På jakt efter eskarbunkeln i den Heliga gravens kyrka i Jerusalem och i London

Bo J Theutenberg

På bilden till vänster visas när jag den 26 juni 2008 överlämnar min bok Folkungar & Korsriddare till den muslimske ”door-keeper” (nyckelbevararen) till den Heliga gravens kyrka i Jerusalem, grundad på 300-talet av kejsaren Konstantin den store. Under en vecka var jag närvarande i Jerusalem när den nye latinske (katolske) patriarken av Jerusalem Monsignore Fuad Twal vid en ceremoni framför ingången till den heliga graven uppsteg på patriarktronen (bilden till höger). Jag var inbjuden i egenskap av grundare och f d ståthållare av det svenska ståthållarskapet av den påvliga Heliga gravens av Jerusalem riddarorden (2003). Om denna för det Heliga landet synnerligen viktiga orden berättar jag i min 2006 utkomna bok Folkungar & Korsriddare. Ordens numera ca 28 000 medlemmar över hela världen skickar årligen 100 miljoner kronor till patriarken så att denne kan bidra till att upprätthålla den samhälleliga strukturen i det hårt drabbade Heliga landet (Palestina, Israel, Jordanien och Cypern). Denna orden för i sitt vapen det s k Jerusalemkorset, som likaså var det kristna kungadömet Jerusalems vapen. 

Den som läst Folkungar & Korsriddare vet vilken betydelse jag tillmäter den heraldiska figur som går under namnet ”eskarbunkel, escarbuncle” eller liljehjulet (som syns på omslaget till boken Folkungar & Korsriddare på bilden ovan). Bakgrunden till intresset för eskarbunkeln är att den svenske jarlen Birger Brosa, död 1202, enligt Peringskiölds avritning på 1600-talet av ett vapen han hittat i en svensk kyrka, skulle ha fört eskarbunkeln i hjälmprydnaden i sitt vapen, där huvudvapnet i skölden är en lilja (stavlilja).  Eftersom eskarbunkeln på olika sätt kan knytas till Jerusalem, den heliga graven och korstågen från 1000-talets slut till 1200-talets slut, där hertig Folke V av Anjou t o m var kung av det kristna kungadömet Jerusalem 1131-1143, vill jag gärna se intressanta länkar mellan den Folkungaätten tillhörande Birger Brosa, korstågens Jerusalem och den franska ätten Anjou, där namnet Folke är framträdande. Birger Brosas farfar var ju Folke den tjocke, kronologiskt tillhörande ungefär samma tidsepok som kung Folke Anjou av Jerusalem. Det är efter denne Folke som namn som Folkungaätten och ”folkungar” uppkommit. Visst material pekar på att den franska Anjou-ätten kan ha använt eskarbunkeln i sin allra äldsta vapenföring. 

I Folkungar och Korsriddare hänvisar jag i not 98 till att det i Heda kyrka, några kilometer öster om Alvastra, finns en relief av en 1100-talsriddersman vilken antas kunna föreställa jarl Birger Brosa (se bild nedan). Han var jarl under kung Knut Eriksson (1167-1195/96), som antas ha haft förbindelser med korstågens johanniterriddare. I noten påpekar jag det intressanta i att riddersmannen avbildas i en byggnad som får anses vara en moské med en hög minaret på kupolen och två på sidan (dessutom med böneutroparbalkongen väl synlig). Kanske var moskén belägen i korstågstidens Jerusalem? Hade Birger Brosa rent av själv varit i Jerusalem? Om han var där – alltså i Jerusalem – under 1100-talets senare del, bör han ha stiftat bekantskap med den heraldik/förheraldik som Jerusalems erövrare i 1:a korståget 1099 Gottfrid av Bouillon (Bolougne), hertig av Nedre Lothringen (nuvarande Brabant i Belgien), enligt flera heraldiska källor förknippas med, nämligen en kombination av Jerusalemkorset och eskarbunkeln (se bilder nedan). Och som också skulle förknippas med den franska Anjou-ätten, främst med kung Folke Anjou av Jerusalem, som var Gottfrid av Bouillons 3:e efterträdare som kung av Jerusalem, dock att Gottfrid under sin korta tid på Jerusalems tron 1099-1100 endast benämnde sig som ”den Heliga gravens beskyddare”. Ibland går Gottfrid också under namnet Gottfrid av Brabant. 

Jag frågade den muslimske nyckelbevararen om var kungarna av Jerusalem hade begravts i den Heliga gravens kyrka. Kunde man till äventyrs hitta några tidigmedeltida heraldiska kännetecken i Jerusalem-kungarnas gravkor? Eller nere i Gravkyrkans fundament vid Golgata? Nyckelbevararen pekade ut gravkoret alldeles invid smörjelsestenen vid ingången till kyrkan, där kung Folke av Anjou hade begravts 1143. Han skall ha lagts i samma gravkor som hertig Gottfrid av Bouillon och dennes bror kung Baldwin I (död 1118). I samma gravkor skulle ligga även kung Baldwin II (1118-1131) och dennes dotter drottning Melisinda av Jerusalem (1131-1161), som Folke av Anjou var gift med. Men som syns på bilden nedan är gravkoret helt renons på varje form av heraldiska kännetecken. Nyckelbevararen förde mig sedan nerför en gammal järntrappa till Gravkyrkans nedre fundament vid Golgataklippan (där Kristi kors stod 100 meter från själva graven). Ner till de konstantinska murfundamenten, där jag såg mig omkring stödd på Golgataklippan. Där finns mycket att se, kyss- och pilgrimskors och forntida altaren och kapell mm. Men inga heraldiska eller förheraldiska kännetecken. Om sådana hade funnits hade de väl plockats bort efter slaget vid Hattin 1197, då Saladin krossade korsriddarriket Jerusalem. Det är också så att vid tiden för Jerusalems erövring 1099 fanns ingen egentlig ärftlig heraldik. En sådan uppkommer först i samband med korstågen, liksom f ö hela riddarväsendet skapas med korstågen. Från och med denna tid kom sköldens rent tekniska ”band-och remhållare” att förvandlas till heraldiska vapen, som kom att gå i arv. Under 1100-talets andra hälft kan således mycket väl ärftliga heraldiska vapen ha förts. Låt mig förklara detta lite bättre!

Ovanför min säng hänger en replik av den berömda Bayeuxtapeten (se bilder ovan). Denna vävnad är en samtida ögonvittnesskildring från ca 1076 av slaget vid Hastings 1066, då den normandiske hertigen Vilhelm Bastarden eller Vilhelm Erövraren erövrade England, och alltså av ovärderligt dokumentariskt värde. Här illustreras exakt hur dåtidens sköldar var konstruerade, där läderremmar och öglor med vilka man hängde skölden om halsen eller bar den uppträdd på underarmen och höll i den med handen, var fästade med skruvar som drivits genom brädet. Dessas ändar kom ut på framsidan och skyddades där med små partier av prydnadsdekorationer eller kunde byggas ut till en hel vapenbild, där sköldtekniken alltså kom att utforma en s k eskarbunkel (liljehjul) eller ett ”primitivt Jerusalemkors” (Ottfrid Neubecker, Heraldik sid 62-63). Alltså de figurer som framträder i korsriddarfurstarnas äldsta heraldik, inte minst Jerusalemkorset, vars äldsta urform torde vara följande figur:

Om man noggrant studerar kung Folke Anjous sons, hertig Gottfrid Anjou Plantagenets (1129-1151), emaljerade gravsten, ursprungligen i St Julien-katedralen i Le Mans, syns en escarbunkel, alltså sköldens remmar och förstärkningsribbor – samt bucklan i sköldens mitt – ganska tydligt. Dock överflyglade av det engelska normandiska kungahusets uppresta lejon som Gottfrid erhöll av den engelske kungen Henrik I – Vilhelm Erövrarens son – när Gottfrid 1127 gifte sig med kungens dotter Matilda och därmed blev stamfader för den engelska kungaätten Anjou-Plantagenet. Gottfrids och Matildas son Henrik II var kung av England 1154-1159 och far till de i äventyrsfilmerna välkända bröderna Rickard Lejonhjärta (kung 1189-1199) och Johan utan land (kung 1199-1216), där den senares avkomlingar regerade England ända fram till 1485 (Rickard III:s död på slagfältet i Bosworth, där hans motståndare Henry Tudor Earl av Richmond kröntes till kung Henrik VII på själva slagfältet).   

Men kan man belägga att hertig Gottfrid Anjou Plantagenets ”tekniska sköldhållar-escarbunkel” i heraldikens gryning – vid tiden för korstågen – skulle ha omvandlats till ett heraldiskt ärftligt ”Anjou-vapen”? En teori jag alltså tangerar i Folkungar & Korsriddare! Därför att om det kan beläggas att någon ättelägg i Anjou-ätten förde eskarbunkeln som ett heraldiskt vapen, menar jag att det kan påverka tolkningen också av den svenske jarlen Birgers Brosas i hjälmprydnaden (enligt Peringskiölds avritning) förda eskarbunkel. Kanske styrker det rentav den gamla tesen om Folkungaättens rötter i den franska Anjou-ätten?

Som jag nämner i not 27 i Folkungar & Korsriddare skulle man finna ett sådant heraldiskt ärftligt Anjou-vapen i Gottfrid Anjou Plantagenets illegitime son greve Hamelin Anjou de Warennes (1130 – 7 maj 1202) vapenföring, som tydligt framträder i skölden i dennes ryttarsigill i dokumentet med beteckningen ”British Library, Harley Ch. 43 C. 14” (se bilder ovan). Observeras skall att greve Hammelin levde exakt vid samma tid som jarl Birger Brosa – som hade ett liknande ryttarsigill med sköld – och som dog samma år 1202 som greve Hamelin Anjou de Warenne. Greve Hamelin Anjou de Warenne visar i skölden i sitt ryttarsigill exakt samma eskarbunkel som fadern Gottfrid av Anjou visar i sin sköld tillsammans med de ”engelska lejonen” på gravstenen i Le Mans. Men eftersom greve Hamelin visar eskarbunkeln i den starkt förminskade skölden i sitt ryttarsigill finns ingen anledning tro att detta skulle vara orsakat av sköldens ”tekniska anordningar och skruvar” på framsidan, utan helt enkelt att fadern Gottfrids eskarbunkel övertagits av sonen som ett ärftligt Anjou-vapen.

Genom sitt rika giftermål 1164 med Isabella de Warenne, grevinna av Surrey, blev Hamelin Anjou greve av Warenne och Earl av Surrey. Makarnas son William blev 5:e Earl av Surrey. Han övergav faderns ”eskarbunkel-vapen” och antog moderns ”Surrey-vapen”. Källan ”Benedict of Peterborough” anger Hamelin som ”Hamelinus frater regis Henrici comes Warennae”, alltså bror till kung Henrik II, och som närvarande vid brorsonen Rickard Lejonhjärtas kröning 1189. 

Eftersom jag som sagt tillmäter greve Hamelin Anjou de Warennes vapenföring stor vikt i ljuset av Birger Brosas av Peringskiöld förmedlade vapenföring och eftersom jag inte hade tillfälle att själv i arkiven i London forska efter greve Hamelins påstådda ”Anjou-vapen” lade jag ut ett forskningsuppdrag på professionella engelska historiker, nämligen att dels i British Library dels i The National Archives ”dammsuga” dokument och sigill med vapenbilder efter greve Hamelin Anjou de Warenne. Det var med stor tillfredställelse jag den 3 juli 2012 mottog ett mail från den engelska forskaren med en beskrivning av greve Hamelins ryttarsigill med sköld och vapenbild: ”The description in the BM Catalogue of Seals (vol. 2, no. 6319) is:  Dark-green: fine, but very imperfect.  About 3″ when perfect. To the right. In armour: hauberk, surcoat, sword, long convex shield with ornamental star and central spike.  Horse galloping, with ornamental breast-band and saddle diapered and bordered.” Alltså: “lång konvex sköld med ornamentell stjärna och central buckla” (alltså en eskarbunkel; se bilder ovan).

Senare mottog jag följande rapport, som jag tillåter mig citera från originalet: 

                                                       Seal of Hamelin de Warenne.

British Library search:

There are a number of documents (originals and copies) held by the British Library pertaining to Warenne, but unfortunately only one has a seal attached.  This is a partial seal, but that which survives is in good condition.  See attached pdf for a copy of the seal, taken from Early Yorkshire Charters, vol. 8.  The seal is in the same condition as when it was photographed for the volume in 1949.  The document it is attached to (BL, Harley Ch. 43 C. 14) is a grant by Hamelin de Warenne (with the assent of his wife and son) to the priory of St Katherine, Lincoln, of free entry and exit along his causeway called Cowbridge for 40 beasts to his pasture in his moor towards Thorne, and of pasture for 40 beasts in the said pasture among the bests of his men of Hatfield.

Thirty documents (mainly charters) survive in various archives that relate to Hameline de Warenne.  Only the one above has a seal, but some still have the seal tags on which the seals were once attached.  It is therefore highly unlikely that any other versions of the seal will be found.  In the British Library, these documents are mainly to be found in the Harley and Cotton collections (including the Lewes Chartulary and the Nostell Chartulary).

The National Archives search:

In order to cover all possibilities, TNA’s seal catalogue was checked, just in case a seal survives that had not been found by the time of the publication of the Early Yorkshire Charters.  It does appear, unfortunately, that none do.  A couple of documents relating to Hameline do survive in TNA (in class E 40), but the seals are missing.

Select bibliography:

C. T. Clay, ed., The Honour of Warenne (1949), vol. 8 of Early Yorkshire Charters, ed. W. Farrer and others (1914-65)

W. Farrer, Honours and Knights’ Fees … vol. 3 (1925)

Thomas K. Keefe, ‘Warenne, Hamelin de, earl of Surrey (d. 1202), Oxford Dictionary of National Biography, Oxford University Press, 2004 [http://www.oxforddnb.com/view/article/28732]

Då det, såvitt jag vet, aldrig i svensk historisk forskning publicerats något arkivmaterial om denna vapenföring – kanske med viss relevans för den svenska Folkungaättens förhållanden – tycker jag det är både roligt och viktigt att få denna artikel publicerad i Skara Stiftshistoriska sällskaps medlemsblad. Mycket mer finns att säga om detta, men det får anstå till en annan gång.