TERRORATTACKEN DEN 11 SEPTEMBER 2001 MOT WORLD TRADE CENTER I NEW YORK – MIN VIKTIGASTE FÖRLÄSNMING NÅGONSIN – I AMMAN DEN 6 NOVEMBER 2001 OM SHARIA OCH JIHAD

Året 1979 – mitt tredje år som UD:s Folkrättssakkunnige – inleds med att shahen av Iran Muhammed Resa Phalavi i januari tvingas fly från Iran. Den 1 februari 1979 anländer den religiöse ledaren Ayatollah Khomeini från sin exil till Iran och övertar ledningen av den religiösa revolutionen, vilken introducerar en absolut islamisk fundamentalistisk teokrati, med Gud som högste styresman och sharia som det rättsliga fundamentet. Inget skulle mer bli sig likt i världssamfundet och folkrätten. Just då inträffade – kan man säga med det facit vi nu fyrtio år senare har i våra händer – det slag av omvälvning som kallas paradigmskifte. Den islamiska fundamentalismen eller ”den politiska islamismen” skulle med tiden i grunden förändra såväl folkrätten som världssamfundet samt leda till krig och terror. Det gemensamma fundamentet i folkrätten brast.

I spåret av detta utvecklar jag som UD:s Folkrättssakkunnige temat Religionernas roll och återkomst i världspolitiken. Vilken påverkan har shariarättens ”återkomst” på de folkrättsliga normerna? På FN-stadgan och den fredliga samexistensen mellan staterna som den monumentala grundnormen. Hur skall begreppet jihad – det heliga kriget – i shariarätten tolkas? Detta rör alltså folkrättens fundament och stabilitet, de folkrättsliga normernas bestånd eller undergång. En alldeles central fråga för fred och säkerhet. Redan 1979 oroas jag som folkrättsdocent och UD:s Folkrättssakkunnige för de rent teoretiska frågorna om folkrättens normbildning, folkrättens instabilitet och påverkbarhet genom rörelser i den folkrättsliga sedvanerätten, en av folkrättens grundpelare. Som alltså accentueras av Khomeinis och shariarättens återkomst i världspolitiken. Redan i min 1975 utkomna bok Islamisk rätt hade jag trängt in i shariarättens struktur och beståndsdelar så djupt att jag i och med Khomeinis ankomst till Iran kunde ana följdverkningarna. Tyvärr skulle jag bli mer än sannspådd.

Frågan om folkrättens ”stabilitet och sönderfall” kommer jag fr o m 1979 att ägna mig åt som en av mina centrala folkrättsliga uppgifter. Detta inte minst genom den Dialog med Islam som jag 1980 inleder genom mitt besök vid det redan år 967 grundade Al-Azhar-universitet och Al-Azahr-moskén i Kairo, där Shejk Al-Azhar härskar, som är sunni-islams främsta uttolkare av shariarätten. I Kairo lämnade jag mitt bidrag till ”Dialogen” genom den föreläsning jag den 22 april 1980 höll inför the Egyptian Society of International law med titeln Changes in the Norms Guiding the International Legal Systems – History and

Contemporary trends (Förändringar i de normer som styr de internationella rättssystemen – historiska och aktuella trender), en verklig djupdykning i folkrättens struktur, bestånd och överlevnadsmöjligheter i en alltmer splittrad värd (mer om detta se kap 52, 58 och 59 i denna volym). Samma tema ägnade jag mig åt som både organisatör av och föreläsare vid det internationella symposium som under namnet JUS-81 hölls i Uppsala universitet 9 – 18 juni 1981.

En ”monstruös bekräftelse” av följderna av den islamiska fundamentalismen och jihad- begreppets verkliga innebörd erhöll en chockad värld vid terroristaktionerna i New York den 11 september 2001 då totalt tre passagerarplan som kapats av medlemmar av Osama bin Ladens terroristorganisation Al-Qaida medvetet kraschades in i amerikanska paradbyggander av stort symboliskt värde. Två plan (ett i varje torn) kraschades in i tvillingtornen på World Trade Center medan det tredje planet störtades in i det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon. Ett fjärde plan, som möjligen var på väg mot Capitol Hill eller t o m Vita huset, förmåddes haverera på ett fält i Pennsylvania. Dådet i vilket cirka 3000 personer omkom räknas som världshistoriens hitintills mest omfattande terroristaktion och utlöste president Georg W Bush ”krig mot terrorismen”.

Det första slaget inom ramen för ”kriget mot den islamiska terrorismen” riktades mot Al- Qaidas värdnation det av talibanerna styrda Afghanistan, som angreps av amerikanska och brittiska styrkor den 7 oktober 2001. Detta angrepp skedde dock med stöd av ett enhälligt beslut i FN:s säkerhetsråd enligt FN-stadgans kap VII (alltså tvångskapitlet, i resolutionerna S 2001/1373 och 1368). Angreppet på Afghanistan var således ett enligt såväl FN-stadgan som folkrätten i övrigt helt legitimt utnyttjande av självförsvarsrätten enligt FN-stadagns artikel

51. Till och med Sverige ansåg sig (på basis av beslutet i Säkerhetsrådet) kunna medverka i den s k ISAF-styrkan i Afghanistan. De attacker som USA och ”de villigas koalition” (”Coalition of the Willing”) den 20 mars 2003 inledde mot Irak och Saddam Hussein skedde dock utan FN:s säkerhetsråds bemyndigande enligt stadgans kapitel VII, och var således ett enligt folkrätten olagligt angrepp på Irak.

Genast efter terroristattackerna i New York den 11 september 2001 pekades på den fundamentalistiska islamismen och shariarättens jihad-begrepp som orsakerna till illdåden. Likhetstecken hade satts mellan terrorism och shariarättens jihad-begrepp. Men var detta en korrekt definition? Återigen uppträdde självutnämnda experter på shariarätten (sådana finns alltid i alla frågor) som uttalade sig i ämnet. Själv framträdde jag med en artikel under titeln Jihad förbjuder terror (om tolkningen av det islamiska jihad-begreppet) på Svenska Dagbladets Brännpunkt den 30 september 2001.

Även om jag överskrider de kronologiska gränserna för Dagbok från UD måste ändå i detta sammanhang nämnas att jag den 6 november 2001 i Amman i Jordanien håller den antagligen viktigaste föreläsning jag någonsin hållit som folkrättsjurist, nämligen föreläsningen The Interpretation of jihad in relation to Peaceful Coexistence, detta inför ett illustert muslimskt auditorium i arrangemang av The Jordan Institute of Diplomacy – som inbjudit mig att på plats i Jordanien dela med mig av min kunskap som ”sharia-uttolkare” (se bild nedan). Det var mycket djärvt att framträda inför denna illustra muslimska samling i ett så känsligt ämne som tolkningen av begreppet jihad, ett fundament i shariarätten. Det hade då förflutit fjorton år sedan jag lämnade min tjänst i UD men jag tyckte mig ändå – förutan svenska UD – spela en viktig roll på det folkrättsliga området.

Det var en djuplodande teoretisk föreläsning med djupdykningar långt ner i shariarättens tillblivelse på 600-talet med en genomgång av de legitima traditionella tolkningsmekanismer som alltid erkänts inom Islam i syfte att låta arkaiska lagar och begrepp ändå utvecklas i takt med den omgivande dagsaktuella världens behov. Jag tillhandahöll dessa tolkningsmekanismer som ett sätt för den islamiska samfälligheten att så att säga korrigera begrepp och företeelser som inte kunde vara förenliga med den folkrätt som ändå alla islamiska stater bekänt sig till, inte minst genom anslutningen till FN och FN-stadgan, vars

paradprincip är icke-våld och icke-erövring av främmande land.

Var så god: här är tolkningsmekanismerna! Tacksam ni bekräftar för mig att dessa uråldriga mekanismer fortfarande är i kraft! I föreläsningen närmast ”besvärjer” jag begreppet ”det mindre jihad” (utbredningen av Islam med våld) att vika för begreppet ”det större jihad” (utbredningen av Islam endast med fredliga medel). Jag påstår i föreläsningen att i dagens värld majoriteten av muslimer endast känner den fredliga varianten av jihad (större jihad), inte den våldsamma varianten av jihad (mindre jihad). Jag gör allt jag kan för att i denna fundamentala föreläsning ”laga den söndriga folkrätten” genom att sträcka fram sharias urgamla tolkningsmekanismer som ett sätt att anpassa densamma till ”dagens värld”. På grund av den stora vikt jag tillmäter denna föreläsning intas den sist i detta kapitel i den form den presenterades på i TfMS år 2001.

Denna föreläsning, som uppenbart gillades av den muslimska publiken, ledde till att jag erbjöds en professur i internationell rätt vid Jordan University, där jag var verksam som föreläsare inför muslimska studenter. Efter min ankomst till Amman 2001 tillträdde jag alltså 2002 min ”andra professur” där. Allt i ”Dialogens namn”. Samtidigt var jag med om att bilda det jordanska institutet The Middle East Institute of International law, som var verksamt inom ramen för ”Dialogen med Islam” samt i de palestinsk-israeliska sammanhangen (se kapitel 52 och 54). År 2008 utnämndes jag till ”Honorary Professor of International law” vid Philadelphia University utanför Amman. Detta blev ett mycket intressant decennium i mitt liv, att rent praktiskt få verka i det övergripande syftet att ”reparera folkrätten”. Jag är övertygad om att mitt ”dialogkoncept” hade lyckats om bara mer resurser hade varit tillgängliga. I brist på sådana drev ”Islam” och ”Väst” ytterligare ifrån varandra med de hemska konsekvenser vi i skrivande stund 2016 bevittnar i området med IS framväxt och fullskaliga krig och terrordåd. Den s k arabiska våren förvandlades istället till fullständigt nattmörker för de arabiska staterna. De palestinsk-israeliska fredssamtalen har fullständigt frusit fast.

I sammanhanget med ”Dialogen med Islam” måste understrykas den stora roll som Svenska Institutet i Alexandra under dess dåvarande chef UD-mannen och arabisten Jan Henningsson spelade under dennes tid som chef där 2002-2008. Jag höll ett antal föreläsningar där på temat ”Dialogen med Islam”, liksom vi båda 2006 och 2007 besökte Al-Azhar-universitet i Kairo och vår gemensamme gode vän professorn i internationell rätt Gaafar Abdel Salam (bild se nedan), som jag träffade första gången vid mitt besök där 1980. Vi hade stora planer att arbeta med ”Dialogen” tillsammans med Al-Azhar-universitetet i Kairo.

Bland annat till följd av Khomeinis gripande av makten i Iran agerar jag också för att Sverige skall öppna formella diplomatiska förbindelser med den Heliga stolen i Rom, d v s med den katolska kyrkans överhuvud påven. Syftet är att på så sätt få bättre tillgång till information om religionernas roll i världspolitiken. Den Heliga stolen är känd för sin ytterst kompetenta och vittutgrenade diplomati världen över. Med de rätta kontakterna där får man ”veta allt”. Sådana kontakter behövde vi i svenska UD hävdade jag (se vidare Dagbok från UD volym 4)

Året 1979 är jag vidare engagerad i folkpartiregeringens anti-apartheidspolitik. Mitt engagemang mot Sydafrikas apartheidpolitik har jag berört i kapitel 51, vilket handlar om de afrikanska frihetsrörelserna. Jag återger i detta kapitel min artikel från 1971 om frihetsrörelserna i södra Afrika. Sju år senare, alltså 1979 är jag i färd med att skriva delar av folkpartiregeringen Ullstens proposition 1978/79:196 med förslag till lag om förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia. Är uppe flera gånger i Lagrådet i Högsta domstolen och försvarar lagförslaget. Får framgång med detta (se vidare under de detaljerade dagboksanteckningarna för 1979 nästföljande kapitel 57).

Det blir mycket arbete med utvidgningen av territorialhavet per 1 juli 1979 med speciella arrangemang för passagerätterna till och från Östersjön i Kattegatt och Öresund. Tillträdet till Östersjön måste hållas öppet och får inte spärras av nya breda territorialhav.

Planlägger Ymer 80-expeditionen till Arktis, vars syfte är att hålla Arktis öppet samt främja forskning i området. Begär tillstånd för vissa av Ymers aktiviteter i Oslo och Köpenhamn, då det rör kontinentalsockeln runt Grönland och Svalbard. Det ges även tillfälle för mig att hålla en stark personlig plaidoyer för en svensk genomfart genom den under Sovjetunionens kontroll liggande Nordostpassagen inför den sovjetiske vice utrikesministern Igor Zemskov vid dennes besök hos kabinettssekreterare Leif Leifland den 9 oktober 1979 (se mer under oktober 1979 nästföljande kapitel 57).

Vad som mera bör antecknas för året 1979 är Högkvartersövningen CESAR i Karlsborg, Utrikesnämnd på Slottet om Kattegatt och passagemöjligheterna till följd av utvidgningen av territorialhavet. Jag vill informera mer i Moskva om Ymer-färden – gäller Arktis öppenhet. Arktiska kommittén (Comité Arctique) sammanträder i Monaco. Medverkar i inspektion av den militära beredskapen. Seminarium i Krakow i Polen om ”krigets lagar” och 1977 års s k Tilläggsprotokoll till 1949 års Genèvekonventioner.

Valet 16 september 1979 vinns av de borgerliga med 175-174. Centerpartiet förlorar 18 mandat och moderaterna vinner 22 mandat. Statsminister Ullsten inlämnar sin regerings avskedsansökan den 20 september 1979 och regeringen Fälldin II tillträder den 12 oktober 1979, en koalitionsregering mellan centern, moderaterna och folkpartiet. Hans Blix lämnar posten som utrikesminister och ersätts av Ola Ullsten.

Jag medverkar i november 1979 i en konferens i Holte i Danmark om Islam och kvinnors rättigheter i Islam. Föreläser där om shariarätten, en av mina första mer offentliga föreläsningar på temat ”Dialogen med Islam”, som jag påbörjar efter Khomeinis makttillträde i Iran, vilket – antingen vi vill eller inte – bringar det islamiska religiösa rättssystemet sharia upp till ytan. Denna konferens i Holte gav mig faktiskt mycket att tänka på. Detta tema skulle nämligen täcka de närmsta fyra decennierna i mitt liv.

För detaljer året 1979 se kapitel 57 månad för månad.

I och med Imam Khomeinis övertagande av revolutionen i Iran 1979 med införande av en teokrati och 

sharia som tillämplig lag blev inget mer sig likt i världspolitiken och i folkrätten. De gångna 37 åren har illustrerat temat ”Religionernas återkomst i världspolitiken” vilket jag i egenskap av UD:s Folkrättssakkunnige började ägna mig åt från och med 1979. Bild: Internet.

Min viktigaste föreläsning någonsin hållen den 6 november 2001 i Amman, Jordanien strax efter terroristattackerna den 11 september 2001 mot WTC I New York

The interpretation of Jihad in relation to peaceful coexistence – (Tolkningen av jihad i relation till den fredliga samexistensen)

Den 6 november 2001 höll jag en föreläsning inför Jordan Institute of Diplomacy (JID) i Amman med titeln The interpretation of Jihad in relation to peaceful coexistence (Tolkningen av jihad i relation till den fredliga samexistensen). Föreläsningen hölls i anledning av att terroristattackerna i U S A den 11 september 2001 kommit att rikta intresset mot begreppet jihad och den islamiska shariarätten. Hur skall man förstå det shariarättsliga begreppet jihad i förhållande till FN-stadgans grundläggande påbud om fredlig samexistens mellan staterna och folken? Omedelbart efter attackerna talades om civilisationernas krig och korståg, terminologiska missgrepp som förhoppningsvis rättats till.

Också de islamiska staterna har anslutit sig till FN-stadgan, samt förklarat sig lojalt vilja uppfylla stadgans syften. Samtidigt tränger dessa staters gamla rättsdoktriner upp till ytan. Om den på 600-talet och därefter tillkomna shariarätten visar sig innehålla påbud, bland dessa jihad, som kan uppfattas som direkt konträra i förhållande till FN-stadgan och principen om den fredliga samexistensen uppkommer folkrättsliga problem. Arkaiska normer i den islamiska rätten kommer i motsatsställning till folkrättens mest centrala påbud om fred, icke-angrepp och om fredlig samexistens. Detta var temata som kom att intressera mig mycket. Här fanns en motsatsställning mellan gamla religiösa rättsnormer och den rättsordning vi kallar den moderna folkrätten

I samband med att de forna kolonierna under 1900-talets senare hälft återföddes som moderna nationalstater återuppväcktes de traditionella rättssystemen, såväl inom den interna rättsordning som reglerade staternas inre samhällsliv som inom den externa rättsordning som reglerade de nya staternas relationer till statssamfundets övriga stater. Alltså de folkrättsliga reglerna. Med tilltagande nationell medvetenhet har intresset för de traditionella lagarna vuxit sig allt starkare i den islamiska världen, vilket satt sina avtryck i den alltmer utbredda fundamentalismen. Tillbaka till Koranen och Sharia är det rop som alltmer började skalla i de stater vars invånare bekänner sig till den islamiska trosuppfattningen.

Externt började man åter se den skiljelinje som det arkaiska rättssystemet drog upp mellan dar al-Islam och dar al-harb, d v s mellan den heliga islamiska värden och den utanförliggande ‘fientliga världen’ eller ‘den otrogna världen’ (egentligen den värld där de islamiska lagarna ännu ej var förhärskande). Jihad var den mekanism med vilken dar al-Islam skulle besegra dar al-harb. Den stora frågan är, vilket är en av huvudpunkterna i min föreläsning i Amman, huruvida den islamiska tron skulle utbredas över den icke-troende världen med svärdets hjälp eller med fredliga metoder. Svärdet eller en fredlig mission?

Det är i dessa sammanhang man stöter på begreppet ‘det heliga kriget’ eller bellum justum. Man kan även säga det ‘rättfärdiga kriget’ – till skillnad från det ‘orättfärdiga kriget’. Denna begreppsvärld har fortplantat sig fram till våra dagar, där FN-stadgans artikel 51 som enda undantag från det generella våldsförbudet i stadgan medger en

angripen stat att använda våld i självförsvar. Försvarskrig är således ‘rättfärdigt’, medan angreppskrig är ‘orättfärdigt’. Det är artikel 51 som U S A använt som rättslig grund för sina angrepp på Al Qaidas baser i Afghanistan. Innebörden av denna artikel, och den rättsenliga tolkningen av denna artikel, skulle kunna göras till föremål för en omfattande folkrättslig analys, dock att denna korta artikel inte är platsen härför.

Det måste betonas att rättstolkningen skiljde sig åt mellan islams två huvudfåror – sunnismen och shiismen. Inom den sunnitiska riktningen räknar man huvudsakligen med fyra rättsskolor (madhhab), namngivna efter sina respektive grundare (mujtahid): Abu Hanifa (Hanafi-skolan), Malik ibn Anas (Maliki-skolan), Muhammed ibn al-Shafii (Shafii-skolan) samt Ahmed ibn Hanbal (Hanbali-skolan). De olika tokningsskolorna lade ofta vikt vid en typ av juridiskt resonemang, som blev kännetecknande för just den rättsskolan.

En fråga jag vid besök i islamiska länder upprepat till de rättslärde är huruvida dessa gamla mekanismer för tolkning av sharialagen alltjämt är i kraft. Eller har porten för alltid stängts för dessa mer dynamiska tolkningsprocesser? Sådana frågor utgjorde huvudpunkterna i min den 6 november 2001 hållna föreläsning i Amman i Jordanien med rubriken The interpretation of Jihad in relation to peaceful coexistence. Vad säger ni rättslärde! Är det idag tillåtet att fullt ut begagna sig av mekanismerna ijma, ijtihad och kiyas (för att här nämna några av dem) för att därigenom komma fram till en auktoritativ nytolkning av de shariarättsliga grundsatserna? Kan de auktoriserade uttolkarna av sharialagen genom denna typ av klassisk tolkning anpassa arkaiska shariarättsliga principer till dagens värld, inte minst på det folkrättsliga området?

En auktoritativ tolkning (eller nytolkning) av begreppet jihad skulle mot bakgrunden av händelserna i U S A den 11 september ha den största betydelse för folkrättens stabilitet. Detta var en av centralpunkterna i min föreläsning i Amman. För att bereda marken för en sådan fråga måste man dock ha analyserat shariarätten i sina minsta beståndsdelar, så att man förstår varför och hur en fatwa skulle kunna inverka på tolkningen av rättsmaterian. Som framgått av det ovan sagda har de rättslärde samt uttolkarna av shariarätten den största betydelse för utmejslandet av de praktiska tillämpningarna av de islamiskrättsliga reglerna. Det muftin och ulama säger är högsta rätt för de troende. Det accepteras utan frågor.

Islams klassiska uppfattning om hur förhållandet till andra stammar och riken skulle utformas – om man så vill embryot till en islamisk folkrättsuppfattning – kännetecknades av två grundläggande faktorer, nämligen dels strävan att skydda den islamiska samfällighetens gränser, dels strävan att utbreda islam utöver dar al- harb, varmed menades allt land som ännu inte låg under islamisk jurisdiktion.

Begreppet jihad hade emellertid också syftet att förhindra krig och tvistigheter inom den islamiska samfälligheten, att förhindra avfall från islamisk kontroll. Sådana tvistigheter försvagade systemet och kunde därför bli föremål för ingripande. Skulle krig tillgripas skulle det endast ske i det övergripande intresset att skydda eller utvidga väldet och läran. Sharia förbjuder m a o krig som hotar samfällighetens inre styrka. De interislamiska statsbildningarna kunde inte befinna sig i krig med varandra. Jihad gjordes, som indikerats ovan, till ‘det heliga kriget’ – det rättfärdiga kriget eller bellum justum – ett krig som hade höga syften eftersom det bidrog till väldets bestånd och till dogmernas uppfyllande.

Ett avgörande element i jihad-doktrinen var ribat, d v s försvaret av det islamiska territoriet eller det islamiska väldets gränser (ribat var ursprungligen benämningen på ett antal fästningar utmed gränsen mot dar al-harb). Jihad hade primärt en defensiv karaktär. Framträdande är även, som betonats ovan, de mekanismer som fanns inbyggda i doktrinen för att försvara det islamiska väldets inre enhet. Ingrepp mot utbrytningstendenser och avfällingar från den sanna läran var legitimt (ridda och baghi).

Men med tiden försvagades islams politiska och andliga styrka. Expansionen stoppades. Med det osmanska rikets allt svagare ställning under första hälften av 1500-talet tvingades sultanerna med tiden bort från sharias principer på det ”folkrättsliga planet”. För att hålla riket samlat tvingades de mer eller mindre att acceptera västerländska diktat, t ex i ett fördrag 1535 mellan sultanen Suleiman I och den franske kungen. Det blev med andra ord i praktiken omöjligt att uppfylla dogmen jihad. Dar al-harb blev den permanenta grannen, ett förhållande som fick accepteras som ett faktum. Vad händer i detta läge med påbudet jihad? Det uppges förvisso inte, vilket är en omöjlighet eftersom det har sina rötter i sharia, men det omtolkas i ljuset av verkligheten. Redan Shafii tvivlade på att läran kunde upprätthålla en permanent polarisering mellan dar al-Islam och dar al-harb, byggd på dogmen jihad. Detta ledde till ett evigt och permanent krigsförhållande mellan islam och den omliggande världen, där islam av dogmatiska skäl ständigt skulle tvingas ligga i beredskap för att attackera och segra över dar al-harb.

Utvecklingen kom att visa att islam kunde samexistera under fredliga förhållanden med andra statsbildningar. Upprätthållandet av dogmen jihad var, visade det sig, inte någon livsnödvändighet för islam. Här äger en intressant normativ utveckling rum i den islamiska rättsdoktrinen, en utveckling som anknyter till våra moderna tider, kännetecknade av FN-stadgan och av principen om den fredliga samexistensen. Det är denna tendens i den islamiska rättsmaterian jag i mina föreläsningar har försökt ta fasta på, i syfte att peka på att den islamiska rätten faktiskt kan bringas i samklang med den moderna folkrätten. En förutsättning härför är att denna tolkningsriktning understöds av de rättslärde som innehar rätten att uttala en fatwa om shariarättens rätta innebörd.

Vad som kom att utveckla sig i de klassiska rättskolornas tolkningar var ett begrepp som kom att ligga mellan de två oförenliga polerna dar al-Islam och dar- al-harb, nämligen dar al-ahd (även dar al-sulh). Detta byggde på de praktiska resultat som blev följden av att islam började samexistera med grannfolken. När väl de islamiska härskarna erövrat ett område visade de stor religiös tolerans mot invånarna, i synnerhet i förhållande till judar och kristna, alltså monoteisterna eller Bokens folk. Genom erläggande av en symbolisk avgift till de islamiska härskarna, djizya och kharadj, slöts ett fördrag eller ett avtal, vilket med tiden gav upphov till begreppet dar al-ahd, fördragsland. Folk, länder och grannar förenade med islam genom begreppet dar al-ahd konstituerade en fredlig samexistens, ett paktförhållande, där invånare och trosbekännare av olika religioner existerade sida vid sida.

Andra uttolkare kunde inte acceptera att det skulle finnas en värld som vare sig befann sig under islams lagar eller potentiellt (genom jihad) under islams lagar. Sådana begrepp fanns inte, hävdade de. Även om det hade ingåtts ett fördrag var detta inte att uppfatta som permanent, utan mer som ett temporärt stillestånd (hudna), under vilken man kunde umgås och utbyta varor etc. Men hursomhelst måste det vara doktrinen om dar al-ahd (dar al-sulh) som med tiden möjliggjorde ingåendet av fredsfördrag mellan islamiska och kristna härskare (se t ex ovan 1535 års fördrag). Beträffande den symboliska tribut (djizya och kharadj) som motparten enligt sharia skulle erlägga till den islamiske härskaren kunde man ju pragmatiskt betrakta de gåvor som ofta utväxlades mellan den tidens statsöverhuvuden i samband med tecknandet av olika fördrag som en form av djizya eller kharadj.

När jag i slutet av 1970-talet funderade på begreppet jihads reella innebörd, särskilt satt i relation till FN-stadgan och den moderna folkrätten, kom jag – 1980 – att besöka Al Azhar- och Kairouniversiteten, dit jag var inbjuden att föreläsa om jihad och detta begrepps relation till den moderna folkrätten. Vid mina samtal i Kairo 1980 framkom en genuin beredvillighet från de shariarättsliga experterna att samtala med västerländska folkrättsjurister. Man uppskattade ett tankeutbyte.

Mitt budskap var att det är av vikt för västerländska jurister att lära sig mer om det shariarättsliga systemet. Om det finns dogmer och doktriner som framstår som oförenliga med den moderna folkrätten – t ex jihad – är det att föredra att detta diskuteras i dialogform i akademiska sammanhang än att människor drabbar samman på slagfältet under utstötande av ropet jihad. De shariarättsliga uttolkarna måste å sin sida lära sig mer om FN-stadgan och den i det universella statssamfundet gällande folkrätten. Detta skulle underlätta den ömsesidiga dialogen, var mitt budskap.

Vid de samtal jag förde i Kairo 1980 gick det alltmer upp för mig att begreppet jihads krigiska och militära innebörd (det s k mindre jihad) måste karaktäriseras som en övertolkning av detta mångfacetterade begrepp. Kanske man rent av kan säga att jihad-begreppet har kommit att manipuleras för krigiska och politiska syften, i vilket sammanhang Usama bin Ladens användning av jihad-begreppet kan anges som ett bra exempel på en sådan manipulation. Vid mina samtal med de rättsliga uttolkarna betonades jihad-begreppets fredliga innebörd (det s k större jihad), vilket egentligen skulle motsvara begreppets ursprungliga mening, framhölls det. Den ursprungliga meningen är ”strävan”, ”ansträngning”, en ”andlig missionssträvan”. Att islamiska trosbekännare hade rätt att med vapen i hand försvara islamiskt territorium var ju en helt naturlig sak, och hotade ingen. I denna mening hade begreppet en krigisk och militär innebörd. Alltså en tolkning som faller väl inom ramarna för artikel 51 i FN- stadgan om varje stats naturliga rätt att tillgripa våld i självförsvar. Försvarskrig är tillåtet med vapen i hand – ej angreppskrig.

Enligt ”les sheiks modernes”, vilka jag samtalat med, är det inte riktigt att sprida islam med våld och vapen, vilket termen ”det heliga kriget” för tankarna till. Det är inget ”heligt krig” i den betydelsen att läran skulle spridas över världen med vapnen i hand. Terror och angrepp på civila, kvinnor och barn kan aldrig försvaras utifrån begreppet jihad eller shariarätten i övrigt, underströks det. Tvärtom var jihad-begreppets ursprungliga syfte att begränsa 600-700-talets oinskränkta krigföring, vilken drabbade civila, kvinnor och i barn i samma omfattning som de stridande. Jihad skulle således kunna betecknas som en av de äldsta delarna av det regelsystem vi idag benämner krigets lagar, alltså det folkrättsliga regelsystem som har syftet att begränsa krigets verkningar för civila, kvinnor och barn.

Islam skall, underströk man vid våra samtal, spridas av ”trons sändebud”. Istället för en väpnad kamp rör det sig om en ”lutte d’opinion”, en kamp att med fredliga medel påverka människors uppfattning om islam och dess fredliga budskap. De moderna uttolkarna betonar likaledes att det är freden och den fredliga samexistensen som skall råda mellan dar al-Islam och den utanförliggande världen, vilken inte skall betecknas som dar al-harb utan mer som dar al-ahd, d v s som paktländer eller fördragsländer, med vilka en uttrycklig eller underförstådd pakt om fredlig samexistens skulle råda. Detta motsvarar FN-stadgans artikel 2:4, vilken innehåller förbud mot hot om eller bruk av våld.

Även om nu grundförutsättningarna ryms inom shariarättens ramar att betona jihads ”fredliga innebörd”, måste det mycket till för att denna tolkningsversion skall kunna bryta udden av den tolkningsversion som alltmer brutit igenom under senare år. Jihad förknippas med terror, strid och våld. Det är Islamiska jihad och andra jihad– organisationer som mestadels tar på sig ansvaret för terrordåd här och var. Själva ordet jihad har verkligen blivit politiskt ”hijackat”. För att kunna återföra begreppet till dess sannare och mer ursprungliga innebörd krävs att man förstår hur den islamiska rätten är uppbyggd och vilka tolkningsmekanismer som står till buds. Vilka tolkningar som har hävd i de gamla rättsskolorna. Hur man skall nå fram till en mer rättvisande tolkning av jihad-begreppet. Eller rent av till en ”nytolkning” eller en ”korrigerande

tolkning”. Är det möjligt att i våra dagar åstadkomma detta inom ramarna för de shariarättsliga tolkningarna?

Det var med sådana frågor i baggaget som jag i november 2001 avreste till Amman, för att åter försöka bringa klarhet i de struktur- och tolkningsfrågor i shariarätten som intresserat mig så länge. I min föreläsning inför Jordan Institute of Diplomacy (JID) underströks att det var med yttersta ödmjukhet jag framträdde inför ett sådant kvalificerat auditorium med en föreläsning i en så känslig fråga. Ett stort antal personer hade kommit för att lyssna. TV och press var där. Jag hade kommit till Jordanien, inledde jag min föreläsning, med syftet att dialogvis öka mina kunskaper och kanske få svar på frågor som fortfarande, trots många års intresse för shariarätten, framstod som oklara för mig.

Såsom framgår av den efter denna introducerande artikel återgivna föreläsningen (i dess engelska version) försökte jag framhäva den tolkning av jihad-begreppet som bygger på uppfattningen att jihad betyder ”fredlig mission” utan våld. Jag försökte, under åberopande av de gamla shariarättsliga lagskolorna, rasera gränslinjen mellan dar al-Islam och dar al-harb. Dessa en gång i tiden motstående världar har numera transformerats in under principen om den fredliga samexistensen, framhöll jag, där man skulle kunna påstå att den samlevnad som miljontals muslimer, bl a i Sverige och den Europeiska Unionen i övrigt, sedan länge praktiserat i själva verket har lett till en ”fredlig pakt” mellan islam och den omgivande världen.

Enligt denna tolkning står således en fredligt sinnad dar al-ahd (om man nu vågar använda denna beteckning) vid sidan om en fredligt sinnad dar al-Islam. Allt detta stämmer gott överens med FN-stadgan och med principen om den fredliga samexistensen. Begreppet jihad skulle således, med dessa rättsliga förutsättningar i botten, inte kunna innehålla de element av våld och kamp som i våra dagar allmänt kommit att förknippas med begreppet. En sådan arkaisk tolkning måste idag förvisas till historien, var mitt budskap. Är det inte så att den islamiska samfälligheten unisont, frånsett vissa extremister, omfattar en sådan tolkning? Föreligger inte en unison ijma på det sätt den beskrivits ovan?

Föreläsningen rönte som sagt stort intresse. De kvalificerade deltagarna tog upp flera av mina ”kastade handskar” och visade genuin vilja till fortsatt dialog. Inte minst ville de besvara de frågor jag hade ställt. Mina frågor var: 1) är min tolkning av jihad- begreppet riktig, alltså att det är dess fredliga inriktning och icke dess väpnade inriktning som numera är den riktiga tolkningen; 2) är det i våra dagar möjligt att tillgripa de gamla tolkningsmekanismerna, bland dessa ijma och ijtihad, i syfte att tolka eller nytolka sharia. Med andra ord: kan nutidens mujtahid, mufti och ulama utfärda fatwor som nytolkar jihad eller korrigerar de feltolkningar av jihad som uppenbarligen skulle föreligga, inte minst från Usama bin Ladens sida; 3) vem har enligt rättsdoktrinerna rätten att proklamera jihad. På den gamla tiden var detta förbehållet de allra högsta uttolkarna av sharia. I våra dagar tycks vem som helst, nästan varje terrorist, kunna utropa jihad för att berättiga sina handlingar.

De sex shariaexperterna var: 1) Dr Hamdi Murad, Under Secretary of State for Religious Affairs. 2) Dr Abed Al Jalel Ali, shejk och professor i Sharia law vid Jordan University samt uttolkare av sharia för tiotusentals jordanier och palestinier. 3) Professor Hassan Abed Al-Samara, en av chefsideologerna för ’the Islamic Liberation Party (TAHRIR)’ och som bl a skrivit böckerna ’Islam and Social Justice’ och ’Islamic State in the Modern World’. 4) Professor Abed Al-Halem Ramahe, professor i Sharia law. 5) Mr. Nemer Al-Zanate, författare, panarabist och ’intellektuell’. 6) Mr. Husni Ayesh, journalist, ’fritänkare’ och ’intellektuell’. Deltog gjorde också George Hawatmeh, chefredaktör för tidningen Al-Rai jämte ytterligare journalister och radioreportrar.

Det skall nämnas att det i Jordanien finns ett officiellt Ifta Council, vars medlemmar är utnämnda av regeringen. Detta sägs dock inte ha lika stor religiös och politisk vikt som the Council of Ulama inom the Islamic Action Front Party, vilket leds av en före detta rektor vid Shariaskolan vid Jordan University och vilket bland sina medlemmar räknar många högre akademiker.

Den omfattande och intensiva debatten på arabiska med engelsk tolkning bandades i syftet att senare kunna utges i tryckt form. Här nedan skall jag endast återge kortare sammandrag av debatten, särskilt belysande de konkreta frågor jag önskade få svar på.

Ordföranden dr Keilani inledde med att erinra om den tolkning som den 9 november hade gjorts av Al-Azhar-universitetet i Kairo, den främsta uttolkaren av den sunnitiska riktningens sharialagar, nämligen att jihad inbegriper rätten att försvara det islamiska hemlandet och dess tillgångar (defence of the homeland and its wealth). En något vidare tolkning är, sade Keilani, att jihad även inbegriper ”the defence of the Islamic belief and the defence of dar al-Islam”, försvar av den islamiska tron och av dar al- Islam, det heliga islamiska territoriet. Försvaret kan således utsträckas till andra områden än ”the Islamic homeland”.

Dr Hamdi Murad inledde med uppskattande ord om mina försök att söka dialog – tidigare i Al Azhar och nu i Amman. Jihad är en himmelsk ordning (heavenly order). Den himmelska ordningen föreskriver fredlig propaganda. Islam innebär fred, d v s en rättvis fred för alla folk. Våldskonceptet är främmande för islam (alien to Islam). Islam tolererar inte förtryck av människor. Islam skall inte påtvingas andra. Gud instiftade jihad för försvar av den muslimska tron och för försvaret av icke-islamiska undersåtar, som lider av förtryck från sina egna. Meningen är dock inte att tvångskonvertera andra till islam. Jihad försvarar världsfreden. Det avskräcker andra från attacker. Det bidrar till en militär balans. Gud vill inte att hans islamiska bekännare skall vara svaga och förtryckta. Islam är för freden och fredsfördrag. Det finns alla förutsättningar för att bygga fredliga förhållanden. Principen om fredlig samexistens är huvudprincipen.

Svar på mina frågor: det är inte vem som helst som har rätten att utropa jihad. Rätten är förbehållen den högsta politiska makten i samråd med och den högsta religiösa makten i ett islamiskt land (Khalifa-Iman). Kan endast utropas under vissa stränga villkor, främst i försvarssyfte. Emiren eller kalifen har att rådgöra med ulama, de högsta uttolkarna. I avsaknad av en emir faller rätten på de högsta ulama.

Egentligen finns det ingen självständig ’dar’ vid sidan av dar al-Islam and dar al-harb, där den rätta meningen är ”världen där det inte finns någon islamisk närvaro”. Det är en riktig tolkning att en fredlig samexistens skall råda mellan islam och andra folk och stater. Beträffande mekanismen ijtihad (se ovan) skall denna, underströk dr Murad, aldrig vara stängd (should never to close to the end of the world). Islam måste vara beredd att ta emot det som händer under tidens gång. Han själv, liksom islam, fördömde starkt händelserna i New York den 11 september. Det inträffande har dock sin grund i ”strategiska misstag gjorda i världspolitiken”. Islam fördömer terror, särskilt sådan terror som drabbar oskyldiga icke-stridande individer. Sådan terror drabbar våra bröder i Palestina.

Dr Abed Al Jalel Ali, shejk och professor i Sharia law, erinrade om att Profeten ropade på fred och hade etablerat fred. Om människan inte lyssnar på Profetens bud och överträder dem – ja svara då med vänlighet och med icke-våld. Men Profeten hade förödmjukats, han fick bryta med Mecka och bege sig till Medina (hidjra 622).

Fienderna ville mörda honom. Profeten ville inte, men han var tvungen att reciprocera, att under tvång utöva våld mot sina fiender. Han tvingades till det. Men

under uppsändande av böner till Gud om fred med sina fiender. Gud ger de attackerade rätten att slå tillbaka, att försvara sig. Om en muslim dödas äger emiren att utropa jihad och slå tillbaka mot den som förtrycker människorna. Men huvudprincipen är att jihad endast får begagnas i självförsvar. Sedvanan och sedvanerätten ger vem som helst som angrips rätten att försvara sig själv.

Svar på mina frågor: Rätten att proklamera jihad tillkommer emiren (alltså: den högste politiske ledaren i ett islamiskt land) i samråd med ulama.

En ulama är den som har rätten att uttolka Guds text (to interprete the text of God). Ulama uttolkar Guds vilja. En fatwa är en uttolkning av Guds ordning såsom den givits i Koranen, hans bok. Ingen skall göra något som går emot Guds vilja. Muslimer är beordrade att icke angripa icke-muslimer. De har beordrats av Gud att behandla andra folk väl. Principen om fredlig samexistens är välgrundad. Gud vill att muslimer skall vara vänligt inställda (cordial) mot andra icke-troende människor. Blir de angripna får de dock försvara sig. Våra palestinska bröder lider under israelisk terror.

Jihad har icke upphört att existera. Det finns sedan profetens dagar. Det är nu för ulama att tolka den gudomliga innebörden. De är Profetens arvtagare. De har ärvt hans kunskap. Det är obligatoriskt för muslimer att följa ulamas påbud och det exempel de utgör (Mandatory for muslims to follow their example). Det är detsamma som att följa Profeten själv. En fatwa speglar den himmelska visionen, varför det är nödvändigt att följa en fatwa.

Beträffande tolkningsmekanismen ijtihad utgör detta en mekanism genom vilken uttolkaren (ulama) söker utröna den verkliga sanningen bakom en kontroversiell fråga hörande till shariarätten. Ijtihad är fortfarande öppen – absolut öppen (It is still open – absolutely open). Att användas av de rättslärde och ulama för att uttolka Profetens sunna (genom hadith), understödd av den heliga Koranen.

Professor Hassan Abed Al-Samara, som bl a skrivit böckerna ’Islam and Social Justice’ och ’Islamic State in the Modern World’, får sägas ha varit den mest kategoriske av deltagarna. Betraktelsen om jihad inleddes med en rekapitulering över västs koloniala försyndelser och förtryck av islam och dess rikedomar. Det är väst som har förstört islam och dess lagar. Genom etablerandet av staten Israel har väst skilt det afrikanska islamiska territoriet från det asiatiska islamiska territoriet samt inplanterat en främmande kropp i det islamiska territoriet. Visserligen var jihad- begreppet ursprungligen avsett för försvaret av islam, men taget västs koloniala försyndelser i beaktande kan man icke förmena islamiska krafter att utnyttja jihad även för syftet att ”korrigera” de onda krafter som har sitt ursprung i västs tänkande i förhållande till islam. Emot de förödande kommersiella och kapitalistiska krafterna står islams erbjudande om nåd för hela världen. Jihad är ett instrument för att sprida islams budskap (jihad is an excellent way to spread Islam). Jihad kan bryta ”material barriers” and ”leaders of injustice”, underströk Al-Samara.

Beträffande den karaktärisering av dar al-ahd som jag gjorde i mina inlägg erkände professor Al-Samara förekomsten av ett sådant begrepp, alltså ”fördragsländer”, men han ville betona att shariarätten ju är emot ingåendet av ”permanenta fördrag”.

Sådana fördrag kan den islamiska världen inte ingå med den utanförliggande världen. För mekanismen ijtihad gällde att denna metod ju gick ut på att utröna Profetens innersta mening. Även enligt professor Al-Samara skall ijtihad vara öppen (never to be closed and has been open since the days of the Prophet).

Al-Samara hade en nedslående syn på folkrätten. Han var emot varje idé på att försöka samordna folkrätten och shariarätten. Folkrätten är en av människor skapad lag, som står emot den av Gud skapade lagen (alltså sharia). All koncentration på och tal om mänskliga rättigheter rör ju sig bara om ”människornas rätt” och inte om

”Guds rätt”. Allt detta fjärmar människorna från Gud och hans lag. Religionen är basen för det mänskliga livet. Fjärmar sig människan från Gud och stiftar egna lagar, koncentrerade på människans eget väl och ve, fjärmar hon sig från Gud. Följer människan sharia då uppfyller hon Guds lag.

Professor Abed Al-Halem Ramahe, professor i Sharia law, underströk att jihads roll var att tjäna som ett medel för muslimer att kommunicera islams budskap till andra. Inspirationen kommer från Gud (The jihad way is to follow what the Prophet did, by communicating the message of God to others). Men han var starkt influerad av de äldre tolkningsskolor som talade om underkastelsen under islam, bl a genom erläggandet av den symboliska avgift till de islamiska härskarna som ovan berördes, nämligen djizya och kharadj. Härigenom slöts ett fördrag, vilket gav upphov till begreppet dar al-ahd, fördragsland.

Fogade sig de underkastade inte i betalningen återstod bara undertvingande med våld. Att jihad skulle tolkas i fredliga termer, som jag underströk i mina inlägg (liksom i min föreläsning), var en tolkning som var ”against many verses in the Kuran”, sade Al-Halem Ramahe. ”A defensive jihad does not exist. There is no defensive jihad”, underströk han. Antingen är det en ”fredlig mission”, som lyckas eller misslyckas.

Misslyckas den ”fredliga missionen”, då återstår bara att tillgripa jihad med vapen i hand. Här finns det inget val, om man skall vara Koranen trogen. Liksom föregående talare var denne shariaexpert mycket Korantrogen. Om muslimer angrips i muslimskt land – som palestinierna i Palestina – ja, då är jihad ”compulsory”.

Dödandet av oskyldiga civila individer, som barn och kvinnor är förbjudet enligt sharia, sade Al-Halem Ramahe. Islam tillåter inget sådant. Jihad kan endast proklameras av Imamen. Beträffande tillämpandet av ijtihad instämde han i vad som hade sagts av de föregående talarna, nämligen att denna tolkningsprocess är öppen ännu i våra dagar. Intressant är att notera att shariauttolkarnas starka betonande av att det endast är den högsta politiska förträdaren i ett land som tillsammans med de högsta religiösa uttolkarna äger proklamera jihad leder till slutsatsen att Usama bin Ladens ständiga proklamerande av jihad anses som ursurpatoriska och icke förenliga med shariarättens påbud. Detta sades för övrigt flera gånger klart under debattens gång. Denne man innehar inte den positionen att han i enlighet med de islamiska lagarna äger förfoga över jihad-institutet. Detta synes mig vara ett intressant resultat av detta tankeutbyte i Amman. Till och med de shariaexperter som hyste förståelse för att jihad-institutet kunde användas i mer våldsamt syfte var överens om att själva proklamerandet av jihad måste ske i de av sharia föreskrivna formerna.

Mr. Nemer Al-Zanate, författare och ’intellektuell’, framförde åsikten att jihad kommit att beskrivas på ett felaktigt sätt särskilt i västliga massmedier, vilket bidrar till och underblåser en felaktig syn på islam. Vi lever i en ”global by” men har olika uppfattningar. Fortsätter jihad-begreppet att motsvara visionen av våld, elände och terror bidrar detta till allas undergång (destruction will befall on all). Jihads ursprung är fredligt och det betyder ”fredlig missionssträvan”. Relationerna mellan islam och den övriga världen vilar på principen om den fredliga samexistensen (en referens till min föreläsning och mina debattinlägg), vilket är det normala och sunda sättet att umgås på (which is the normal and healthy relationship between all people, which should continue and prevail over all regions and all people in accordance with the principle of Right and Justice). Visserligen uppfattas jihad-begreppet i väst alldeles fel, men vi muslimer har minsann delvis oss själva att skylla, då vi inte själva kan föra ut en klar och riktig tolkning till den omgivande världen. Vi får sluta att klaga och själva göra något åt vår situation. Det är alltid andra utomstående som skall agera, inte vi själva.

Man måste förstå att jihad-begreppet inte är detsamma idag som på 1400-talet. Sharia har utvecklat olika begrepp som dar al-Islam, dar al-harb och dar al-ahd för att beskriva olika tillstånd i det internationella umgänget mellan islam och utanförliggande stater. Men detta måste ses i sitt historiska perspektiv. Denne expert gick så långt som till påståendet att begreppet dar al-harb (felaktigt översatt som ’den fientliga världen’ eller ’de otrogna’) givetvis inte existerar i våra dagar (not applicable now). Alltsedan Profeten ingick fördraget i Hudaybiyyah 628 (C E) med hedningarna (Quraish-stammen i Mecka) föreligger en rättsgrund för att sluta fördrag med den omliggande världen, dar al-ahd. Detta ledde historiskt till att andra riken kunde samexistera med islam. Inte minst är det denna rättsgrund som de moderna laguttolkarna vill sluta an till (jfr min föreläsning).

Jihad i våra dagar skall uppfattas i sin mer defensiva mening. Attackeras islam har islam rätt att slå tillbaka, men detta faller ju väl inom den moderna folkrättens regler och är ”inget upphetsande” (not different from the European version of resistance). Jihad kan utövas ända till dess skälet till dess utlösande har undanröjts. Har islamiskt land ockuperats kvarstår rätten till jihad fram till det ögonblick då ockupationen har upphört (här referens till Israel och Palestina). Denna tolkning av jihad såsom överensstämmande med FN-stadgans artikel 51 om rätten till självförsvar är intressant. Det är f ö samma tolkning som U S A gett artikel 51 i förhållande till krigföringen mot terrorismen. Rätten till självförsvar kvarstår intill dess att orsaken har undanröjts.

Beträffande ijtihad, sade Nemer Al-Zanate, skall denna vara öppen. Det är för de rättslärde och för ulama att tolka lagen och traditionen på det stränga sätt som sharia och traditionsgranskningen föreskriver (alltså traditionen från Profetens dagar). Vi måste, sade han vidare, komma fram till en gemensam grund (common denominator) för samlevnaden på jorden. Att acceptera varandra och de skillnader som finns mellan folken. Händelserna i New York den 11 september måste fördömas fullständigt och oreserverat. Dessa terrorhandlingar har ingenting med jihad eller islam att göra. Det skall förtydligas att samma kategoriska fördömande uttalades från samtliga de deltagande shariaexperterna, även de som förträdde en mycket strikt Koran-tolkning.

Mr Husni Ayesh, journalist och ’intellektuell’, inledde med att betona att jihad främst skall tolkas i sin fredliga kontext. Det innebär en ständig fredlig strävan – eller kamp – att kämpa för demokrati och mänskliga rättigheter. Islam har under de senaste århundradena legat under så många herrar, bl a kolonialherrar, att det endast är genom uppnåendet av full demokrati som islam och dess rättsprinciper kan nå den fulländning som de hittills aldrig har uppnått. Det går inte att säga att jihad skall tolkas si eller så. För mycket påverkan utifrån, liksom missuppfattningar, har förvridit begreppets rätta innebörd. Liksom kristendomen inom sig har haft många som påstått sig besitta den fulla sanningen och den rätta tolkningen av rätten och tron, så har islam på samma sätt haft alltför många uttolkare som påstår sig tolka den heliga sanningen. Det finns f n ett 100-tal auktoritativa uttolkare av jihad i den islamiska världen som påstår sig göra den rätta tolkningen av begreppet. Detta fungerar inte.

Endast genom uppnående av demokrati kan den rätta innebörden av olika begrepp finnas ut. Uppenbart hyste han uppfattningen att det ”islamiska prästerskap” som enligt islams definition egentligen inte skulle existera, kommit att inverka menligt på de shariarättsliga tolkningarna. Han yttrade härom: ”there is supposed to be no clergy in Islam, but in reality it is”.

Mr Husni Ayesh drev tesen att den muslimska världen måste försöka förstå den sekulariserade västerländska världen. Att man kunde tala om dar al-Islam and dar al- harb på den gamla tiden är en sak, men man kan inte använda dessa begrepp i våra dagar, då det ju finns hundratals miljoner muslimer utanför det ursprungliga Mellanösternområdet, inte minst i Europa och U S A. Vi sitter nu alla i samma båt:

amerikaner, européer, asiater, araber och palestinier. Varför talar man då från amerikansk sida om ett korståg mot oss. Det drabbar ju oss alla. Med dessa ord avslutades detta intressanta seminarium.

I have come to an end of my survey of the notion of jihad. I have tried to put it into its historic perspectives. We have found out that there once existed both a peaceful kind of jihad and an aggressive kind of jihad. It has been argued that it is the peaceful kind of jihad that has a solid foundation in the sharia law. Even if the aggressive kind of jihad once had a solid foundation in the sharia law the development may have caused this type of jihad to disappear. It has been substituted by the principle of peaceful coexistence. I hope I am right in my analysis. If I am wrong, I would be very sorry for the future of the world. Of course, it is worrying that fractions again utilise the ancient aggressive kind of jihad. This may cause damages to the corpus of international law. It may destroy the kind of international law that the Society of States has had since the adoption of the United Nations Charter in 1945.

If Islamic interpreters of the Sharia law in their fatwas would lay emphasis on the peaceful interpretation of jihad, this would help a lot to strengthen existing international law. This would also guide the Islamic believers in what way they shall apprehend the notion of jihad. So the interpreters have a great responsibility for the future development of the notion of jihad. If no corrective measures are taken to stop the more aggressive kind of interpretation this may soon influence state practice to a larger extent, and thereby also the norms of international law. As I stated above the religious leaders of the three monotheistic religions, Judaism, Christianity and Islam, have all an enormous responsibility to foster their believers in the right direction.

There is no alternative but to try to uphold the principle of Peaceful Coexistence between States and Religions.

Den 6 november 2001 höll jag (till höger på bilden) inför Jordan Institute of Diplomacy (JID) i Amman, Jordanien, en av de viktigaste föreläsningar jag någonsin hållit nämligen The interpretation of Jihad in relation to peaceful coexistence (Tolkningen av jihad i relation till den fredliga samexistensen). Föreläsningen hölls i anledning av terroristattackerna mot World Trade Center i New York den 11 september 2001, vilka kom att rikta intresset mot den islamiska shariarätten och begreppet jihad. Föreläsningen ägde rum under ordförandeskap av Dr Kamel Abu Jaber, Institutets president och tidigare jordansk utrikesminister (i mitten på bilden) samt Institutets föreståndare Dr Gali Oda Tealakh (till vänster på bilden). Jordanska tidningen Al Rai hade den 8 november 2002 en artikel, liksom inslag sändes på jordanska TV:s nyhetsprogram. Jordaniens regent (under kung Abdullah II:s statsbesök i Storbritannien) prins Raad Bin Zeid Bin Hussein var närvarande vid föreläsningen och bidrog till den livliga debatten efteråt. Denne är sonson till emir Hussein, ”Sharif och Emir av Mecka samt ärftlig väktare av de muslimska heliga platserna i Mecka och Medina”, likaså kung av Hijaz. Emir Hussein spelade en avgörande roll vid skapandet av de arabiska kungadömena efter kalifatets fall efter första världskriget 1914-1918, då kalifen utropade jihad på axelmakternas sida (d v s på Tysklands m fl sida), vilket medförde kalifatets fall och tillkomsten av ett antal arabiska nationalstater, bland dessa Transjordanien/Jordanien. Se kapitel 52 samt min Mellanöstern och folkrättens principer i Folkrätt och säkerhetspolitik s 498 – 551 samt där angivna källor och litteratur.

Bild från mitt möte med sharia-uttolkare i Amman den 10 november 2001 i Jordan Press Foundations (Al Rai/Jordan Times) lokaler under ledning av doktor Musa Keilani, chefredaktör för tidningen Al Urdon. De sex shariaexperterna var: 1) Dr Hamdi Murad, Under Secretary of State for Religious Affairs. 2) Dr Abed Al Jalel Ali, shejk och professor i Sharia law vid Jordan University samt uttolkare av sharia för tiotusentals jordanier och palestinier. 3) Professor Hassan Abed Al-Samara, en av chefsideologerna för ’the Islamic Liberation Party (TAHRIR), 4) Professor Abed Al-Halem Ramahe, professor i Sharia law. 5) Mr. Nemer Al-Zanate, författare, panarabist och ’intellektuell’. 6) Mr. Husni Ayesh, journalist, ’fritänkare’ och ’intellektuell’. Deltog gjorde också George Hawatmeh, chefredaktör för tidningen Al-Rai jämte ytterligare journalister och radioreportrar. Nr 1 från höger Stellan Lind, nr 2 författaren.

Svenska Institutet i Alexandria, Egypten, där många konferenser på temat ”Dialogen med Islam” hölls under direktören Jan Henningssons tid 2002-2008, vilka jag deltog i. Foto: författaren

Bild från seminariet i Alexandria 27- 28 november 2006 på temat ”The Concept of Human Rights and its legal implementation – the Arab experience”. Direktören Jan Henningsson rakt fram till vänster. Foto: författaren.

Jag vid stadens grundare Alexander den stores byst utanför det nybyggda biblioteket i Alexandria, vilket hade sin forntida motsvarighet. November 2006. Foto: författarens arkiv

Jag tillsammans med delar av den juridiska fakulteten vid Al-Azhar-universitet i Kairo 2006. Foto: författarens arkiv.

Tillsammans med min gode vän professorn i internationell rätt vid Al-Azhar-universitetet i Kairo Gaafar Abdel Salam som jag träffade redan 1980. Foto: författarens arkiv