OPUBLICERAT MANUS 1/9 2013 AV ÖB GENERAL BENGT GUSTAFSSON  ANG ”VÄSTUBÅTAR”, AVLYSSNINGSBANDEN MM – jämte kommentarer

Som tillställdes Bo Theutenberg i samband med debatten på NEWSMILL våren/sommaren 2013 rörande den av Rolf Ekéus, Mathias Mossberg och Ola Tunander påstådda närvaron av Väst(NATO)-ubåtar i svenska vatten. Se fler kommentarer efter Gustafssons artikel. 

Bengt Gustafsson                                                                                        2013 – 09 – 01

1980-talets ubåtskränkningar – några nya fakta och gamla spekulationer.

I årets nummer 2 av Tidskrift i Sjöväsendet har jag publicerat en urspungligen tänkt bilaga till min bok Sanningen om ubåtsfrågan – Ett försök till analys (2010); en bilaga benämnd ”Det norska bandet”, som drogs ur manus i sista stund, därför att jag varken lyckades lösa frågan om vilket ljudband eller vilka två svenskar som hos den norska Efterrettningstjenesten för att låta dem kontroll-analysera detta band. Anledningen till att jag nämner det är inte att jag skall ta upp denna fråga också här, utan för att i samma nummer är en artikel av konteramiral Göran Wallén med anledning av att det norska Institutt for forsvarsstudier (IFS) gett ut en studie av den norska ubåtsfrågan, gjord av kommendören Roald Gjelsten och benämnd Fremmende ubåter i norske fjorder – Realitet eller myte.

Denna kommer i sak fram till samma slutsats som jag i min bok om kränkningarna i svenska vatten, det vill säga att det i allt väsentligt var sovjetiska ubåtar som besökte de norska fjordarna, i Nordnorge ubåtar från Norra Marinen, och i södra Norge sannolikt  Östersjömarinens ubåtar, vars patrullerande attackubåtar på väg till eller från sina patruller norr och väster om Skottland kunde passera Norges kuster på sin väg från eller till Östersjöutloppen. Ej heller i Norge har man bevis för att inte också Natoubåtar en eller annan gång övade där, till exempel engelska ubåtar inom ramen för Stay-behind-förberedelserna. I planeringen avsåg man (i ett alternativ med ubåtar), liksom på 1940-talet, att föra det norska kungahuset samt dess regering till England. Vid min intervju av förre försvarsministern Eric Krönmark sade han för övrigt att någon vid hans besök i Storbritannien berättat för honom att de blivande engelska ubåtskaptenerna gjorde examensprov i norska – på motsvarande sätt som de sovjetiska i svenska – vatten. (Det var ju inte kutym att man började bekämpa kränkande ubåtar så länge de vände ut mot

internationellt vatten efter varningseld, inte ens i Sverige.)

Wallén var marin expert åt Rolf Ekéus utredning och artikeln innehåller en nyhet. Han skriver att Anders Ferm vid den så kallade ”medborgarkommissionens” offentliga (och vad som sagts avslutande) möte i ABF lokaler på Sveavägen den 25 mars i år framfört att både Giorgi Arbatov som Mikhail Milsten i april/maj 1983 ”erkände att Sovjetunionen genomförde kränkningar”. Formuleringen är som syns allmän. Det kan väl därför inte rakt av tolkas som att det gällde just i svenska och norska vatten – men i alla fall, det var något man sysslade med. Vid en av mina två intervjuer med Anders Ferm inför min ubåtsbok uttalade sig Ferm negativt om vad den svenska ambassaden i Washington rapporterat att Arbatov sagt i sitt tal vid Carnegiestiftelsen, vilket citerades i min bok: ”Svenskarna är naiva om de tror att deras neutralitetspolitik och deras starka protester kan hindra Sovjet från att fortsätta med ubåtsaktiviteterna i deras vatten.” Vad ambassa-den återgav efter att ha talat med flera källor passar tydligen inte Ferm och då kan – eller får – det inte vara sant. I det så kallade Ferm-brevet (till Olof Palme) kallar han det ett rykte. Litar Palme mer på vad Ferm skriver än på ambassadens undersökning? I varje fall kallar Palme det av ambassaden uppgivna yttrandet offentligt för ”middagsskvaller”. Inte undra på att sjöofficerare, som Hans von Hofsten, blir besvikna på statsministern!

Det var tydligen en avsiktlig inträngning

I övrigt framgår av anteckningar av Ferms inlägg vid mötet att han liksom Mossberg utgår ifrån att man inte kan lita på militärledningen. Åhöraren tycker sig uppfatta att han talar också om Olof Palmes mening, vilket verkar stämma dåligt med att statsmini-stern strax efter, egentligen mot Lennart Ljungs önskemål, förlänger hans förordnande med två år. ( Om Ferm läst Lennart Ljungs dagböcker kunde han på s 370 läst att Anders Thunborg sagt till honom att statsministern vädjade till honom att han accepterade just

detta.) I den självutnämnda ”medborgarkommissionen” ingår faktiskt två marinoffice-rare, en från vardera vapenslaget. Denna har ju fortsatt driva Lennart Bodströms påstå-ende om att vi inte hade några kränkningar utöver U 137 i Blekinge skärgård, som till och med enligt medlemmen och kommendören Karl Andersson var resultatet av en fel-navigering, det vill säga var oavsiktligt. Det största frågetecknet vad gäller U 137-inci-denten är därför vad denne kan ha för bevekelsegrund för detta sitt ställningstagande?

I en bilaga i juli till Expressen, som handlade om denna händelse, försade sig nämligen Karl Andersson. I inledningen av intervjun med honom nämnde han – när han frågat ubåtskaptenen var de trodde de var – att U 137:s navigationsofficer kom upp i tornet med ett detaljerat sjökort över Blekinge, blev tillrättavisad av extrabefälet ombord, stabskommendören Avsukevitj, skyndade sig ner och hämtade ett nytt kort täckande 

också Bornholm. Varför det, om inte för att de skulle kunna ljuga om deras uppfattning om var de var? Walléns ”spekulationer” (som han kallar det) i artikeln, om varför de var där, verkar vara en rimlig förklaring av ett par möjliga: för att se om ubåtskaptenen Gusjtjin och hans besättning var tillräckligt förberedda för att sändas på uppdrag i Nato-vatten, vilket de tydligen inte var. Eller också hade de endast otur? Hur som helst visste de mycket väl var de var. 

Bevisen för att U 137 var där avsiktligt är många. De har ett ovanligt högt befäl, en stabskommendör, med sig ombord. Varför? Examensförrättare eller GRU-officer? Navi-gationsutrustningen är inte i så dåligt skick som de säger. Tvärtom, om man läser den politiske officeren Besedins Inifrån U 137 förstår man att de till och med hade en radar-

spaningsanläggning med kontrollrum nere i ubåten, varifrån stabskommendören beord-

rar den babordssväng från rundningen av fyren som leder direkt in i Gåsefjärdens trånga mynning. (Min sagesman om GRU, letten Plavins, säger, att om det var en GRU-operation, var det endast Avsukevitj som kände till vad de hade för uppgift.) Senast när de ser Utklippans fyr måste de för övrigt förstått att de är på väg att kränka ett annat lands territorialvatten. Det går inte att ta dess ljus för en fiskeprick, som de påstår att de gör. Enligt 1995 års Ubåtskommissionen, som gör om färden en annan disig höstkväll, måste de också ha sett koronan över den upplysta Karlskrona stad. Varför skulle de bete sig som de gjorde om de var på väg till den plats där de brukade ladda sina batterier? Då hade de sannerligen inte gått i övervattensläge, men det krävde sex meters vattendjup i Gåsefjärdens mynning. ÖB och senare Ubåtskommissionen hade sålunda mycket starka skäl för att ange att det var ett avsiktligt intrång (av övningsskäl eller för underrättelse-inhämtning).

Ett beslut av politbyrån

I varje fall anser Wallén att den norska studien och Ferms uttalande på ”medborgarkom-

missionens” möte ger honom anledning att – liksom jag ibland gör – citera den sovjetiske

avhopparen Arkadij N Sjevtjenko (ur hans memoarer, Att bryta med Moskva, från början

av 1980-talet): ”Den sovjetiska ledningens typiskt tveeggade sätt att behandla viktiga utrikespolitiska frågor demonstrerades då man godkände en plan att sända ubåtar för

att sondera längs de svenska och norska kusterna, strax efter det statsminister Olof Palme besökt Moskva och mottagit försäkringar om att Sovjetunionen avsåg att vidga det vänskapliga samarbetet med hans land.” För att få kränka ett främmande lands vatten krävs tillstånd av politbyrån talar Milstein om för Ferm, både enligt hans ovan nämnda berättelse i mötet hos ABF och i Ferm-brevet. 

I USA skulle det krävas ett skriftligt beslut av presidenten, om det handlade om att kränkningarna var till för att påverka det utsatta landets politik. Som bekant är det just det som Tunander påstår ligger bakom de enligt honom amerikanska ubåtarnas – efter 

U 137 föreställande sovjetiska – kränkningar av svenska vatten, nämligen att påverka den svenska opinionen att bli mer antisovjetisk och därmed tvinga Olof Palme att föra 

en mer västvänlig politik. President Reagans direktiv har nu i allt väsentligt blivit avhemligade och bland dem finns inget beslut om att sända ubåtar mot svenska och norska kuster! (Endast två rubriker är fortfarande hemliga och ingen av dem ligger

mellan hösten 1981, U 137, och hösten 1982, Hårsfjärden, som enligt Tunander skulle

var tidpunkten för att amerikanska ubåtar skulle börja föreställa sovjetiska)

Min artikel i TiS är rubricerad ”För att få svar på allt i ubåtsfrågan krävs en Sherlock Holmes”. Ett påstående som det också finns en bekräftelse på i Walléns artikel. Där går nämligen att läsa: ”På samma sätt som gjordes i Sverige efter Hårsfjärdenincidenten 1982 lät man en ubåt gå i undervattensläge längs kusten och då och då visa periskop eller annan mast. Rapporter om siktad ubåt inkom till myndigheterna vilket styrkte att kustbefolkningen är observant och trovärdig.” Det senare om kustbefolkningens trovärdighet har jag läst förut i en ISF-studie och nämner i min bok, men att det tagits reda på genom detta förfarande – och också i Sverige – visste jag inte, trots att jag sysslat med frågan under så många år.

Hårsfjärden i repris

Sedan sist har svt:s ”Uppdrag granskning” också låtit Lars Borgnäs visa sitt gamla pro-

gram om Hårsfjärden i repris. Den ”nyckel” han säger sig ha till vad som händer vid Mäl-

sten behöver inte vara det bevis han tror. I just den riktning han säger att ljudet kommer ifrån – det ljud som han säger är nyckeln till att förstå vad som hände – har man flera gånger på Mälsten under perioden efter den 7:e oktober hört korta signaler, som man inte kunnat förklara. Personalen som bemannar stationen på Mälsten har nämligen inte normalbilden på vad sensorerna tar in helt klart för sig, därför att de norska hydrofo-nerna vid ön är nyutlagda och inte färdigutprovade. Av detta skäl kan några av de ljud som registreras vid Mälsten ingå i normalbilden av ljud som uppkommer vid vissa händelser, som vid Gotlandsfärjornas passage eller vid växlande väderleksförhållanden. 

Så i sin rapport av den 20:e oktober godkänner C ÖrlbO analysgrupp endast ett av de

indikerade ljuden som ubåt, nämligen det som enligt Göran Wallén spelas in strax före kl 1800 den 12 oktober söder om Mälsten (och som till sin karaktär inte kunde tolkas som ett bakgrundsljud). En kopia av bandet skall senare av konteramiral Gunnar Gradin tas med till Franrike för en kontrollanalys. Fransmännen kommer till samma slutsats och anger att de för sin del anser att det är en sovjetisk ubåt: Foxtrot eller Whiskey (Nato-benämning). Ett par andra samarbetsländers experter har därefter kommit till samma slutsats som fransmännen. Emil Svensson tar en kopia av samma inspelning med sig till Sovjet för sina samtal om ubåtsintrången. Även de ryska exper-terna anser att det är ett ubåtsljud om ytan är fri, dock erkänner de inte att det skulle vara från en sovjetisk ubåt. 

Om ytan verkligen var fri har senare ifrågasatts. Kan det inte vara ett ljud efter skutan Amelia, som just den dagen var vid Mälsten? Vid en jämförelseinspelningen saknas dock en karakteristik i Amalias ljud, som just råkar vara den som enligt några av samarbets-ländernas experter är den del av ljudet som talar för att det är från en ubåt. Tyvärr är varken Amalias loggbok eller Mälstens krigsdagbok så detaljerade att det utifrån dessa går att avgöra om Amalia kan uteslutas. Däremot har skepparen själv uppgett att han

kommit från norr och passerat öster om Mälsten och sedan girat till en kurs som var

mellan syväst till väst. Varför skulle han ha fel?

Redan i oktober 1983 uppstår det ett rykte om att en ubåt blivit utsläppt vid Mälsten. Idag saknas dokumentation om många av detaljerna vid Hårsfjärdenincidenten, till

exempel vad det blev av det föremål som både i Ljungs dagbok och i Ramnäs program

benämns som en möjlig transponder. I varje fall kan det föremål som fotograferas inte vara en granat som man nu säger var det enda man tog upp. Det finns endast två för-klaringar till detta. Antingen ligger föremålet kvar eller har någon plockat upp det och

vägrar berätta om det, liksom om vilka som var i Norge med ett band. Så länge vi inte 

har en förklaring kommer det som Lennart ljung skrev i sin dagbok vara ”svårt att hundraprocentigt få bort misstankarna om ett avsiktligt utsläpp” av en NATO-ubåt. 

Sven Andersson ansåg sig ha bevis för sitt utpekande

Det är klart att Sven Andersson och Militärledningen med hänsyn till erfarenheterna av kränkningar från hela efterkrigstiden från början misstänkte att det var sovjetiska ubåtar som kränkte oss också i Hårsfjärden. Bland annat hade den svenska underrättel-setjänsten i början av 1960-talet, när Andersson var försvarsminister, tillsammans med en amerikansk expert, i en studie kommit fram till att den sovjetiska ubåtsskolan träna-de sina ubåtskaptener och -besättningar i svenska vatten innan man skickade ut dem på patrulluppdrag mot Nato-vatten. Och skolan låg ju kvar i Östersjön. Den som vill kan naturligtvis kalla det en förutfattad mening, men den vetskapen hindrade inte att 1983 års Ubåtsskyddskommissionen prövade om det fanns täckning för utpekandet också denna gång. Man åberopar de teckningar som finns över optiska observationer av torn och master samt upptäckta bottenspår av så kallade miniubåtar. Två av indikationerna som anges (på sid 40) är av teknisk art, varav det uppstått diskussioner om den senare:

Även vid efteranalysen av vissa inspelade hydrofonljud har det framkommit indikationer som ger information om pakt- eller nationstillhörighet. På liknande sätt är det möjligt att via signalspaning erhålla underlag för ubåtarnas nationella hemvist. Efteranalysen har berörts tidigare i artikeln. Om signalspaningen kan även från min tid i tjänsten konsta-teras att det inte var ovanligt att radiokommunikationerna mellan den sovjetiska ambas-saden i Stockholm med mottagare i Moskva eller Baltikum fick en kraftigt ökad aktivitet i samband med det att de svenska medierna talade om att ubåtsjakt bedrevs längs våra kuster. Detsamma gällde de WP-bärgningsfartyg som nu och då grupperat sig norr eller söder om Gotland vid dessa tillfällen. Vem tror detta är en slump? 

Gunnar Gradin skriver i en Brännpunktsartikel i SvD (den 19 maj 1983): ”När det gäller

konstaterandet av de sovjetiska ubåtarnas närvaro i vårt skärgårdsområde och identi-

fieringen av dem var Sven Andersson mera säker och bestämd än vad vi tror. Detta bör

ses mot bakgrunden av att hans utredning analyserade allt vårt underlag synnerligen

kritiskt och tog inget för gott utan egen kontroll. Det fortsatta arbetet och det ytterligare material som kom fram hade tydligen gjort honom helt övertygad om vad det var fråga om.” För övrigt hade Sverker Åström och Rolf Ekéus under våren kontaktats av utred-ningsmannen själv i frågan och de skulle inte ha haft något tvivel om att det varit sov-jetiska ubåtar. Ej heller senare har jag upplevt att någon av dem påstått att inte Sovjet svarade för många utav kränkningarna.

Börjar man tvivla i Regeringen?

Olof Palme skulle för sin del säga att det var signalspaningsresultatet som övertygat honom. I ett tal inför sina partikamrater uppger han att Sven Anderssons kommission gjort ”ett utmärkt, sakligt och koncentrerat arbete. De redovisar att kränkningar av ubåtar har haft mycket större omfattning än vi tidigare trodde, kränkningar av ett antal minifarkoster som pågått under lång tid och stegrats.” Han blir mer osäker senare, efter nästa Karlskronaincident, som inträffar vintern 1984. I slutet av februari det året uttrycker försvarsministern Anders Thunborg sig skeptiskt till om vi har några ubåtskränkningar för Lennart Ljung. Denne noterar i sin dagbok: ”Passar ej in i hans säkerhetspolitiska syn.”  I mitten av mars har Ljung och Thunborg, som talat offentligt om ”Lochness-odjur”, ett gräl inför Palme. Diskussionen hos statsministern avslutas med att Palme bestämmer ”att regeringen inte nu kunde binda sig i ett uttalande om att man var fullständigt övertygad om miniubåtarnas existens i Karlskrona”. 

Lennart Ljung förstår Thunborgs dilemma. I dagboken kan man läsa: ”får inga bevis på vad som egentligen hänt i Karlskrona. De övriga i regeringen vill inte att Anders talar så mycket offentligt i frågan. Samtidigt vill han inte att det ser ut att vara en klyfta mellan regeringen och försvaret.” Det är en vacker tanke, men det är väl nu en klyfta börjar skapas mellan socialdemokratin och främst Flottan inom försvaret. Eller som näste försvarsminister Roine Carlsson säger till mig en gång: ”Det skall du ha klart för dig, mina fiender är moderaterna och Flottan!”

Det går inte med det underlag jag har att påstå att Palme från mitten av 1980-talet inte trodde att vi hade några ubåtskränkningar. Han tog inte upp frågan när jag för enda gången träffade honom för att tacka för förtroendet med ÖB-jobbet strax innan han blev mördad. (Ej heller livlinan till Nato. Det är sannolikt så, att han efter tillträdet 1982 insett att alltför många – nu efter hand som personalen bytts ut – var införstådda med Nato-samarbetet samt att han förbjudit Lennart Ljung att orientera nytillkommande chefer därom. Ljung orienterar till exempel mig endast om samarbetet inom under-rättelseverksamheten före det jag avlöste honom. Om övriga förberedelserna läckt ut, skulle mycket av Palmes image som brobyggare mellan Väst och Öst allvarligt kommit till skada.) 

Däremot bör han ha blivit alltmer irriterad över att inte Marinen lyckades visa upp något resultat av sina ubåtsjakter. Och ändå fortsatte sjöofficerarna att tala om det i pressen. Kunde de inte hålla tyst om det? Det gjorde de ju i Finland. Ferm talar också om detta hos ”medborgarkommissionen”. Han sade sig ha talat med den norske försvarsminis-tern Johan Jørgen Holst, som enligt Ferm sagt att i Norge sade man endast att man hade ”vissa tecken på att vattnet kränkts av en främmande ubåt och att den norska marinen avvisat inkräktaren”. Sade försvarsledningen så mycket mer i Sverige? Är det inte de svenska massmedierna som talar för mycket om sovjetiska ubåtar?  Varför skylla på försvaret? Ville Ferm att man skulle göra som i Finland – ”bara låtsas som om det reg-nar”? Skulle vi inte uppträda som neutrala? Ej heller skulle vi riskera avslöja det dolda samarbetet med Nato, som bland annat vid krig i Östersjön innebar att delar av den västtyska flottan, nog också ubåtar, skulle kunna grupperas upp till den svenska ostkus-ten. 

Ferm anklagade Sven Andersson

I sitt inlägg drar Ferm på nytt den gamla ”valsen” om att Sven Andersson inte skulle ha

orkat stå emot den unge Carl Bildt. Som chef för Försvarsdepartementets planerings- och budgetsekreteriat var jag själv kallad till en visserligen äldre man, men som snarast verkade arbetsglad och road av sin arbetsuppgift, när han personligen ville kontrollera om det inom försvarets budgetram gick att förstärka Marinens budget i den utsträckning han hade tänkt sig. Det fanns i sanning inget kraftlöst över honom. I verklighetens värld var det väl snarast så att Olof Palme inte kunde gå emot den gamle partisekreteraren, som sedan gammalt hade förtroende hos Palmes äldre ministrar och partiets riksdags-grupp. Bildt hade säkert också respekt för den politiskt erfarne, kraftfulle och prydligt klädde pensionären. Att Ferm inte gillar Sven Anderssons agerande under dennes utri-kesministerperiod kan ha att göra med att denne kallades dit av Olof Palme för att skapa ordning i det kaos som uppstått på grund av den nyrekryterade 1968-generationen.  Om detta kan man förutom i folkrättsexperten Bo Theutenbergs nyutkomna Dagbok från UD läsa i Leif Leiflands Frostens år (1997, s. 88):

”Bland UD:s tjänstemän fanns en falang som Sverker Åström har kallat de unga revolu-tionärerna – en grupp som inspirerades och förleddes av det allmänna vänsterradikala flum som då var på modet spetsat med en stor dos anti-amerikanism. Det är ju rätt naturligt att Olsen och hans kollegor på /den amerikanska/ ambassaden sökte identi-

fiera dessa ´unga revolutionärer i UD´ och kartlägga det inflytande som de kan ha haft

på den utrikespolitiska beslutsprocessen. Som exempel på denna ambassadens nyfiken-

het om UD-tjänstemännens politiska mantalsskrivning citerar jag avslutningsvis ett

stycke från Olsens uppteckning om sina samtal vid /utrikesminister/ Wickmans middag

för beskickningscheferna den 13 mars 1973:

Speaking whith (Rolf) Ekeus later in the evening, I referred to newspaper commentaries

on personalities and influences within Ministry for Foreign Affairs (in which Ekeus had been named as one of the most imported personalities in MFA because of his personal

and political links to the Social Democratik estabishment.). Ekeus was obviously not

unhappy about being singled out as an imported man and, using the controversial Ambassador Öberg as an example, advanced the thesis that there are two kinds of pro-

fessionals in the Swedish MFA. ´We have excellently trained career men who are very good  managers and technicians,´ he said. ´But they are not as a group very innovative

or imaginative. We need people like Öberg, who have profile and their own ideas. We

need both kinds, of course, but we need the Öbergs´. Ekeus left no doubt that he sees

himself as an Öberg type.”

Rolf Ekéus, som verkligen är uppfinningsrik när han formulerar sina två enmansutred-ningar i början på det nya milleniet, figurerar föresten också i de anteckningar jag er-hållit från ”medborgarkommissionens” möte. Han deltar här utan att försvara sitt utredningsresultat om att vi hade upp emot tio bevisade kränkningar och därutöver kanske trettio övriga. Vad betyder det? Han har nog inte ändrat uppfattning, men trivs   kanske med att vara bland dem, som liksom han, förnekar att U 137:s inträngande var avsiktligt. För det talar han nämligen om igen, även om hans motiveringar är lika dåliga som förut. Liksom att jag skulle ha försökt tvinga Regeringen att utpeka Sovjet 1987 trots att det i hans egna arkiv (245:3) ligger en utredning av Göran Wallén som i sammanfattningen säger:”ÖB själv var uppenbarligen (min markering) aldrig själv inne på tanken att utpeka Sovjetunionen”. Ekéus vet om att det är så, men liksom Ferm tar han tydligen inte åt sig det han vill skall vara annorlunda.

Det är inte försvarets fel

Flera har i sina böcker talat om att Olof Palme verkade trött i slutet av sitt liv. Och redan ett par år efter tillträdet 1982 säger en av hans ministrar till mig: ”Vi ´gråsossar´ känner inte igen Olof. Han lyssnar inte längre på oss, utan omger sig bara med utomstående rådgivare.” Så jag förstår varför Ferm talar så nedlåtande om Sven Andersson, Maj-Lis Lööw och Olle Svensson på ”medborgarkommissionens” möte. De är ju endast vanliga socialdemokrater, vars uppfattningar man ej behöver bry sig om. Enligt anteckningar från mötet säger han till exempel om de senare: ”sen var det några snälla och ganska oförargliga ledamöter från socialdemokratin”. Samme Olle Svensson var inte mer till-bakadragen än att han kommenterar Palmes fördömande av Carl Bildt: ”Tyvärr måste konstateras…att Palmes överreaktion beror på att han ensam vill dominera planen inom utrikespolitiken men att följden av hans våldsamma reaktion blivit att Bildt snabbare  fått sitt genombrott inför offentligheten.” Det mesta hade gått Palme emot efter hans tillträde. Det var inte endast det att han inte fick slut på ubåtskränkningarna, varken med politiska eller militära medel. Även hans internationella verksamhet hade gått i stå.

Det viktigaste syftet med Palmekommissionen torde ha varit att minska risken för ett

europeiskt kärnvapenkrig. Kommissionen föreslog också att man skulle upprätta en

kärnvapenfri korridor genom Europa. Detta krävde att man på nytt lyckades samla

intressenterna till en konferens. Samtidigt var motsättningarna mellan USA och Sovjet större än på länge. Det svenska agerandet i ubåtsfrågan torde därför ha liten betydelse

för att det inte fanns någon jordmån för att fullfölja Palmes intentioner med förslagen i Gemensam säkerhet (1982). Däremot kan Sveriges agerande med stöd åt Solidaritet i Polen ha haft betydelse för Sovjetunionens ökade aggressivitet i sitt agerande mot oss. Det var inte endast i ubåtskränkningarna utan inom underrättelsetjänsten över huvud taget. De genomförde skenanfall med Stenkabåtar mot Gotland. Det amerikanska stödet till Solidaritet gick också i huvudsak över svenska hamnar, vilket var känt av den polska ledningen. I bakgrunden låg naturligtvis kännedomen om den svenska livlinan till Nato, när vi nu i början av 1980-talet stödde den aggressive Reagan i hans verksamhet i Polen.

Den sakliga grunden för utpekandet av Sovjetunionen

Det är väl inte fel att säga att med få undantag har stor säkerhetspolitisk enighet funnits

om att det väsentligen rörde sig om sovjetiska/ryska ubåtar, men att man inte kan bort-se ifrån att det i några fall kan ha rört sig om västubåtar. En del kan därutöver fråga sig om vi hade tillräckligt stark saklig grund för att på diplomatisk väg klart utpeka en annan stat. 

Det har dock genom åren både före och efter 1980 samlats en mängd indicier, för att inte säga bevis, för att sovjetiska ubåtar varit här mer än den gången i Gåsefjärden. Låt mig endast erinra om Sjevtjenkos memoarer om Politbyråns beslut ”att sända ubåtar till svenska och norska kuster”, Arbatovs erkännande i Washington samt den svenska TV-inspelningen 1996 från sovjetiska Östersjömarinens 300-årsjubileum, i vilket program svenska och skandinaviska kuster nämns igen, samtidigt som tre intervjuade ubåtsmän särskilt påtalar de skador våra återkommande sjunkbombfällningar åstadkom på besätt-ningarna och de dykare som uppehöll sig utanför ubåtarna, varav en del anmäldes döda.

Och det var endast Sverige som regelmässigt kastade sjunkbomber på kränkande ubåtar.

Norge gjorde det vid några få incidenter.

Så, kära läsare, man behöver inte ens lita på militärledningen (även om jag naturligtvis

anser man kan det). Fakta talar för sig själva. Det var väsentligen Sovjetunionen som svarade för kränkningarna av våra vatten under det kalla kriget. Inte ens Anders Ferm har så vitt jag vet förnekat det. Han tyckte bara att vi kunde hålla tyst om det, som han själv väljer att göra om att det var Erlander som påbörjade och Palme som politiskt vidmakthöll den dolda livlinan till Nato. Politics us usual.

TILLÄGG: 

Theutenbergs inlägg på NEWSMILL 2013 finns återgivna i DAGBOK FRÅN UD vol 2 Bil 1 (sid 477-495) samt kan läsas i en särskild länk under denna rubrik UBÅTAR-SUBMARINES. Detta opublicerade manus av General Gustafsson skall läsas parallellt med densammes under denna rubrik UBÅTAR-SUBMARINES återgivna artikel i TiS 2013/2 sid 185-192 ”För att få svar på allt i ubåtsfrågan krävs en Sherlock Holmes”. Liksom konteramiralen Göran Walléns i TiS 2013/2 sid 193-198 införda artikel ”Främmande ubåtar i norska vatten”. 

För Theutenbergs detaljerade beskrivning av ubåtsfrågorna hänvisas i vad gäller 

U-137:s grundstötning i Karlskrona skärgård 27-28 oktober 1981 till: 

DAGBOK FRÅN UD vol 1 kap 1 (sid 35-71), volym 2 sid 313-317, volym 3 kap 55 (sid 419-494 och bil 9 sid 733-741), volym 4 (sid 200-266 och bil 1 sid 900-912) samt i vad gäller  

Hårsfjärden i oktober 1982 med protestnoten till Sovjetunionen den 26 april 1983 till: 

DAGBOK FRÅN UD vol 1 kap 4 – 5 (sid 97-134), kap 7-13 (sid 151-221), volym 2 kap 37 (sid 267-312 och bil 1 sid 489-495), volym 4 kap 60 (sid 28-32), kap 62 (sid 283-327), kap 63 (sid 461-523) samt i vad gäller

Karlskrona 1984 DAGBOK FRÅN UD vol 4 kap 64 C (sid 562-600). 

Det skall understrykas att ubåtar tillhörande något NATO-anslutet land, alltså i Ekéus/Mossbergs/Tunanders vokabulär ”NATO-ubåtar” eller ”Väst-ubåtar” (NATO som organisation har inga ”egna ubåtar” utan i realiteten rör det sig om brittiska eller /på den tiden/ västtyska ubåtar. Amerikanska ubåtar är av den dimensionen att de i praktiken inte kan ta sig in i Östersjön) har inte kränkt svenskt territorialvatten. Följande utdrag ur Dagbok från UD vol 4 sid 314-317 tar upp frågan om ”Västubåtar”: 

TAXIBÅTEN AMALIA OCH S K VÄSTUBÅTAR (Dagbok fråm UD vol 4 sid 314-319). 

Fakta kvarstår dock att Amalia inte är ett fartyg som kan framföras under vattnet och inte heller kan generera de asymmetriska sidband som registrerats vid 3’ 47-passagen. 

314 

Vilka endast kan genereras av ett under ytan gående fartyg, alltså en ubåt. Jag är lika säker idag år 2018 som jag var när jag för 36 år sedan, den 14 oktober 1982, fick föredragningen i Försvarsstaben att det var en sovjetisk ubåt som registrerades på 3’ 47- bandet. Endast 6 dagar dessförinnan, den 8 oktober 1982, hade regeringen Palme tillträtt. Hade regeringen Palme inte tillträtt är jag säker på att den här diskuterade frågan aldrig hade uppkommit. 

Hela denna märkliga diskussion att en taxibåt skulle generera ”assymetriska sidband” (vilka bara kan genereras av undervattensfarkoster) har med stor energi producerats av en ”ideologisk vänstergrupp” till dåvarande Sovjetunionens försvar och då uppenbart fallande under det ”tvåsannings- syndrom” (”den objektivt sett riktiga och verkliga sanningen” contra den ”politiskt korrekta sanningen”) som jag tidigare berört i samband med den KGB-desinformation som åtföljde ubåtshändelserna under 1980-talet. Sanningen bedöms alltså i enlighet med politisk-ideologisk övertygelse. Symptomatiskt är att samtliga dem som hävdar att ”det inte var sovjetiska ubåtar” ideologiskt ”hör hemma på vänsterkanten”. De kvarhåller sina positioner alldeles oavsett vilka fakta som presenteras. Som påpekats i flera andra sammanhang följer agerandemönstret Manual 1 A i KGB:s med flera öststatliga underrättelseagenturers handböcker angående desinformation och hur ”obehagliga sanningar” skall neutraliseras och undertryckas. 

I debatten kring händelserna under Hårsfjärdsincidenten försökte vidare, som nämnts,TV-mannen Lars Borgnäs i programmet Uppdrag granskning saluföra idén att ett mycket kort ljud som hade spelats in tre gånger mellan klockan 23.00 – 24.00 den 11 oktober 1982 härrörde från en NATO-ubåt. Genom extern analys hade Uppdrag granskning kommit till slutsatsen att signalen var genererad från ett NATO/USA system. FOI hävdade emellertid att signalen sannolikt kom från en ubåtsjakthelikopter (Hkp 4) där det uppstått ett tekniskt fel i utrustningen. Signalen var en blandning mellan två signaltyper (en CW signal och en FM signal). Helikopterns utrustning kunde inte generera dessa två signaltyper samtidigt utan man fick välja vilken typ man skulle använda. FOI kunde vid sina analyser med säkerhet fastställa vilket ursprunget kunde vara. Det gick nämligen att få helikoptersonaren att generera den felaktiga signalen om ett tekniskt fel uppstått exempelvis via en fuktbrygga som gjort att det blev ett tekniskt överslag. Den s k NATO-signalen härrör därför med största sannolikhet från ett tekniskt fel, ett överslag i helikoptersonaren. 

315 

Olika enskilda personer (Ekéus, Mossberg, Tunander) och grupper ( t ex Medborgargruppen) har idogt fört fram att det var USA eller andra västländer (NATO) som kränkte Sverige – med eller utan svenskt samtycke. I samband med Rolf Ekéus ubåtsutredning lades en hel del kraft ned på att titta på ”västspåret”. Men det måste i detta sammanhang med NATO understrykas att i det stora samlade underlag som finns beträffande kränkningar från 1980 och framåt det bara finns 8 rapporter som skulle kunna ha varit västubåtar (NATO). Dessa redovisades f ö i en rapport som dessutom avhemligades och lämnades ut av UD efter begäran. Några av dessa åtta ägde rum på internationellt vatten medan några bedömdes som kränkningar i samband med passage i Södra Östersjön (brott mot tillträdesbestämmelserna). I ett fall upptäckte besättningen ombord ”kränkningen”, rapporterade denna till hemlandet varpå landet ifråga framförde en ursäkt till svenska UD. I ett fall grundades misstanken på en observation på långt håll i en disig omgivning, där rapportören först i efterhand meddelade vad han sett. Den slutsats som Försvarsmakten dragit är att det inte finns några bevis för att Västubåtar/ NATO medvetet kränkt svenskt territorium i annat avseende än vad som berörs här nedan (brott mot regeln om föranmälan). 

Det skall i sammanhanget betonas att Sverige och NATO-länder (USA, Storbritannien m fl) hade olika uppfattningar om huruvida det var folkrättsligt tillåtet att kräva föranmälan av främmande statsfartygs/örlogsfartygs passage genom det utvidgade svenska territorialhavet. Där det var problematiskt framförallt i det trånga Öresund, Södra Östersjön och Kattegatt. Här gällde det en principiell tolkning av gällande folkrätt, där Sverige hävdade en uppfattning och NATO-länderna en annan uppfattning.Vid flera besök i State Department – amerikanska UD – samt i Foreign Office i London tog jag personligen i egenskap av UD:s ”Chief Legal Adviser” upp dessa ”tillträdesfrågor” och anmanade USA/Storbritannien/NATO att följa de svenska tillträdesbestämmelserna (bl a regeln om föranmälan vid passage av det svenska territorialhavet). (se vidare Dagbok från UD vol 2 sid 299 ff). 

Som framgår av den ovan givna redogörelsen för händelseförloppet under den tid 1982 som ubåtsaktiviteterna pågick i Hårsfjärden (se även Dagbok från UD volym 1 kap 4-5, 7-8 18-19 samt volym 3 kap 55 och Bil 9) samt av beskrivningen av tillkomsten av protestnoten den 26 april 1983 i kapitel 63 nedan var det dock förenat med närmast oöverstigliga svårigheter att övervinna utrikesledningens (Bodström, Schori m fl), andra 

316 

statsråds samt Statsrådsberedningens och ”entouragets” direkta motvilja mot en ny protestnot. Jag frågade mig vad det var ”jag upplevde”. Det var helt surrealistiskt! Landet hade grovt kränkts och utrikesledningen och Palmes ”entourage” närmast ”försvarar kränkaren”. Det står helt klart för mig – med min militära bakgrund – att det är den tunga KGB-infiltrationen och desinformationen som i detta fall helt har tagit överhanden och de facto styr händelseförloppet. Vad som sker måste ha styrts på distans från KGB- högkvarteret Lubjanka i Moskva (se Lubjanka på omslagsbilden Dagbok från UD, volym 3). 

En ny protestnot mot Sovjetunionen skulle således till varje pris stoppas. Och när den väl, efter urvattning och anpassning till ”sovjetdoktrinen” (utfört främst av Sverker Åström och Anders Thunborg), var överlämnad till Sovjetunionen skulle den undermineras och närmast återkallas (se kap 60 ovan om fan-flykten). Det är i detta sammanhang jag – som protestnotens förespråkare och författare – för alltid ådrar mig Bodströms, Schoris, ”Vänsterismens” och ”Entouragets” misshag och som i förlängningen leder till min ”avgång i protest mot Sovjetpolitiken”. 

Dagboksanteckningarna för perioden 28 september – 31 december 1982 samt 1 december 1982 – 28 januari 1983 (alltså omfattande ubåtskränkningarna i Hårsfjärden) är återgivna i Dagbok från UD vol 1 (sid 97- 134), medan anteckningarna för perioden 1 januari – 27 september 1982 återges här nedan. Även denna del av mina anteckningar handlar mycket om ubåtar. Dels gäller det Konstitutionsutskottets granskning av regeringen Fälldins handhavande av U 137-kränkningen dels gäller det fortsatta indikationer på ubåtskränkningar. Men dessa berör nu inte enbart svenskt vatten utan även finskt/åländskt territorialvatten. Detta är allvarligt då förekomsten av ubåtar i åländskt vatten kränker Ålandskonventionens bestämmelser om förbud mot militär närvaro i detta område.Vad är anledningen till främmande ubåtars förekomst så långt norrut? 

317 

page318image11552800

Mitt inlägg på DN Debatt 12 mars 1995 Protest mot ubåtar skulle stoppas, riktat mot förre utrikesministern Lennart Bodström, vars inställning var att det aldrig funnits några ubåtar (Bodström-affären 1985). Hur visste han det? Var han själv teknisk expert på området? 

318 

page320image11707120

Artikel i SvD 27 maj 1983: Sverige bör acceptera sovjetiska kränkningar. Svenska UD kommenterar: Oacceptabelt synsätt.  

320  

page321image12013216

DN 27 juli 1983: Harald Hamrin: Stormigt Fredens hav. En kamp genom sekler. 

321 

page322image11887968

Min artikel på SvD Brännpunkt 23 juni 1999 Tyckarna i ubåtsfrågan inte trovärdiga. 322 

page323image11566528

Min Brännpunktsartikel i SvD 8 juli 1999 Inte opportunt att kritisera Sovjet 1983: ”Till och med om Sovjet kränkte svenska vatten, förväntades man ha ’förståelse för’ att det trots allt kunde röra sig om ’sovjetiska missgrepp’ etc. 

323 

page324image11543904

Min artikel på DN Debatt 1 april 2000 Ubåtskränkningarna kan förklaras

324 

page325image11639296

DN 27 april 2001 ”Nyckelpersoner bojkottar ubåtsutredare” (Ekéus). ”Utredningen inte seriös”, säger ambassadör Leifland”. Många nyckelpersoner i ubåtskriserna, bland dessa f kabinettssekreteraren Leif Leifland, vägrade tala med ubåtsutredaren Ekéus. Minnet är långt i UD. De flesta – inklusive denne författare – minns Ekéus som marxist-kotteriets ledare i UD på 70-talet, vilket för alltid blockerade förtroendet för honom hur många hattar han än internt hängdes på av Socialdemokratin. Ingenting hjälpte. Han förblev för alltid fångad i sin ungdoms marxist-ideologiska utgjutelser. Man kan därför bortse från hans utredningar. 

325 

page326image12052848

Förre Försvarsstabschefen amiral Bror Stefensons mot Ola Tunander riktade artikel på DN Debatt 24 november 2001 Han frågade mig aldrig. Stefenson säger: ”Min övertygelse är klar. Det var sovjetiska ubåtar i Hårsfjärden. Jag rubbas inte av Ola Tunanders spekulationer och fantasier”. ”Jag saknar naturligtvis de båda döda Lennart Ljung och Sven Andersson extra mycket. Jag är övertygad om att de med kraft och pondus skulle ha vederlagt Tunanders påståenden, men det finns ju andra att fråga. Det har Tunander tydligen inte gjort”. Jag var ju med och styrde ubåtsaffärerna under 1980-talet men hade ”avgått i protest” redan 1987 just på grund av den undflyende sovjetpolitiken, alltså 13-14 år före Ekéus-Mossberg-Tunander påbörjar sitt politikerstyrda härtåg mot den ”verkliga sanningen”. 

326 

page327image12043904

Mitt inlägg på SvD Brännpunkt 29 januari 2002 Farligt omvärdera Sovjet. Det är klart att marxist-kotteriets anförare i UD på 1970-talet Ekéus inte år 2000-2001 kunde ta på sig en ny hatt som oberoende och oväldig utredare av 1980-talets ubåtsaffärer, speciellt inte som han 1973 ”förvisades från UD” av den år 1973 tillsatte nye utrikesministern – den senare ubåtsutredaren Sven Andersson, vilkens arbete och resultat Ekéus skulle sitta till doms över 2001, arton år senare (Dagbok från UD vol 2 kap 37:Vänsterkotteriets härjningar på UD). Det låg alltför mycket av personlig vendetta i Ekéus utredning, som inte gjordes bättre av att en person som Mathias Mossberg sattes som huvudsekreterare (om Ekéus, Mossberg och Tunander se mina i Dagbok från UD vol 2, bil 1:1-1:3 /sid 477-495/ avtryckta kommentarer på nyhetssiten Newsmill 2013). Ekéus-Mossbergs-Tunanders ubåtsutredning åstadkom långt värre långvarig säkerhetspolitisk skada än själva ubåtskränkningarna. 

327 

UTDRAG: DAGBOK FRÅN UD VOLYM 3 sid 427-432

Såväl Gustafsson som Jansson går i sina respektive böcker noggrant igenom ubåtskapaciteten i Väst liksom i Öst. De ”gigantiska” amerikanska atomubåtarna av främst Los Angeles-klass var för stora för att kunna operera i Östersjön och hade dessutom sannolikt ”gått på grund/fått bottenkänning” vid försök till passage i u-läge av ”NATO-Bälten” (Stora och Lilla Bält belägna i NATO-landet Danmark). Inget tyder på att mindre amerikanska ubåtar använts i svenska vatten.20 De brittiska Oberon-ubåtarna var också av ansenliga dimensioner (ca 110 meters längd) men användes ändå regelmässigt i Östersjön. Såväl inpassage- som utpassage genom Sunden, ibland Öresund, skedde regelmässigt i övervattensläge. Undervattensläge och ytläge intogs först söder om Trelleborg med påföljande besök utanför sovjetiska Kaliningrad och norrut utmed den baltiska kusten.21 När väl Västtyskland tilläts att införskaffa ubåtar, först 1966, användes dessa mindre ubåtar av 205- och 206-klassen tämligen flitigt i Östersjön.22 Med Danmark har Sverige inte haft några ubåtsproblem, där främst skall tas i beaktande de mycket nära försvarsmässiga relationerna mellan Danmark och Sverige. 

19 Dagbok från UD, vol 2, sid 94-95 och 105. I detta sammanhang med ”ubåtsrännor” skall uppmärksammas vad general Bengt Gustafsson skriver i sin bok sid 109-110 om anteckningar från marinchefen amiral Stig H:son Ericssons tid (21 september 1955).
20 Bengt Gustafsson a a sid 106, 117-131; Jansson a a sid 139-142. 

21 Bengt Gustafsson a a sid 108-116, 131-138; Jansson a a sid 143-144. 22 Bengt Gustafsson a a sid 113-114, 138-144: Jansson a a sid 142-144. 

page427image72441344

427 

Beaktansvärt är vad general Gustafssons skriver i sin bok:23 ”Det enligt min mening starkaste skälet för att avvisa påståenden om medvetna och hemliga djupa inträngningar från de demokratiska ländernas sida är emellertid konsekvenserna både inrikes- och utrikespolitiskt av om man blivit tagen på bar gärning. Det gäller särskilt England och Västtyskland som hade långa och djupa partipolitiska relationer med sina svenska broderpartier. Ingen kunde räkna med att man skulle klara sig undan varje gång även om man var beredd att acceptera förluster när man blev upptäckt och bekämpad”. Eftersom Sverige sedan statsminister Erlanders framgångsrika besök hos president Truman 1952 de facto var ett ”USA/NATO-lierat land” – vilket naturligtvis ryssarna visste om (inte minst genom spionenWennerström) – hade givetvis Sovjetunionen skäl att betrakta Sverige med högsta misstänksamhet och som ett potentiellt fiendeland, därmed automatiskt fallande under den i varje fall sedan maj 1981 gällande underrättelseplanen RYAN och dess preventiva militära del AntiRYAN (se ovan kap 48 samt nedan). Rent folkrättsligt måste man också framhålla att det militära de facto-samarbetet med USA/NATO givetvis urholkade den svenska neutralitetspolitiken syftande till strikt folkrättslig neutralitet i krig. Det kunde tolkas som ett neutralitetsbrott från svensk sida. Med den kunskap Sovjetunionen hade om det svenska ”dubbelspelet” är det tämligen naturligt att sovjetledningen såväl spionerade på Sverige som skickade in ubåtar och s k spetsnaz-förband i de svenska skärgårdarna för att där vidta de preventiva militära åtgärder Sovjet ansåg nödvändiga i sitt eget försvar mot NATO, där Sverige betraktades som en integrerad del (alltså själva syftet med RYAN och AntiRyan). Det sovjetiska användandet av spetsnaz-förband, miniubåtar och ”bottengående farkoster” är ett tema som mer och mer vunnit tilltro, vilket inte minst understryks i vad som sägs i kapitlen 48 och 49 om de avancerade planer som fanns i den sovjetiska generalstaben och hos KGB/GRU om ett ”snabbt övertagande av Sverige” (se kontraspionagechefen Olof Frånstedts uttalande i kap 49 om KGB/GRU-övertagande inom kort tid). Det är vid studium av de speciella spetsnaz-och sabotageförbandens operationer med dykare och olika minifarkoster man blir övertygad om riktigheten av det budskap som chefen för Kontraspionaget Frånstedt framför i kapitel 49. 23 Bengt Gustafsson a a sid 143. 428 page428image72409536
Sverige och andra länder. Gemensamt med dessa var att de varit officerare på hög nivå och i ett par fall mycket hög nivå. En av de jag träffade vid flera olika tillfällen hade dessutom haft en sådan position att hans informationer var mycket initierade. Liksom i ÖB Bengt Gustafssons bok (2010) och underrättelsechef Janssons bok (2014) spelar spetsnaz- dykar- och sabotageförband en framträdande roll i underrättelseofficeren PerAnderssons artikel (2016).Vad som är ”skrämmande” (om nu detta är rätt uttryck) är att varje sovjetisk ubåt opererande mot eller inom Sverige hade order om att antingen i förväg utplacera eller i ett akut läge bekämpa Sverige och svenska militära anläggningar med olika typer av kärnvapen: kärnvapentorpeder, kärnvapenrobotar, kärnvapenminor. Huvudsyftet var att förhindra att dessa kunde användas av NATO i tänkta anfall mot Sovjetunionen. Underrättelsechef Nils-Ove Jansson bekräftar detta i sin redogörelse för ubåtshändelserna i Hårsfjärden i oktober 1982:28 Nyligen har i sovjetisk TV tidigare chefer för spetsnazförband berättat att man utfört marina specialoperationer utomlands bland annat mot USA och nordiska grannländer. I arsenalen ingick även massförstörelsevapen, d v s kärnvapen. —-
Deloperationen mot Hårsfjärden hade som mål att på order förstöra förtöjda fartyg i Bergaområdet på norra Hårsfjärden. Planeringen var att utplacera atommina. Alternativt skulle en kärnvapenladdad torped skjutas in från norra Mysingen av en konventionell ubåt. Det fanns inga problem med djupförhållandena. Den andra deloperationen var riktad mot fartygen i Musköanläggningen. Här kunde bara atomminor användas. Fartyg som låg i dockor eller på slip i tunnlarna var inte lika väl skyddade mot kärnvapen som anläggningen i övrigt. Minorna kunde ju placeras i nära anslutning till tunnelmynningarna. Ett problem var sannolikt att de höga bergen skärmade radiovågorna vid fjärrutlösning. En spetsnazgrupp måste därför ha haft till uppgift att som reservmetod kunna utlösa laddningarna med en hydroakustisk signal. Vid i stort sett samtliga de ubåtsoperationer som Nils-Ove Jansson redogör för är någon form av taktiska kärnvapen inblandade. Utan den minsta hänsyn avsåg Sovjetunionen från första början använda kärnvapen mot svenska mål oavsett hur detta skulle drabba den svenska civilbefolkningen. Det är förvisso skrämmande att den svenska eftergiftspolitiken gentemot Sovjetunionen som de socialdemokratiska ”kärnvapenhatande” politikerna så konsekvent 28 Nils-Ove Jansson a a sid 185-191. 430 genomförde skulle ”belönas” på detta illasinnade och rent katastrofala sätt. 100 000-tals svenskar döda redan i de första inledande operationerna med kärnvapen. Hur kunde de ”svenska KGB-kontakterna” (se kap 48 och 49) i sin ideologiska naivitet – eller var det inte det? – så ”falla i farstun” för de sovjetiska lockropen om fred och nedrustning? Som man förstår av det ovan sagda räknade den sovjetiska generalstaben Sverige som ett ”fientligt NATO-land” emot vilket full ”kärnvapenstyrka” var tänkt utlösas från ”sekund ett”. Men varför denna form av förintande krigföring mot det fredsälskande neutrala Sverige? Svaret är att det inte hade så mycket med Sverige att göra utan fastmer med storstrategiska förhållanden efter Ronald Reagans tillträde 1981 som USA:s president att göra. Reagans upptrappade retorik mot det kommunistiska Sovjetunionen ledde till brännmärkningen av Sovjetunionen som ”ondskans imperium”, till lanseringen av SDI (Strategic Defence Intiative), mer känt som ”Stjärnornas krig”, till utplaceringen i Europa av de effektiva Pershingrobotarna och Gryphons kryssningsmissiler (NATO:s s k dubbelbeslut) samt till uppsägningen 1986 av SALT II-avtalet, vilket begränsade antalet interkontinentala robotar och stridsspetsar.Vid detta västliga demonstrativa övertag i kärnvapenkapacitet (såväl första som andra slagskapaciteten) fanns det ett enda mål för de sovjetiska ledarna, nämligen att med tillgripande av alla medel, inkluderade kärnvapen, förhindra Sovjetunionens destruktion och undergång. För landets överlevnad var alla medel tillåtna, även sådana som drabbade eller påverkade ett ”neutralt land” som Sverige. Det är i detta perspektiv av undergång som den sovjetiska underrättelseoperationen RYAN och dess militära preventiva del AntiRYAN 1981 växer fram hos KGB-chefen Andropov och de högsta sovjetiska ledarna (se nedan). Jag är övertygad om att exakt samma planering fanns/finns mot Sverige i den nuvarande ryska generalstaben med president Putins KGB-bakgrund som den styrande faktorn. Inte så att han har ett primärt behov av att ”ta Sverige”, utan ett primärt behov av att se till att ingen del av svensk territorium, i synnerhet inte den långa svenska kusten mot Bottenviken, Bottenhavet och Östersjön (Gotland), kan utnyttjas av USA/NATO i ett anfall mot Ryssland. Även om de med Sverige lierade NATO-länderna på 1980-talet inte hade anledning till ”objudna besök” i svenska vatten, hade på grundval av det ovan sagda Sovjetunionen desto större anledning till ”fientliga besök i våra vatten”, detta i enlighet med operationen RYAN. Allt detta kände de svenska 431 


underrättelseorganen inte till vid den tid då jag överfördes från O 5 (dit jag kom som fänrik 1965) till Op2 i Försvarsstaben, alltså sommaren 1976, men vi kände ändå av en allmän oro över ökade sovjetiska aktiviteter i våra vatten. Det var detta jag erfor vid min första tjänstgöring på Försvarstabens Op 2 sommaren 1976. 


page430image77865216