KGB-MITROKHIN-ARKIVET: KGB:s kontroll över Nedrustnings- och kärnvapengrupper m fl. KGB-infiltration i Norge – spionen ARNE TREHOLT


Dokument ur KGB-MITROKHIN-ARKIVET: KGB:s kontroll över Nedrustnings- och kärnvapengrupper m fl. KGB-infiltration i Norge – spionen ARNE TREHOLT 

Översättning till engelska av ovan återgivna dokument ur KGB- Mitrokhinarkivet jämte fler dokument ur arkivet (alltså KGB:s egna anteckningar): 

Activities in Western Europe were determined to influence on antimilitary, antinuclear movements. The goal was to impede the plans of the US to place new weapons in Europe, or delay their realization; to push for their realization in a different direction to that desirable to the USA. 

However in 1980s Soviet residential groups started facing the new phenomena in a communist world. They were not able to find understanding and even had to face resistance to the Soviet understanding of the antimilitary, antinuclear movement from the side of a number of communist parties (Italy, Spain, Belgium, Holland). 

In terms of the number and effectiveness of AM on the development of the antimilitary movement, in the northern region of Europe in 1980-82 (3rd Division of the First State Administration (ПГУ (Первое Государственное Управление КГБ СССР)) residential groups in Helsinki, Copenhagen, Oslo, Stockholm took the leading position. The general aims of the residential groups directed at counteracting the realization of the decisions of the 1979 NATO session on placing the mid-range rockets in Western Europe; unveiling the NATO and the USA’s military arrangements regarding development and deployment of new weaponry; compromise the strategic conceptions and doctrines of NATO. 

Residential groups were working on organizing the ‘lobbying’ activity in governments, MoFs, parliaments, political parties; they inspired and held multiple antimilitary movements, speeches and other activities in print. The antimilitary organizations controlled by the residential groups were strengthening mass demonstrations against the nuclear arm race, placement of mid-range rockets (unclear, ‘USA’ crossed out) in Western Europe, politics of the USA. Regional forums of these organizations were held, marches of peace, piqueting of headquarters and objects of NATO (“UN Week” for disarmament). Antimilitary movement became mass and influenced the positions of governments and parties. Doctors, religious groups, labor unions and their leaders, scientists joined the movement. 


At the same time, this created some negative aspects for the KGB: the role of the communists in anti-military movement was gradually decreasing, while apolitical character and ideological neutrality of the movement were growing. There was a tendency to blame not only the USA, NATO, but also the Soviet Union for the arm race. 

In Denmark the residential group used the possibilities of the SDPD, SNP, left socialists, radicals, church, right union, organization of military (enlisted personnel). The growth of the antimilitary movement and the scale of its activity went hand in hand with a loss of the leading role of the KPD in the movement for peace. The movement does not have a single organizing center, there is ideological indifference and indifference towards politics. Antimilitary movement became the factor that forced the government of A Jorgensen to support Soviet-American dialogue on disarmament, express discontent about military expenditures in NATO, insists on (see next page) 

… adherence to the special nuclear and basic status of Denmark. 

The country followed the example of Norway and declined the placement of heavy weapons of NATO on its territory, did not give its consent for the arrival of American support forces in the moment of crisis. 

The residential group in Denmark works on breaking Greenland away from the ‘10’ and setting up connections with the USSR, for exiting EEC, for demilitarization of Greenland and insertion of separatist triangle Greenland- Island-the Faroe Islands into a nuclear-free zone. 

Approximately 500 divisions of the organisation ‘No to atomic weapons’ emerged in Norway. The Week of Action for Nuclear-Free Zone was held on 18-23 April 1983. A rally with a slogan ‘Nuclear disarmament for Europe’ was held on April 21. Using the thesis of the center books and brochures were published (for example the Evensen’s project of nuclear free zone). During the НРП party convention in 1981 the demand ‘for the nuclear-free zone’ was included in the Party program. Petition ‘for nuclear-free zone’ gathered more than 300 signatures. 

Antimilitary movement is fighting against the development of infrastructure, placement of heavy weapons for the American marine units and Canadian 


forces, increasing the NATO budget for more than the established 3%, military exercises with the participation of GDR forces. 

Disinformation forces of KGB together with analogous one and other agencies from GDR, Czechoslovakia and Poland held large-scale loud activities to attract attention to the ‘danger’ of remilitarizing West Germany and providing it with atomic and reactive weaponry. One of them – called “Danger” (Opastnost’) – includes protests against the creation of Bundeswehr bases in other countries. In reality no such intentions were present in the government in Bonn. 

The residential group in Oslo organized piquets in Buda, Kolsos, and set up a ‘bus of peace’. 

An independent residential group of KGB was set up in Spitsbergen. It works on AM with regard to Arctic topics, defence of the Soviet interests and influencing Norway, the USA and Canada in the ways desirable for the KGB. 

In Sweden, more than 30 organizations took part in the pacifist movement. The positions of the Peace Council, which unites around 20 likeminded organizations, including the ‘World Unification and Mediation’, were strong. The role in the antimilitary movement of СПДШ (Forum of Labour Movement) increased. Its leadership is working with the Socialist International (SI) and the Central Organization of the Workers of Sweden (COWS). 

On Urho Kekkonen’s proposal of establishing a nuclear-free zone, the campaign of support was organized and in 1981 the Swedish government supported negotiations about a nuclear-free zone. However, the Swedish government desired for all the offshores of the Baltic sea to be included in this zone. This position was unacceptable for the Soviet ruling clique. 

The Stockholm residential group complained as to the unfolding campaign of spy mania /scare/, chauvinism, the spread of anti-Soviet ideas that complicate organizing more active AM. 

Finland: The prolongation of the 1948 agreement in the unchanged form was the main target of the complex AM of the residential groups. The second 


target was to re-secure the country’s favorable position of amicability and cooperation with the USSR. 

On 13 May 1979, the government of Finland published the desirable for the USSR statement that it ‘deeply regrets the decision of NATO to place American mid-range rockets in Western Europe’. The SDPF and Sorsa, who is the head of the Consultation Council of the SI on radio broadcasting, personally play an active role in the antimilitary movement. 

In April 1981, the representative of the SDPF pleaded against the NATO members on the conference of the leaders of social-democratic parties in Amsterdam. 

‘Committee-100’ and ‘Political Committee of Peace’ are active in Iceland; marches of antimilitary movement to the parliament were held to remove the American base in Iceland were organized. 

… Special groups working on the USA are formed in the residential groups in London, Helsinki, Stockholm, Copenhagen. These groups are led by the deputy resident or assistant resident on the USA. The groups are working exclusively on the USA, the members of staff are prepared in the centre, study politics, history, economics, and culture of the USA. The staff of the 3rd division are enlarged with the position of a senior deputy head of department on the USA. the number of covers has increased: in England – correspondent of АПН (?), representative office of the ВЦСПС, ССОД, Межкнига, in Finland – correspondent TASS, journal ‘Labour’, in Sweden – correspondent TASS, APN, in Australia and New Zealand – trade representative offices. 

On the June 27 1979 there was a session of the ‘North’ group /’Sever’/. List of those present: Ivanov, B.S., Kotov, M,.G., Grushko, V.F., Radchenko, V., Kulik, A.I., Privalov, A.I., Gapon, V.I., Romanovski, I.A., Svetan’ko, D.A., Aliokhin, Yu.V., Zaitsev, L.N., Kozlov, A.I., Rapota, G.A. They discussed the report about the work of the 3rd auxiliary agents that would be capable of working on Americans, but there were no able agents-recruiters. There are private entries of agents to the USA for a short-term stay, but their output is quite low. 




Page 248 (above) mentions Statskevitch N V as a resident in Sweden; became the head of the 3rd Department. It says: Bukashev, Ya.K. – resident of the London group in 1975. In the same year, residents from the 3rd Division include: Kotov, M.G. in Finland, Statskevich N.V. in Sweden, Titov, G.F. in Norway. Mogilevskii A.F. in Denmark, Gergel (Herhel), E.I. in Iceland. Statskevich N.V. – became the head of the 3rd Division in 1968. 

Page 254 from the same folder (above) mentions that the resident group in Sweden had 15 cars in 1973 and 18 in 1975; and 6 apartments in 1974. 

The page above (same archive, p. 260 in the file) discusses issues that arose as to the Australian residential group. The last para is of special interest due to mentioning Statskevich: Main tasks of the residential group: updates in US, English and Chinese policies in the regions of South-East Asia and Pacific Ocean, penetration in the embassies of England, USA, Australian MoF, government. However, the activity of the residential group in Canberra is so weak that the head of the 3rd Division N. Statskevich in 1967 (! a year earlier than we supposedly know he was appointed for this position from the previous page I cited) asked Sakharovski to transfer the residential group from the 3rd Division to the 7th Division of ПГУ, but the suggestion was not approved. 

p. 264 in the file, the last para: When the Head of 3rd Division of ПГУ Statskevich N.V. became the Major-General and Deputy Director of Division “S” he had a painting of Brezhnev by Glazunov on his table. Statskevich was very proud of having this painting, signed by the paintor, but after the critique of Brezhnev he deleted the portrait from the table. 

MITN 1/6/2 

p. 147 

in 1954, the Division “C” expected to have 180 agents according to the documentation (агенты по документации) in residential groups across the globe. In legal residential groups, there were operative workers, including in Stockholm, Helsinki and Oslo. … For instance, … in Stockholm – Novikov P.F. 


pp. 351-359 – operations possibly supervised by Statskevich 

In 1974 on Germany the 1 department of the Representative office of the KGB in GDR included in its agents’ network 1 agent and 9 connections from Americans, including (from the connections) – “Hill” from West Berlin. In the end of 1975 the transfer of “Hill” from “connections” to “agents” was completed. He was involved in cooperation under the French flag. Recruiter – agent-recruiter “Philipp”, he was in communication with a worker of the 4 Department Zhylenkov. General –Lieutenant Statskevich N.V., 1st Vice Deputy Head of the Division “C”, was coordinating the actions of operative workers and the agent-recruiter. Pseudonym “Hill” was changed to “Zond”. “Hill”-“Zond” – Bloh Felix Stefan, born 1935 in Viena, Jewish, citizen of the USA. Zond provided 400 documents, that went through the Representative office of the USA in Western Berlin, where he worked. He received 20,000 D-marks. … 

Även om man visste med vilken effektivitet som KGB och anslutna agenturer arbetade är det ändå med viss bestörtning man i texten ovan bevittnar den totala kontroll som Sovjetunionen via KGB, GRU, IA m fl anslutna agenturer hade på ”hela Norden”. Utan vidare styrde Sovjetunionen opinionen i nordiska och andra länder via de ”residential groups” (grupper som arbetade under den lokale KGB-chefen eller KGB-residenten och vice-residenten) som hela tiden refereras till i den engelska översättningen ovan av originaldokumenten i Mitrokhinarkivet.De ”residentiella grupperna”utvecklar en obegränsad aktivitet i försöken att stoppa NATO:s s k dubbelbeslut 1979 samt i övrigt förespråka kärnvapennedrustning och kärnvapenfria zoner etc. Samt försöker underminera såväl Danmarks som Norges ”fulla anknytning” till NATO med målet att helt enkelt bryta loss Danmark och Norge från dessa länders NATO-anslutning.Samt att stoppa Sverige (och givetvis Finland) från alla planer att träda in i NATO. Norden behandlas som Sovjetunionens ”förgård”, för att inte tala om Baltikum. Finland behandlas mer eller mindre som ett fortsatt ryskt storfurstendöme. 

I Danmark sker detta genom att ”öststatsagenturerna” (KGB arbetade ofta genom STASI) genom mutor och liknande operationer förmådde det borgerliga RadikaleVenstre att ansluta sig till en vänstermajoritet som 1982- 1988 ledde till den danska s k fotnotspolitiken, d v s en ”systematiserad nålstingspolitik” emot allt som NATO ville göra och företa sig tillsammans med Danmark, som under dessa år betecknades som NATO:s ”svagaste länk”. I Dagbok från UD vol 3 (sid 112) beskrivs detta på följande sätt: 


CIT Det politiska påverkansarbetet är ett omfattande arbete som skedde dels i den formen att staterna i Öst bjöd individer och delegationer till besök i sina länder och där behandlade dem som ”statsmän”. Med gästfrihet och smicker och mycket tal om fred, sällan långt från något av deras egna kärnvapenlager, skulle man övertyga. Fred var ett centralt tema. Byggandet av socialismen var ett annat mantra. Danska Radikale Venstre trakterades, och där fick medlemmar i partiledningen privata semestrar i DDR. Som tack för detta och den övertygelse som möjligen följde framdrev RadikaleVenstre den danska fotnotspolitiken inom NATO som en metod att underminera NATO:s sammanhållning. Att man här valde att agera via ett i ekonomiska frågor typiskt kapitalistiskt parti visar vilken pragmatisk inställning som rådde när man valde ”sängkamrat”. SLUTCIT 

Notera särskilt vad som i Mitrokhindokumentet ovan sägs om att bryta loss Grönland från ”10-gruppen”, att etablera grönländska förbindelser med Sovjetunionen, att få Grönland att träda ut ur EEC, att göra Grönland till en demilitariserad zon samt att formera en ”separatist-triangel” Grönland- Island-Färöarna till en kärnvapenfri zon: 

”The residential group in Denmark works on breaking Greenland away from the ‘10’ and setting up connections with the USSR, for exiting EEC, for demilitarization of Greenland and insertion of separatist triangle Greenland-Island-the Faroe Islands into a nuclear-free zone”. 

Likaså beskrivs i detalj de norska separatistiska åtgärderna i förhållande till NATO samt alla de aktiviteter som tog form inom ramen för den ”residentiella gruppen” i Norge, där KGB-residenten vid denna tid hette Gennadij Feodortovitj Titov, som också var KGB-handledare för de båda norska spionerna Gunvor Galtung Haavik och Arne Treholt, vilken 1984 dömdes till livstids fängelse för spioneri för Sovjetunionens räkning. 

I sammanhanget med KGB-residenten Gennadij Titov och den norske sovjetspionen Arne Treholt är det intressant att konstatera att i Mitrokhindokumentet ovan det är Treholts överordnade och ”beskyddare”, den norske socialdemokratiske politikern och havsrättsministern Jens Evensens initiativ/broschyr om en kärnvapenfrizon i Norden som särskilt nämns i KGB-dokumentet. Kanske är det då Treholt själv som med hjälp av KGB producerat broschyren ifråga?: 



Den berömda bilden där sovjetspionen Arne Treholt möter sin KGB-handledare Gennadij Titov i Wien den 20 augusti 1983, då spanare från den norska Overvakningspolitiet inifrån en hetVolkswagenbuss tar det klassiska fotot på mötet mellanArneTreholt,KGB-generalen Gennadij Titov och KGB-mannen Alexander Lopatin. Foto: Arne Gunnar Solemsjø. 

”Approximately 500 divisions of the organisation ‘No to atomic weapons’ emerged in Norway. The Week of Action for Nuclear-Free Zone was held on 18-23 April 1983. A rally with a slogan ‘Nuclear disarmament for Europe’ was held on April 21. Using the thesis of the center books and brochures were published (for example the Evensen’s project of nuclear free zone). During the НРП party convention in 1981 the demand ‘for the nuclear-free zone’ was included in the Party program. Petition ‘for nuclear-free zone’ gathered more than 300 signatures”. 

På flera ställen i Dagbok från UD vol 2 och vol 3 nämner jag den norske KGB-spionen Arne Treholt30 samtidigt med de i Sverige verksamma KGB-kontakterna/ agenterna Sverker Åström31 och Pierre Schori32. Det 

30 Dagbok från UD, Arne Treholt: vol 2 sid 89, vol 3 sid 14, 106, 169-170, 175-176, 179, 188, 268-269, 698, 776, 31 Dagbok från UD, Sverker Åström: vol 2 sid 98-99, 186-187, 191, 199-201, 210, 213, 215, 223, 269, 306, 325, 330-331, 367, 395, 401, 415, 426, 442, 444, 450, 470, 483, 486, 491: vol 3: 11, 14-15, 26, 48-49, 74-75, 84-106, 114-116, 122, 173, 176, 179-192, 211, 215-219, 224, 317, 584, 614-615, 704, 715-715, 761-762, 766, 775, 780, 784. 32 Dagbok från UD, Pierre Schori: vol 2 sid 71-72, 78, 194, 197, 210, 280-281, 290, 321, 444, 491, vol 3: 10-11, 14-16, 75-78, 111, 114-115, 123-125, 157, 162-165, 168-170, 173-176, 180, 182-184, 187, 192, 195-196. 205, 208, 


var Jens Evensen som ansvarade för de svåra och känsliga förhandlingarna med Sovjetunionen rörande avgränsningen av den norska ekonomiska zonen i Barents hav,de s k delelinje-förhandlingarna.Alltså motsvarande de förhandlingar jag själv ansvarade för 1985-1986/87 rörande gränsdragningen i den s k Vita zonen öster om Gotland. I Dagbok från UD vol 2 sid 89-90 skriver jag följande: 

CIT År 1984 greps på Fornebu flygplats i Oslo den norske UD-mannen Arne Treholt, som senare dömdes till 20 års fängelse för spioneri för Sovjetunionens räkning. Han hade innehaft en nyckelposition hos den norske havsrättsministern Jens Evensen, som ansvarade för de känsliga och svåra förhandlingarna med Sovjetunionen om gränsdragningen i Barents hav. 

Dessa förhandlingar ägde alltså rum med en sovjetisk spion sittande på den norska sidan av förhandlingsbordet. Norges förhandlingar om “delelinjen” i Barents hav motsvarade till fullo Sveriges långvariga och svåra förhandlingar med Sovjetunionen om gränsdragningen i den s k Vita zonen öster om Gotland, där jag själv fick statsminister Palmes uppdrag att 1985-1987 föra de hemliga sonderingarna med Sovjetunionen för att utröna om det gick att uppnå en acceptabel uppgörelse för svensk del. Intressant att Palme “valde just mig” med min kända “omedgörliga anti-sovjetiska stil” att föra dessa för Sverige så viktiga sonderingar. När jag – efter mordet på Olof Palme den 28 februari 1986 – uppfattade att jag inifrån UD och Socialdemokratin utsattes för påtryckningar “att lägga mig” och “kompromissa” vägrade jag och avgick 1987 “i protest” från befattningen som UD:s Folkrättssakkunnige.SLUTCIT (se kap 70-71 denna volym). 

Jag förstår till fullo att KGB och dess agenter i Sverige höll på att upprepa samma infiltrations- och påtryckningsåtgärder som ägde rum via Treholt i Norge också på Sverige, i syfte att få Sverige (alltså mig) – liksom Norge – att ”mjukna” i förhandlingarna. Detta är orsaken till att ”entouraget” kring Olof Palme vidtog kraftiga åtgärder för att jag inte – efter mina framgångsrika sonderingar i Moskva 1985 skulle få fortsätta som officiell förhandlingsledare. ”Jag skulle helt enkelt bort”! Jag var inte tillräckligt ”flexibel och samarbetsvillig” när det gällde att kompromissa i förhandlingarna, vilket alltså norrmännen i högsta grad var (genom KGB-spionen Treholts påverkan). 

Det hade i november 1985 bestämts av utrikesminister Sten Andersson att jag dels skulle åtfölja kabinettssekreterare Pierre Schori på dennes resa till 

211, 215, 218 (”den store dirigenten”), 219, 222, 224, 284 (”krigen i Afrika och biståndsrullningen”), 312-317, 

704, 707-709 (Bilaga 4: IB-chef), 715, 761-784 (Schoris nätverk enligt hans bok Minnet och elden), 


Moskva i januari 1986 dels åtfölja statsminister Palme på dennes planerade resa till Moskva den 7-11 april 1986 (närmare i Dagbok från UD vol 5).Trots att det var bestämt på ”högsta nivå” att jag skulle åtfölja Schori till Moskva – främst för att vara närvarande vid de samtal han skulle föra där med sin motsvarighet vice utrikesminister Maltsev om avgränsningen avVita zonen – ville Schori inte ha mig med på sin resa till Moskva. Jag ”hakas alltså av” denna resa gällande gränsdragningsförhandlingarna, där min närvaro hade varit nödvändig om det var så att regeringen tänkte upprätthålla min ”tuffare förhandlingsattityd” och inte ”ge signaler om kompromisser” och ”utförsäljningar av svenskt vatten” (se vidare året 1985). Jag kan inte annat än att se min inställda Moskva-resa i januari 1986 i ljuset av vad som ovan nämnts om KGB-spionenArneTreholt,vilken Schori kände väl och umgicks med. Jag skulle bort från förhandlingarna (se kap 70-71 denna volym). 

I vad gäller KGB-influensen på Norge och norska politiker och ämbetsmän hänvisas till vad jag säger om detta i Dagbok från UD vol 3 sid 176, vilket främst berör vice ordföranden (1981-1989) i norska Arbeiderpartiet Einar Fördes regelbundna kontakter (50-60 st) med KGB under ”kalla kriget”.33 Förde var kyrko- och undervisningsminister 1979-1981 i först Oddvar Nordlis och därefter i Gro Harlem Brundtlands socialdemokratiska ministär, där Knut Frydenlund var utrikesminister och Jens Evensen havsrättsminister. Härtill skall fogas uppgifter från KGB-avhopparna Oleg Gordievskij och Mikhail Butkov (KGB-agent i Oslo) att bakom KGB-kodnamnet ”Steklov” gömde sig Jens Stoltenberg, nuvarande Generalsekreterare i NATO samt både norsk stats- och finansminister. Enligt Butkov gömde sig bakom KGB-kodnamnet ”Jurij”Torbjørn Jagland, nuvarande Generalsekreterare i Europarådet samt från 2009 norska Nobelkommitténs ordförande samt tidigare både norsk stats- och utrikesminister samt Stortingspresident. Samtliga var alltså djupt inblandade i de då hett aktuella frågorna om etablerande av en kärnvapenfri zon i Norden samt i ”dele-linje-förhandlingarna” i Barents hav med Sovjetunionen (alltså Norges parallell till Sveriges förhandlingar om gränsdragningen avVita zonen öster om Gotland). Inom denna personcirkel arbetade också KGB-spionen Arne Treholt med att främja de sovjetiska intressena. 

33 För Norges del se om den norske vice ordföranden i Ap (Arbeiderpartiet) Einar Fördes regelbundna kontakter (50-60 st) med KGB under ”kalla kriget”. Detta förklaras med att ”han hadde en rolle som brubygger mellom øst og vest i en kald tid som var ønsket av dem som hadde ansvaret for utenriks- og sikkerhetspolitikk, som kan ha hatt stor betydning, sier han”. ”Brobyggare” och ”främjande av freden” är oftast det motiv som anges när agenter och spioner ”åker fast”. Men inget av detta är sant.Den ende som tjänar på spioneri och agentverksamhet är uppdragsgivare som KGB,GRU m fl . Norska tidningen Dagbladet innehöll fr o m sommaren 2014 chockerande uppgifter ur det s k Mitrokhin-arkivet om KGB:s infiltration i Norge på olika nivåer, se länken 


Mot den här presenterade bakgrunden finns skäl att nedan inta en översättning till engelska av ett originaldokument i Mitrokhinarkivet med beteckningen enligt nedan. Detta handlar om KGB-chefen Andropovs åtgärder för att underminera och stoppa planerna på att den sovjetiske dissidenten och människorättsförkämpen professorn Jurij Orlov 1978 skulle erhålla Nobels fredspris. Då ett uppmärksammat fredspris till Orlov skulle rikta ett ofördelaktigt strålkastarljust på Sovjetstatens katastrofala brister på just MR-området utövades starka sovjetiska påtryckningar på såväl den norska Nobelkommittén som på norska utrikesdepartmentet att Orlov inte skulle få fredspriset för 1978. De avslöjande anteckningarna i Mitrokhinarkivet ställer den norske socialdemokratiske utrikesministern Knut Frydenlund jämte andra norska befattningshavare i en mycket dålig och undfallande dager i förhållande till Sovjetunionen. Intressant är att Finlands president Uhro Kekkonen av de KGB-styrda ”Residential Groups” samtidigt lanseras som (mot)kandidat mot Orlov att erhålla Nobels fredspris för 1978. 

MITN 2/14/1, Folder 42, the Chekist Antology 

Norway and the Orlov-case 

CIT KGB’s concerns regarding the potential forYuri Orlov’s nomination for a Nobel Prize. Orlov was well known in the Soviet Union for his dissident activities and for organizing the Moscow Helsinki Group to monitor Soviet adherence to the 1975 Helsinki Accords. According to Mitrokhin, he openly supported all anti-soviet groups and organized public protests for the Soviet human rights movement.As the KGB was concerned,they made many efforts to take the movement under control, but these did not lead to success. Mitrokhin provides examples of the KGB’s attempts to stop Orlov’s activism. Mitrokhin states that the West, however, was in extreme support of Orlov’s ideology. In order to help his movement to gain more influence,Western officials nominated Orlov for the Nobel Prize in 1978.The KGB immediately developed a complex plan to assure Nobel officials that Orlov did not deserve the prize and that it would have been unfavourable for the prestige of the Nobel Prize if Orlov was awarded it. Mitrokhin states that KGB chiefYuri Andropov took control over the operation because Orlov winning the prize would have been crucially harmful for the Soviet political system. Mitrokhin provides the detailed plan in this entry. A KGB resident in Oslo sent an urgent telegram to Moscow on October 27, 1978 stating that Anwar El Sadat and Menachem Begin became laureates of the Nobel Peace prize. 

The entry has information on connections to the Norwegian government. For instance, there were “talks of influence” with Oftedal, one of the the activists of the Labour Party (NLP) who promised to have a talk with parliament speaker Hanes and head of NLP Steen.The file mentions the source of the KGB residentials in Norway – “Aril’d”, political observer who was actively promoting the idea that 


Orlov shouldn’t be discussed as a candidate. KGB residentials and Service A of PGU supported the candidacy of Kekkonen. 

In October 1978 there was a conversation between a member of the Soviet embassy in Norway Sedov (resident of KGB in Oslo) and an advisor of the Minister of Foreign Affairs of Norway Bucher-Johannessen.34 The later agreed that Orlov’s nomination could complicate the relations and is ‘undesirable”. He promised to talk with Frydenlund, the Minister of Foreign Affairs. 

Mitrokhin provides full telegram text in this entry and also states that the Norwegian Minister of Foreign Affairs Frydenlund expressed his satisfaction with the fact that Orlov did not win the prize because it would have negatively affected relations between the two countries. SLUTCIT 

34 Se Dagbok från UD vol 3 sid 268 ff. 




Arne Treholt, statssekreterare i norska havsrättsdepartementet under havsrättsminister Jens Evensen, synes ha haft två huvudfunktioner, nämligen dels som konventionell sovjetisk spion dels som sovjetisk inflytelseagent (se dokumentet ovan). En inflytelseagent opererar antingen som en ensamvarg och försöker den vägen prångla ut sitt budskap, eller som någon form av politiskt/karismatiskt/socialt centrum från vilket budskapet sprider sig som ringar på vattnet i den politiska miljön.Rätt typ av inflytelseagent – som spelar sin politiska/karismatiska/sociala roll väl – kan därför enligt principen om ”ringar på vattnet” påverka och influera 100-tals eller 1000-tals sympatisörer, som s a s repeterar budskapet. I detta avseende liknar Arne Treholt och Pierre Schori i högsta grad varandra, liksom de båda arbetade/arbetar efter samma princip med ”ringar på vattnet”-effekten. Budskapet repeteras och multipliceras i riktning mot masspåverkan. De psykologiska effekterna kring inflytelseagenternas verksamhet är viktiga att ha utrett och än viktigare ha kontroll över. Personer som framträder enligt sådant ”inflytelseagentmönster” bör utmönstras från sina oftast centrala roller i massmedierna.35 

I sammanganget bör särskild uppmärksamhet fästas vid det avbilade dokument ovan som har nummer 131 och som innehåller en uttömlig redogörelse för de KGB-residenter (lokala KGB-chefer) och övriga KGB-män som var primus motorer i de infiltrations- rekryterings- och påverkansoperationer som dagligen och stundligen ägde rum. Det är ”höga herrar” inom KGB:s ledning vi här ser, där det klart framgår att den vid 1970-talets första hälft i Sverige aktive KGB-residenten (fram till 1975 då han utvisades) NV Statskevitj dels innehade den höga graden som generallöjtnant i KGB dels var chef för den viktiga avdelning 3, sedermera biträdande chef för ”avdelning S eller C”. Det är sagde KGB-residenten NV Statskevitj som är kabinettssekreterare SverkerÅströms kontaktperson inom KGB och med vilkenÅström utvecklade mycket nära olämpliga personliga förbindelser. Detta har ingående berörts i Dagbok från UD vol 3 kap 48 och 49, till vilka hänvisas. 

Statskevitj var koordinator för ”de operativa arbetarna”/ agenterna samt agent-rekryterare. Åströms KGB-kontakt Statskevitj tillhörde samma KGB- avdelning som Treholts KGB-handledare Titov. Till denna ”avancerade KGB-grupp” hörde även den i dokumentet nämnde KGB-residenten på Island 

35 Den avbildade sidan ingår i Studie av miljön kring Arne Treholt främst 1966-1973 av f d IB-agenten (Op avd) Svante Winquist samt är daterad 1984-06-23, då Arne Treholt hade anhållits i Norge som sovjetisk spion. Studien inriktar sig på inflytelseagenternas arbets- och påverkanssätt enligt principen ”ringar på vattnet” samt innehåller 100-tals namn på Treholts sympatisörer. Samma studie skulle kunna föras över flitliga ”debattörsnamn” i den svenska utrikes- och säkerhetspolitiska debatten. 


E I Gergel, som tidigare hade varit KGB-resident i Sverige och kontaktman med den i Sverige och Mellanöstern verksamme KGB-agenten Jan Guillou (se mer nedan). Som nämndes i Dagbok från UD vol 3 sid 123 var det förste sekreteraren och t f KGB-residenten Mikhail Streltsov som var Pierre Schoris och Anders Thunborgs KGB-kontakt på 1960-talet och ett tag framöver. Det socialdemokratiska ”entouraget” omgavs alltså ideligen av gräddan av KGB- cheferna, vilka tillika hade funktionen som ”handledare” för sina kontakter/ agenter/ spioner.Vid studium i Mitrokhinarkivet förstår man att på vissa nivåer nämns de utländska KGB-agenterna endast med kodnamn, i vissa fall med sina normala namn (se vidare volym 5). 

Såsom framgått (se ovan och nedan) finns oroande signaler över den finska statsledningens starka knytning till Sovjetunionen och underrättelseorganen där. Inte minst har detta berört president Urho Kekkonen (president 1956- 1982) själv. I sammanhanget skall erinras om uttalanden som gjorts av den tjeckoslovakiske avhoppade generalen Jan Sejna om president Uhro Kekkonen (Dagbok från UD vol 2, kap 41-45, vol 3 sid 146-147). 

CIT Översättning: General Sejna: Jag har inga som helst tvivel på att president Urho Kekkonen i Finland samarbetade tätt och personligt med Kreml. Jag kan erinra mig flera diskussioner med sovjetiska ledare där de använde frasen ”det är bättre att Kekkonen får göra det”! 

Översättning: General Sejna: Den finska neutraliteten är bekväm för Sovjetunionen. När marskalk Gretchko 1966 kom till Prag för att informera oss om de militära operationsplanerna sade han till mig: ”Vi har slutit en privat överenskommelse med president Kekkonen som går ut på att i händelse av krig medVäst kommer finnarna att förklara att de stödjer Warszawapakten, intar status som icke-krigförande samt att de ställer sitt territorium och sina hamnar till Warszawapaktens stridskrafters förfogande”. SLUTCIT