinformationens stora betydelse för 1960-70-80-talens politiska tänkande och doktriner – 1000-tals miljarder i bistånd 

I samtliga fem volymer av min Dagbok från UD betonar jag öststatsinfiltrationens och öststatsdesinformationens stora betydelse för 1960-70-80-talens politiska tänkande och doktriner, något som tyvärr är ett närmast oåtkomligt fält för nutida kartläggande forskare. Där dessutom såväl forskare som PK-massmedia saknar incitament till att ”börja gräva”. ”Man vill helt enkelt inte gräva”. Man har alltså här en stor obekant ”x-faktor” i det statsvetenskapliga och historiska kartläggandet och får därmed en skev bild av rikets moderna historia, framförallt i skiftet 1969 mellan Tage Erlander och Olof Palme, som inte bara var ett generationsskifte utan i högsta grad ett aggressivt ideologiskt skifte till socialismens, kommunismens, ”vänsterismens” favör. 

Det var ett så pass markant skifte i politisk inriktning – såväl inrikespolitiskt som utrikespolitiskt – att det inte kan ha ”hänt av sig själv” utan har drivits fram genom obehörig påverkan utifrån, d v s från de synnerligen aktiva öststatsagenturernas sida. Inrikespolitiskt gällde det den nya närmast mot en ren (folk)republik strävande författningen 1974. Det gällde socialiseringen (förstatligandet) av näringslivet bl a genom löntagarfonderna och andra former av utbredd fack- och arbetarmakt. Utrikespolitiskt utvecklades en närmast sanslös aktivism under temat bort från neutraliten/ neutralitetspolitiken i riktning mot pro-kommunistiska/ marxistiska/ socialistiska ställningstaganden och ageranden, gärna genom den hos Olof Palme och hans ”Entourage” alltmer populära Socialistinternationalen. Och inte minst den enorma ”biståndsapparat” som byggdes upp fr o m 1950-talet med såväl UD som SIDA involverade i transfereringar av 1000-tals miljarder kronor till främst ideologiska meningsfränder jorden runt. 

Bort från de bestående normerna med ständiga attacker mot ”överheten” i form av kungahuset och kyrkan och skolan – KGB:s och STASI:s påverkan 

Det var Pro-Castro och Pro Che Guevara-positioner i politik och bistånd (räknat i otaliga miljarder; se Dagbok från UD volym 3 kap 51). Till detta hörde också den smygande och till en början tämligen obemärkta nedmonteringen av ”svensk historia” enligt temat bort från rikets ”urgamla historia” och de bestående normerna med ständiga attacker mot ”överheten” i form av kungahuset och kyrkan – och skolan. Hit hör som sagt Olof Palmes ”penndrag mot en republik” och det totala avlövandet av konungens politiska makt i 1974 års författning. Hit hör även sönderbrytandet av det religiösa och kyrkliga normsystemet inom Svenska kyrkan, vilken utsattes för en närmast dramatisk avkristningsprocess till förmån för marxistiskt/socialistiskt tanke- och ideologigods, detta under ledning av ett antal kända marxistiska/ socialistiska kyrkopersonligheter. 

Även om – som sagt – Bernadotte-monarkerna närmast hade anpassat sig på exemplariskt sätt till parlamentarismen och en lugn övergång till en konstitutionell monarki stack det naturligtvis i ögonen på radikalare kretsar – i synnerhet inom Socialdemokratin, Vänstern och Kommunismen, men även hos vissa Liberaler och Centerpartister, att 1809 års författning hade den ordalydelse den hade om att ”Konungen äger att allena styra riket”. Detta var ett rent ideologiskt ”brott” i deras radikala vänstertänkande, där strävan var en republik, helst en ren folkrepublik av modell DDR. Vid 1950-1960-talen, med kulmen i 1968 års-rörelsen, hade via KGB och STASI såväl Sovjetunionen som DDR (Östtyskland) intensifierat infiltrationen och påverkan på såväl Socialdemokratin som Kommunister och Vänsterister av olika slag. Både inne i det politiska systemet samt ute i pressorganen. 

Vänstersverige såg det ”kadaverkommunistiska” DDR som en förebild på många områden, bland annat skolan – Grundlagsberedningen 1966 – strävan mot Republik  

Som jag understryker i serien Dagbok från UD såg ”Vänstersverige” det ”kadaverkommunistiska” DDR i mångt och mycket som en eftersträvansvärd förebild på många områden, bland annat skolan. STASI:s aktivitet gentemot Sverige och svenskar låg på mycket hög nivå. Medan det sovjetiska KGB intensivt fortsatte sin övervakning över Socialdemokratin så att den inte skulle komma på att ansluta sig till NATO och på så sätt öka det svenska försvarets styrka vid det sovjetiska anfall mot Sverige som väl de flesta kallt räknade med. Att statsminister Erlander just i början på 1950-talet hade framförhandlat Sveriges hemliga försvars- och underrättelsesamarbete med USA/NATO visste väl ryssarna inte om till en början. Men blev snart varse genom främst spionen Stig Wennerström. 

Den socialdemokratiska radikalismen i författningsfrågan kom att kanaliseras via den s k Grundlagsberedningen som tillsattes 1966 med socialdemokraten Valter Åman som ordförande (alltså två år före 1968-års studentrevolt med flammande röda fanor som kännetecken). Självfallet kom 1968-årsrörelsen att smitta av sig på Socialdemokratins allt radikalare inställning i författningsfrågan, där – även om, som det sades, utvecklingen mot demokrati och parlamentarism hade vart lugn och lyckosam. Och alls egentligen inte krävde någon författningsändring på grund av mothåll eller missbruk från kungamaktens sida. Tvärtom! Frågan blev istället för Socialdemokratin och Vänstervärlden en rent symbolisk ideologisk fråga, liksom i allt annat som har med Socialism, Kommunism och Vänsterism att göra. Bort från verkligheten genom att dyka ner i dogmatiken och bokstavsskolastiken (identitetsvänstern) som en alltmer dräpande metod.  

Siffran 4 % blev alldeles för låg – borde ha varit 6 % – bidragit till förfallet 

Till en början ägnade sig Grundlagsberedningen under Åmans ordförandeskap – där han alltså representerade en socialdemokratisk maktfaktor som hade ca 50 % av väljarna bakom sig – åt mer tekniska frågor hur parlamentarismen skulle inskrivas i författningen, huruvida det skulle finnas en eller två kammare samt hur valsystemet skulle arrangeras (val enligt proportionalitets- eller majoritetsprincipen etc). Efter avsevärda förluster för socialdemokraterna i kommunalvalen 1966, vilket påverkade sammansättningen i riksdagens första kammare, kom man till en uppgörelse om valsättet. I ett delbetänkande SOU 1967:26 kom man fram till närmast exakt proportionalitet över hela riket för partier som uppnått minst 4 % av de avgivna rösterna. Antagligen en alldeles för låg siffra, vilket den efterföljande politiska utvecklingen visat. Och som bidragit till landets politiska förfall. Ett annan viktig fråga var det s k kommunala sambandet, dvs att riksdagsvalet skulle äga rum samtidigt med de kommunala valen. Detta samband antogs stärka Socialdemokratin, varför det blev en viktig punkt. 

I en form av ”hold up” eller närmast statskupp – hotade Socialdemokratin med att avsätta hela kungahuset om inte partiets krav att beröva konungen all politisk makt tillgodosågs

Men den för Socialdemokratin och Vänstern ideologiskt viktigaste principiella frågan – den om Statschefens ställning – kunde inte lösas förrän genom den s k Torekovskompromissen i augusti 1971 mellan Socialdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet. Den kallas så därför att det avgörande (ödes)mötet om Sveriges konstitutionella framtid framförhandlades på hotell Kattegatt i Torekov mellan socialdemokraten Valter Åman, moderaten Allan Hernelius, Centerns Bertil Fiskesjö och folkpartisten Birger Lundström, där egentligen endast Hernelius förespråkade en monarki med (ett visst) kvarhållande av kungens gamla funktioner och rättigheter enligt 1809 års författning. 

Socialdemokraterna krävde med stöd av sina 50 % av väljaropinionen bakom sig – samt väl medvetna om såväl det egna partiets som den radikala 68-årsrörelsens krav på republik – en sådan radikal förändring i statsskicket. Alltså att i ett enda drag avsätta kungahuset och införa republik. Som denne författare uppfattar läget hotade Socialdemokratin – i en form av ”hold up” eller närmast statskupp – med att avsätta hela kungahuset om S-partiet inte vann gehör för sitt krav att kungen berövades all politisk makt, vilken flyttades till Folket representerat av Riksdagen. Inte heller skulle kungen få uttala sig i s k politiska frågor, med andra ord belades han med en ”politisk munkavle” som Vänstermassmedia noga vakar över och angriper Majestätet när han så mycket som ”andas kritik” mot något som ofta förtjänar kritik. Man hade från Socialdemokratiskt håll effektivt lyckats ”tysta” den Verkställande/ formellt regerande makten.  

Alltså infördes en ren Folkdemokrati baserad på den s k Folksuveränitetsprincipen, alltså att ”all makt utgår ifrån folket” – 1974 års författning tillkommen efter ”politisk kupp”

Alltså infördes – och här måste jag vara brutalt uppriktig – en ren Folkdemokrati alls inte baserad på Montesqieus maktfördelningslära (som fanns i 1809 år Regeringsform) utan på den s k Folksuveränitetsprincipen, alltså att ”all makt utgår ifrån folket”, representerat av Riksdagen. Grundlagsberedningens av socialistiska läror påverkade slutbetänkande SOU 1972:15 presenterades i mars 1972. Betänkandet innehöll förslag till ny Regeringsform (1974 års Regeringsform) och ny Riksdagsordning. Efter vissa justeringar bifölls den på slutbetänkandet grundade propositionen 1973:90 av riksdagens båda kamrar och de två nya författningarna kunde efter valet 1973 träda i kraft den 1 januari 1975.  1974 års Regeringsform – tillkommen genom någon form av socialdemokratisk politisk utpressning – en ”politisk kupp” eller om så vill en ”statskupp” – kunde därmed träda i kraft och börja verka i för Rikets klart försämrande riktning.  

”All offentlig makt i Sverige utgår ifrån folket”, slår § 1 fast i denna folkdemokratiska Regeringsform, som befäste Sveriges övergång från en konstitutionell monarki till en ren folkdemokrati à la DDR. Där folkets representanter i Riksdagen har den slutgiltiga makten i samtliga frågor, detta då såväl den verkställande makten (Regeringen) som den lagstiftande och dömande makten i praktiken utgår ifrån Folket/Riksdagen. Och där Riksdagen naturligtvis kontrollerades av det största partiet Socialdemokraterna, som därmed omvandlade Sveriges styrelseskick och det parlamentariska systemet till en maskin för evigt socialdemokratiskt styre – utan irriterande kontrollfunktioner enligt maktfördelningsläran. 

Den konstitutionella monarkin hade de facto upphört att gälla, enär Konungen /Statschefen hade berövats alla egentliga maktroller i riket

Alltmedan Majestätet, som ändå fick kallas ”Rikets Statschef”, endast tilläts kvarhålla rudimentära ceremoniella plikter (med undantag för ordförandeskapet i de s k informationskonseljerna samt i utrikesnämnden). Samt att få ynnesten att i högst civila former närvara i Riksdagen vid dess s k högtidliga öppnande, där Talmannen som representant för folkdemokratin är den som uppmanar Majestätet att öppna riksdagen. Den (stats)kuppliknande segern för det radikala KGB/STASI-påverkade socialistiska S-partiet var således fullständig. Man kunde i Moskva inte ha varit nöjdare med utvecklingen i sin ”klientstat Sverige”. Den konstitutionella monarkin hade – även om Sverige utåt sett presenteras som ”Kungariket Sverige” – de facto upphört att gälla, enär Konungen /Statschefen hade berövats alla egentliga maktroller i riket. 

Symptomatiskt för ”1968-års-andan” är det först i kapitel 5 i 1974 års Regeringsform som några demonstrativt nedsättande paragrafer finns om rikets Statschef (alltså i denna prioritetsordning): 

5 kap. Statschefen 

1 § Av 1 kap. 5 § framgår att konungen eller drottning som enligt successionsordningen innehar Sveriges tron är rikets statschef. Lag (2010:1408). 

2 § Som statschef får endast den tjänstgöra som är svensk medborgare och har fyllt arton år. Han eller hon får inte samtidigt vara statsråd eller utöva uppdrag som talman eller riksdagsledamot. Lag (2010:1408). 

3 § Statschefen ska hållas underrättad om rikets angelägenheter av statsministern. När det behövs sammanträder regeringen i konselj under statschefens ordförandeskap. Innan statschefen reser utomlands ska han eller hon samråda med statsministern. Lag (2010:1408).

4 § Om konungen eller drottning som är statschef är förhindrad att fullgöra sina uppgifter, inträder enligt gällande tronföljd medlem av konungahuset, som inte är förhindrad, för att som tillfällig riksföreståndare fullgöra statschefens uppgifter. Lag (2010:1408). 

5 § Om konungahuset utslocknar väljer riksdagen en riksföreståndare som ska fullgöra statschefens uppgifter tills vidare. Riksdagen väljer samtidigt en vice riksföreståndare. Detsamma gäller om konungen eller drottning som är statschef dör eller avgår och tronföljaren ännu inte har fyllt arton år. Lag (2010:1408). 12 SFS 2011:109 

6 § Om konungen eller drottning som är statschef under en sammanhängande tid av sex månader inte har fullgjort eller kunnat fullgöra sina uppgifter, ska regeringen anmäla det till riksdagen. Riksdagen beslutar om konungen eller drottningen ska anses ha avgått. Lag (2010:1408). 

7 § Riksdagen kan välja någon att efter regeringens förordnande tjänstgöra som tillfällig riksföreståndare när ingen med behörighet enligt 4 eller 5 § kan tjänstgöra. Talmannen eller, om han eller hon har förhinder, vice talman tjänstgör efter regeringens förordnande som tillfällig riksföreståndare, när ingen annan behörig kan tjänstgöra. Lag (2010:1408). 8 § Konungen eller drottning som är statschef kan inte åtalas för sina gärningar. En riksföreståndare kan inte åtalas för sina gärningar som statschef. Lag (2010:1408).

Statschefen skall enligt 1974 års Regeringsform bara ”hållas underrättad om rikets angelägenheter av statsministern” samt konselj hållas ”när det behövs” (§ 3). Huvuddelen av kap 5 ägnas åt vad som sker om Statschefen inte kan utöva sina funktioner eller avlider eller om tronföljaren är under arton år eller om hela kungahuset skulle dö ut. Givetvis ges Riksdagen en huvudroll i vad som då sker: § 7 stadgar då att Riksdagen kan välja ”någon” (sic!) att axla rollen som tillfällig riksföreståndare ”när ingen annan behörig kan tjänstgöra” (sic!): 

”Riksdagen kan välja någon att efter regeringens förordnande tjänstgöra som tillfällig riksföreståndare när ingen med behörighet enligt 4 eller 5 § kan tjänstgöra. Talmannen eller, om han eller hon har förhinder, vice talman tjänstgör efter regeringens förordnande som tillfällig riksföreståndare, när ingen annan behörig kan tjänstgöra”

Vilka dåliga formuleringar och vilket nedsättande språkbruk om rikets främste företrädare!

Socialdemokratiska partiet hade alltså genom Toreskovskompromissen 1971 praktiskt taget avsatt kungahuset samt de facto infört republik

Socialdemokratiska partiet hade alltså genom Toreskovskompromissen 1971 praktiskt taget avsatt kungahuset samt de facto infört republik, dock att det reella förverkligandet av skiftet till republik kunde anstå till det s k Steg 2, vilket som visats ovan är väl förberett i 1974 års regeringsform. En övergång till republik verkställs, precis som Olof Palme uttryckte det, ”endast med ett penndrag”. ”Vi är endast ett penndrag från republik”, sade Palme, alltså den DDR-liknande folkrepublik som S-partiet hela tiden strävat emot. Det är bara att ”stryka” kapitel 5 eller vidta några ”lättare ändringar” i detsamma.  Författningsändringen 1974 ackompanjerades av 1970-talets förslag om löntagarfonder och en alltmer ökad facklig makt och statligt företagande. Hänvisar här till vad jag skriver i min serie Dagbok från UD. Sverige var vid S-statskuppen 1974 snubblande nära att mista sitt 1000-åriga kungadöme till förmån för en socialistisk /marxistisk revolutionär yra, som de facto leddes av Olof Palme och hans ”Röda Entourage”. Men givetvis i bakgrunden styrda av Sovjetunionens KGB och DDR:s STASI. 

Bevakar varandra med det uppenbara syftet att därigenom förhindra uppkomsten av diktatur och korruption av olika slag – istället ”cirkulärt maktinnehav”

I Montesquieus maktfördelningslära talas om horisontell maktfördelning, i form av 1) den styrande makten 2) den lagstiftande makten och 3) den dömande makten, vilka kontrollerar och bevakar varandra med det uppenbara syftet att därigenom förhindra uppkomsten av diktatur och korruption av olika slag, t ex utnämningskorruption eller finansiell korruption. Man talar också om s k vertikal maktfördelning, d v s olika genom val tillsatta demokratiska instanser ”under varandra” – Riksdag, Landsting och Kommuner (det kommunala sambandet).   

Men i 1974 års Regeringsform har genom olika politiska kompromisser gjorts rent hus med Montesquieus maktfördelningslära. Numera är det vare sig horisontell eller vertikal maktfördelning som gäller utan en ny innovativ form av ”cirkulärt maktinnehav”. I den nya 1974 års Regeringsform, där all makt går i cirkelform runt Regering och Riksdag – och där den verkställande, lagstiftande och dömande makten i grunden är en och densamma, nämligen Riksdagen /Folket – finns det ingen kontrollerande maktfördelning eller kontrollapparat. Till och med Riksrevisorerna är tillsatta av Riksdagen, liksom JO, (Justitieombudsmannen), medan JK (Justitiekanslern) samt alla justitieråden i Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen är tillsatta av regeringen. 

Allt börjar och slutar hos och i Riksdagen/ Folket/ Talmannen utan att någon kontrollerande och tillbakahållande maktfaktor kan ingripa om Riket är i färd med att gå överstyr – Kungamakten/Dynastin/den historiska kontinuiteten är neutraliserad 

Allt börjar och slutar hos och i Riksdagen/ Folket/ Talmannen utan att någon kontrollerande och tillbakahållande maktfaktor kan ingripa om Riket är i färd med att gå överstyr. Den regerande Dynastin – som av historiska skäl och av rent egenintresse hållit sin vakande hand över rikets angelägenheter i sekler och som förväntas fortsätta ha ett intresse i Rikets överlevnad – är genom författningen helt bortkopplad från politiskt inflytande och ansvar – samt förvisad enbart till den ceremoniella läktaren. Landets statschef kungen kan bara se på när landet går överstyr. Han kan och får inte ingripa – författningen stoppar honom. Kungamakten/ Dynastin/ den historiska kontinuiteten är neutraliserad. Kvar finns bara folksuveräniteten, som den för tillfället råkar se ut, må den vara socialistisk, kommunistisk eller nazistisk. Inget i 1974 års författning hindrar folksuveräniteten att ”ta vilka vägar den vill”, till och med rakt ut i extremismen om så skulle råka bli fallet.  

Alla domare och högre jurister är – som sagt – tillsatta av Regeringen. Man kan inte påstå att den dömande makten i Sverige är skild från den verkställande makten, liksom ej heller den lagstiftande makten. Allt börjar och slutar ”i Folket”, i enlighet med Folksuveränitetsprincipen. 

1974 års författning raderade ut 1809 års effektiva kontrollmöjlighet över ”felande och trilskande statsråd” i form av ett förfarande inför Riksrätten

Det mest allvarliga – enligt denne författare – är att 1974 års författning raderade ut 1809 års effektiva kontrollmöjlighet över ”felande och trilskande statsråd” i form av ett förfarande inför Riksrätten. Riksrätten bestod enligt 1809 års RF § 102 av de allra högsta juristerna, ämbetsmännen och militära befälhavarna under ordförandeskap av presidenten i Svea hovrätt. Riksrätten hade till uppgift att döma såväl statsminister som statsråd och höga domare och ämbetsmän. Förfarandet inför Riksrätten kunde tillkomma på Konstitutionsutskottets eget initiativ eller efter anmälan till utskottet. ”Då äge Konstitutionsutskottet att ställa en sådan under tilltal af justitieombudsmannen inför Riksrätten” (§ 106). Inför detta ”höga rättsforum” kunde således juridiskt ansvar utkrävas av felande statsminister och statsråd (§§ 106-107), vilka av Riksrätten kunde ådömas straff och skadestånd om sådant var aktuellt (§ 106: ”döme dem riksrätten efter allmän lag”). 

Tröskeln för åtal av sittande statsråd är idag mycket hög – måste räkna med att KU:s medlemmar ”politiskt friar partibröder och partisystrar” i största möjliga utsträckning

Reglerna om Riksrätten i 1809 års författning har i 1974 års författning ersatts av kap 11 med titeln Kontrollmakten, där 1 § handlar om Konstitutionsutskottet granskning och § 2 om åtal mot statsråd. Endast om ett statsråd grovt har åsidosatt sin tjänsteplikt får statsrådet dömas av Högsta domstolen efter åtal av Konstitutionsutskottet. Det krävs alltså grovt brott för sådant förfarande inför Högsta domstolen. Tröskeln för åtal av sittande statsråd är idag således mycket hög, där man dessutom måste räkna med att KU:s medlemmar har visat en klar tendens att ”politiskt fria partibröder och partisystrar” i största möjliga utsträckning. 

Möjligheten att idag ingripa mot felande och misshagliga statsråd begränsas således i realiteten till en ”politisk” misstroendeförklaring enligt RF kap 13 § 4

Möjligheten att idag ingripa mot felande och misshagliga statsråd begränsas således i realiteten till en ”politisk” misstroendeförklaring enligt RF kap 13 § 4, där minst 1/10-del av riksdagens ledamöter måste yrka misstroendeförklaring samt att mer än häften av riksdagens ledamöter röstar för misstroendeförklaringen. Vi har nyligen bevittnat ett antal misstroendeomröstningar i Riksdagen avseende regeringen Löfven, som t o m flera gånger avsatts från sitt ämbete efter misstroendeförklaring. 

Härtill kommer möjligheten för Riksrevisionen att agera i enlighet med RF kap 13 §§7-9-

Det personliga ansvaret för statsminister och statsråd – liksom för statens ämbets- och tjänstemän har tunnats ut för att till slut inte handla om något ansvar alls – 1976 avskaffades tjänstemannaansvaret 

Det personliga ansvaret för såväl statsminister som statsråd – liksom överhuvudtaget för statens ämbets- och tjänstemän har tunnats ut alltmer för att till slut inte handla om något ansvar alls. Fram till 1976 var det straffbart för offentliga tjänstemän att göra fel i tjänsten. De kunde personligen hållas ansvariga för allt från grovt tjänstemissbruk till försummelse och oskicklighet. Men 1976 avskaffades tjänstemannaansvaret. Därefter ledde tjänstefel inte längre till en rättslig prövning, utan enbart till en intern myndighetsprövning med enbart disciplinåtgärd som påföljd, alltså inget straff i Brottsbalkens mening. Med andra ord en privatisering av tjänstemannaansvaret till att mer efterliknade den privata marknaden, men där man dock bortsett ifrån att ett agerande på den privata marknaden på inget sätt kan likställas med myndighetsutövning av olika slag och på olika nivåer i samhället. Att avskaffa tjänstemannaansvaret var således en dålig och förflugen idé, som många inom Riksdagen har försökt reparera genom ett antal motioner som kräver att Riksdagen återinför det speciella tjänstemannaansvaret. Ett pärlband av skandaler inom olika myndigheter pekar på det angelägna i en sådan ny lagstiftning om återfört tjänstemannaansvar.

Under innevarande mandatperiod har inte mindre än sex motioner om återinförandet av tjänstemannaansvar lagts fram inför Riksdagen, vilka samtliga avfärdats 

Trots angelägenhetsgraden har justitieminister Morgan Johansson (S) som vanligt dragit benen efter sig när det gäller att skärpa lagstiftningen mot missbruk och avarter. Under innevarande mandatperiod har inte mindre än sex motioner om återinförandet av tjänstemannaansvar lagts fram inför Riksdagen, vilka samtliga avfärdats av Konstitutionsutskottet med motiveringen att ”dagens system fungerar bra”. Tyvärr röstade en stor riksdagsmajoritet mot att återinföra tjänstemannaansvaret. Man frågar sig varför? Skall det vara tillåtet att ”fuska och luras i statlig eller kommunal myndighetsutövning”? Till exempel lyder Motion 2020/21: 2270 med rubriken ”Förtydliga tjänstemannaansvaret” på följande sätt: 

 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att skyndsamt införa ett tydligt tjänstemannaansvar enligt tillkännagivandet från 2018 och tillkännager detta för regeringen.
2. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att införa ett nytt och tydligt tjänstemannaansvar senast under 2021 och tillkännager detta för regeringen.

Motivering:

Riksdagen har genom ett tillkännagivande och beslut den 18 april 2018 uppmanat regeringen att utöka straffansvaret för tjänstefel (KU37).

Riksdagen anser att ett utökat straffansvar för tjänstefel i den offentliga förvaltningen skulle förbättra medborgarnas rättssäkerhet och öka förtroendet för den offentliga verksamheten. Därför uppmanade riksdagen i ett tillkännagivande regeringen att se över lagstiftningen om tjänstefel, med inriktningen att fler handlingar än i dag ska kunna bestraffas.

Det är inte rimligt att utredningar ska få ta hur lång tid som helst. Riksdagen har tagit beslut om ett tillkännagivande och förväntar sig att regeringen ska leverera ett förslag på ändringar enligt tillkännagivandet. Detta arbete bör vara klart och genomfört senast under 2021.

För att ytterligare trycka på i denna viktiga fråga behöver riksdagen därför sätta upp en tydlig tidsgräns för leverans, och därför måste regeringen skyndsamt införa ett tydligt tjänstemannaansvar enligt tillkännagivandet från år 2018.

En ytterligare fråga som förtjänar uppmärksamhet i perspektivet av lojalitet och trohet gentemot den svenska staten är den om statsrådens – även statsministerns – medborgarskap

En ytterligare fråga som förtjänar uppmärksamhet i perspektivet av lojalitet och trohet gentemot den svenska staten är den om statsrådens – även statsministerns – medborgarskap. Givetvis måste en statsminister eller ett statsråd vara svensk medborgare. Något annat kan inte ens tänkas i dessa sammanhang, speciellt inte i den atmosfär av främmande infiltration och spioneri som min serie Dagbok från UD vol 1-5 tecknar i alla sina detaljer. Mot bakgrund härav kan man ställa sig frågan hur ”lätt det är ” att medelst Grundlagarna och Medborgarskapslagarna ”ta sig in i” det svenska innersta statssystemet och utifrån en sådan position gå främmande makts ärenden och önskemål till mötes? I denna fråga är det ändamålsenligt att punktvis göra en jämförelse mellan 1809 års och 1974 års författningar enligt följande: 

Sveriges statsminister liksom svenska statsråd kan faktiskt ha dubbla medborgarskap!

1. I 1974 års Regeringsform (RF) stadgas följande om statsråd i 2 §: ”Statsråden ska vara svenska medborgare. Ett statsråd får inte inneha någon anställning. Han eller hon får inte heller inneha något uppdrag eller utöva någon verksamhet som kan rubba förtroendet för honom eller henne”.

2. Gamla 1809 års RF stadgade: ”Konungen utvälje dertill (förf:ns anm: alltså som statsråd) kunnige, erfarne, redlige och allmänt aktade infödde svenske frälse eller ofrälse män af den rena evangeliska läran”. 

Vare sig uttrycket ”infödde män” eller ”män af den rena evangeliska läran” finns med i 1974 års Regeringsform, vilken endast föreskriver att statschef, statsminister o statsråd skall vara svenska medborgare. Finns alltså inget formellt förbud mot dubbelt medborgarskap för någon av de nämnda funktionerna, mer än att vederbörande inte får inneha anställning eller uppdrag som rubbar förtroendet för vederbörande. 

3. 1974 års Regeringsform innehöll ursprungligen regeln att för att bli statsråd måste vederbörande ha varit svensk medborgare i minst 10 år, detta som någon form av karantän för att anpassa sig till svenska förhållanden samt för att eventuell hot- eller kravbild från det ursprungliga medborgarskapslandet skulle tunnas ut allteftersom. Grundlagsutredningen 2004 (SOU 2008:125) tog emellertid bort denna karantän på 10 år (SOU 2008:125 sid 586 samt SFS 2010:1408 kap 6 § 2). Efter ändringen räcker det med att vederbörande faktiskt är svensk medborgare, oavsett hur länge det svenska medborgarskapet innehafts. Vederbörande kan alltså tämligen nyligen ha blivit svensk medborgare. 

(1950 års lag om svenskt medborgarskap SFS 1950:382 ersattes den 1 juli 2001 av Lag SFS 2001:82 om svenskt medborgarskap och Medborgarskapsförordningen SFS 2001:218; se även den av Erik Ullenhag tillsatta Medborgarskapsutredningens betänkande Det svenska medborgarskapet SOU 2013:29 samt Ändrade regler i medborgarskapslagen SOU 2021:54 /utredning om språk och samhällskunskapskrav för svenskt medborgarskap mm/). 

4. Även om Sverige redan den 1 juli 1979 införde möjligheten till dubbelt medborgarskap för barn till svensk medborgare vars andra förälder hade utländskt medborgarskap är det i och med den omfattande medborgarrättsreformen genom Lag SFS 2001:82 om svenskt medborgarskap som möjligheten öppnas för utlänning att förvärva svenskt medborgarskap även om det ursprungliga medborgarskapet kvarhålles – alltså s k dubbelt medborgarskap. Sedan 1 juli 2001 tillåter Sverige dubbelt medborgarskap. I och med 2001 års medborgarskapslag blev det, enligt svensk rätt, fullt möjligt att ha två eller flera medborgarskap. Det krävs inte av den som söker svenskt medborgarskap att han eller hon avsäger sig sitt tidigare medborgarskap. Inte heller ska en svensk medborgare som söker och förvärvar ett annat medborgarskap därmed förlora det svenska medborgarskapet.

5. I Lag SFS 2001:82 om svenskt medborgarskap lyder §1 på följande sätt:

Medborgarskapets betydelse

1 §   Det svenska medborgarskapet är ett rättsligt förhållande mellan medborgaren och staten som medför rättigheter och skyldigheter för båda parter. Medborgarskapet förenar alla medborgare och står för samhörighet med Sverige.
Medborgarskapet representerar det formella medlemskapet i det svenska samhället och är en grund för folkstyrelsen.

I denna lag regleras hur en person blir och upphör att vara svensk medborgare. Lag (2014:481).

6. Det är §§ 11-13 i Lag SFS 2001:82 om svenskt medborgarskap som reglerar hur en utlänning förvärvar svensk medborgarskap (s k naturalisation):           

Förvärv av svenskt medborgarskap efter ansökan (naturalisation)

            11 §   En utlänning kan efter ansökan beviljas svenskt medborgarskap (naturaliseras),   

                om han eller hon har
                1. styrkt sin identitet,   
                2. fyllt arton år,
                3. permanent uppehållstillstånd i Sverige,
                4. hemvist här i landet
                a) sedan två år i fråga om dansk, finländsk, isländsk eller norsk medborgare,
                b) sedan fyra år i fråga om den som är statslös eller att bedöma som flykting enligt 4

                kap. 1 § utlänningslagen (2005:716),
                c) sedan fem år i fråga om övriga utlänningar, och
                5. haft och kan förväntas komma att ha ett hederligt levnadssätt. Lag (2005:722).

                12 §   Om kraven i 11 § inte är uppfyllda får, om inte annat följer av andra stycket, 

                 sökanden ändå naturaliseras, om
                1. sökanden tidigare har varit svensk medborgare,
                2. sökanden är gift eller sambo med en svensk medborgare, eller
                3. det annars finns särskilda skäl till det.

               En sökande som inte kan styrka sin identitet enligt 11 § 1 får naturaliseras, endast   

               om han eller hon sedan minst åtta år har hemvist här i landet och gör sannolikt att

               den uppgivna identiteten är riktig.

               13 §   I ett beslut om naturalisation skall det bestämmas om även sökandens ogifta

               barn som är under arton år förvärvar svenskt medborgarskap.

Kraven för att bli svensk medborgare är absolut minimalistiska, de facto endast ett krav på att ha haft hemvist i Sverige under 2-5 år

7. Som framgår är kraven för att bli svensk medborgare absolut minimalistiska, de facto endast ett krav på att ha haft hemvist (permanent uppehållstillstånd) i Sverige under 2-5 år beroende på vilken kategori utlänningen tillhör (för nordiska medborgare gäller speciella regler). Det finns inga krav på att ens minimalt kunna svenska språket eller att eljest ha satt sig in i det svenska samhällets regel- lag- och värderingssystem. Med den ytterst vaga formuleringen (sic! – i en svensk lagtext) att den ”nye svensken” CITAT har haft eller kan förväntas komma att ha ett hederligt levnadssätt SLUTCITAT följer naturligtvis den drastiskt ökande grova brottslighet som vi bevittnar varje dag utan förmåga eller ens vilja att åtgärda den. 

Medan många andra länder har krav på språkkunskaper samt att den blivande medborgaren begriper sitt nya lands rättssystem och värderingar, urskiljer sig Sverige härutinnan i närmast utmanande avseenden. Frånsett några formalistiska krav är det i stort sett ”fritt fram för vem som helst att under maximalt 5 år vänta ut erhållande av svenskt medborgarskap”. 

Med denna minimalistiska kunskap om svenska samhället samt utan språkkunskaper kan faktiskt den nyblivne svenske medborgaren såväl bli vald till riksdagen som bli utnämnd till statsråd

8. Med denna minimalistiska kunskap om svenska samhället samt utan språkkunskaper kan faktiskt den nyblivne svenske medborgaren såväl bli vald till riksdagen som – till och med – bli utnämnd till statsråd. Där det nyblivna statsrådet dessutom utan vidare kan behålla sitt andra medborgarskap (alltså vara medborgare i två länder). Ovan har påpekats att det enda kravet för att kunna bli statsråd är att vederbörande vid utnämningen är svensk medborgare – utan avseende på hur lång tid han/hon varit svensk medborgare. En karriär som riksdagsledamot eller t o m som statsråd står genast öppen för en nybliven svensk f d iransk eller f d turkisk medborgare. 

Här kan citeras vad Johan Westerholm säger på Ledarsidorna.se om just dubbla medborgarskap i regeringskretsen: 

Dubbelt medborgarskap – Dubbel identitet

CITAT De socialdemokrater med just detta dubbla medborgarskap som nått längst inom partiet är Ardalan Shekarabi, som uppbär även ett iranskt medborgarskap samt Ibarhim Baylan som är född och uppvuxen i Turkiet.

Det mest kända exemplet i MP är den tidigare bostadsministern Mehmet Kaplan som återkommande som minister besökte sitt forna hemland Turkiet vid ett otal tillfällen och kunde ses sitta i förhandlingar och möten med representanter för det turkiska AKP. Trots att han inte var där i tjänsten med ett officiellt regeringsuppdrag. Journalisten Kurdo Baksi kan, å andra sidan, endast med svårighet besöka sitt gamla hemland som oppositionell till den turkiska regimen vilket även är gällande för den socialdemokratiske tidigare politikern Evin Cetin som har kurdiskt ursprung. — Vare sig det Socialdemokratiska partiet, LO eller regeringen är emellertid redo för en statsminister med dubbelt medborgarskap i stater som har närmast skurkstatus —-, säger Westerholm. SLUTCITAT

9. Dubbla medborgarskap har – sedan det mer allmänt infördes år 2001 – ofta lett till problem eftersom Sverige de facto inte kan biträda och skydda personen ifråga gentemot det andra medborgarskapslandets krav och ingrepp av olika slag. Enligt vissa länders lagstiftning – t ex Iran och Turkiet – kan man inte avsäga sig iranskt respektive turkiskt medborgarskap, vilket dessutom ”kan gå i arv” till nästa generation. 

10. Komplikationerna med dubbelt medborgarskap bland regeringens ledamöter – som på den höga nivån kan skapa en svår eller rent av farlig lojalitetskonflikt mellan två medborgarskap och två suveräna stater – verkar över huvud taget inte ha berörts av vare sig Grundlagsberedningen SOU 1972:15 eller Grundlagsutredningen SOU 2008:125, vilka hade att ta ställning till statsrådens – och statsministerns – medborgarskap. § 2 i 1974 års RF stadgar rätt och slätt: ”Statsråden ska vara svenska medborgare. Ett statsråd får inte inneha någon anställning. Han eller hon får inte heller inneha något uppdrag eller utöva någon verksamhet som kan rubba förtroendet för honom eller henne”. 

Man kunde ha tänkt sig – eller rent av förutsett – att de utredande organen i vad gällde rikets suveränitet och omutliga styrelseskick kunde ha ägnat en tanke åt de risker, faror samt utpressnings- och andra hot som ett medborgarskap i diktaturer och demokratiskt ofullgångna stater skulle kunna utgöra mot ett svenskt statsråd. Som skulle kunna försätta hela den svenska regeringen i någon form av gisslansituation. 

11. Regeringen beskriver själv på länken nedan vilka hinder och svårigheter som föreligger vid dubbelt medborgarskap. Gäller i princip även svenska ministrar med dubbelt medborgarskap.

https://www.regeringen.se/uds-reseinformation/dubbelt-medborgarskap/

När det svenska medborgarskapet inte erkänns

Alla svenska medborgare har rätt till konsulär hjälp, även om man också har ett annat medborgarskap. Trots detta kan det vara så att det svenska medborgarskapet inte erkänns av det andra medborgarskapslandet. Det kan leda till begränsningar när det gäller i vilken omfattning svenska myndigheter tillåts hjälpa en svensk medborgare i det andra medborgarskapslandet. Svenskar med dubbelt medborgarskap bör vara medvetna om att det i vissa fall kan vara svårt att få hjälp om man hamnar i en nödsituation i sitt andra medborgarskapsland.

Militärtjänst

Många länder har obligatorisk militärtjänst. Om du är medborgare i ett land med obligatorisk militärtjänst kan du vara tvungen att fullgöra militärtjänst. Plikten kan gälla även om du är bosatt i ett annat land och har erhållit ytterligare ett medborgarskap. Du kan alltså bli inkallad, till exempel i samband med ett besök i ditt andra medborgarskapsland. I vissa länder kan du riskera fängelsestraff om det visar sig att du inte gjort din militärtjänst. Har du dubbelt medborgarskap rekommenderar vi att du tar reda på vad som gäller hos myndigheterna i ditt andra medborgarskapsland.

Spelar det någon roll vilket pass jag reser med?

Om du reser med två pass kan gränspolis och tullmyndigheterna genomföra extra kontroller. Du kanske saknar in- eller utresestämpel i ett av passen. Anledningen till att du reser med två pass kan också ifrågasättas. I en del länder kan det ena passet beslagtas och du kan riskera böter. Det kan till och med hända att du hindras lämna landet. Svenska myndigheter kan inte påverka andra länders bestämmelser om du nekas in- eller utresa, på samma sätt som Sverige inte tillåter andra länder att påverka svenska bestämmelser.

Om äktenskap och vårdnad av barn

Det är inte säkert att äktenskap ingångna i Sverige gäller i alla länder och omvänt. Inte heller en svensk skilsmässa eller ett svenskt vårdnadsavgörande gäller automatiskt överallt. Det är viktigt att kontrollera vad som gäller i det andra medborgarskapslandet. I vissa länder finns möjligheten för en förälder att belägga ett barn med utreseförbud. Det kan innebära att en annan förälder kanske inte kan resa ut ur landet med barnet, trots att föräldern har vårdnaden om barnet i Sverige.

Vad händer om jag blir sjuk i ett annat medborgarskapsland?

Om du blir sjuk i ett annat medborgarskapsland hänvisas du i första hand till den allmänna sjukvården som det landet erbjuder sina medborgare. Personer med ett eller flera medborgarskap har dock alltid rätt att ansöka om konsulärt ekonomiskt bistånd. Tänk på att det är viktigt att ha en giltig reseförsäkring som täcker hela din resa och är giltig i landet/regionen du ska resa till.

Kan jag få konsulärt ekonomiskt bistånd från Sverige om jag hamnar i en nödsituation i ett annat medborgarskapsland?

Är du svensk medborgare med dubbelt medborgarskap och hamnar i en ekonomisk nödsituation i ditt andra medborgarskapsland som varken du eller dina anhöriga kan lösa, bör du i första hand kontakta de lokala myndigheterna. Om situationen ändå inte går att lösa kan du ansöka om konsulärt ekonomiskt bistånd vid en svensk utlandsmyndighet. Läs mer här.

Vad gäller vid ett frihetsberövande utomlands?

För den som grips av polis eller frihetsberövas utomlands är det alltid lagen i det landet som gäller. Vid osäkerhet rekommenderas att på förhand söka information om resmålets lagar och regler. Svenska myndigheter kan inte påverka rättsprocessen i ett annat land, på samma sätt som Sverige inte tillåter andra länder att påverka våra rättsprocesser. Enligt Wienkonventionen om konsulära förbindelser ska du som frihetsberövad informeras om din rätt att få ditt lands ambassad underrättad om din situation. Om du vill kan ambassaden också begära tillstånd att besöka dig. UD kan också informera och hålla kontakt med dina anhöriga om du önskar detta.

12. Om något av detta skulle inträffa för ett svenskt statsråd med dubbelt medborgarskap skulle det vara ytterst svårmanövrerat för en svensk regering samt svårt kunna påverka den svenska suveräniteten, i någon form av utpressnings- eller gisslansituation.

”Hoppat över” de uppenbara hot- och utpressningssituationer samt lojalitetskonflikter som onekligen uppkommer för statsråd med dubbelt medborgarskap 

Oavsett det nuvarande rättsläget – där nuvarande lagstiftning accepterar dubbelt medborgarskap för svenska statsråd (och statsministern) –  anser jag ändå (som professor i folkrätt och med en doktorsavhandling om den folkrättsliga suveräniteten i mitt akademiska bagage) det synnerligen olyckligt att de socialdemokratiskt ledda grundlagsutredningarna 1972 och 2004 ”hoppat över” de uppenbara hot- och utpressningssituationer samt lojalitetskonflikter som onekligen uppkommer för statsråd med dubbelt medborgarskap, inte minst taget i beaktande den tunga öststats- och islamistiska infiltration som jag beskriver i serien Dagbok från UD vol 1-5. Vägen rakt in i det svenska Rikets innersta kärna – Regering och Riksdag – tycks vara en ”snitslad bana” för en rysk eller islamistisk agent eller spion i enlighet med Grundlags- och Medborgarskapslagarna vidöppna obefintliga säkerhetsportar.   

            Min uppfattning är att ingen person med dubbla medborgarskap skall kunna vara

            statsråd /eller statsminister/ i det suveräna landet Sverige   

            Min uppfattning är därför – i syfte att täppa till dessa sprickor i säkerheten – att ingen

            person med dubbelt medborgarskap skall kunna vara statsråd /eller statsminister/ i

            det suveräna landet Sverige. En regering är den yttersta symbolen för suveräniteten

            och får inte kompromissas bort med misstankar om annan lojalitet. Min uppfattning

            är också att om det inte går att avsäga sig det ”andra medborgarskapet”, det måste

            vara respekten för den svenska suveräniteten som har absolut prioritet över

            vederbörandes möjlighet att bli svenskt statsråd eller rent av statsminister.

Det är den svenska suveränitet som i alla lägen måste ha prioritet över enskilda personers integritet och önskemål i medborgarhänseende. Inga intressen får eller skall överflygla Sveriges inre och yttre suveränitet och försvaret av suveränitetens båda fronter – den inre och den yttre säkerheten. Väger intressena emot varandra är det suveräniteten som har prioritet och företräde. Personliga hänsyn och intressen får vika. 

De socialdemokratiskt styrda Grundslags- och Medborgarskapsutredningarna har i första hand befrämjat det Socialdemokratiska partiets långsiktiga parti-intressen, dels genom att i 1974 års författning under kupp-artade former närmast ha permanentat ett socialdemokratiskt maktinnehav dels genom utmanande lättnader i möjligheterna att bli svensk medborgare tillskapat en ny röstbas för det fallerande och dalande Socialdemokratiska partiet. Man kunde tro att det rent av är KGB:s efterträdare FSB och SVR som legat bakom dessa kvalificerade operationer för att hålla kvar Sverige inom sin egen maktsfär. 

Dessutom gick Torekovskompromissen 1971 med dess republikanska inriktning klart emot den rådande folkviljan. I en SIFO-undersökning publicerad i januari 1974 ville 80 % behålla kungens dåvarande befogenheter och 12 % ville förstärka dem. 83 % ville behålla monarkin och bara 10 % ville ha republik. Den socialdemokratiskt drivna kompromissen i republikansk riktning gjorde således – som i många andra sammanhang – ”våld på folkviljan”. Efter de senaste årens katastrofala S-maktuppvisning – med riket stående på sammanbrottets och ruinens brant – vore det ändamålsenligt att som en av många räddningsåtgärder låta Kungen/Statschefen /Dynastin återinträda in i varje fall några av sina forna funktioner. Det skulle stabilisera det mer eller mindre totala sammanbrott som avtecknar sig i en tämligen nära framtid samt bidra till att rädda rikets framtid. Till skillnad från politikerna har Dynastin skött sig exemplariskt i sina få ännu kvarvarande riksbärande funktioner. Låt dessa funktioner bredda sig.