Om i Gudhems kloster begravda kvinnor

                                                    Bo J Theutenberg

Särtryck ut boken Gudhems kloster sid 155-238, utgiven av Skara Stiftshistoriska sällskap 2009, nr 44 i Sällskapets skriftserie. 

De västgötska bona

Mycket tidigt var Västergötland indelat i fyra s k storfjärdingar. Varje storfjärding bestod av två bon. Således fanns inalles åtta bon i Västergötland. Dessa bon finns omnämnda redan i den Äldre Västgötalagens s k tinglottabalk, i vilken boets funktion och syfte klart anges under rubriken horo þinglot skal skiptæ, d v s hur Västergötlands åtta bon sinsemellan skulle skifta tinglotten. Med tinglotten förstods de böter som tingen utdömde. Bona hade således primärt funktionen att fördela de inkomster som inkom via rättsskipningen, vilka inkomster i enlighet med vissa omräkningstal sedan delades ut till de i boet ingående häradernas ”alle frie män”. En annan del av dessa tingsintäkter gick till kungen, således en form av kunglig skatteläggning över bona. Denna indelning i storfjärdingar är, liksom själva boindelningen, av ansenlig ålder med rötter långt ner i den hedniska tiden, möjligen rent av äldre än det götiska begreppet härad och det uppsvenska begreppet hundare.1  

De kungsgårdar från vilka boet förvaltades hörde till Uppsala öd, vilket var centralkonungens främsta inkomstkälla under denna tid utan andra egentliga skatter. Ödsgårdarna var spridda runt om i landet. I Svealand, och på några få ställen i Götaland, gick dessa ödsgårdar under benämningen husaby. Ordet öd har betydelsen ”rikedom, gods eller jordegendom” och beteckningen Uppsala öd har sina rötter in i den mytologi som har med det förutsatta Uppsalatemplet att göra. Bogårdarna, eller kungsgårdarna, räknades som kronogods, vilka kungen inte kunde bortskänka. Det är ett anmärkningsvärt faktum att i den trakt där bonas förvaltningsgårdar ligger, man oftast också återfinner de mest remarkabla arkeologiska fynden och fornminnen i övrigt. Bogårdarna, husabyarna, eller byar med tuna-namn, omges ofta av högar och storhögar, s k kungshögar, liksom av runinskrifter, gravfält och bautastenar, vittnande om gårdens forntida betydelse. Så är t ex fallet vid den gamla kungsgården i Hullsjö by i Gärdhems socken i Väne härad, där den gamla kungsgården bör motsvaras av den nuvarande Herregården. I Västergötland återfinns ett anmärkningsvärt stort antal ”bogårdar”, inte mindre än fyrtioen stycken, vilka bogårdar anses ha varit utgårdar till boets huvudgård. 

Med ledning av uppräkningen av förvaltningsgårdarna i den Äldre Västgötalagens tinglottabalk och i den Yngre Västgötalagens mölnobalk har slutsatsen dragits att de åtta uppräknade bona, vilka erhållit sina respektive namn från förvaltningsgården ifråga, troligen i mycket gammal tid varit centrum för bygdehövdingar eller småkungar, vilka vid tiden för transitionen in i centralkungadömet blev underställda den uppsvenske centralkonungen i Uppsala/Birka/Sigtuna. De gamla gårdarna har då omvandlats till förvaltningsgårdar underställda och tillhörande det s k Uppsala öd. Bygdehövdingen, småkungen eller den lokale stormannen förvandlades således med tiden till centralkonungens förvaltare, fogde eller troman.  

Västergötlands bon var som sagt åtta. De är uppkallade efter den kungsgård från vilken boet styrdes. Det första bo som nämns är Vadsbo (Vaðsbo). Boet utgjordes av ett enda härad, det stora Vadsbo härad, som sträcker sig från Vänern i väster till Vättern i öster, från trakten norr om Skövde i söder och ända upp till Tiveden och Närke i norr. Boet är uppkallat efter kungsgården Vað i byn Vad i Vads socken. Det andra boet är Ökols bo eller Kinda bo (Chyndabo). Namnet Ökol kommer från Ökolls gård i Norra Lundby socken i Valle härad. Detta bo omfattade Kinne, inklusive Kinnefjärdings härad, samt Valle och Kåkinds härader. Det tredje boet var Gudhems bo (Guðems bo), som är uppkallat efter kungsgården Gudhem, tydligen en av gårdarna i förutvarande byn Gudhem, nu Gudhems kungsgård i socknen med samma namn i Gudhems härad. Detta bo omfattade Gudhems, Frökinds, Vilske, Ås och Marks härader. Det fjärde boet var Lungs bo (Lung bo), som var uppkallat efter kungsgården Lung, tydligen en av gårdarna, möjligen Storegården, i byn Long i socknen med samma namn i Barne härad. Boet omfattade Als, Barne, Laske, Gäsene, Vedens, Bollebygds och Kullings härader. Det femte boet var Asbo bo (Asbo), uppkallat efter kungsgården ”Asar”, troligen motsvarande nuvarande säteriet Åsa i Jungs socken i Skånings härad. Boet omfattade Skånings, Åse och Viste härader samt Nordals, möjligen även Tössbo härad på Dal.

                   Karta över den gamla bo-indelningen i Västergötland 

Karta. I sin studie Den gamla bo-indelningen i Västergötland och bonas förvaltningsgårdar, publicerad i Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift (Bd 5), har Sanfrid Welin utarbetat ovan avbildade, något beskurna, karta över 

Västergötlands åtta bon, nämligen Vads bo, Kinda eller Ökull bo, Vartofta bo, Gudhems bo, Lungs bo, Hullsjö bo, Ås bo och Skalunda bo. Varje bo har uppkallats efter sin respektive förvaltningsgård eller bo-gård, en kungsgård som tillhörde Uppsala öd. Tidsmässigt befinner vi oss långt tillbaka i den hedniska tiden. Ursprungligen får man anta att dessa med tiden i Uppsala öd inkorporerade bo-gårdar har utgjort sätesgårdar för lokalhövdingar och småkungar.  

Det sjätte boet var Hullsjö bo (Holæsio bo), uppkallat efter kungsgården Holæsio, troligen Herregården i Hullsjö i Gärdhems socken i Väne härad. Boet omfattade Ale, Bjärke, Flundre och Väne härader. Det sjunde boet var Skalunda bo (Skalanðæ), vilket uppkallats efter kungsgården Skalander, tydligen en av gårdarna i byn Skalunda i socknen med samma namn i Kållands härad. Detta bo omfattade Kållands härad vid Vänerns strand, liksom Vedbo och Sundals härad på Dal på västsidan om Vänern. Det skall här uppmärksammas att i Skalunda by ligger två stora gravhögar, varav den ena, den som benämns Skalene eller Skarne hög, är Västergötlands ståtligaste gravhög, fullt jämförbar med Uppsala högar. Den mäter cirka 60 meter i diameter och har en omkrets av cirka 175 meter. Den väldiga gravhögen har fått Birger Nerman, som i övrigt varit den främste företrädaren för identifikationen av Uppsala högar, att uttala att Skalunda-högen måste vara minne av en kung över ett fritt götavälde, icke gärna någon annan än Beowulf! (se bild 1). Det åttonde boet var Vartofta bo (Uartoptæ bo), som uppkallats efter kungsgården Vartoptär, tydligen en av gårdarna i förutvarande byn Vartofta, numera herrgården Vartofta i Åsaka socken i Vartofta härad. Vartofta bo omfattade det vidsträckta Vartofta härad, vilket var delat på fyra fjärdingar samt Redvägs och Kinds härader.2  

Bild 1. Bilden visar den magnfika Skalunda-högen invid Skalunda kyrka på Kållands halvös västra sida, ungefär 25 km från Olof Skötkonungs Husaby. Kungsghögen visar dimensioner nästan överglänsande Uppsala högar. Någon gång under folkvandringstiden har kungshögen kastats upp över en stor götahövding eller götakung. Vem ligger i högen? Kyrkan invid högen stammar från 1000-talets senare del och är den äldsta i Kållands härad, möjligen byggd av norska eller engelska missionärer. Foto: författaren. 

Ordet bo är fornsvenskans bo eller bol i dess betydelse av boning, bostad eller gård, och syftar på boets förvaltningsgård. Ordet bo (bol) möter i den Hullsjö kungsgård alldeles närliggande gården Knutsbo eller Knutsbol i Gärdhems by, vilken gård enligt ett arvskiftesdokument daterat den 3 mars 1401 (SD 31) ingick i samma arvsmassa som bogården i Hullsjö. Vem den Knut är som gett gården sitt namn vet man ej och ej heller när detta har skett, men redan 1401 bär gården namnet ”Knuts boning”. En intressant koppling är att man ser medlemmar av den lejon-förande Folkungasläkten som ägare till marken runt de gamla bogårdarna. Folkungasläkten sitter på arvet från den Erikska ätten, som satt på arvet från Stenkilska ätten, som satt på arvet från den gamla kungaätten, den s k Uppsveaätten.3 

Hafrid Sigtryggsdotter

En intressant kvinna i dessa genealogiska sammanhang är Hafrid Sigtryggsdotter (Boberg), som skrev sitt testamente på Baltak i Vartofta härad den 21 oktober 1286 (DS 925) och som efter rika skänker bl a till Gudhems kloster begravdes i sitt eget kapell vid S:ta Katarinas altare i detta kloster, alltså vid det altare som var helgat åt S:ta Katarina av Alexandria. I min bok Folkungar & Korsriddare framför jag åsikten att detta helgon var det särskilda ”familjehelgonet” för Folkungafamiljen och dess avkomlingar, liksom jag anser mig ha kunnat styrka att Hafrid Sigtryggsdotter var en dotter till den västgötske stormannen Sigtrygg Bengtsson (Boberg; lilja mellan hjorthornskrona) och hans hustru Kristina Magnusdotter (trol lejon) från Bjälbo, dotter till Magnus Minnesköld (trol lejon) på Bjälbo och alltså syster till lagmannen i Västergötland ca 1217-ca 1227 Eskil Magnusson (lejon) och till Birger jarl Magnusson (lejon). Kristina Magnusdotters barn med Sigtrygg Bengtsson var således systerbarn till Eskil Magnusson och Birger jarl Magnusson. Den främst i Vartofta härad besuttne Sigtrygg Bengtsson nämns, tillsammans med sin far ”dominus Bengt”  och sin farfar ”dominus Mats” i ett brev från 1219 och han omtalas som död i ett påvebrev från 1252.4

Den ovan nämnda bogården i Lungs bo, möjligen Storegården i byn Long i socknen med samma namn, förknippas med lagmannen Eskil Magnusson, liksom brodern Birger jarl Magnusson avled på samma gård 1266. Enligt min genealogiska forskning besatt Hafrid Sigtryggsdotters dotterdotter Katarina Ulvåsedotter och dotterdotterdotter Margareta Tomasdotter (griphuvud), gift på 1300-talet med den i Västergötland kände Sigge Djäkn, jord runt omkring den gamla bogården i Hullsjö i Gärdhems socken i Väne härad. Det framskymtar alltså ett genealogiskt samband mellan ägarna till jorden kring bogårdarna i Västergötland, där alltså Birger jarls systerdotter Hafrid Sigtryggsdotter låter sig begravas i sitt eget kapell vid S:ta Katarina av Alexandrias altare i Gudhems kloster. Detta kloster var förbundet med bogården i Gudhems bo, en gård som således – liksom de övriga bogårdarna – tillhörde Uppsala öd. Eftersom den västgötska boindelningen anses ha rötter långt ner i hednisk tid och eftersom bona är uppkallade efter den kungsgård (husaby) varifrån de styrdes, måste namnet Gudhem ha hedniska rötter. Som nämndes ovan omtalas Guðems bo i den Äldre Västgötalagens tinglottabalk.5 

En intressant observation är att Hafrid Sigtryggsdotters dotter fru Ramfrid Gustavsdotter (lejon), som var mor till den ovan nämnda i Gärdhems och Västra Tunhems socknar besuttna Katarina Ulvåsedotter, själv ägde arvejord mitt inne i kungadomänen i Uppsala, där hon f ö i sitt andra äktenskap var gift med lagmannen i Tiundaland Israel Andersson (And) och där hon ligger begravd i S:ta Katarinas kapell i Uppsala domkyrka, numera känt som Finstakoret. Såväl modern Hafrid som dottern Ramfrid ligger sålunda begravda i kapell helgade åt S:ta Katarina av Alexandria. Jag ser alltså bland dessa ”folkungadamer” ett mönster där generation efter generation vördar samma ”familjehelgon” och där generation efter generation låter sig begravas hos sina förfäder i kor och kapell helgade åt ”familjehelgonet”. Här får jag åter hänvisa till min bok Folkungar & Korsriddare liksom till min artikel Västergötlands lagmän – Algotssöner och Folkungar, där fru Ramfrid Gustavsdotter framträder som kusin till den fromme biskopen i Skara Brynolf Algotsson (ca 1240-1317) av Algotssönernas urgamla västgötska lagmansätt.6 

Bild 2. När Hafrid Sigtryggsdotter (Boberg) skrev sitt testamente den 21 oktober 1286 (DS 925) på Baltak i Vartofta härad gav hon rika skänker till Gudhems kloster, där hon ville begravas i ”sitt kapell vid S:ta Katarinas altare”, och där hennes dotter Kristina hade ingivits som nunna. Denna bild av ruinerna efter Gudhems kloster är hämtad ur Erik Dahlbergs Suecia antiqua et hodierna. Den gravsten som syns i förgrunden har en ”omskrift” som säger att detta är drottning Gutas (Guda) gravsten, som enligt traditionen skall ha varit grundare av Gudhems kloster. Hon skulle enligt samma tradition vara den danske kungen Sven Estridssons frånskilda gemål. Det är särskilt viktigt att observera att Hafrid Sigtryggsdotter väljer att begravas i sitt eget kapell vid S:ta Katarina av Alexandrias altare, säkert hennes och hennes familjs speciella skyddshelgon. 

Således kan man på goda grunder anta att Hafrid Sigtryggsdotter 1286 begravdes i ett familjekapell i Gudhems nunnekloster av cisterciensorden, där tämligen sannolikt hennes familj och förfäder också låg begravda. Hennes mor Kristina Magnusdotter från Bjälbo kan dock lika gärna ha begravts bland sina förfäder och släktingar i cisterciensernas nunnekloster i Vreta i Östergötland. När man bläddrar i Erik Dahlberghs Suecia Antiqua et Hodierna finner man en avbildning av den gravsten i Gudhems kloster som anspelar på traditionen att det var drottning Guda eller Guta som vid mitten av 1000-talet skulle ha grundat Gudhems kloster. Denna gravsten över en i Gudhems kloster begravd medeltida drottning flyttades 1868 till Historiska museet i Stockholm, där gravstenen idag finns att beskåda. På själva gravtumban i Gudhems kloster lades 1964 en replik av den medeltida gravstenen. På originalet finns inga inskriptioner. Den text som man kan läsa på kopparsticket i Erik Dahlberghs Suecia Antiqua et Hodierna från 1600-talet – Divæ Reginæ GUTÆ cippus, qvondam erectus in conditorio Reginæ, servatur nunc in templo parochiali (Den gudomliga drottning Gutas gravsten, en gång uppsatt i drottningens gravkor, förvaras nu i församlingskyrkan) – är Dahlberghs egen sammanfattning av legenden och gravstenens roll i denna. Enligt legenden skulle alltså drotting Guta eller Guda (där denna drottninggestalt också sammanblandats med en Gunhilds-gestalt) ligga begravd i Gudhems kloster. Hade – mot bakgrund av det ovan sagda – drottning Guda/Guta någon släktrelation till den i samma kloster 1286 begravda Hafrid Sigtryggsdotter? Är överhuvudtaget legendens drottning Guda/Guta en verklig historisk person eller en apokryfisk sådan?7 

Var dottning Gunhild en historisk person?

I denna fråga kan man konsultera Adam av Bremen. I sitt vid mitten av 1070-talet utkomna verk Gesta Hammaburgensis Eccleasiæ Pontificum (Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar) berättar Adam av Bremen i verkets tredje bok om den danske kungen Sven Estridssons regeringstid ca 1047-1074. Eftersom Adam under en längre tid, sannolikt under flera månader, hade vistats som gäst vid den danske kungens hov i Danmark eller Skåne, hade han under sina många samtal med kung Sven fått ordentliga inblickar dels i dennes egna släktförhållanden dels i de nordiska ländernas inre historia. Det faktum att kung Sven Estridsson, som var kung Sven Tveskäggs (ca 986-1014) dotterson, själv är Adams främste interlokutör gör att man bör lyssna särskilt noggrant till vad mäster Adam har att berätta om de nordiska ländernas historiska förhållanden under 1000-talet, liksom om de nordiska kungaätternas genealogiska förhållanden. Kungen måste ju själv ha vetat vem han var gift med, liksom vem som var hans morfar och mormor. I Andra bokens 34:e kapitel illustrerar Adam detta på följande sätt: ”Jag var som lamslagen, när jag fick höra Sven (förf. anm: Estridsson) förtälja för mig om de äventyr som hans morfar (förf:s anm: Sven Tveskägg), som hade mördat sin far (förf:s anm: Harald Blåtand), fick uppleva. Därefter började han åter berätta om Erik Segersäll (förf:s anm: Olof Skötkonungs far). Erik, sade han, fick herraväldet över två riken, danernas och sveonernas. Även han var hedning och mycket fientlig inställd till de kristna”. 

När Adam senare i den Tredje boken berättar om ”danakonungens frånskilda gemål Gunhild”, finns det skäl att tro att han här relaterar en historisk sanning. Kung Sven Estridsson måste som sagt ha vetat vem han varit gift med. Det är i Tredje bokens 12:e kapitel som Adam nämner att kung Sven ”hemförde som maka en blodsanförvant från Sverige”, vilket måste vara den drottning Gunhild som i Tredje bokens 15:e kapitel med namns nämnande omtalas som kungens frånskilda maka (… som efter att ha blivit skild från danernas kung på grund av sin släktskap med honom nu levde utanför Danmark). Det är i detta avsnitt som Adam berättar om händelseförloppet efter den svenske kung Anund Jakob Olofssons död 1050, då denne Erik Segersälls sonson och Olof Skötkonungs äktfödde son efterträddes av sin halvbror Emund Slemme eller Gamle (1050-1060):8 

”När detta hade inträffat där (förf:s anm: anglernas frigörelse från danernas överkungaskap), gick sveonernas mycket fromme kung Jacob ur tiden, och hans broder Emund Slemme efterträdde honom. Denne var son till en av Olofs (förf:s anm: Skötkonung) frillor, och fastän han hade blivit döpt bekymrade han sig inte mycket om vår religion. Han hade hos sig en viss biskop vid namn Osmund, som inte lydde under något kyrkligt överhuvud och vars uppfostran en gång av Sigfrid, nordmännens biskop, hade uppdragits åt skolan i Bremen… Men när vår ärkebiskop skickade sina sändebud (förf:s anm: biskop Adalvard den äldre m fl) till kung Gamle, påträffade de där den nämnde omkringresande Osmund, som på ärkebiskopligt vis lät bära ett kors framför sig …. Skrämd som han var av sändebudens närvaro, förmådde han genom sedvanlig list folket och kungen att avvisa dem, föregivande att de inte hade påvlig bekräftelse på sitt uppdrag… När sändebunden sålunda hade blivit avvisade av sveonerna, sägs en viss man – jag vet inte om det var en brorson eller en styvson till kungen (förf:s anm: enl Hervararsagan kungens svärson) – ha följt dem till vägs under tårar och ödmjukt anbefallt sig åt deras böner. Han hette Stenkil (för:f anm: kung ca 1060-1066 och stamfader till Stenkilska kungaätten). Denne, som var den ende som kände medlidande med bröderna, erbjöd dem gåvor och såg till att de välbehållna kunde passera bergstrakterna i Sverige och komma fram till den helgonlika drottning Gunhild, som, efter att ha blivit skild från danernas kung (förf:s anm: kung Sven Estridsson) på grund av sin släktskap med honom, nu levde utanför Danmark och ägnade sig åt gästfrihet och andra fromma verk. Hon tog mycket ärofullt emot sändebuden, som om de hade skickats av Gud, och sände med dem stora gåvor till ärkebiskopen”.9 

Det kan alltså ha varit till platsen för Gudhems kungsgård i Gudhems härad i Västergötland som sändebunden ca 1050 anlände till den fromma frånskilda drottning Gunhild. Enligt antagandet ovan skulle kung Sven Estridsson för Adam ha berättat om sin frånskilda hustrus verksamhet i någon form av klosterstiftelse knuten till den gamla Uppsala ödsgården i Gudhem. Enligt den danske Saxo Grammaticus omkring år 1200 utkomna Danmarks Riges Krønige, som i mångt och mycket baserar sig på Adams verk, hade kung Sven allteftersom tröttnat på sitt liderliga leverene fyllt av älskog med den ena frillan efter den andra och beslutat att träda i brudstol med sin fränka Gyda (Guda), som av Saxo anges som ”sveakungens dotter”. Eftersom de båda var besläktade uppstod enligt den kyrkliga lagen blodskam och efter åtskilliga kyrkliga hot fick kung Sven foga sig och sända hem Gyda. Saxo gör ”ett stort nummer” av släktskapet mellan Sven och Gyda/Guda/Gunhild, där han särskilt betonar att i olika syndfulla förbindelser det ändå var bättre att hålla sig till främmande kvinnor än till en kvinna ”av sin egen ätt”. Detta var alltså särskilt illa! Såväl Adam – som talat med kung Sven själv – som den danske Saxo är överens om att skilsmässan berodde på att Sven och Gyda/Guda/Gunhild var ”av samma ätt”. Saxo vet att hon var ”sveakungens dotter”, vilket ej direkt framgår av Adams berättelse. Hos Saxo kallas alltså Gunhild för Gyda (se genealogisk tabell 1). Saxo säger:10

”Men det blev hans Frænke Gyda, Sveakongens datter, som han i sin Iver for ægte Afkom kaste sine Øjne paa; med hende ingik han et Skinægteskab og holdt hende hos sig som sin Hustru. — Begge Slags Elskovsforhold maa vel kaldes Ukyskhed og Synd; men dog gik det bedre an at fæste sig Viv af fremmed Blod end af sin egen Æt – Dette kunde Bisperne Egin og Vilhelm ikke lade gaa upaatalt hen; men det var forgæves de søgte at faa Kongen til at opgive sligt Giftermaal. — Saaledes kom Kongen brat paa bedre Tanker, og Læremesterens gavnlige Bud bragte ham selv igen: han sønderrev fluks det ulovlige Samlivs Ban, aflagde sin ukyske Attraa og forskød sin Ægteviv. — Men Gyda drog hjem til sit Fædreland, hvor hun i al Tugt og Ære blev graa under Enkesløret, lovede at forblive kysk og sade sig fra alt Samkvem med Mænd: hun hade voldt sig selv Skam ved sit ulovlige Ægteskab og nægtede sig derfor Ret til et nyt. — Dog lod hun ikke Livet svinde i Ørkesløshed og Lediggang, men virkede hver eneste Dag herligt Kirkeskrud og holdt stadig sine Tærner til samme Syssel”.  

Kung Svens fränka o frånskilda gemål Gunhild/Guda/Gyda satt således – som den i sin danska historia väl insatte Saxo vet att berätta – vid mitten av 1000-talet och broderade vackra kyrkliga textilier tillsammans med sina ”tärnor”, antagligen i en redan befintlig benediktinsk klosterskapelse eller i en av hennes själv anlagd klosterskapelse. Enligt det ovan sagda bör emellertid namnet Gudhem ha sina rötter i en namnform som är långt äldre än den tänkta Guda/Gyda-figurens sammankoppling med Gudhems kloster. Klosterskapelsen övertog helt enkelt, enligt denna logik, namnet från den där befintliga kungsgård från vilken Gudhems bo – tillhörande Uppsala öd – styrdes. I två brev från 1250 skrivs dock namnet Guthem respektive Gutheym. 

Man måste säga att det inte kan ha varit lätt för vare sig Adam eller Saxo att hålla ordning på Sven Estridssons drottningar och frillor. Sammanblandning av deras namn är helt förlåtligt med hänsyn till den mängd kvinnor som passerade genom kungens liv. I scholion 72 till den Tredje boken i Adams verk blir man informerad om att Sven Estridsson faktiskt hade en drottning vid namn Gude/Guda, men som dödades av kungens frilla Thora. Med hänsyn till att det har funnits två drottningar, den ena med namnet Gunhild – som kungen skilde sig ifrån – och den andra med namnet Gyda/Guda – som dödades – är slutsatsen att de båda drottningsnamnen har blandats ihop. Beträffande den här förekommande termen scholion skall nämnas att efter det att Adam under 1070-talets förra hälft hade blivit klar med sitt första manuskript tillfogade såväl han själv som efterföljande sekreterare ytterligare kommentarer i manuskriptet, vilka benämns scholier. Några av dessa scholier anses tillfogade av Adam själv i syftet att ytterligare förklara någon passage i själva ”böckerna”. Andra scholier har blivit tillfogade av senare sekreterare, vilka måhända ej var så särskilt informerade om de historiska och genealogiska förhållandena. Scholiernas värde som historisk källa får bedömas med hänsyn härtill. 11 

Inget av kung Sven Estridssons barn var avlade i äkta säng. Som danska kungar ser man flera av hans frillosöner: Harald Hen (1074-1080), Knut Svensson (Knut den helige) (1080-1086), Olof Hunger (1086-1095), Erik Svensson (Erik Ejegod) (1095-1103) och Nils Svensson (1104-1134) (gift med kung Inge d ä:s dotter Margareta Fredkulla och far till den av götarna och sedermera också av svearna hyllade kung Magnus Nilsson /ca 1125-1130/). Konung Knut den helige hade i sitt äktenskap med den flandriska grevinnan Adèle, med sina anor ner i det franska lilje-förande capetingiska kungahuset, döttrarna Ingegerd och Cecilia, där Ingegerd blev gift med Folkungasläktens stamfader Folke den tjocke och Cecilia blev gift med götarnas jarl Erik (Erik Jedvardsson?). I min bok Folkungar & Korsriddare har jag påvisat att Folke den tjockes och Ingegerd Knutsdotters sonson jarl Birger Brosa (död 1202) i sitt heraldiska vapen visar samma lilja som det capetingiska kungahuset och i hjälmprydnaden samma ”liljehjuls”-vapen – eller escarbuncle – som fördes av de franska hertigarna av Anjou, där hertig Folke V av Anjou var kung av korsriddarstaten Jerusalem 1131-1143. Detta indikerar Folkungasläktens anor från Frankrikes mest illustra familjer (se bild 3).12

Bild 3. Vapnet till vänster är Peringskiölds återgivning, i en vapensamling på Riksarkivet (Svenska Adelsvapen, Vapen i allmänhet, Pl 6455:82) av jarl Birger Brosas vapen, möjligen på den kyrkomålning som Peringskiöld omtalar. Särskilt skall uppmärksammas Peringskiölds återgivning av Birger Brosas hjälmprydnad, ett liljehjul, liljehaspel eller åtta radiellt ställda liljestavar (escarbuncle), en vapenkonfiguration som är identisk med Anjou-ättens äldre vapen till höger. 

Eftersom praktiskt taget samtliga nordiska historieskrivare baserar sig på Saxo har sammanblandade namn kommit att permanentas – som Gunhild och Guda. Kurt Johannesson säger i en kommentar till den första svenska kompletta översättningen av Adam av Bremens verk: ”Givetvis kom Saxo att påverka all senare historieskrivning i medeltidens Danmark. Men man återvände också direkt till Adam av Bremen, som t ex i Lundaannalerna och den äldre själländska krönikan. Även Ribe och Slevigs biskopskrönikor bygger för äldre tider i hög grad på Adam. Förmodligen har han också direkt eller via danska historiker kunnat påverka delar av den nordiska och isländska historieskrivningen. Men denna fråga – om exempelvis Adam har påverkat Snorre (Sturlusons) skildringar av Uppsala och dess tempel – måste falla utanför denna översikts ram”. Från Rimberts Vita Ansgarii med datering omkring 870 – vilken alltså är efterträdaren ärkebiskop Rimberts levnadsteckning av företrädaren i Hamburg-Bremens stift ärkebiskop Ansgar – finns en länk till Adam av Bremens vid mitten av 1070-talet utkomna Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar, varifrån länken går till dansken Saxo Grammaticus omkring 1200 utkomna Danmarks Riges Krønige och därifrån till islänningen Snorre Sturlusons omkring 1230 utgivna Heimskringla. Denna tillkom efter Snorres norsk-svenska resa 1218-1220, då han besökte och samtalade med Västergötlands lagman Eskil Magnusson (lejon), brodern till Birger jarl Magnusson och till Kristina Magnusdotter, vilkens dotter Hafrid Sigtryggsdotter lät sig begravas i sitt kapell i Gudhems kloster. Snorre hade alltså samtalat med en kunnig lokal interlokutör, nämligen Eskil Magnusson, liksom Adams främste interlokutör kung Sven Estridsson under sammanlagt tolv år hade vistats som hirdman vid kung Anund Jakob Olofssons hov i Uppsala och Sigtuna ca 1022-1050, vilkens far var Olof Skötkonung (ca 995-ca 1022). Det anses dessutom att Ansgars levnadstecknare Rimbert faktiskt åtföljde Ansgar på hans andra resa till Birka 851 eller 852, varför uppteckningen av livet vid 800-talets mitt i Birka och det intilliggande Adelsö, där kungen satt, har beskrivits av en person som själv varit där.13

Även om således Gude/Guda/Gyda-gestalten torde vara apokryfisk i förhållande till frågan om vem som grundade Gudhems kloster, torde man kunna fästa en historisk stämpel på Gunhilds-gestalten, alltså Sven Estridssons frånskilda gemål, som efter skilsmässan uppenbarligen satt i en klosterstiftelse ”söder om bergstrakterna” i det svenska riket, varmed måste avses bergs- och skogskomplexet Tiveden/ Kolmården, den stora barriären mellan Svealand och Götaland och som de facto svårligen tillät direkta landkommunikationer mellan de båda rikshalvorna ända fram till 1200-talet. Istället var det kommunikationerna till sjöss, via sjöar, floder och åar, som band samman rikshalvorna. Beträffande Gunhilds/Gudas/Gydas identitet – där Saxo kallar henne sveakungens dotter – omnämns hon i Adam av Bremens verk i scholion 66 till Tredje boken med orden: ”Gunhild, Anunds änka, är inte densamma som Gude, som Thora dödade”. Detta uttalande styrker ytterligare den ovan dragna slutsatsen att Gude/Guda/Gyda-gestalten är apokryfisk i förhållande till legenden om Gudhems klosters uppkallande och grundande. Om drottning Gude hade blivit dödad kan hon inte senare ha suttit i Gudhem! Där får vi hellre placera drottning Gunhild! 

I en kommentar till scholion 66 sägs följande: ”Gunhild är enligt III:15 Sven Estridssons första drottning och av svensk härkomst, medan hon här sägs vara änka efter Anund Jakob. Om bägge uppgifterna är riktiga, skulle det kunna betyda att hon gift sig med Anund Jakob sedan hennes äktenskap med Sven hade blivit upplöst”. Det finns alltså två besked om drottning Gunhilds identitet: antingen var hon sveakungens dotter eller sveakungen hustru. Eftersom Saxo i detalj utbroderar hur den frånskilda drottningen efter skilsmässan från Sven Estridsson avsade sig allt umgänge med män och levde i celibat och botgöring på grund av sin blodskam (se citatet från Saxo ovan), strider Saxos uttalande mot alternativet att Gunhild efter skilsmässan skulle ha gift om sig med sveakungen Anund Jakob Olofsson. På grund av såväl Adams uttalande i Tredje bokens kapitel 15 om ”den helgonlika drottning Gunhild som ägnade sig åt gästfrihet och andra fromma verk” som Saxos detaljerade skildringar av hennes levnad i celibat, finns inget alternativ innehållande ett äktenskap med sveakungen Anund Jakob Olofsson (se genealogisk tabell 1).14

Eftersom Adam och Saxo är överens om att blodskamsförhållandet mellan kung Sven och drottning Gunhild hade uppstått på grund av att ”de tillhörde samma ätt”, skulle man kunna ange ett ytterligare argument mot ett äktenskap mellan kung Anund Jakob – som dog 1050 – och drottning Gunhild, nämligen att samma blodskamsförhållande som rådde mellan henne och Sven Estridsson rimligen också måste ha rått mellan henne och kung Anund Jakob Olofsson. Den centrala frågan blir här vilken sveakung som Gyda (Gunhild) var dotter till? Även Anund Jakob härstammade ju från samma  sveakungar. Eftersom såväl Adam som Saxo anger att Sven Estridsson under inte mindre än tolv år vistades vid kung Anund Jakob Olofssons hov ter det sig mest följdriktigt, inte minst av kronologiska skäl, att det var denne kungs dotter han hemförde som brud till Danmark, alltså en Gunhild ”Anundsdotter”. 

En genealogisk konstruktion med Gyda/Gunhild som maka till Anund Jakob ter sig problematisk, inte minst i förhållande till den kanoniska rättens ursprungliga förbud mot äktenskap mellan kontrahenter besläktade i sjunde led samt till det faktum att Anund Jakobs farfar kung Erik Segersäll och Sven Estridssons morfar kung Sven Tveskägg var gifta med en och samma kvinna. Det ursprungliga kanoniskrättsliga hindret för äktenskap mellan kontrahenter besläktade i sjunde led bestod intill Laterankonciliet år 1215, varför kung Sven Estridsson och drottning Gunhild lydde under förbudet mot äktenskap mellan kontrahenter besläktade i sjunde led. För att undvika hindret mot blodskam – såväl i ett äktenskap med sin släkting Sven Estridsson som med Anund Jakob Olofsson – måste Gunhild vara dotter till en ”sveakung” minst sju-åtta generationer ner i tiden räknat från henne själv, där man alltså – teoretiskt – hamnar långt ner i Ynglingaättens led. Några ord skall nämnas om dessa kungar.

De i den hamburgska Vita Ansgarii nämnda sveakungarna är, från 700-talets slut och 800-talets början: Erik (kanske Björn Järnsidas son; sägs i Vita Ansgarii vara upptagen bland gudarna; antas begravd i den stora högen på Adelsö mitt emot Birka), Anund (möjligen son till Erik; kallad Anund Uppsale; fördriven från Birka; kanske höglagd i Gamla Uppsala), Björn (möjligen son till Erik och bror till Anund; kung i Adelsö/Birka vid Ansgars första besök 829/830, kanske identisk med ”Björn vid Högen” /at Haugi/ på Adelsö), Olof (kung på Adelsö/Birka vid Ansgars andra besök 851/852), Ring (enligt Adam kung vid ärkebiskop Unnis besök i Birka 935-936; hade sönerna Erik och Emund), Emund Eriksson (960-tal, antagligen son till Erik, Rings son, och som kan ha övergivit Birka till förmån för Uppsala/Fornsigtuna), Erik trol Emundsson Segersäll (kung i Uppsala/Fornsigtuna/Sigtuna ca 970-995), Olof Eriksson Skötkonung (kung ca 995-1022 i Uppsala/Sigtuna), Anund Jakob Olofsson (kung ca 1022-1050 i Uppsala/Sigtuna) och Emund Olofsson Slemme (kung ca 1050-1060 i Uppsala/Sigtuna). 

Räknar man de ”kanoniskrättsliga” sju generationerna tillbaka i tiden från Gunhild ”Anundsdotter”, hamnar man hos den bland de hedniska gudarna vid 700-talets slut upptagne kung Erik på Adelsö, vilket visar att resonemanget om Gunhild som maka till konung Anund Jakob Olofsson blir helt omöjligt. Däremot framgår det klart av den genealogiska tabellen 1 att en Gunhild ”Anundsdotter” utan tvekan hamnade i ett blodskamsförhållande till Sven Estridsson, som hon – enligt tabellen – var kusinbarn till. Som framgår av denna tabell kan det vara i denna släktskapsrelation som ett förklarligt kanoniskrättsligt äktenskapshinder uppstått mellan Sven Estridsson och Gunhild, om hon nu var kung Anund Jakobs dotter, och som föranledde deras skilsmässa. De var således besläktade i alltför nära led eftersom Erik Segersäll och Sven Tveskägg enligt Adam, Saxo och Snorre var gifta med samma kvinna.15 

Är Sigrid Storråda-gestalten identisk med den äldre drottning Gunhild från Polen?

Det är här vi kommer in på den svåra frågan om det var Sigrid Storråda, vikingen Skoglar-Tostes dotter, eller den polska furstinnan Gunhild, som var gift med såväl sveakonungen Erik Segersäll (död cirka 995) som danakonungen Sven Tveskägg (ca 986-1014). Här kommer nu en ny Gunhilds-gestalt in i bilden. Erik Segersäll var far till Olof Skötkonung och farfar till Anund Jakob Olofsson. Sven Tveskägg var som sagt morfar – genom dottern Estrid i hennes äktenskap med jarlen Ulf Spraklingsson – till Sven Estridsson. Utan tvekan uppkom på sådant sätt ett klart kanoniskrättsligt hinder mot äktenskap.   

Det var Olof Skötkonung (Skotkunongær) som tillsammans med Sven Tveskägg besegrade Norges kung Olof Tryggvason i det sägenomspunna slaget vid Svolder år 1000, var nu detta kan ha legat. Vid ön Ven i Öresund? Adam beskriver platsen (Andra boken, kap 40): ”Detta skedde mellan Skåne och Själland, där kungarna brukar utkämpa sjöstrider. Det smala sundet i det baltiska havet vid Helsingborg, där Själland kan ses från Skåne”. Arkeologen Mats Larsson kommer emellertid i sin 2005 utkomna bok Minnet av vikingatiden fram till att Svolder måste ha legat ”någonstans längs den vendiska kusten ett stycke öster om Warnows utflöde vid dagens Warnemünde”. Striden utlöstes, enligt Snorre, av Sigrid Storråda i Kungahälla, den rike Skoglar-Tostes dotter, med de omfattande egendomarna.16 

Inför denna såväl hos Saxo som hos Snorre, liksom i Hervararsagan, förekommande drottninggestalt, där Saxo kallar henne Syritha, kan man ställa sig tveksam. Hon har balanserat på gränsen mellan det apokryfiska och det historiska. Det var Lauritz Weibull, med sin hyperkritiska inställning till de historiska källorna, främst i sin 1911 utgivna Kritiska studier i Nordens historia omkring år 1000, som bestred Sigrid Storrådas existens. Lauritz Weibull visade på att Snorres utsmyckade berättelser om Sigrid Storråda hade den historiska romanens karaktär. Detta skulle bl a gälla Snorres skildringar av frierierna till henne, liksom hennes roll som anstiftare av det stora slaget vid Svolder. Såväl den danska som den isländska traditionen, till vilken senare skall räknas den på 1200-talet på Island tillkomna Hervararsagan, berättar att Sigrid Storråda först skulle ha varit gift med sveakungen Erik Segersäll (död cirka 995), och att hon med honom fått sonen Olof (Skötkonung), samt att hon därefter skall ha gift om sig med den danske kungen Sven Tveskägg, som var död 1014, och att hon med honom hade sonen Knut, sedermera känd som engelsk och dansk kung under namnet Knut den store. Kungarna Olof Skötkonung och Knut den store skulle således ha varit halvbröder med gemensam mor – Sigrid Storråda. I Andra bokens 73:e kapitel benämner Adam konungarna Knut den store och Olof Skötkonung som ”köttsliga bröder” (med gemensam mor)17 

Vad gäller kung Olof Erikssons binamn ’Skötkonung’ eller ’Skotkonongær’ skall noteras att binamnet förekommer i Vidhemsprästens kungalängd, vars original torde datera sig till omkring 1240, men att det inte är känt av vare sig Adam vid 1070-talet eller av Saxo. Inte heller av Snorre Sturluson vid 1200-talets första hälft. Inte heller förekommer det, vilket hade varit naturligt, i den från 1100-talet stammande Sigfridslegenden, d v s legenden om biskop Sigfrid av Skara, som enligt traditionen var den som döpte kung Olof i Birgittakällan vid Husaby. Det finns dock två källor i Husaby som aspirerar på att vara den rätta dopkällan.18 

Emellertid vet den vanligen tillförlitlige mäster Adam genom sina direkta samtal med Sven Estridsson, att Erik Segersälls efterlämnade gemål, modern till Olof Skötkonung, efter Eriks död gifte om sig med hans morfar Sven Tveskägg. Detta berättas om i Andra bokens 39:e kapitel, där det också sägs att Olof (Skötkonung) efter sin fader Eriks död (ca 995) ”fick väldet i sveonernas land”. Detta innebär väl att Olof Skötkonung vid denna tidpunkt var myndig samt någorlunda till åren kommen, eftersom han efter övertagandet av makten i Sverariket t o m kunde ställa sig i spetsen för en här, fördriva Sven Tveskägg samt själv ta makten i Danmark. Det är i samma kapitel som Adam f ö omtalar att även Olof Skötkonung ”tog en slavisk flicka vid namn Estrid, av obotriternas stam, till gemål. Hon födde honom sonen Jakob och dottern Ingegerd, som den fromme kungen av Ryssland Jaroslav tog till äkta”.19

Men, och detta är en intressant passage, Olof återinsatte Sven Tveskägg i hans rike ”emedan han hade äktat hans moder”, skriver Adam. Det framgår av Adams text att det var denna hustru – Erik Segersälls änka – som födde Sven Tveskäggs son Knut (den store). Adam känner endast denna kvinna som gemål först åt Erik Segersäll och därefter åt Sven Tveskägg. Det är denna gemensamma kungagemål som – utan namns nämnande – omtalas i 24:e scholiet till Andra Boken: ”Erik sveonernas kung, slöt ett fördrag med polanernas mycket mäktige kung Boleslaw. Denne gav Erik sin dotter eller syster till äkta”. I Norden går denna kungagemål under namnet Gunhild, ehuru hennes verkliga namn i genealogierna för den polska piastiska kungaätten noteras som Svjatoslava (Swietoslawa, Swatawa). Eftersom detta scholion inte ingår i den s k A-gruppens handskifter, kan detsammas källvärde vara svagare.20

Tabell 1: I denna genealogiska översikt har, med stöd av mäster av Adam av Bremen, Gunhild av Polen satts som maka till först den svenske kungen Erik Segersäll och därefter till den danske kungen Sven Tveskägg. Då Sigrid Storråda-gestalten får anses historiskt osäker, har, trots de argument som framförts av Natanael Beckman och Gottfrid Carlsson, namnet ej upptagits i översikten. Översikten belyser likaså Folkungaättens nära släktskap med det danska kungahuset, då stammodern Ingegerd Knutsdotters farfar är Danmarks kung Sven Estridsson.  Översikten visar också att det helt visst förelåg kanoniskrättsliga hinder för ett äktenskap mellan Sven Estridsson och Gunhild, som här anges som dotter till kung Anund Jakob Olofsson. 

Dock gör utgivaren av översättningen av Adam av Bremens verk följande kommentar: ”Erik Segersälls fördrag med Boleslaw Chobry (992-1025) måste ha ingåtts under den polske kungens första år, då Erik dog omkring 995. I skoliet kommer en osäkerhet till uttryck angående Eriks polska gemål: var hon Boleslaws syster eller dotter? På basis av Thietmars uppgift i Chronicon, VIII:39, och isländska källors vittnesbörd, som dock skjuter Gunhild åt sidan till förmån för Sigrid Storråda, antas hon vara Boleslaws syster, Mieszko I:s dotter”. Den åberopade källan är biskop Thietmars av Merseburg krönika, med stöd av vilken Gunhild anses ha varit furst Mieszko I:s dotter. Mieszko I av den piastiska ätten anges som polsk furste redan 966 och som död 992. I de polska kungagenealogierna anges kung Boleslaw Chobry som född 967 och som kung 992-1025. Systern Svjatoslava (Swietoslawa, Swatawa) – vilket var ett i den piastiska ätten brukat namn – anges som född ungefär samtidigt som brodern samt redan så tidigt som 980 gift med den svenske kung Erik Segersäll. Erinras skall om att myndighetsåldern för kvinnor enligt den kanoniska rätten var tolv år, och femton för män. Namnet Svjatoslova återkommer hos flera kvinnor i den piastiska ätten, liksom mansnamnet Swietopolk (Svantepolk). En uppfattning är att de isländska skalderna, liksom Saxo, ur detta polska namn, genom missförstånd eller annan feltolkning, skulle ha skapat Sigrid (Sygryda, Syritha) Storråda-gestalten.21 

Lika säkra som Saxo och Snorre, var för sig, är att det är Sigrid Storråda som var mor till Olof Skötkonung, lika säker är – som framgått ovan – mäster Adam att det var denna Erik Segersälls polska gemål Gunhild som var Olof Skötkonungs mor. Sannolikheten för att en slavisk furstinna Gunhild har varit gift med Danmarks kung Sven Tveskägg och mor till dennes son Knut den store av England och Danmark – liksom till Sven Tveskäggs dotter Estrid (Sven Estridssons mor) – stärks av att Knut uppkallade sin egen dotter till Gunhild. Det var Knut den stores dotter Gunhild (Kunigunda) som var gift med den, sedermera, saliske tysk-romerske kejsaren Henrik III, som regerade som kejsare 1046-1056. Han uppsteg på kejsartronen först efter Gunhilds död 1038. Även den på 1040-talet på latin skrivna Gesta Cnutonis – tillägnad konung Knut den store och hans gemål Emma – styrker Sven Tveskäggs slaviska äktenskap, i det att gestan berättar att Knut den store och hans bror Harald reste till slavernas land och hämtade hem sin mor (Gunhild) efter att deras far Sven Tveskägg hade dött 1014. Med ledning av den vid denna tid härskande s k uppkallelseprincipen – d v s att namnet ärvdes i långa kedjor från anfäder och anmödrar – ter det sig likaså följdriktigt att kung Anund Jakob Olofsson har uppkallat en dotter till namnet Gunhild, vilket namn hon då ärvt från farmodern Gunhild av Polen, Erik Segersälls gemål.22

Detta är således denna senare Gunhild – Anund Jakob Olofssons ”dotter” och Sven Estridssons frånskilda gemål – vi skulle möta i Gudhems kloster vid mitten av 1000-talet. I inget fall ser vi namnet Sigrid (Syritha) som ”arvenamn” i kungaätterna, vilket är en viktig omständighet att observera. Däremot förekommer namnet Gunhild flera gånger, vilket enligt uppkallelseprincipen betyder att det längst ned i botten på namnkedjan måste finnas en namngivare Gunhild, antagligen Erik Segersälls och Sven Tveskäggs gemensamma gemål Gunhild av den polska piastiska ätten. Som nämndes ovan är det ju Sven Estridssons egen mormor vi här talar om – morfadern Sven Tveskäggs gemål – varför man på goda grunder kan anta att Sven Estridsson i sina samtal med Adam av Bremen faktiskt måste ha vetat vem som var hans egen mormor (Gunhild) – liksom han måste ha vetat vem han hade varit gift med (fränkan Gunhild). 

Även om Sigrid Storrådas roll som Eriks Segersälls drottning – liksom överhuvudtaget hennes historicitet – har betvivlats, främst på den grunden att den eljest tillförlitlige Adam av Bremen inte med ett ord nämner hennes existens, skall vi dock finna att namnet Sigrid gett upphov till ett märkligt arvsrättsligt begrepp, Sygridlef, eller Sigridsarvet, genom vilket de danska kungarna under i varje fall 1200-talet ägde betydande domäner i Sverige, inte minst i Västergötland. 

Strax efter det att Lauritz Weibull i sin ovan nämnda artikel 1911 hade frånkänt Sigrid Storråda historisk existens, bemötte, 1912, den historiskt orienterade språkmannen Natanael Beckman i sin kända artikel Tre konungaätter och deras jordegendomar i Sverige Lauritz Weibulls argument. Natanael Beckman understödde den traditionella historiska uppfattningen, att Sigrid Storråda hade funnits till och varit nordisk kungagemål. Som en särskilt stödjande faktor i sin argumentering fann Beckman det just nämnda danska arvsrättsliga begreppet Sygridlef, eller Sigridsarvet, vilket han vill identifiera med från Sigrid Storråda nedärvda egendomar, d v s Skoglar-Tostes egendomar. Vikingen Toste anses vara identisk med den uppländske storman Toste som, tillsammans med Ulv och Knut, i en runinskrift från Orkesta socken i Seminghundra härad i Attundaland sägs ha lagt danagäld på England, möjligen år 991 (se bild 4). ”Att Sygridlef betyder Sigrid Storrådas arv är väl i och för sig klart”, anför Beckman. Om Sigrid Storråda var gift med Sven Tveskägg, som Saxo och Snorre hävdar, skulle detta, enligt Natanael Beckman, kunna förklara att Sven Tveskäggs dotterson Sven Estridsson ägde gods och gårdar i Sverige, till vilka han drog sig tillbaka under tronstriderna i Danmark.23

               Runstenen vid Orkesta kyrka: Ulv, Toste och Knut tog gäld i England

Bild 4. Runsten U 336 vid Orkesta kyrka, enligt vilken Ulv, Toste, Torkel, och Knut tog gäld i England vid slutet av 900-talet och början av 1000-talet. Knut är den dansk-engelske kungen Knut den store och Toste skall vara den Skoglar-Toste som Snorre omtalar som den rika Sigrid Storrådas far. Foto: författaren.

Det är i den danska s k Valdemar II:s jordebok, vilken föreligger i en avskrift från 1200-talet, som Beckman finner stöd för sin tes att de danska kungarnas gods i Sverige skulle härröra från Sigrid Storråda. I jordeboken uppräknas nämligen ett antal gårdar som den danske kung Valdemar Sejr (1202-1241) haft i Sverige. Det sägs där att dessa gårdar tillhör vad som går under beteckningen Sygridlef, alltså det arv som Beckman vill ha till ”Sigrid Storrådas arv”. Beckman menar att några gårdar i Lunda socken vid Jönåkers station, bl a Valsberg, Rinkaby, Istad och Ekeby skulle ha ett läge som ”stämmer utmärkt med traditionen om Skoglar-Toste, vikingahövdingen, såsom Sigrids fader”. Härtill skulle komma Åremma i Ölsremma socken i Kinds härad i Västergötland, liksom Wighby, troligen Vegby i Säms socken i samma härad samt Burghær, vilket skall vara tvillingbyn Borga, som ligger på ömse sidor om Lidan i Edsvära och Larv socknar i Skånings respektive Laske härad. Detta är så nära man kan komma en identifiering av Skoglar-Tostes västgötska gårdar, alltså en tämligen mager sådan. Skoglar-Toste, Sigrid Storrådas angivne far, tycks dessutom ha varit en uppländsk storman bosatt i Attundaland i Uppland. Detta ligger långt från Västergötland. 

I artikeln Sigrid Storråda och Sigridlev, från 1957, tar historikern Gottfrid Carlsson upp den diskussion som 1911-1912 ägde rum mellan Lauritz Weibull och Natanael Beckman, dels angående Sigrid Storrådas existens, dels rörande arvsstifelsen Sygridlef och dess ursprung. Gottfrid Carlsson intar ståndpunkten att mäster Adam av Bremen, vilken Lauritz Weibull starkt förlitar sig på, ingalunda var ofelbar, och då han skrev ett århundrade efter Erik Segersälls tid, han lätt kan ha misstagit sig eller blivit oriktigt underrättad om släktskapsförhållandena (jfr dock argumentet ovan att Sven Estridsson ändå måste ha känt till sina egna släktskapsförhållanden). Det kan mycket väl, före Erik Segersälls giftermål med den polska furstinnan, säger Gottfrid Carlsson, ha funnits tid för ett äktenskap mellan Erik Segersäll och Sigrid Storråda. En viktig punkt härvidlag är att Olof Skötkonung vid sin fars död omkring 995 antas ”åtminstone i det närmaste ha hunnit bli myndig och alltså ungefärligen nått eller eventuellt överskridit femtonårsåldern”.24   

Skulle nu Olof Eriksson Skötkonung vid faderns frånfälle ha varit i femtonårsåldern eller däromkring, skulle det inte finnas tid för hans födelse i Eriks Segersälls polska äktenskap, argumenterar Gottfrid Carlsson. Carlsson utgår här ifrån den traditionella argumenteringen att Erik Segersälls äktenskap absolut skulle vara kopplat till tidpunkten för fördraget med Boleslaw Chobry, som blev kung 992. Alltså måste Erik Segersälls äktenskap förläggas till denna tidpunkt! Samma argumentering framförs år 2005 av arkeologen Mats Larsson i boken Minnet av vikingatiden. Emellertid kan Adams berättelse om Erik Segersälls fördrag med ”polanernas mäktige” kung vara en ett kronologiskt sammandrag för ett i tiden mer uttänjt förlopp, vilken uppfattning understöds av de polska kungagenealogierna som ju anger året 980 som en första tidpunkt för Gunhilds (Svjatoslava) äktenskap med Erik Segersäll. Om man räknar med att äktenskapet mellan Erik Segersäll och Gunhild ingicks 980 läggs ytterligare 10 år till de marginaler som här diskuteras. Om Olof Skötkonung är född ca 980 är han – enligt denna kalkyl – ungefär 15 år vid faderns död ca 995 och alltså myndig. Detta skulle också stämma med Adams uttalande i Andra bokens 39:e kapitel att sonen Olof (Skötkonung) fick väldet i sveonernas land efter fadern Erik Segersälls död och att Olof t o m i spetsen för en här anföll Danmark och fördrev Sven Tveskägg. Det beskrivna händelsförloppet – med en dådkraftig kung i spetsen för en här – kan väl hur som helst knappast förenas med den isländska Hervararsagan utsaga, vilken i ett tillägg berättar att Olof blev kung som barn vid faderns död (Hann var þa barn). Samtliga svenska författare har – efter varandra – låst sig vid uppfattningen att ingåendet av fördraget med Boleslaw Chobry måste kopplas till tidpunkten för Erik Segersälls äktenskap med Gunhild (Svjatoslava), dock utan att – som det synes – konsultera de polska kungagenealogierna.25 

Ett annat indicium på Olofs ålder, vilket dock inte alls berörs av Gottfrid Carlsson, är den västgötske Vidhemsprästens anteckningar i den till den Äldre Västgötalagen fogade kungalängden att Olof Skötkonung i samband med sitt dop vid Birgittakällan skänkte Husaby till biskopsstolen. ”Han var döpter i den källa, vid Husaby ligger och heter Birgittas, av Sigfrid biskop, och han tillskötade strax allan byn till stavs och stols”.26 

För att kunna vidta rättshandlingen att skänka byn Husaby till biskopsstolen, måste Olof för det första ha uppnått rättskapabel ålder, liksom han, för det andra, icke kan ha skänkt bort en Uppsala öd tillhörig gård (bona regalia) – vilka gårdar var förbjudna att skänka bort – utan en gård som låg i hans egen ätt (patrimonium) över vilken han rättsligt kunde disponera utan att bryta mot förbudet att bortstänka Uppsala öds-godsen. Hans av Vidhemsprästen omtalade dop i Husaby, om nu detta är en äkta historisk händelse, vilket många vill acceptera, kan egentligen ha ägt rum när som helst under kung Olofs levnad. Han kan vid dopet och den samtidiga donationen av Husaby ha varit något till åren kommen. Denna ståndpunkt stöds enligt min uppfattning av Adams utsaga i Andra bokens 39:e kapitel att kung Olof var en ”ivrig kristen” redan när han övertog faderns välde. Om man – som ovan berörts – räknar med Olofs födelse omkring 980 och att dopet ägde rum 1008 – vilket årtal dock vilar på mycket osäker grund – skulle Olof vid detta ha varit ungefär 28 år, alltså en med medeltida mått mätt äldre och stadgad man. Att Husaby tidigt har ägts av biskoparna i Skara, och att de var bosatta där, bekräftas av C G Styffe i Skandinavien under unionstiden.27  

Frågan om vem som var Olof Skötkonungs mor, Skoglar-Tostes dotter Sigrid Storråda, eller den polska furstinnan Gunhild (Svjatoslava), har givetvis stor betydelse från den synpunkten sett, att om det nu var den polska furstinnan Gunhild, som Adam bestämt säger sig veta, hon omöjligen kan ha fört Husaby vid Kindaberget i ’Kinda härad’ i arv till sin son Olof Eriksson Skötkonung, sonen till Erik Segersäll. Är Olof ett barn till Erik Segersäll och Gunhild av den polska piastiska ätten, betyder väl detta att det av Vidhemsprästen särskilt nämnda Husaby, som kung Olof i samband med sitt dop skänkte till en biskopsstol – antingen i Husaby eller Skara – måste ha kommit från fädernesidan, således från Erik (trol Emundsson) Segersälls sida, alltså från den i Uppsala, Adelsö/Birka och Fornsigtuna/Sigtuna besuttna Uppsveaätten, vilken möjligen var en fortsättning på Ynglingaätten eller skilvingaätten (Beowulfs leod scylfinga). Frågan kan väl f ö resas om det på något skulle gå att reellt identifiera t ex Husaby som ett arv från den uppländske vikingen Skoglar-Toste vid 900-talets slut, som inte ens bar hövdinganamn?28 

Bild 5. Sveriges katolske biskop Anders Arborelius ORD vid S:t Sigfrids-källan i Husaby vid en katolsk mässa i Husaby kyrka den 28 augusti 2005. Ovanför källan finns en inskrift som säger att det var vid denna källa som omkring år 1000 den engelske missionären Sigfrid döpte Olof Skötkonung, Sveriges förste kristne kung. I Vidhemsprästens till den Äldre Västgötalagen fogade kungalängden sägs dock att det var vid Birgitta-källan i Husaby som dopet ägde rum. ”Han var döpter i den källa, vid Husaby ligger och heter Birgittas, av Sigfrid biskop, och han tillskötade strax allan byn till stavs och stols”. P E Lindskog uttrycker i sin beskrivng över Skara stift från 1812 att det ”tvifvels utan” var vid S:t Sigfrids-källan som dopet ägde rum. Foto: författaren 

Denna logik ger ett intressant perspektiv i fråga om den gamla kungsättens rötter och jordägande. Besatt kungarna av Uppsveaätten – d v s Uppsala-Adelsö-Birka-Fornsigtuna-Sigtunakungarna – privatjord i Husaby vid Kinnekulle, mitt inne i götiskt land? Vid denna tid rådde som sagt förbud att bortskänka Uppsala ödsgodsen, av vilket skäl jag drar slutsatsen att Husaby var en i kungaätten liggande privatägd gård. Den rådande förvirringen kring benämningen på boet kring Kinnekulle, Ökulls bo eller Kinda bo, kan spegla det faktum att den ursprungliga Uppsala öd tillhörande kungsgården egentligen var Ökulls gård (bona regalia), medan Husaby var privatägt gods (patrimonium). Som antyddes ovan ser vi samma koppling av ägande av privatjord såväl inne i kungadomänen i Uppsala som i Västergötland bland den i Gudhems kloster 1286 begravda Hafrid Sigtryggsdotters barn och avkomlingar, till vilket vi strax skall återkomma. Hennes mor Kristina Magnusdotter från Bjälbo tillhörde – enligt resultatet av min forskning – Folkungasläkten, som satt på arvet från de äldre kungaätterna, d v s den Erikska ätten, den Stenkilska ätten och – väl till sist – Uppsveaätten med sina Uppsala- Birka- och Sigtunakungar.29 

Vad som starkt försvagar den av Natanael Beckman förda argumenteringen om Sigrid Storråda som ”urmoder” för svenska och danska kungar, och som roten till arvsstiftelsen ’Sygridlef’, är att den av honom gjorda kopplingen mellan Sigrid Storråda och ’Sygridlef’ helt enkelt saknar bärighet.  Kopplingen är felaktig på så sätt att den, som Gottfrid Carlsson framhäver, är gjord med ”fel Sigrid”. Carlsson anför att Beckman befinner sig ”på ett villospår i sin bedömning av Sigridlefs innebörd”. Det är inte Sigrid Storrådas egendomar som man ser i Sygridlef! Sigrid Storråda kan, säger Carlsson, inte ha stått i en stammoders eller arvlåterskas förhållande till den danske dynastigrundläggaren Sven Estridsson, Knut den stores systerson. ”Det vore ju också synnerligen egendomligt, om en av Danmarks kungaätt ärvd svensk godsmassa kunnat hållas samman hela den långa tiden från omkring år 1000 ända till Valdemar den stores regering vid 1100-talets mitt. Den äldsta och nära nog enda källan för vår kunskap om dess tillvaro är Valdemar Sejrs jordebok från 1200-talet”. Carlsson understryker också beträffande Sigrid Storråda att det inte finns några som helst källor före 1100-talet, endast senare omnämnanden. Emot historikern Gottfrid Carlssons uttalande från 1957 står arkeologen Mats Larssons slusats från 2005 att begreppet Sygridlef ändå skulle bottna i Sigrid Storrådas och Skoglar-Tostes egendomar. Han säger: ”Den mest troliga förklaringen är istället att sagornas uppgifter om Sigrid är riktiga åtminstone i sina huvuddrag. Så oavsett hur mycket som är sant av det de berättar om henne är det dags för henne som person att få återta sin plats i den svenska historien efter att ha varit förskjuten i närmare hundra år”.30 

Emellertid bär Sven Tveskäggs giftermål med Gunhild (Svjatoslava) av Polen sanningens prägel (se ovan om Gesta Cnutonis), liksom det följer av Adams utläggningar att Erik Segersäll tidigare hade varit gift med Sven Tveskäggs gemål. Och Adam hade talat med Sven Tveskäggs egen dotterson. En hög dynastisk förbindelse mellan den mäktige sveakungen Erik (trol Emundsson) Segersäll, eller som Ansgarii Vita kallar honom Hericus, potentissimus rex Sueonum, och den polske fursten Mieszko I:s dotter Gunhild (Svjatoslava) ter sig i hög grad sannolik och politiskt följdriktig, då Miezko I och hans son Boleslaw Chobry vid tiden för Erik Segersälls levnad utvidgar det polska väldet i alla riktningar. Det svagare källvärdet för de passager (utanför Adams huvudtext) som behandlar tidpunkten för Eriks Segersälls giftermål med den polska furstinnan gör att fastställandet av tidpunken för detta giftermål inte slaviskt måste följa tidpunkten för Erik Segersälls fördrag med Boleslaw Chobry. Giftermålet kan faktiskt ha ägt rum tidigare, vilket – som påpekats ovan – också bekräftas av det årtal 980 som nämns i de polska kungagenealogierna. Det enda Adam i sin huvutext säger är: ”Han (förf:s anm: Sven Tveskägg) äktade Eriks efterlämnade gemål”. Uppgifterna i 24:e scholiet är, som påpekats, osäkra då scholiet inte ingår i A-gruppens handskrifter.31 

Vad som här särskilt skall observeras, och vilket enligt min uppfattning starkt stöder uppfattningen om Gunhild (Svjatoslava) som svensk kungagemål, är – utöver Olof Skötkonungs eget giftermål med den slaviska kvinnan Estrid av obotriternas stam – de ytterligare dynastiska förbindelser som något senare i tiden kom att ingås mellan det svenska kungahuset och en furstinna av den polska piastiska ätten. Vad jag här tänker på är kung Sverker d ä:s giftermål vid 1140-talets slut med Ryksa (Swantoslawa) av Polen, i Sverige känd under drottningsnamnet Rikissa. Hon var sonsons sonsons dotter till kung Boleslaw I Chobry, drottning Gunhilds bror. Det var efter sin norskfödda drottning Ulvhild Håkonsdotters (Tjottaätten) död som kung Sverker d ä äktade den polska furstinnan. Det var med storfurst Jagiello Wladislaw av Litauen som den jagellonska kungaätten år 1386 uppsteg på den polska tronen. Det var dennes sonsons dotter Katarina Jagellonica som med sitt gifte med Johan III blev svensk drottning och som med honom fick barnen Sigismund och Anna. Här skall erinras om uppfattningen att de isländska skalderna, liksom Saxo, utur den polska Gunhild- eller Svjatoslava-gestalten kan ha kommit att forma Sigrid-eller Syritha-gestalten, med tillnamnet Storråda.32 

Men om det nu, av skäl som ovan angetts, inte kan ha varit Sigrid Storråda som utgör roten till såväl namnet Sigrid som arvsstiftelsen Sygridlef, vilken Sigrid kan det då ha varit? Gottfrid Carlsson nämner i sin studie från 1957 att man inte behöver leta länge för att finna en sådan förmögen kvinna Sigrid i Västergötland vid 1100-talets mitt. Svaret ges i den ryktbara berättelse som återges i Scriptores minores historiæ Danieæ om grundläggningen av det jylländska klostret i Vidtsköl. Enligt denna berättelse var klostret i Vidtsköl en avläggare av det svenska kloster som allra först hade grundats på Lurö i Vänern. Men tidigt hade detta kloster på Lurö flyttats till Västergötlands fastland, nämligen till en gård vid foten av Billingen, som en välboren och förmögen kvinna vid namn Sigrid för ändamålet hade skänkt till munkarna på Lurö. Det var på den gården som munkarna slog sig ned och byggde Varnhems kloster. Gottfrid Carlsson nämner att händelsen genom andra källuppgifter kan förläggas ungefär till 1150-talet. Dock utsattes nu munkarna i Varnhem för svåra förföljelser, och, säger den danska källan, på inrådan av en mäktig man (consilio cuiusdam potentis viri) upphävde den rika Sigrid sin godsdonation och fördrev cisterciensmunkarna från Varnhem. Carlsson misstänker att bakom denne mäktige man, som ger Sigrid råd, finner man Erik Jedvardsson (den helige).33 

        Varnhems klosterkyrka – den Erikska kungaättens begravningskyrka 

Bild 6. Varnhems kloster vid foten av berget Billingen i Västergötland. Detta cistercienskloster grundades vid mitten av 1100-talet på mark som hade skänkts till munkarna på klostret i Lurö i Vänern av den rika kvinnan Sigrid, som torde ha varit en avkomling till kung Inge d ä av den Stenkilska kungaätten. När den rika Sigrid dog framställde hennes blodsfränka Kristina Björnsdotter återgångskrav på den bortskänkta egendomen vid Billingen, vilken tydligen hade tillhört den Stenkilska kungaätten. Drottning Kristina Björnsdotter, som var kung Erik den helige Jedvardssons gemål, var själv dotterdotter till kung Inge d ä. Anledningen till att kungarna av den Erikska kungaätten begravdes i Varnhem kan ha varit de länkar som fanns mellan deras anmoder drottning Kristina Björnsdotter och den Stenkilska kungaättens domäner vid Billingen. Enligt historikern Gottfrid Carlsson är det denna rika kvinna Sigrid som utgör roten till det omtalade ’Sigridsarvet’ eller ’Sygridlef’, icke den ohistoriska Sigrid Storråda. Bild: Suecia antiqua et hodierna. Se tabell 2. 

 Tabell 2: Uppsveaätten, Stenkilska ätten, Folkungaätten och danska kungaätten

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                          Tabell 2:  I Scriptores minores historiæ Danieæ erhålls en mer trolig förklaring till de danska kungarnas jordinnehav i Sverige – förtecknade i Valdemar II Sejrs jordebok – än den legendariska förklaringen att gårdarna skulle härstamma från den ”ohistoriska” Sigrid Storråda. Som framgår av tabellen var den danske kungen Valdemar II Sejr (1202-1241) själv dotterdotters sonson till kung Inge d ä, vilken även skulle utgöra basen för den Stenkilska ättens innehav av Varnhem vid Billingen. Beträffande den legendariske Folke Fiilbyter och hans uppgivna söner Ingemunds, Halstens och Ingevalds möjliga koppling till den Stenkilska kungaätten hänvisas till min bok Folkungar & Korsriddare. 

Nu drabbades Sigrid av spetälska och blindhet, ångrade sin hårdhet mot munkarna och kallade dem tillbaka till Varnhem. Sigrid dog. Nu uppträder hennes consanguinea, hennes blodsfränka, Kristina, kung Erik Jedvardssons gemål, och gör anspråk på den av Sigrid bortskänkta gården i Varnhem. Munkarna i Varnhem fick åter dra sin färde och denna gång just till Vidtsköl i Danmark, där Valdemar den store hade erbjudit dem en fristad. Detta skulle ha skett på våren 1158. Även Erik Jedvardsson och gemålen Kristina ångrade i efterhand sin hårdhet mot munkarna, varför en del kunde återvända och utveckla Varnhem till det framträdande cistercienskloster det blev, där kungarna av den Erikska ätten samtliga ligger begravda, utom Erik den helige själv. Såsom framgår av tabell 2 är den Erik den heliges gemål som här åsyftas Kristina Björnsdotter, som var dotter till den danske prinsen Björn Haraldsson Järnsida i dennes äktenskap med kung Inge d ä:s dotter Katarina (denne Björn Järnsida skall inte förväxlas med den halvmytiske vikingakungen Björn Järnsida, möjligen far till den kung Erik som vid slutet av 700-talet och början på 800-talet fanns på Adelsö/Birka). Drottning Kristina Björnsdotter var således dotterdotter till kung Inge d ä av den Stenkilska ätten, vilken kan ha haft några av sina rötter i Västergötland. Detta förhållande är värt att uppmärksamma, särskilt satt i relation till omständigheten att det var Sigrid som skänkte en av sina gårdar vid Billingen till de munkar som grundlade Varnhems kloster och att Kristina Björnsdotter därefter ville återfå sagda gård, då hon hade arvsrätt efter sin ”blodsfränka” Sigrid. Gottfrid Carlsson säger, att Sigrid med stor sannolikhet själv var en ättling till Inge d ä och just därför blodsbefryndad med drottning Kristina Björnsdotter. Inte osannolikt var gården vid Billingen, som därefter blev Varnhems kloster, en gård som hade tillhört den Stenkilska ätten.34   

Genom denna berättelse i Scriptores minores historiæ Danieæ erhålls en troligare förklaring till de danska kungarnas jordinnehav i Sverige, vilket tas upp i Valdemar II Sejrs jordebok. Som framgår av tabell 2 var kung Valdemar Sejr var själv dotterdotters sonson till kung Inge d ä av den Stenkilska ätten. Då Sigrid tydligen hade dött barnlös, kan arvet, trots de specialregler som gällde för ”ryska arv”, ha gått till kung Inge d ä:s döttrar Katarina och Kristina och till dessa systrars avkomlingar. Dottern Katarina var mor till Erik den heliges drottning Kristina Björnsdotter, som ställde arvskrav på Varnhem efter Sigrids död. Inge d ä:s dotter Kristina var gift med den ryske fursten av Kiev Mstislav (Harald), Vladimir Monomachs son. Deras dotter Ingeborg blev i sitt äktenskap med den danske hertig Knut Lavard, dräpt 1131, mor till Danmarks kung Valdemar den store, som var far till kung Valdemar II Sejr. Det är dennes jordebok som förtecknar de gårdar som ingick i arvsstiftelsen Sygridlef eller Sigridsarvet, vilket således alls icke skulle ha något med Sigrid Storråda att göra. Ovan nämndes de svårigheter som föreligger att reellt koppla västgötska egendomar till den på en runsten i Uppland nämnde Skoglar-Toste. Arkeologen Mats Larsson anser ändå i sin 2005 utkomna bok Minnet av vikingatiden att det är Sigrid Storråda som gett upphov till begreppet Sygridlef: ”Men det finns faktiskt också mer handfasta bevis för Sigrids existens, nedskrivna i en urkund från 1230-talet som brukar kallas kung Valdemars jordebok. Det är en förteckning över den danske kungen Valdemar Sejrs jordegendomar i riket”.  

Det skall här nämnas att furst Vladimir Monomach var sonson till Olof Skötkonungs dotter Ingegerd och hennes gemål furst Jaroslav av Novgorod och Kiev. För de historiska och dynastiska sammanhangens skull kan vidare nämnas att storfurst Jaroslav var son till storfurst Vladimir den store (den helige) av Kiev (980-1015), av det rurikska huset, vilken cirka 988 blev gift med prinsessan Anna av Östrom, syster till den byzantinske kejsaren Basileios II. Av detta faktum kan man förstå att den gamla svenska kungaätten, Uppsveaätten, måste ha haft en oerhört eleverad ställning, när Ingegerd, Olof Skötkonungs dotter, kunde gifta sig med en son till den östromerska kejsarsystern.35  

Att den äldre Gunhilds-gestalten – alltså Erik Segersälls och därefter Sven Tveskäggs polska gemål – är en historisk person torde vara en väl underbyggd slutsats. Att hennes sonson kung Anund Jakob Olofsson ger namnet Gunhild åt en dotter är också – enligt principerna för namngivningen – följdriktigt. Av de genealogiska tabellerna följer att en sådan dotter ”Gunhild Anundsdotter” faktiskt stått i ett s k blodskamsförhållande till maken Sven Estridsson. En skilsmässa dem emellan var således enligt de kyrkliga lagarna en nödvändighet. Det är heller icke osannolikt att denna frånskilda drottning Gunhild ca 1050 tagit sitt säte på kungsgården i Gudhem, där under 1100-talets början en stor treskeppig kungsgårdskyrka byggdes i sandsten. Kanske fanns här – liksom i Vreta – en tidig benediktinsk klosterskapelse, på ett eller annat sätt förbunden med drottning Gunhild. Under Karl Sverkerssons regering ca 1161-1167 instiftades nunnekloster som följde cisterciensernas klosterregler, så både i Gudhem och Vreta. Eller kanske man hellre skall se processen så att äldre benediktinska stiftelser omvandlades till cisterciensstiftelser.36 

Om Gunhild d y hade ingått i någon form av stiftelse i Gudhem är det naturligt att hon också begravdes där. Det är måhända den traditionen som 1868 föranleder Hilder Werner att i en beskrivning av den i sockenkyrkans vapenhus uppmonterade ”Gunhilds gravsten” formulera sig på följande sätt: ”drottning Gunhilds grafhäll inmurad och försedd med ett alltför rikt lager af rappning så att man med möda kan urskilja dess form”. Det är väl också tydligt att Erik Dahlbergh vid sitt besök i Gudhem 1691 har påverkats av denna lokala tradition, vilken kommer till synes på kopparsticket i Suecia Antiqua. Mot denna bakgrund är det märkligt att den store medeltidskännaren Hans Hildebrand i sina beskrivningar dels av drottningsgraven i Gudhem dels av drottningsgraven i Varnhem – i sitt 1898-1903 utkomna verk Sveriges medeltid (del 3) – inte alls är kapabel att fästa något namn eller någon lokaltradition till dessa ändå remarkabla gravstenar. Den gravsten i Varnhems klosterkyrka som Hildebrand åsyftar är den idag så kända stenen över Birger jarl och hans andra gemål drottning Mechtild – samt sonen hertig Erik. Men inget av detta var känt för Hildebrand. Han säger: ”Före 1100-talets utgång måste desse minnesstenar vara skulpterade; deras stränge och otymplige stil medgifver ej att hänföra dem till en senare tid. Hvilka drottningars minnen som skulle bevaras af desse två stenar kan jag ej uppgifva: de hava sålunda visat sig vara dålige vårdare af minnet”. Hildebrand vill således se gravstenen i Gudhem som en 1100-talssten, vilken han dessutom inte kopplar ihop med drottning Katarina Sunedotter.37   

Drottning Katarina Sunedotter av Folkungasläkten  

Det är, såvitt jag kunnat utröna, först med Sigrid Leijonhufvuds år 1910 publicerade artikel Kungastenarna i Varnhem som drottninggraven i Gudhem förknippas med den i Gudhems kloster 1252 begravda drottning Katarina Sunedotter, kung Erik Eriksson Läspe och haltes gemål. Men detta sker i formen av ett tämligen osäkert uttalande: ”H Hildebrand jämför i Sveriges medeltid Varnhemsstenen med den i Statens Historiska museum befintliga drottningstenen från Gudhems kyrka och hänför på grund af skulpturens stil båda till 1100-talet. Härmed förfalla hypoteser, som skulle ha fog för sig, om det vore möjligt att datera stenarna så sent som till 1200-talet. Då skulle Gudhemsstenen kunna framställa bilden av drottning Katarina, som efter sin gemål konung Erik Erikssons död ingick i Gudhems kloster och troligen dog där i början av 1250-talet”.38

                                           Sankta Katarina av Alexandria i Kaga kyrka 

Bild 7. Bild av de senromanska kalkmålningarna i Kaga kyrka i Hanekinds härad vid Linköping i Östergötland, vilken kyrka förknippas med kung Sverker d ä och hans förfäder. På målningen framträder svagt längst ner till vänster på bilden en liten kvinnofigur iklädd kappa och huvudbonad knäböjande inför helgonet S:ta Katarina av Alexandria, som återges med drottningkronan och en bok i handen. Det torde vara målningarnas donatrix som avbildats på dessa målningar. Icke osannolikt är denna donatrix identisk med kung Sverker d ä:s sondotter Ingrid Ylva, maka till Magnus Minnesköld på Bjälbo. Såväl drottningkronan som boken finns på drottningstenen i Gudhems kloster. 

Som framgår är Sigrid Leijonhufvuds identifiering av gravstenen i Gudhem som drottning Katarina Sunedotters gravsten mycket villkorad, där stor tveksamhet uttrycks över att stenen – som omnämns som en 1100-talssten – skulle kunna dateras så sent som till 1200-talet! I en artikel 1986 – Drottning Katarinas gravsten från Gudhems kloster – säger dock Jan Svanberg att Leijonhufvuds identifiering från 1910 av stenen som drottning Katarinas gravsten ”blivit allmänt accepterad” samt att ”den ej kan dras i tvivelsmål med hänsyn till de ovan anförda urkunderna och gravskulpturernas datering av både ikonografiska och stilistiska skäl”. Vi finner således att det är först 1910 som stenen i Gudhem förknippas med drottning Katarina Sunedotter, dock i tämligen svävande och villkorade termer. Jan Svanberg utgår dock i sin beskrivning från 1986 att stenen verkligen är drottning Katarina Sunedotters gravsten, där han framförallt ser stora likheter mellan stenen i Gudhem och den gravvård som finns i den cistercienska klosterkyrkan i L’ Epau strax utanför den franska staden Le Mans av den 1230 avlidna drottning Berengaria, den engelske korstågskungen Richard Lejonhjärtas ”frånskilda” gemål.39 

Svanberg fäster stort avseende vid den bok som drottning Katarina på gravvården håller i sina händer. Hon bär också en drottningkrona med bred ännering och höga, liljeformade spetsar. Även om det inte nämns i Svanbergs artikel skulle jag vilja fästa uppmärksamheten på att ett av de attribut som helgonet S:ta Katarina av Alexandria förknippas med är just en bok som hon håller i händerna. Ett annat av helgonets kända attribut är stegelhjulet. Med hänsyn tagen till drottningens namn Katarina – samt beaktande det faktum att hon på sin gravvård avbildas med en bok i händerna – kan detta också ses som ett uttryck för vördnad och tillbedjan av drottningens speciella skyddshelgon S:ta Katarina av Alexandria. Här skulle jag vilja hänvisa till min bok Folkungar & Korsriddare, i vilken jag pekar på det intressanta faktum att det helgon som tycks binda samman Folkungafamiljen – i varje fall dess kvinnliga medlemmar – är just S:ta Katarina av Alexandria. Min bok innehåller flera bilder på de senromanska kalkmålningarna i den med den Sverkerska kungaätten förknippade kyrkan i Kaga i Hanekinds härad invid Linköping i Östergötland. På dessa målningar ser man en kvinnofigur – inte osannolikt föreställande målningarnas donatrix Ingrid Ylva – alltså Magnus Minneskölds på Bjälbo andra hustru och mor till Birger jarl Magnusson och sannolikt också till Kristina Magnusdotter – tillbedjande just S:ta Katarina av Alexandria. Helgonet håller en bok i sina händer samt bär en drottningkrona som är praktiskt taget identisk med den drottningkrona som Katarina Sunedotter avbildas med på sin gravsten i Gudhems kloster (se bild 7).40 

 I de medeltida släkterna synes ett mönster ha utvecklat sig enligt vilket släktens medlemmar i generation efter generation ”höll sig till” ett speciellt utvalt familjehelgon, en speciellt utvald riddarorden samt en speciellt utvald munk- eller nunneorden – i vilkens klosterkyrkor de byggde sina gravar, gravkor och kapell och där själamässorna skulle läsas i all evighet för deras själar. Man ville ligga hos sina förfäder i ett kapell helgat åt familjehelgonet. Troheten till helgonet Sankta Katarina av Alexandria synes ha varit stabil i flera generationer hos Folkungasläkten och deras avkomlingar, liksom man märker släktens förkärlek för cisterciensernas kloster, bland dessa Alvastra, Gudhem, Nydala, Vreta och Varnhem. Dock ändrade kung Magnus Birgersson (Ladulås) det invanda begravningsmönstret i familjen och lät sig vid sin död 1290 begravas i sin egen klosterskapelse, Franciskanernas (Gråbrödernas) klosterkyrka, på Gråmunkeholmen i den begynnande huvudstaden Stockholm, idag bättre känd som Riddarholmskyrkan. Men detta var nog mer ett ”politiskt drag” för att konsolidera den nya huvudstaden Stockholm. Snabbt blev gråbrödernas kloster i Stockholm det nya ”populära begravningsstället” för rikets främsta herrar och damer. Bland andra återfinns här den äldsta Vasa-graven, drotsen Kristiern Nilssons (Vasa) grav från 1442. Han var kung Gustav Vasas farfars far.41 

Observerar man noga de sammankittande faktorer som nyss nämndes – det gemensamma familjehelgonet, den gemensamma klosterorden, den gemensamma gravplatsen etc – kan man dra en del intressanta slutsatser beträffande Gudhems kloster, nämligen att de här nämnda kvinnorna Gunhild, Katarina och Hafrid på ett eller annat sätt har haft genealogiska länkar till varandra. Om det nu är Ingrid Ylva man ser på kalkmålningen i Kaga kyrka vördande S:ta Katarina av Alexandria kan man konstatera att hon i sitt äktenskap med Magnus Minnesköld på Bjälbo inte bara var mor till Birger jarl Magnusson utan antagligen även till Kristina Magnusdotter, som var gift med Sigtrygg Bengtsson och mor till den i S:ta Katarina av Alexandrias kapell i Gudhems kloster begravda Hafrid Sigtryggsdotter. Länken blir än mer tydlig hos Hafrid Sigtryggsdotter dotter fru Ramfrid Gustavsdotter – förande Folkungafamiljens lejon-vapen – som dels i sitt sigill visar ”fru Ramfrid vördande S:ta Katarina av Alexandria” dels efter sin död 1302 begravdes i S:ta Katarinas kapell i Uppsala domkyrka. Eftersom drottning Katarina Sunedotters farfars far var jarl Birger Brosa – äldre bror till Magnus Minnesköld på Bjälbo – har drottning Katarina samma rötter som den i samma kloster begravda Hafrid Sigtryggsdotter. Inte nog med det – båda har sina rötter i det Sverkerska kungahuset, som ägde egendomar i Gudhems härad (se nedan).42 

Ett korrekt antagande torde vara att såväl Uppsala öds-gårdarna som de kungliga privatgårdarna ärvts från den ena kungaätten till den andra, där man särskilt skall notera att Sveriges äldsta kungaätter visar kontinuitet via mödernet. Arvgången för de kungliga jordagodsen kan ha följt samma linjer. Såväl drottning Gunhild ”Anundsdotter” som drottning Katarina Sunedotter passar väl in i denna bild, där de båda är förbundna med den hedniska bo-gården i Gudhem, vilken kom att omvandlas till en klosterstiftelse där dessa högättade kvinnor fann sin gravplats bland sina anfäder och anförvanter – följande det ovan beskrivna mönstret.  

Det var efter tronstriderna efter den Stenkilska ättens utslocknande med kung Inge d y:s död ca 1123 som de svenska kungarna under 1100- och 1200-talen växelvis valdes ur Erik den heliges Erikska ätt och den östgötska Sverkerska ätten. Den Erikska ättens förbindelser med Eriksbergs kungsgård i Gäsene härad samt ättens begravningsplats i Varnhem kan ses som indikationer på ättens västgötska ursprung. Länge har jag funderat på om inte den ovan nämnde Göta-jarlen Erik, svåger till folkungarnas stamfader Folke den tjocke, skall relateras till Eriksbergs kungsård. Om det inte vore för en del kronologiska betänkligheter skulle man våga anta identitet mellan Göta-jarlen Erik och kung Erik den helige Jedvardsson. Den Sverkerska ätten räknar sitt ursprung bland Östergötlands stormän, men ägde egendomar även i Västergötland. Att den Sverkerska ätten ägt egendomar i Gudhems och Kinne härader i Västergötland, liksom på Visingsö i Vättern, framgår av kung Johan Sverkerssons gåvobrev utfärdat någon gång 1216-1222 (DS 161), genom vilket han skänkte sina gods i Gudhems härad till Gudhems kloster, samt av systern Helena Sverkerdotters och hennes make Sune Folkesons gåvobrev år 1240 (DS 302) till Alvastra kloster, i vilket Helena Sverkersdotter och hennes förfäders gård Gum i Kinne härad vid Kinnekulle samt hennes gårdar på Visingsö skänktes till Alvastra kloster (vbi et cum progenitoribus nostris quiescere deo disponente proponimus divine retribucionis intuitu contulimus mansionem nostram Guum & aliam insula Visinshø).43

Makarna Sune Folkeson och Helena Sverkersdotter – dotter till kung Sverker d y Karlsson (ca 1195-1208) – är intressanta, eftersom de är föräldrar till den i Gudhems kloster 1252 begravda drottning Katarina Sunedotter. Hon hade alltså sina mödernerötter i den Sverkerska kungaätten och sina fädernerötter i Folkungasläkten. Som nyss nämndes var hennes far Sune Folkeson son till ”folkungen” Folke jarl och därmed alltså sonson till jarl Birger Brosa, som dog 1202. Som klargjorts ovan var Birger Brosa äldre bror till jarlen Karl Döve och Magnus Minnesköld på Bjälbo, som var far inte bara till Västergötlands lagman Eskil Magnusson och till Birger jarl Magnusson utan även till Kristina Magnusdotter, som var gift med Sigrygg Bengtsson och mor till den i Gudhems kloster 1286 begravda Hafrid Sigtryggsdotter. Såsom framgår av bild 3 överensstämmer jarl Birger Brosas heraldiska vapen inte bara med den franska kungaätten Capets lilje-vapen utan även med hertigarnas av Anjou vapen escarbuncle/liljehjul.    

Birger Brosas son Folke jarl var ledare för de s k folkungarna eller folkungapartiet, varmed förstås den stormannafalang som vid denna tid låg bakom de ofta återkommande upproren mot kungamakten. Det är denna falang som i Erikskrönikan, liksom i samtida källor, omtalas som ”folkungar” eller ”folkengis”. Begreppet folkungar eller Folkungapartiet måste således skiljas från de genealogiska begreppen folkungar, Folkungasläkten eller Folkungaätten, där begreppet Folkungasläkten används som en vidare beteckning på stamfadern Folke den tjockes avkomlingar, medan begreppet Folkungaätten egentligen bör begränsas till den kungliga dynasti som uppstod i och med kung Valdemar Birgerssons uppstigande på tronen 1250 efter morbrodern Erik Eriksson Läspe och haltes död samma år. En annan alltmer använd beteckning är Bjälboätten, men detta snävare begrepp täcker inte den vidare Folkungasläktens sannolikt västgötska rötter och släktens västgötska grenar. Man vet att Magnus Minnesköld satt på Bjälbo i Göstrings härad i Östergötland, dit väl även den äldre brodern Birger Brosa skulle kunna lokaliseras, men på inget vis kan beläggas var släktens tidigare generationer – allifrån stamfadern Folke den tjocke – var lokaliserade. Upprorsledaren och ”folkungen” Folke jarl stupade i upprorsslaget vid Gestilren 1210, liksom kung Sverker d y Karlsson själv. Folkungapartiets ledare Folke jarl hade flera barn, bland dessa Sune Folkeson.44 

Någon gång före 1210 blev jarlasonen Sune Folkeson gift med kungadottern Helena Sverkersdotter, som var dotter till kung Sverker d y Karlsson (ca 1195-1208) i dennes äktenskap med Benedikta Ebbedotter av den danska Hvideätten. Eftersom Helena hade brudrövats av sin make Sune Folkeson, tydligen ifrån Vreta kloster, dit hon ingetts av sina föräldrar, är det hon som åsyftas i de legender och ballader som spunnits kring detta brudrov. Vid denna tid var det inte ovanligt att högättade kvinnor – med stor arvskraft – rövades ur de kloster där de insatts av sina föräldrar. Legenden om brudrovet kan dokumentariskt sammanställas med ett brev från 1237 (DS 295), i vilket Helena Sverkersdotter och hennes make Sune Folkeson avstod från sina arvegods i Kimstad i Memmings härad i Östergötland och överlämnade dessa till Vreta kloster. Samma koppling kan också göras till den donation som Helena Sverkersdotter tillsammans med sin make gjorde till cisterciensklostret i Alvastra genom ett gåvobrev daterat 1240 (DS 302). Cisterciensklostret i Alvastra, som var ett munkkloster, var den Sverkerska ättens begravningskyrka, liksom ättens särskilt utvalda kloster. Vreta kloster, som var ett nunnekloster, låg under Alvastra kloster, varför det fanns en koppling mellan det kloster där brudrovet skulle ha skett och det kloster som sedermera erhöll donationen. 

Som nämndes ovan kan det dokumentariskt styrkas att den Sverkerska ätten även besatt egendomar i Gudhems härad, vilka kung Johan Sverkersson skänkte till Gudhems kloster genom ett brev daterat någon gång 1216-1222 (DS 161). Förvisso fanns det samband mellan cisterciensernas munkkloster i Alvastra (1143) och Varnhem (flyttat från Lurö ca 1150) och cisterciensernas nunnekloster i Vreta (1162) och Gudhem (1160-talet). Möjligen kan, som nämndes ovan, såväl Vreta som Gudhem tidigare ha existerat som benediktinska klosterstiftelser. Vreta kloster torde kunna betecknas som den Stenkilska ättens speciella begravningskyrka, samma roll som Varnhem spelar för den Erikska ätten. 

Sune Folkesons och Helena Sverkersdotters dotter Katarina Sunedotter blev genom sitt giftermål på kungsgården Fyrisäng (Föresäng) med kung Erik Eriksson Läspe och halte Sveriges drottning. Kungsgården på Föresäng – sträckande sig från det s k Övre Föret i Fyrisån och upp mot Islandet  i Uppsala – är intressant eftersom denna gård kan ses som en remeniscens från den allra äldsta kungadomänen i Uppsala med dess centrum i kult- och begravningsplatsen i Gamla Uppsala. Tidigare nämndes att några av Adelsö/Birka-kungarna hade samband med Uppsala och att några av dessa t o m kan ligga begravda i kungshögarna i Gamla Uppsala. När Gamla Uppsala någon gång under 1100-talets första hälft övertog Sigtunas roll som biskopssäte har en ny stenkyrka byggts invid den träkyrka som anses ha stått på platsen för den forntida Kungshallen/Templet. I samband med platsens ökade kyrkliga funktioner och träkyrkans anläggande kan marken av konungen ha donerats till kyrkan. Istället har kungen dragit sig nedåt Östra Aros och till den på Föresängen befintliga kungsgården (se bild 9). Enligt den i Scriptores Rerum Suecicarum  ingående Chronologica knyts något av åren 1243 eller 1244 till kungsgården på Föresängen, eftersom det noteras att kung Erik Eriksson Läspe och halte (kung 1222-1229 och 1235-1250) då gifte sig med Katarina Sunedotter på denna kungsgård. Bara sju år senare begravdes drottning Katarina i klosterkyrkan vid kungsgården i Gudhem.45

I detta sammanhang kan man ytterligare fundera på förhållandet mellan kungadomänen i Uppsala (Gamla Uppsala/Östra Aros-domänen) och handelsstäderna Birka och Sigtuna. Lika väl som man torde kunna datera den forntida kungsgården i Gamla Uppsala till vendeltid (d v s omkring 450-650-talet) kan kungasätet Adelsö/Birka ha varit bebott alltifrån samma tidsepok. Samma datering kan ges åt det s k Fornsigtuna eller Signhildsberg i Håtuna socken cirka fyra kilometer väster om det nuvarande Sigtuna, där arkeologiska fynd bekräftar existensen av en kungsgård under vendel- och vikingatid. Den tidens sveakungar förde en ambulerande tillvaro mellan Uppsala-öds-gårdarna. När Birka avfolkades vid 970-talet och Fornsigtuna strax därefter övergavs, övertog Sigtuna dessa platsers funktioner såväl i administrativt som handelsmässigt hänseende.46 

Beträffande förhållandet mellan Uppsala och Sigtuna torde kunna påstås att de försämrade seglingsmöjligheterna från Ekoln i Mälaren och uppefter Fyrisån till Uppsala har tvingat handelsfunktionerna söderöver till en mer lämplig plats, d v s Sigtuna vid Sigtunafjärden i Mälaren. Eftersom på arkeologiska grunder (C-14-mätning av vissa brandlager) en kungahall kan ha existerat i Gamla Uppsala i tidsskiktet 450-650-talet samt under beaktande av att kungsgården på Föresängen i Uppsala kan beläggas ha använts av kungarna ända upp på 1300-talet – bl a vid Katarina Sunedotters bröllop med Erik Eriksson Läspe och halte – bör slutsatsen vara att Uppsala och Sigtuna under lång tid har existerat parallellt som kungasäte. Att Olof Skötkonung vid 1000-talets inträde i varje fall tidvis residerade i den av fadern Erik Segersäll omkring 970 anlagda staden Sigtuna kan styrkas, framförallt genom den myntslagning som kung Olof igångsatte i Sigtuna vid mitten av 990-talet och som fortsatte under sonen Anund Jakob Olofssons tid, alltså den sannolike fadern till den med Gudhem förbundna drottning Gunhild ”Anundsdotter”. Alltså skulle flera paralleller kunna dras mellan de vid kungsgården i Gudhem begravda drottningarna Gunhild ”Anundsdotter” och Katarina Sunedotter. Båda kan kopplas till det gryende centralstyret av riket från Uppsala/Sigtuna samtidigt som de kan förbindas med en lokal kungsgård i Götaland – Gudhem. Samma intressanta koppling skall vi strax finna även för den tredje i kapitelrubriken nämnda kvinnan Hafrid Sigtryggsdotter.47 

Bild 8-11. Bild 8 visar de från vendeltid ca 450-650 stammande kungshögarna i Gamla Uppsala, anlagda invid en äldre kungshall, som sannolikt var förbunden med det hedniska Tempel som Adam av Bremen beskriver. Allteftersom drog sig kungamakten nedåt Östra Aros vid Fyrisån. Bild 9 visar det s k Övre Föret i Fyrisån, där på kungsgården Föresäng, invid Islandet, Katarina Sunedotter 1243/44 gifte sig med kung Erik Eriksson Läspe och halte – bara för att sju år senare begravas i klosterkyrkan vid kungsgården i Gudhem. Bild 10 visar Fornsigtuna (numera Signhildsberg) med den kungshög som har samma datering till vendeltid som kungshögarna i Uppsala. Bild 11 är tagen från Borgen i Birka med usikt mot gravfälten vid ”Svarta jorden” samt – till vänster i bilden – mot Adelsö, där kungarna residerade. Invid Adelsö kyrka, som syns svagt på bilden, ligger kungshögarna, där några av Adelsö/Birka-kungarna låg höglagda. Mot 900-talets slut upphör funktionerna såväl i Birka som i Fornsigtuna och kungamakten flyttar till det nuvarande Sigtuna, där Olof Skötkonung och Anund Jakob Olofsson påbörjar präglingen av mynt. Bilderna är tagna av författaren vid båtfärder utmed Mälaren och Fyrisån 25-26 oktober 2003 och 13 maj 2007 företagna i syfte att kartlägga vattenvägarna mellan de forntida kungsätena i Uppsala, Adelsö/Birka, Fornsigtuna och Sigtuna. 

Överhuvudtaget utgör myntningen i Sigtuna en viktig bevislänk för omformningen av lokala maktcentra till ett centralstyrt rike – vilken process inleds under kungarna Olof Skötkonung och Anund Jakob Olofsson i Sigtuna. Britta Malmer skriver i sin uppsats Från Olof till Anund – Ur Sigtunamyntningens historia följande: ”Kungens sålunda till slutet av 900-talet daterbara titeländring från rex Situne till rex Svevorum, från kung i Sigtuna till svearnas kung, bör spegla ett politiskt skeende, rimligen utvidgad kungamakt. I den ganska livliga debatten om Sveriges enande, förhållandet mellan Götaland och Svealand vid vikingatidens slut, som pågått under senare år, har titeländringen inte berörts. Myntens värde som historisk källa är alltjämt underskattad”.48 

Ungefär fyra månader efter den barnlöse kung Erik Eriksson Läspe och haltes död vintern 1250 gjorde änkedrottningen Katarina Sunedotter sitt inträde i Gudhems kloster genom en kostlig donation till klostret. I och med Erik Erikssons död hade den från Västergötland stammande Erikska ätten dött ut.  Ättens kungar – utom Erik den helige själv – ligger begravda i den klosterkyrka som hade utvecklats på den Stenkilska ättens domäner i Varnhem vid Billingen (se ovan angående Sigrid och drottning Kristina Björnsdotter, kung Erik Jedvardssons gemål). På tronen hade uppstigit den s k Folkungaätten, som räknade sin legitimitet till tronen via den döde kungens syster prinsessan Ingeborg Eriksdotter, som var gift med Birger jarl Magnusson av Folkungaätten. År 1250 steg deras son Valdemar Birgersson upp på tronen, där han skulle sitta kvar till dess han 1275 blev avsatt av sin bror Magnus Birgersson (Ladulås).   

Den 11 juni 1250 (DS 377) skrev Katarina Sunedotter i Gudhems kloster (claustro de Guthem) sitt testamente. I detta gav hon gav gåvor bl a till Gudhems kloster samt till sina nära släktingar, nämligen gården Strand, troligen i Jäders socken i Öster-Rekarne härad i Södermanland till riddaren Rörik Birgerssons (balk) söner (filii), vilka var hennes systersöner och av vilka en hette Birger Röriksson. Till riddaren Johan Ängels söner, som likaså var hennes systersöner, gav hon gården Lundby, vilken kan vara identisk med den gård Lundby som förknippas med ledaren av 1251 års uppror Filip Petersson och hans bror Östergötlands lagman Lars Petersson.49 

I ett dokument från 1247 (DS 896) stadfäste Filip Petersson och Lars Petersson en donation av gården Lundby vid Bodaån i Vrigstads socken i Västra härad i Njudung till cisterciensklostret i Nydala, vilken deras far Peter Larsson, deras farfar Lars Petersson och deras farfarsfar P(eter) tidigare hade gjort, alltså en släktkedja ner mot 1100-talets första hälft. Med hänsyn till att Skänningeannalerna säger att i varje fall Filip Petersson var son till kung Erik Knutssons dotter Katarina Eriksdotter, kan konstateras att drottning Katarina Sunedotters gemål, kung Erik Eriksson Läspe och halte, om Skänningeannalerna är korrekta, var Katarina Eriksdotters bror, och således morbror till Filip Petersson och möjligen även till Lars Petersson. Utifrån dessa utgångspunkter är sambandet mellan det i drottning Katarinas testamente nämna Lundby och det Filip och Lars Peterssons ätt tillhöriga Lundby i Vrigstads socken i Njudung onekligen intressant. Johan Ängel d ä hade i sitt äktenskap med en dotter till Folke jarl bl a sönerna Folke Johansson, Sveriges ärkebiskop och död 1277, Bengt Johansson, ärkedjäkne i Uppsala och död 1281, riddaren Magnus Johansson samt dottern Katarina Johansdotter. Hon var gift med Erland Israelsson av Finstaätten, en farbror till den Heliga Birgittas far Birger Petersson, Upplands lagman vid 1200-talets slut och 1300-talets början. En annan tänkbar gård Lundby är den gård Lundby som är belägen i Kölaby socken i Redvägs härad.50

I sitt testamente skänkte därefter drottning Katarina Sunedotter gården Tyfth till sin farbror Holmger Folkeson (Ama), vilken gård var belägen i Kärna socken i Hanekinds härad, nära Kaga kyrka. Till sin syster Benedikta Sunedotter gav drottningen de gårdar som kom från deras gemensamme far Sune Folkeson, nämligen Gränna vid Vätterns strand i Vista härad, Siringi i Skärstads socken i samma härad, Rogberga i Tveta härad vid Vätterns sydligaste strand, Högtomta i Kisa socken i Kinda härad på gränsen mellan Småland och Östergötland, till vilket härad även gården Kilum i Hycklinge socken kan lokaliseras. Drottning Katarinas testamente stadfästes i ett någon gång 1250-1251 (DS 386) daterat brev av hennes i livet varande farbror Holmger Folkeson (Ama) samt av kung Valdemar i ett brev daterat på Wallum (Vallar) i Bogsta socken i Rönö härad i Södermanland den 17 januari 1251 (DS 387), vilket beseglades av bl a Birger jarl Magnusson samt av Östergötlands lagman Magnus Bengtsson (lejon) och Västergötlands lagman Peter Näf (lejon), som i brevet benämns som ”Wesgocie legifer”. Gudhem stavas även i detta brev som ”Guthem”. Som nämns nedan anser jag i min forskning den lejon-förande västgötske lagmannen Peter Näf vara far till den Gustav Petersson (trol lejon) som var Västergötlands lagman på 1270-talet. Det skulle enligt mina och andras forskningsrön vara denne västgötske lagman Gustav Petersson som var gift med den vid S:ta Katarina av Alexandrias altare i Gudhems kloster 1286 begravda Hafrid Sigtryggsdotter samt då också far till Hafrids barn fru Ramfrid Gustavsdotter (lejon) och Västergötlands lagman ca 1291-ca 1307 Bengt Hafridsson (lejon). Med den västgötska lagmansdottern fru Ramfrid Gustavsdotter framträder verkligt tunga kopplingar till Uppsala och Uppland, vilka närmare skall beröras nedan.51 

Abbedissan 1250 Katarina Ragnhildsdotter i Gudhems kloster

Den i drottning Katarina Sunedotters testamente ihågkomna systern Benedikta Sunedotter nämns i livet senast 1261. Hennes levnadsöde är intressant. Även hon brudrövades, nämligen av den ovan nämnde Lars Petersson, Östergötlands lagman, vilken alltså kan förknippas med gården Lundby i Vrigstads socken i Njudung. Efter dennes död någon tid före 1253, gifte Benedikta Sunedotter, senast 1253, om sig med Östergötlands lagman Svantepolk Knutsson (Skarsholmsätten), som framträder som den store donatorn och gynnaren av cisterciensernas nunnekloster i Vreta samt som stor jordägare i Östergötland. Herr Svantepolk hade förnämliga anor då han var en sonson (på den illegitima sidan) till den danske kung Valdemar Sejr, vilkens jordebok ovan nämndes i samband med det s k Sigridlef (Sigridsarvet).52 

Lagman Svantepolk var gift ytterligare en gång, antingen före eller efter äktenskapet med Benedikta Sunedotter. Av hans fem barn, Ingeborg, Katarina, Ingrid, Knut, och Ingegerd har i varje fall säkert, enligt Äldre svenska frälseätter, Ingrid och Ingegerd, alltså de här sist nämnda barnen, varit födda i hans äktenskap med Benedikta Sunedotter. Detta förhållande kan indikera att de äldre barnen Ingeborg och Katarina kan ha varit födda i ett tidigare äktenskap, antagligen med en dotter till greve Henrik IV av Gleichen och hans gemål Lucia. Med ett brev daterat i Vreta kloster den 25 januari 1314 (DS 1952) testamenterade greve Henrik av Gleichen och hans gemål fru Lucia (et dilecte coniugis nostre domine Lucie) sitt gods Tuna i Kattnäs socken i Daga härad Södermanland till abbedissan Katarina Svantepolksdotter och hennes kloster i Vreta (domine Catharine quondam filie delicti generi nostri domini Svantepulk, Abbatisse Wretis, et claustro suo). Genom ordet gener upplyses om att lagman Svantepolk Knutsson, som då var död, hade stått i ett svärsons- eller mågförhållande till greve Henrik av Gleichen och fru Lucia, eller att han i varje fall genom äktenskap på ett eller annat sätt var befryndad med dem. Abbedissan Katarina Svantepolksdotter i Vreta kloster kan således ha varit en dotterdotter till greve Henrik IV och hans gemål fru Lucia.53 

Lagmannen Svantepolk Knutssons dotter Katarina Svantepolksdotter blev ingiven i cisterciensklostret i Vreta år 1266 och invigdes som klostrets abbedissa i kung Magnus Birgerssons och drottning Helvigs närvaro vid en stor kyrkohögtid i Vreta kloster den 13 juni 1289. En senmedeltida anteckningssamling om Vreta kloster förvarad i Linköpings domkyrkas arkiv meddelar härom att ”I Herrans år 1289 den 13 juni helgades och invigdes Vreta Klosters kyrka av den vördige fadern herr Bengt den andre i närvaro av konung Magnus, Svearnas och Göternas konung och drottning Helvig till Guds allsmäktiges och jungfru Marias ära. På samma gång invigdes följande dag till abbedissa sammastädes fru Katarina den andra efter föregående högtidlig helgelse, varjämte tio jungfrur samtidigt högtidligen helgades och invigdes åt Gud”.54

När drottning Katarina Sunedotter år 1250 inträdde i cisterciensklostret i Gudhem bar även abbedissan i Gudhem namnet Katarina. I ljuset av Katarina Sunesdotters inträde i klostret under abbedissan Katarinas tid i samma kloster finns det skäl att uppmärksamma ett intressant brev från 1254. Det är ”B” (Bengt) Luciason och hans bror med beteckningen ”K” (Karl) Luciason, vilka enligt Jan Raneke för vapnet tre strängar ginbalkvis, som i ett odaterat brev år 1254 (DS 415) intygar att de avstått ifrån vad de ägt i Gässlunda och Brunnåsa i Västergötland till sina tre systrar, samt att abbedissan Katarina i Gudhems kloster, uppenbarligen en dotter till deras syster Ragnhild Luciadotter, ägde att för klostrets räkning använda systern Ingegerd Luciadotters tredjedelsarv (quod nos fratres K & B tribus sororibus nostris quicquid prediorum Gythislvnda & Brvnasom habuimus assignauimus partem terciam prediorum predictum que domine Ingigerdi sorori nostre contingit domina Abbatisse de Guthem possidendi). Ätten förde enligt min uppfattning dels ett personligt bjälke– eller sträng-vapen, dels kungasymbolen lejon. 55

          Bröderna B och K Luciasons vapen kan vara en brisyr av ’det Erikska vapnet’

Bild 12. I ett brev 1254 (DS 415) intygar ”B” Luciason och brodern ”K” Luciason att de avstått ifrån vad de ägt bl a i Göslunda på Kålland till sina tre systrar, samt att abbedissan Katarina i Gudhems kloster, en dotter till deras syster Ragnhild Luciadotter, för klostrets räkning ägde använda systern Ingegerd Luciadotters kvinnotreding. Enligt Jan Ranekes rekonstruktion i SMV I s 55 av det sönderbrutna vapnet visas i vapnet tre strängar balkvis. Vapnet är identiskt med eller mycket likt de tre strängar bjälkvis som visas på det kända Holmger Knutssons gravtäcke i Sko klosterkyrka. Lucia-brödernas brev 1254 bevittnas av kung Valdemar Birgersson och dennes föräldrar Birger Magnusson Jarl och prinsessan Ingeborg Eriksdotter av den Erikska kungaätten, som måste ha stått den döda Lucia och hennes barn mycket nära. 

Vad som i hög grad förstärker intrycket att saken utspelar sig inom den Erikska kungaättens ramar, är det synnerligen ovanliga förhållandet att prinsessan Ingeborg Eriksdotter här själv uppträder som vittne till de sträng-förande Lucia-brödernas intyg, dock att även hennes målsman, maken Birger jarl Magnusson också måste uppträda å hennes vägnar, då hon stod under hans förmynderskap. I och för sig hade det varit tillfyllest att enbart Birger jarl hade intygat å sin hustrus vägnar, men det nära förhållandet som tydligen i saken föreligger mellan Ingeborg Eriksdotter själv och den döda Lucias barn föranleder uppenbarligen att hon själv framträder som vittne. Vid sidan av kung Valdemar uppträder sålunda hans far Birger Jarl (… & strenaar dominus B. dux Swecie), liksom hans mor Ingeborg Eriksdotter (… & vxor eius nobilis dominia J ducissa Swecie).  Därutöver bevittnar Holmger Folkeson (Ama), alltså Folke jarls son, samt abbedissan Katarina i Gudhem, dotter till Ragnhild Luciadotter. 

Holmger Folkeson mötte vi strax härovan, då han av sin brorsdotter Katarina Sunedotter i hennes den 11 juni 1250 (DS 377) i Gudhems kloster skrivna testamente erhöll gården Tyfth i gåva. Detta hände alltså då Katarina ”Ragnhildsdotter”, Ragnhild Luciadotters dotter, var abbedissa i Gudhems kloster. Tämligen klart framgår det att nämnda 1254 års dokument, samt de däri agerande Lucia-barnen på ett eller annat sätt skall sammankopplas med drottning Katarina Sunedotter, i synnerhet som det är hennes farbror Holmger som också beseglar 1254 års dokument.56 

Det i brevet nämnda Gässlunda torde med ledning av den tergalpåteckning som finns på pergamentet vara Göslunda på Kålland. På frånsidan står nämligen antecknat platsen ”Gøsslundha”. Är en sådan identifiering riktig, ger detta intressanta perspektiv på jordägandet på Kållands halvö under tidigaste tid. I brevet från 1254 omnämns bröderna som B & K quondam Lucie filij salutem, d v s att B och K var söner till den döda Lucia. En tergalpåteckning på brevet med gammal hand uppger att den döda Lucia haft ytterligare en dotter, Ragnhild Luciadotter, som var mor till abbedissan Katarina i Gudhem (Istud predium uendidit abbatissa Katerina domine Ragnhildi Lucie filie). Som vittne till brödernas intyg år 1254 uppträder den unge kung Valdemar Birgersson, som uppstigit på tronen fyra år dessförinnan, vilket förhållande tyder på någon form av släkttransaktion inom den bjälke- eller sträng-förande kungaätten. Omständigheterna kring 1254 års brev och den däri visade vapenföringen med de tre strängarna, är sådana att man frestas till antagandet att den nämnda Lucia, som måste vara mycket högättad då barn och barnbarn för metronymikon, måste stå kungadottern Ingeborg Eriksdotter nära, i synnerhet som sönerna visar sträng-vapnet. Var Lucia rent av en syster till Ingeborg Eriksdotter – och i så fall också till Katarina Sunedotters make kung Erik Eriksson Läspe och halte? Ytterligare faktorer i denna bild är ett i Walby den 13 februari 1253 (DS 405) daterat brev, i vilket Birger jarl gör ett jordabyte med Gudhems kloster av de gårdar som en gång hade skänkts till klostret av dottning Katarina Sunedotter. Också detta bytesbrev beseglas, förutom av kung Valdemar och hans far Birger jarl, av prinsessan Ingeborg Eriksdotter samt av bl a Holmger Folkeson, Karl Ulfsson, son till Ulf Fase jarl, Elof (Elauo dicti ducis fratre) och Peter Näf (lejon), Västergötlands lagman.57 

              Kyrkan i Göslunda i Kållands härad där Lucia-barnen ägde avejord

Bild 13. Bild av 1100-talskyrkan i Göslunda i socknen med samma namn i Kållands härad, där bröderna K Luciason och B Luciason och deras systrar vid mitten av 1200-talet ägde jord efter sin mor Lucia. Brödernas vapen tre strängar balkvis visar identitet eller stor likhet med de tre strängar bjälkvis som framträder på Holmger Knutssons gravtäckte i Sko kloster. På samma sätt som kyrkan i Gärdhem i Väne härad finns det i Göslunda lilje-stenar. Den döda Lucia måste ha stått prinesessan Ingeborg Eriksdotter av den Erikska kungaätten mycket nära. Foto: författaren. 

Abbedissan 1311 Ingeborg Matsdotter i Gudhems kloster

Gärdhems by i Väne härad med sin från tidig medeltid stammande stenkyrka, vilken numera är en ruin, ligger endast ett par kilometer från den inledningsvis nämnda bo-gården eller kungsgården i Hullsjö, varifrån Hullsjö bo styrdes. Det anses att kyrkan i Gärdhem tillkom ungefär samtidigt med moderkyrkan i Västra Tunhem. Gärdhem och dess gamla kyrka nämns för första gången i ett brev daterat den 11 september 1338 (DS 3383), vilket är ungefär samtidigt som kung Magnus Eriksson i ett brev daterat 1334 återlämnar gårdarna Rånnum och Viksängen i Västra Tunhems socken till Hafrid Sigtryggsdotters dotterdotters dotter Margareta Tomasdotter (griphuvud). Dokumentet från 1338 utgörs av ett testamente av en kvinna vid namn Bengta Matsdotter (de äldre oxenstiernorna). I testamentet förordnar hon om en själagåva om tjugo mark penningar till predikarbrödernas kloster i Skara, vilket är dominikanernas kloster, där hon väljer sin gravplats. Bengta Matsdotter nämner därefter i testamentet kyrkan och prästen i Gärdhem (Giærdhem), vilka likaledes erhåller en gåva av henne. Därefter ger hon gåvor till bl a kyrkorna och prästerna i Åsbräcka och Fors socknar i Flundre härad. Den senare socknen är numera känd som samhället Sjuntorp, strax söder om Trollhättan. Sannolikt har Bengta Matsdotter haft med bygden, inte minst Gärdhem, att göra, vilket tar sig uttryck i bl a följande testamentariska dispositioner:58  

”In nomine domini amen Anno —- ego Benedicta Mathyos dotther sciens et considerans euentum mortis omnibus ineuitabilem. volensque de bonis mihi a deo concessis — Testamentum meum, mentis integra recione, ordino in hunc modum. Jn primis: ffratribus predicatoribus Scaris apud quos meam eligo sepulturam do et lego viginti marchas denariorum. —- Ffratribus predicatoribus Lodhosie, tre marchas denar — Item ecclesiemin Lereem, duas marchas — Ecclesie in Skødwe in Kolanszherat II marchas —    Ecclesie in Giærdhem. dimidiam marcham. et dimidiam. curato. Ecclesie in Asubrækku. dimidiam marcham — Ecclesiam in  Særistadum. dimidiam marcham — Ecclesie in Forrsom. dimidian marcham — item dilectis sororibus meis dominabus. Holmborgi et Lucie. ac Jingiborgi nepti mee — Jtem dilectis sororibus mei dominabus Holmborgi et Lucie ac Ingiborgi nepti mee. Item dilecte sorori mee domine abbatisse de Gudheem. do et lego coloniam meam in Lekwanghæ sitam — iure perpetuo possidenda Huius insuper vltime voluntatis mee exsequtores constitutuo viros discretos Nicholaum Thorstensson. Benedictum Abiornnæson, Gozstauum Abjornnæson et Benedictum Thorstensson petens quod sigilla sua huic scripto apponant in testomonium et hanc meam ordinacionem fideliter exsequantur, Actum anno et die supradictis”.

Vid läsningen av testamentet kan konstateras att Bengta Matsdotter förordnar om gåvor till sina systrar fru Holmborg Matsdotter, fru Lucia Matsdotter och abbedissan i Gudhems kloster Ingeborg Matsdotter av de äldre oxenstiernornas släkt. Vid tiden för testamentets utfärdande 1338 var Gudhems kloster ännu kvar i sin urgamla lokalitet i Gudhem, men då kung Magnus Eriksson redan 1334 hade skänkt det gamla folkungagodset Rackeby till nunnorna i Gudhem, på det att klostret skulle flytta dit, stod flyttningen till Rackeby för dörren. Året 1340 eller 1342 synes nunnorna befinna sig i klostret i Rackeby. Bengta Matsdotters testamente från 1338 utgör ett av de äldsta beläggen för de ”äldre oxenstiernornas” förekomst i denna trakt. De i testamentet nämnda Matsdöttrarna är nämligen, som utretts av Hans Gillingstam i dennes 1953 framlagda akademiska avhandling Ätterna Oxenstierna och Vasa under medeltiden, döttrar till den Mats Nilsson med vapenbilden oxpanna som vid 1300-talets början tillsammans med sin bror Gjurd Nilsson förekommer i Långserum i Svenarums socken i Västra härad i Njudung i Småland. Mats Nilsson var enligt Genealogica 79 (fol 48) nämnd i livet ännu år 1300.59

Mats Nilssons (oxpanna) dotter Lucia Matsdotter, Bengta Matsdotters syster, var i sitt första äktenskap gift med en Abjörn av en gammal sparre-ätt, viken i flera hänseenden var förbunden med den gamla ätten Sparre av Tofta. Abjörn hade i sitt äktenskap med Lucia Matsdotter åtminstone sex barn, och då han torde ha dött omkring sekelskiftet 1299-1300, måste äktenskapet med Lucia ha ingåtts inte senare än omkring 1293. Bland barnen kan här nämnas sönerna Bengt Abjörnsson, Gustav Abjörnsson och Mats Abjörnsson, där man ser de två förstnämnda som beseglare av sin mosters testamente 1338. Lucia Matsdotter och hennes make Abjörn ägde egendom i Fors och Åsbräcka socknar i Flundre härad, d v s i trakten omkring det nuvarande samhället Sjuntorp. Att gammalt ägande av jord i Västergötland, särskilt i trakterna av Kålland och Gudhems härader, kan ha förekommit bland såväl Abjörns sparre–ätt som bland ”de äldre oxenstiernorna”, kan styrkas av den omständigheten att Bengta och Lucia Matsdotters syster Ingeborg Matsdotter redan 1311 nämns som abbedissa för Gudhems kloster. Gillingstam säger härom: ”att Ingeborg Matsdotter kunde bli abbedissa i detta förnämliga kloster, där konung Erik läspe och haltes änka blivit begraven något mer än ett halvt sekel tidigare, tyder på att den oxenstiernska ättens anseende i Västergötland varit ganska högt”. Det skall här påpekas att i sitt andra äktenskap med Torsten Vigolfsson från Fallnafors i Forserums socken fick Lucia Matsdotter en andra kull barn, där två av sönerna, Nils Torstensson och Bengt Torestensson, framträder som beseglare tillsammans med sina halvbröder av mostern Bengta Matsdotters testamente 1338. Här ser vi stamfäderna till den yngre lysande högfrälse ätten Oxenstierna.60  

Ruinen efter 1100-talskyrkan i Gärdhem

Bild 14. Den gamla 1100-talskyrkan i Gärdhem finns idag kvar i form av en ruin intill gårdarna Knutsbol, Skattegården, Stommen och Hansgården i Gärdhems kyrkby. Knutsbol ingick tillsammans med Lunden och Hullsjö i Gärdhem i arvskiftet 1401 (SD 31) efter Margareta Tomasdotters (griphuvud) och Sigge Djäkns barnbarn. Margareta Tomasdotter var dotterdotter till fru Ramfrid Gustavsdotter (lejon) och dotterdotters dotter till den i Gudhems kloster 1286 begravda Hafrid Sigtryggsdotter. Kyrkan låg i öst-västlig riktning, med koret mot öster (högra delen av bilden). Foto: författaren.

I sammanhanget med abbedissan Ingeborg Matsdotter i Gudhems kloster och hennes syster Lucia Matsdotter finns anledning erinra om det ovan nämnda brevet från 1254, i vilket bröderna B Luciason och K Luciason med vapnet tre strängar ginbalkvis intygar att de avstått ifrån vad de ägt i Gässlunda och Brunnåsa i Västergötland till sina tre systrar, samt att abbedissan Katarina Ragnhildsdotter i Gudhems kloster, en dotter till Ragnhild Luciadotter, ägde att för klostrets räkning använda systern Ingegerd Luciadotters tredjedelsarv. Omständigheten att det 1254 fanns en abbedissa Katarina i Gudhems kloster – som var dotter till Ragnhild Luciadotter och därmed dotterdotter till den döda Lucia – skall sammanställas med omständigheten att Lucia Matsdotters syster Ingeborg Matsdotter redan 1311 är abbedissa i samma Gudhems kloster. Det ter sig sannolikt att någon form av släktsamband föreligger mellan den som död år 1254 omtalade högättade Lucia och den omkring 1275-1280 födda Lucia Matsdotter av de äldre oxenstiernornas ätt, vilkens syster redan 1311 var abbedissa i Gudhems kloster. Härtill kommer de indikerade sambanden med abbedissan Katarina Svantepolksdotter i Vreta kloster, möjligen en dotterdotter till greve Henrik IV av Gleichen och hans gemål fru Lucia. 

Den i Gudhems kloster begravda Hafrid Sigtryggsdotter  

Västergötlands lagman Bengt Hafridsson (lejon) och hans syster Ramfrid Gustavsdotter (lejon) var barn till Hafrid Sigtryggsdotter (Hafridis Sitragi quondam filia) och – enligt mina och andras forskningsrön – Västergötlands lagman på 1270-talet Gustav Peterssson (trol lejon). Enligt min forskning var lagman Gustav Petersson son till den Västergötlands lagman Peter Näf (lejon) som vi ovan mött som beseglare bland sina lejon-förande ”folkungafränder”. Peter Näf beseglade Katarina Sunedotters testamente den 11 juni 1250 (DS 377) med gåvorna till Gudhems kloster. Som nämnts ovan skrev Hafrid Sigtryggsdotter sitt testamente den 21 oktober 1286 (DS 925) på Baltak i Baltaks socken i Vartofta härad, vilken ligger intill Agnetorps socken, där hennes son lagman Bengt Hafridsson var besutten. Socknarna Baltak, Suntak och Ettak är belägna i trakten av Tidaholm. Inte så långt från Baltak och Agnetorp låg den Folkungasläkten tillhörande gården Lena, där det omtalade slaget vid Lena stod år 1208. Slaget vid Lena var ett i raden av de slag som utkämpades mellan de Erikska och Sverkerska kungaätterna och mellan Folkungapartiet och den sittande kungaätten. På detta slag följde slaget vid Gestilren 1210, nämnt här ovan.61 

I sitt testamente 1286 skänkte Hafrid Sigtryggsdotter sina egendomar i Äsperyd till Gudhems kloster, liksom till kapellet vid S:ta Katarinas altare i klosterkyrkan, där hon valde sin grav (cappellam meam ad altare sancte Katerine ibidem ubi etiam eligo sepulturam). Det skall särskilt noteras att Hafrid Sigtryggsdotter hade sitt eget kapell vid S:ta Katarina av Alexandrias altare i Gudhems kloster, ett av hennes familj särskilt åkallat helgon. Trots flera besök i klosterruinen i Gudhem har jag inte lyckats utreda exakt var i klosterbyggnaden S:ta Katarina av Alexandrias altare var beläget. Det vore intressant att ytterligare utforska möjligheten att Gunhild, Katarina och Hafrid skulle kunna vara begravda vid samma altare i klosterkyrkan – alltså vid S:ta Katarina av Alexandrias altare. 

Banden med Gudhems kloster var som synes nära och täta, eftersom även Hafrid Sigtryggsdotters dotter Kristina hade ingetts som nunna i klostret. I moderns testamente ges en icke specificerad donation till dottern i enlighet med ett tidigare utfärdat gåvobrev, vilket bekräftas i testamentet. Vidare donerade Hafrid gåvor till Varnhems kloster, liksom varje västgötskt kloster fick en gåva. Härutöver gick skänker till hospitalen i Skara och i Lödöse, samt till samtliga sockenpräster i de socknar där hon hade egendomar. Kyrkan i Agnetorp fick en åker och hon frigav trälinnan Tovus och hennes barn, en påminnelse om att träldomen ännu vid slutet av 1200-talet existerade. 

Därefter redogörs för tämligen komplicerade bytesaffärer inom hennes familj, vilka i den latinska texten återges på följande sätt: ”Vidare bör det vara allom bekant att jag har gjort en bytesaffär med min son herr Bengt genom att låta honom överta mina två gårdar ”Hualstadhi & Hørydhær” i utbyte mot två likvärdiga gårdar i hans fädernearv, nämligen Gravryd och Äsperyd, med iakttagande av allt det förfarande som kallas omfärd. I denna condictio deltog min dotter Ramfrid och andra trovärdiga personer. Efter denna condictio har jag till min dotter Ramfrid skänkt ovan nämnda gård i Gravryd, under iakttagande av all den stränga laglighet som vi återigen vanligen benämner omfärd. Detta rättsliga förfarande har bestritts av min son herr Bengt. Alltnog, förlikningsmän i denna överenskommelse var herr Håkan Tuneson, herr Magnus Knutsson, herr Orm samt herr Peter i Agnetorp”.62 

Sakläget är alltså det att Hafrid Sigtryggsdotters son Bengt Hafridsson i arv från sin far hade erhållit två gårdar, nämligen Gravryd och Äsperyd, vilka bytts mot moderns gårdar Valstad och Höryd, varefter modern skänkte sonens fädernegård Gravryd till dottern Ramfrid. Förfarandet har av en eller annan anledning, genom sonen Bengts bestridande, blivit rättssak. Detta benämns i texten som condictio. Detta tolkas i Glossarium till medeltidslatinet som ”käromål för att återfå något man ej varit skyldig att betala eller prestera”. Tydligt är att sonen Bengt ville återfå sina fädernegårdar, men att modern Hafrid inte gått med på detta. Dottern Ramfrid har däremot understött modern i den process som följde, särskilt som gården Gravryd istället tillföll henne. Det framgår av texten att Ramfrid och andra trovärdiga män hade deltagit i denna condictio och att förlikningsmän (mediatores) hade tillsatts för att bilägga tvisten inom familjen. 

Vad som framkommer i texten är av största intresse, då det nämligen anges att de två gårdarna Gravryd och Äsperyd tillhörde sonen Bengt Hafridssons fädernearv (patrimonio suo). Dessa hade han ärvt efter sin far, vilket måste innebära att fadern var levande vid sonen Bengts födelse. Eftersom ofött barn inte kunde ärva, måste som sagt fadern ha levt vid sonens födelse, vilken därefter vid faderns död har ärvt dennes gårdar Gravryd och Äsperyd. Kan dessa gårdar identifieras och deras tidigare ägarförhållanden ytterligare utredas, torde man komma Hafrid Sigtryggsdotters osäkre make Gustav, som många funderat över, på spåren. Noteras skall att modern i sitt testamente omtalar sin son Bengt som ”herr Bengt”, vilket betyder att sonen redan 1286 var riddare, och väl således då minst tjugofem eller trettio år gammal. Med ledning härav kan antas att han föddes omkring 1255, då hans far av rent arvsrättsliga skäl måste ha varit i livet.63 

               Syskonen Bengt Hafridssons och Ramfrid Gustavsdotters lejon-vapen                                                                                          

Bild 15. Sigillet till vänster visar lagman Bengt Hafridssons (ca 1291-ca 1307) lejon-vapen (källa: HiSig 3:103). Vapnet till höger visar systern fru Ramfrid Gustavsdotters lejon-vapen efter Johan Peringskiölds avritning från 1600-talet av de anvapen som på denna tid fanns i fru Ramfrids dotter fru Ramborg Israelsdotters (And) gravnisch i Västeråkers kyrka, nära slottet Vik i Hagunda härad i Uppland. Fru Ramfrid Gustavsdotter var född i Västergötland någon gång på 1250-talet, men avled som lagmansänka i Uppland 1302 eller 1303, sannolikt på Kunsta i Lena socken i Norunda härad norr om Uppsala. Källa: Monumenta Sveo-Gothorum II (Upplandica), fol 307, KB. Foto: KB:s fotodetalj.

Frågan är hur man skall tolka den ovan återgivna texten i förhållande till huruvida Bengt Hafridsson och Ramfrid Gustavsdotter var helsyskon eller halvsyskon. Gårdarna Gravryd och Äsperyd omnämns helt klart som ”hans fädernearv”, d v s Bengt Hafridssons fädernearv. Dottern Ramfrid nämns inte i det sammanhanget. Däremot anger texten klart att en av Bengts fädernegårdar, Gravryd, istället ges till systern Ramfrid. Skulle Ramfrid ha kunnat få denna sin brors fädernegård, om hon själv inte hade haft samma far? Svaret måste vara nej! Förhållandet pekar på att syskonen – trots att sonen använder metronymikonet Hafridsson och dottern patronymikonet Gustavsdotter – ändå hade en gemensam far, i så fall med namnet Gustav. Denna slusats styrks av att båda syskonen visar ett gemensamt lejon-vapen (se bild 15). Det skall noteras att inte endast Gravryd gick till Ramfrid, utan även Valstad. Då gården Valstad nämns i fru Ramfrid Gustavsdotters eget testamente den 28 november 1302 (DS 1373) torde slutsatsen kunna dras att även Valstad i arvskiftet gått till dottern Ramfrid. 

Sagde Gustav, enligt min tolkning av urkunderna far till Hafrids båda barn, måste ha haft en framträdande ställning, då dottern Ramfrid i sitt testamente 1302 nämner att om hon skulle avlida i Västergötland, hon ville begravas vid sidan av sin far i Vårfrukyrkan i Skara, varmed menas Skara domkyrka. Skulle hon däremot avlida i ’övre Sverige’ ville hon begravas vid sidan om sin andre make, lagmannen över Tiundaland Israel Andersson (And), i S:t Nicolai kapell i Uppsala domkyrka: Jn Ecclesia autem vpsalensi, si in superiori swecia contingat me mori, eligo in Cappella beati Nicolai, iuxta dilectum Maritum meum sepulturam, ad cuius Cappelle structuram. Si autem in vesgocia contingat me decedere, eligo iuxta Patrem meum in Ecclesia beate virginis skaris sepeliri. Detta S:t Nicolai kapell I Uppsala domkyrka är identiskt med S:ta Katarina av Alexandrias kapell i domkyrkan, eller – numera – Finstakoret. Intressant är att termen ‘övre Sverige’ (superiori Swecia) ställs mot termen Västergötland (Vesgocia). Kanske skall Västergötland då uppfattas som ’nedre Sverige’ i det stora unionsriket Sverige (Sveriki, Swiorice). Eftersom Ramfrids bror Bengt Hafridsson (lejon) tillträder som Västergötlands lagman något av åren 1291-1294, kan hans far Gustav mycket väl själv ha varit Västergötlands lagman. Kontentan av min forskning är att denne Gustav är identisk med Västergötlands lagman på 1270-talet Gustav Petersson (trol lejon), lagman Peter Näfs (lejon) son.64 

                                                      Kyrkan och tornet i Bjälbo

Bild 16. Kyrkan och trappan i kyrktornet i Bjälbo i Göstrings härad i Östergötland. Kyrkan i Bjälbo stammar från andra hälften av 1100-talet, tornet är något senare. Tornet är kraftigt byggt med goda utrymmen och försvarsmöjligheter. Man kan väl utgå ifrån att Magnus Minneskölds på Bjälbo hustru Ingrid Ylva, liksom dottern Kristina Magnusdotter – mor till den i Gudhems kloster begravda Hafrid Sigtryggsdotter, har nött dessa trappor, liksom sönerna Västergötlands lagman Eskil Magnusson och Birger jarl Magnusson. Foto: författaren.

Anledningen till de komplicerade juridiska turerna inom Hafrid Sigtryggsdotters familj, kan vara att modern Hafrid ville se till att inte bara sonen Bengt, utan även dottern Ramfrid fick del av arvet efter mor och far. Som bekant uteslöt den Äldre Västgötalagen dotter helt från arv om det samtidigt fanns en bror, vilket det i detta fall gjorde. Vid den i Hafrid Sigtryggsdotters testamente 1286 omtalade rättsprocessen hade Birger jarls nya arvslagar, vilka tillät kvinna att dela arv med sin bror enligt formeln två tredjedelar mot en tredjedel, knappast ännu ej slagit igenom. Det kan ha varit så att modern Hafrid skyddade dottern Ramfrids rätt till arv efter föräldrarna i förhållande till brodern Bengt, som alls inte tycks ha gillat att dela med sig av arvet till systern Ramfrid. 

Den i fru Ramfrids testamente angivna gården ’Hualstadhi’ är det nuvarande Valstad i Valstads socken i Vartofta härad. Valstads socken ligger söder om Baltak och Suntak. Gården Äsperyd ligger en bra bit längre söderöver, nämligen i Habo socken i samma härad. Habo socken är Vartofta härads sydöstligaste socken, intill Vättern. Gården Gravryd kan vara den gård Gruvered som likaledes ligger i Habo socken, dock att Medeltidsregistret på Ortnamnsarkivet i Uppsala anger två alternativa Gravryd, nämligen i Rångedala socken i Ås härad respektive i Bredareds socken i Vedens härad. Den angivna gården ’Hørydhær’ är Höryd i Nykyrka socken i Vartofta härad, vilken ligger väster om Habo socken. Man torde således kunna urskilja ett godskomplex samlat kring Baltak vid Tidaholm och ett annat godskomplex i Vartofta härads sydöstligaste del vid Vätterns strand, vilket skulle tillhöra Bengt Hafridssons fäderne. Noteras skall att dessa gårdar således ligger närmast Folkungasläktens östgötska domäner på den östra sidan av Vättern, där det är Visingsö som tjänstgjort som brygga mellan de västgötska och östgötska domänerna.    

Hafrid Sigtryggsdotters tre barn bar namnen Bengt, Ramfrid och Kristina. Dessa namn måste enligt de strikta reglerna för namngivning återfinnas i generationerna nedanför Hafrid Sigtryggsdotter. Namnet Bengt måste komma från Hafrids farfar herr Bengt, alltså fadern Sigtrygg Bengtssons far, ”dominus” Bengt Matsson, son till den ”dominus” Matheus (Mats) som omtalas som död i brevet 1219 (DS 181). Nunnan Kristina i Gudhems kloster bör ha uppkallats efter sin mormor Kristina Magnusdotter, Magnus Minneskölds på Bjälbo dotter. Även namnet Ramfrid (Ragnfrid) måste komma från släktleden bakåt i generationerna. Hafrid Sigtryggsdotters förankring i Folkungasläkten bevisas av att den ende som jämte Hafrid själv och kyrkoherde Peter i Agnetorp beseglar testamentet 1286 är kung Magnus Birgersson (Ladulås), sonen till Birger jarl Magnusson, Kristina Magnusdotters bror. Kung Magnus var således Hafrid Sigtryggsdotters kusin. 

Hafrid Sigtryggsdotters dotter fru Ramfrid Gustavsdotter (lejon)

Fru Ramfrid Gustavsdotter (lejon) var född i Västergötland någon gång under första hälften av 1200-talet. Eftersom fru Ramfrid skrev sitt testamente på gården Kunsta i Lena socken i Norunda härad i Uppland den 28 november 1302 (DS 1373), kan förväntas att hon därefter också avled på Kunsta. Fru Ramfrid var nära förbunden med Västergötlands och Upplands lagmän. Hon utgör ett av de främsta exemplen på banden mellan Västergötland, Östergötland och Uppsala, den ”triangulära genealogiska bild” som jag menar tidigt har varit förhärskande i det svenska riket och som ytterligt väl illustreras av de med Gudhems kloster förbundna kvinnorna Gunhild, Katarina och Hafrid. Med utgångspunkt ifrån kungsgården i Uppsala ser man samma familjegruppering även på de övriga Uppsala öds- och bo-gårdarna i riket. Genom sitt övertydliga ”kvinnosigill” (använt parallellt med familjevapnet lejon), i vilket man ser fru Ramfrid knäböjande inför S:ta Katarina av Alexandria – denna gång med stegelhjulet som attribut – bekräftas detta helgons sammankittande roll i den kedja av högättade kvinnor vi här har beskrivit. I uppförstoringen av sigilletf framträder nästan ett porträtt av 1200-talsdamen fru Ramfrid Gustavsdotter.  

Det framgår tydligt av urkunderna att fru Ramfrid Gustavsdotter hade ärvt egendom i Västergötland och i Uppland från såväl sin far som sin mor, vilka då måste ha tillhört samma ursprungssläkt. Det synes som om Ramfrid t o m har ägt arvejord mitt inne i Uppsala stad, i den kungadomän där den gamla kungsgården i Uppsala var belägen. Vid tidpunkten för testamentets utfärdande 1302 var det fru Ramfrids dotter, fru Ramborg Israelsdotter (And) – hennes dotter i det andra äktenskapet med Tiundalands lagman Israel Andersson (And) – som ägde gården Kunsta i Lena socken. Eftersom det emellertid kan beläggas att fru Ramfrid ännu 1296 ägde jord på Lenaberget i Lena socken, där kyrkan i Lena nu ligger, bör det vara så att dottern fru Ramborg Israelsdotter kommit i besittning av Kunsta efter sin mor fru Ramfrid.  

Ramfrid Gustavsdotters förste make, den okände Ulvåse (Ulwasæ), måste ha dött tidigt. Om namnet Ulvåse kan sägas att det är ett ”östsvealändskt” tämligen sällsynt förekommande namn, vilket uttyds som ’Varg-guden’ eller ’Ulv-guden’. Namnet Ulv var ett inom den lejon-förande Folkungasläkten förekommande namn, t ex hos jarlen Ulf Fase (lejon), varför det lockar till tanken att Ulvåse på ett eller annat sätt kan ha varit förbunden med den lejon-förande Folkungsläkten. Men han är okänd, liksom hans vapen. Ibland kan man fundera på om namnet Ulvåse skulle kunna ha något med namnformen Ulf Fase att göra, d v s den till det s k Folkungapartiet knutne Ulf Fase jarl, kung Erik Eriksson Läspe och haltes jarl, vilken förlorade slaget vid Sparrsätra år 1247 och som sedan avled 1248. Eftersom fru Ramfrids förste make Ulvåse överhuvudtaget aldrig är nämnd i de ganska talrika dokument som omger fru Ramfrid, och hon heller inte ihågkommer honom i de själagåvor hon ger för sin i Skara domkyrka begravde far Gustav och för sin i Uppsala domkyrka begravde andre make Israel Andersson (And), förefaller det som om Ulvåse har dött tidigt och under sådana omständigheter som gjorde det omöjligt eller olustligt att bringa hans minne i ihågkommelse. Han kan ha stupat i ett av de många upprorsslag som kantar Folkungaättens troninnehav. Före sin död hann han i varje fall bli far till barnen Ragnvald Ulvåseson, Katarina Ulvåsedotter och Kristina Ulvåsedotter, vilka man ser invid fru Ramfrids sida och som beseglare av hennes många godstransaktioner. 

              Fru Ramfrid Gustavsdotter knäböjande inför S:ta Katarina av Alexandria

Bild 17. Med ett brev daterat i Uppsala den 17 januari 1296 (DS 1156) försålde fru Ramfrid Gustavsdotter  flera av sina gårdar i Uppland, som hon delvis hade ärvt efter sin far och sin mor, till Uppsala domkyrka. Godsinnehavet visar på en koncentration kring Fyrisåns lopp i Lena och Tensta socknar i Norunda härad norr om Uppsala. Det sigill som fru Ramfrid här brukar är inte det lejon-vapen som finns återgivet vid dottern Ramborg Israelsdotters gravnisch i Västeråkers kyrka vid slottet Vik, utan ett sigill med visande fru Ramfrid käböjande inför S:ta Katarina, bestrött med rosor och liljor.  Foto: Kurt Eriksson, RA. 

Efter Ulvåses död äger en intressant äktenskaplig förening rum mellan den västgötska lagmansdottern Ramfrid Gustavsdotter och lagmanen i Tiundaland i Uppland, riddaren Israel Andersson (And), vilken nämns som riddare redan år 1281. Med honom fick hon barnen Anders (död i juni 1286) och Ramborg, vilka således var Ragnvalds, Katarinas och Kristinas halvsyskon. Lagmannen Israel Andersson dog 1289 och fru Ramfrid Gustavsdotter anges som död den 1 maj 1308 (DS 1581 och 1586). Lagmannen begravdes i det kapell han själv hade byggt i den under konstruktion varande Uppsala domkyrka, kallat S:t Nicolai kapell och S:ta Katarina av Alexandrias kapell. Här begravdes också fru Ramfrid efter sin död.65 

Bliven änka 1317 efter sin andre make riddaren Arvid (Arnvid) Gustavsson (röd sparre i gult fält) av den ätt som genealogerna kallar Sparre av Vik förvaltade fru Ramborg Israelsdotter därefter sätesgården Vik i Balingsta socken i Hagunda härad i Uppland nära Örsundsbro. Fru Ramborg Israelsdotter, som avled tidigast 1331, begravdes i den av henne själv byggda Västeråkers kyrka strax intill Vik, där hennes grav återfinns i nischen mellan altaret och sakristian (se bild 15-16). Hennes rikt ornerade gravhäll av koppar, troligen tillverkad i Flandern, bär inskriptionen: ”år 1327 är jag Ramborg Israelsdotter från Vik här. Milde Kristus, stå mig bi. Du är vilan och vägen till seger”. Som anmärkts i bildtexterna är den ovanför graven uppsatta kalkstensplattan en testamentsurkund, i vilken det dels noga framhävs att fru Ramborg på egen bekostnad hade låtit bygga kyrkan i Åker, dels att hon hade utgett gåvor av jord och mark till prästbordet i Åker. Plattan nedanför nischen innehåller texten: ”Jag Ramborg, som ligger här, anropar alla rättänkandes ädelmod att de inte må tillåta någon att ta bort denna kopparhäll som är lagd över mig. Men om någon plundrar min grav må Gud vedergälla det. Bed för mig”. Hennes bön har blivit hörd. Även om, enligt sägnen, Gustav Vasa på sitt vanliga sätt kastade långa blickar på den värdefulla hällen, vågade han inte röra den.66  

Det är fru Ramborgs på Vik halvsyster Katarina Ulvåsedotter som i sitt äktenskap med den uppländske riddaren Tomas Jonsson (griphuvud) blev mor till Margareta Tomasdotter (griphuvud), den i Västergötland kände Sigge Djäkns hustru, och som utgör länken till jordägandet kring de båda bergen Halleberg och Hunneberg i Väne härad vid Vänerns utlopp i Göta älv. Han hade också sonen Jon Tomasson, som blev far till den ryktbare drotsen Bo Jonsson Grip (griphuvud). 

Det är således fru Ramfrid Gustavsdotters dotter och Hafrid Sigtryggsdotter dotterdotter Katarina Ulvåsedotter som äger gårdarna Rånnum och Viksängen i Västra Tunhems socken, endast några kilometer från den gamla kungsgården i Hullsjö. Eftersom Sigge Djäkn själv inte var hemmahörande i trakten kring Halleberg och Hunneberg, utan i det inre av Västergötland, kring Gamlegården i Vinstorp i Redvägs härad, är slutsatsen att det är hans hustru Margareta Tomasdotter – Hafrid Sigtryggsdotters dotterdotters dotter – som var besutten på sin arvejord i Västra Tunhems och Gärdhems socknar i Väne härad. En bekräftelse härpå återfinns i brevet den 24 maj 1334 (DS 3066) berörande Rånnum och Viksängen samt i det ovan nämnda arvskiftet i Skara den 3 mars 1401 (SD 31) berörande gårdarna Hullsjö, Knutsbol och Lunden i Gärdhems socken, där arvet fördelas mellan Margareta Tomasdotters och Sigge Djäkns barnbarn. Det är just detta arvskifte kring gårdarna i Gärdhem som är upphovet till forskningsprojektet Mellan liljan och sjöbladet, till vilket hänvisas för mer detaljer rörande dessa intessanta släktskapssammanhang.67  

Något skall nämnas om de brev där Katarina Ulvåsedotters make riddaren Tomas Jonsson (griphuvud) omtalas. Det första är ett i juni 1296 (DS 1165) utan dateringsort skrivet brev, i vilket fru Ramfrid Gustavsdotters barn Ragnvald Ulvåseson (Rangwaldus Ulwasæson), Kristina Ulvåsedotter med sin make Björn Näf (färla), Katarina Ulvåsedotter med sin make Tomas Jonsson (griphuvud) samt Ramborg Israelsdotter (And) med sin make Karl Gregersson (Oäkta folkungaätten), gav sin mor, lagmansänkan fru Ramfrid i Uppsala, tillstånd att handla med såväl sina morgongåvegårdar som sina arvegårdar i ”övre Sverige” eller ”in superiori Swecia”. I detta brev lämnas den synnerligen viktiga upplysningen att den från Västergötland härstammande Ramfrid Gustavsdotter (lejon) också besatt arvegårdar i Uppland eller i ”övre Sverige”, som det uttrycks (ita vt omnia sua patrimonialia seu hereditatis materne vbicumque alias per regnum situate). 

FormuIeringarna patriomonialia seu och hereditatis materne visar helt klart att arvegårdarna i Uppland hade kommit från både fadern och modern, vilka således båda har stått i börd och arv till gårdar i trakten kring Uppsala (modern och fadern måste ha tillhört samma släkt). I ett samtidigt med det i juni 1296 utfärdade brevet DS 1165, nämligen DS 1166, meddelar fru Ramfrid testamentariska förordnanden beträffande sina gårdar i övre Sverige, under medverkan av sina barn och svärsöner, bland dem Tomas Jonsson. Även i detta nämns uttryckligen att hennes arv hade kommit från både fadern och modern (hereditatem totam quam post patrem meum & matrem hereditario iure adquisivi post mortem meam integraliter vbicumque fuerint constituta tli condicione reliquisse). Med hänsyn till den föreliggande arvsbilden skall understrykas att Ramfrid Gustavsdotter ju var dotter till den i Gudhems kloster begravda Hafrid Sigtryggsdotter i hennes äktenskap med den mer okände Gustav – identifierad som Västergötlands lagman på 1270-talet Gustav Petersson (trol lejon) – vilka båda måste ha varit arvlåtare till dottern inte bara i Västergötland, utan även i ”superiori Swecia”, d v s i Uppsala och i trakten kring Uppsala. Modern Hafrid Sigtryggsdotters förnäma börd framgår inte minst av omständigheten att hon hade sitt eget kapell (capellam meam) i Gudhems kloster, i vilket hon begravdes 1286. Man kan förstå att Magnus Minneskölds dotterdotter Hafrid Sigtryggsdotter hade ett eget kapell i det kloster där endast trettiofyra år tidigare kung Erik Eriksson Läspe och haltes gemål Katarina Sunedotter hade begravts 1252.  

            Ramfrid Gustavsdotters dotter Ramborg Israelsdotters gravsten            

Bild 18. Johan Peringskiölds ritning från 1600-talet av den från Västergötland härstammande fru Ramfrid Gustavsdotters (lejon) dotter Ramborg Israelsdotters (And) gravsten i Västeråkers kyrka vid Vik i Hagunda härad i Uppland. Fru Ramborg, som dog tidigast 1331, visar till vänster maken riddaren Ar(n)vid Gustavssons sparre-vapen (ihjälskjuten vid Nyköpings gästabud 1317) och till höger sin far Tiundalagmannen Israel Anderssons (And) vapen. Riddaren Arvid Gustavsson sorteras under den sparre-ätt som av genealogerna kallas Sparre av Vik, efter sätesgården Vik i Uppland. Arvid Gustavssons far Gustav med sparre-vapnet har inte kunnat identifieras. Källa: Monumenta Sveo-Gothorum II (Upplandica), fol 307, KB. Foto: KB:s fotodetalj.

       Nuvarande utseende på fru Ramborgs på Vik gravnisch i Västeråkers kyrka

Bild 19. Någon gång efter 1707 har det vapenfält som framträder på Peringskiölds avritning kalkats över. Den ovanför nischen dåligt framträdande kalkstensplattan är en testamentsurkund, där fru Ramborg från Vik, dotter till herr Israel, en gång Upplands lagman, meddelar att hon 1331 på egen bekostnad lät bygga denna nya kyrka i Åker. Till prästbordet skänkte hon jord i Lunda, Holmbro och Berga. Den nedre stenskivan vädjar till ”alla rättänkandes ädelmod” att inte ta bort fru Ramborgs värdefulla kopparhäll. ”Men om någon plundrar min grav må Gud vedergälla det”. Ända till våra dagar har ingen vågat ta hällen. Foto: författaren.

Enligt den bild som här utformar sig ägde den jarla- och kungaätt som kallas Folkungaätten (Bjälboätten) jord såväl runt de västgötska bergen Kinnekulle, Halleberg och Hunneberg som i och kring den gamla kungadomänen i Uppsala. Eftersom Magnus Minnesköld likaså var besutten i trakten kring Bjälbo i Östergötland bekräftar dessa jordägarförhållanden den ”triangulära genealogiska bild” som framträder i denna artikel med utgångspunkt från de i Gudhems kloster begravda kvinnorna.  

Noteras skall att såväl det första brevet DS 1165 som det andra brevet DS 1166, vilka båda reglerar fru Ramfrids disposition av sina egendomar, beseglas av kung Birger Magnusson (lejon), av marsken Tyrgils Knutsson (lejon), av Västergötlands lagman Bengt Hafridsson (lejon), fru Ramfrids bror, av riksrådet och riddaren Lars Boberg samt av domprosten Andreas Andersson (And) i Uppsala. Det är hennes närmaste lejon-fränder samt svågern Andreas Andersson (And) som uppträder som beseglare av den testamentariska dispositionen. Bland beseglarna märks särskilt kung Birger Magnusson. Den 27 mars 1299 (DS 1272) utfärdade Tomas Jonsson ett annat viktigt brev med upplysningar om fru Ramfrids jordförhållanden i Uppland, nämligen ett intyg som säger att den jord som hans släkting fru Ramfrid (domina Rangfrid consobrina nostra) hade sålt till ärkebiskopen och till domprosten i Uppsala Andreas Andersson (And), hennes svåger, dels var hennes morgongåvegods dels hennes eget arvegods, samt att försäljningen ifråga skett med hans och hustrun Katarina Ulvåsedotters tillstånd. Det synes således som om fru Ramfrid i ett skede säljer sina hus och gårdar till domprosten i Uppsala, vilka hus och gårdar denne därefter skänker tillbaka till henne.  

Bland fru Ramfrids egendomar fanns ett alldeles invid den Heliga Trefaldighetskyrkan på Domberget på den västra sidan om Fyrisån liggande hus. Detta hus skänkte hon till Uppsala kyrka i ett brev daterat den 24 november 1302 (DS 1372). Den nya katedralen hade börjat byggas 1270, alldeles inpå fru Ramfrids eget hus. Området på Domberget kan ha utgjort del av kungadomänen i Uppsala. Av detta skäl är det av intresse att fråga sig om fru Ramfrids tomt på Domberget kan ha utgjort del av de från den västgötske fadern och den västgötska modern ärvda egendomarna i Uppsala och kring Uppsala? Vad som än mer accentuerar frågan om fru Ramfrids ägande av egendom i centrala Uppsala är två brev från 1305, vilka nämner att hon inte enbart ägde ett hus på Domberget, utan även två hus mitt i det kvarter där den äldre kungsgården var belägen, d v s den kungsgård som låg på östra sidan om Fyrisån vid Föresängen och där Katarina Sunedotter 1243/44 hade gift sig kung Erik Eriksson Läspe och halte.68  

Av ett brev daterat i Uppsala den 14 juni 1305 (DS 1468) framgår att fru Ramfrid Gustavsdotter till predikarbröderna i Sigtuna hade skänkt en tomt om fjorton alnars längd och tio alnars bredd inom det tomtområde som hon ägde och bebodde vid Vårfrukyrkan i Uppsala nära bron (juxta ecclesiam beate virginis vpsalie propre pontem vnum fundum longitudinis quatuordecim cubitorim et decem cubitorum latitudinis jn introitu vbi porta curie in area constructe esse consueuerat). Vårfrukyrkan eller Mariakyrkan låg i samma tomtområde som den äldre Kungsgården på Föresängen. Såväl bevarade dokument som arkeologiska fynd visar att det funnits ett samband mellan Mariakyrkan och den kungliga makten i Uppsala under tidigt medeltid. I ytterligare ett brev, daterat i Uppsala den 14 juni 

1305 (DS 1469) skänker fru Ramfrid till Helgeandshuset i Uppsala sin nära intill Vårfrukyrkan invid bron belägna gård, vilken Gerder i domprostens namn å hennes vägnar hade köpt för åtta mark av Nils Bryggare och hans hustru Cecilia. Självfallet är det med största intresse hennes ägande av jord i kungadomänen i Uppsala – på Domberget och vid Föresängen samt i trakterna runt Uppsala – kan dokumentariskt beläggas. Här skall erinras om de dokument som uttryckligen säger att fru Ramfrid handlade med såväl sina arvegårdar som sina morgongåvegårdar i Uppland. Morgongåvegårdarna måste ha kommit från den förste maken Ulvåse eller den andre maken lagmannen Israel Andersson. 

I ljuset av fru Ramfrid Gustavsdotters handlande med sina gårdar i Uppsala skall man betrakta ett sjuttiofyra år dessförinnan, år 1231, utfärdat gåvobrev till Vårfrukyrkan (ecclesie sancte Marie de Aros) på en tomt som låg på ungefär på samma ställe som fru Ramfrids år 1305 bortskänkta tomt. Det är kung Knut Holmgersson Långe som i ett gåvobrev (DS 259) till S:ta Mariakyrkan eller Vårfrukyrkan skänker sin tomt ”belägen mellan de två på vardera sidan om sagda kyrka närmast liggande gränderna, sträckande sig från ån till diket vid ängen”. Det var Erik den heliges sonsons son Knut Holmgersson Långe som regerade från Uppsala 1229-1234. Den från Uppsala regerande kungen Knut Holmgersson Långe var son till Holmger Filipsson, vilken 1191 (DS 113) omtalas som kung Knut Erikssons nepos (brorson). Dennes far är den Filip som i brevet DS 70 omtalas som kung Knut Erikssons bror (Philippus frater meum), således en yngre son till Erik den helige Jedvardsson. 

Karta över Kungsgården och Vårfrukyrkan på Föresängen

Karta över området kring Kungsgården och Vårfrukyrkan på Föresängen och vid Islandet hämtad ur Nils Sundquists bok Uppsala stads historia, del I, Uppsala 1952, s 282. I kvarteret Duvan och Kroken mellan Kungsängsgatan och Östra Ågatan låg den kungsgård som troligen mot slutet av 1200-talet flyttades från ringmursborgen på Domberget till Föresängen och Islandet i köpstaden Östra Aros på den östra sidan om Fyrisån. Byggnaden betecknad A är möjligen kungsgårdens bostadshus, B är salbyggnaden, C är tornet, D möjligen kapellet, E är Vårfrukyrkan, F kyrkogården, G del av husgrund (?) och H ytterområde. Det var nära Vårfrukyrkan och bron som den av fru Ramfrid Gustavsdotter (lejon) skänkta gården var belägen. Enligt flera brev ägde fru Ramfrid Gustavsdotter (lejon) arvejord i Uppsala från både fadern Gustav och modern, den i Gudhems kloster i Västergötland, begravda Hafrid Sigtryggsdotter. Ungefär samma belägenhet hade den av kung Knut Holmgersson Långe, Erik den heliges sonsons son, år 1231 skänkta tomten nära Vårfrukyrkan. Tvärgränderna mellan Kungsängsgatan och Östra Ågatan hette bl a Smedsgränd, Bredgränd och Gräsgränd. 

Man kan väl inte tolka dokumenten på annat sätt än att den västgötska lagmansdotter fru Ramfrid Gustavsdotter (lejon) ägde samma område i kungsgården på Föresängen i Uppsala som den Erikska ätten tillhörande kungen Knut Holmgersson Långe. Hennes jord anges dels som morgongåvegods, dels som arvegods från såväl fadern Gustav som modern Hafrid, den i Gudhems kloster vid S:ta Katarina av Alexandrias altare begravda dottern till Sigtrygg Bengtsson och hans hustru Kristina Magnusdotter från Bjälbo, Magnus Minneskölds dotter. Vid samma kungsgård på Föresängen hade Magnus Minneskölds äldre bror jarl Birger Brosas sonsons dotter drottning Katarina Sunedotter 1243/44 gift sig med den siste kungen av den Erikska ätten Erik Eriksson Läspe och halte. Dessa klara länkar mellan de i Gudhems kloster i Västergötlands begravda Katarina Sunedotter och Hafrid Sigtryggsdotter stöttar enligt min mening även Gunhild ”Anundsdotters” existens och samband med kungsgårdarna i Uppsala, Sigtuna och Gudhem.