Utdrag ur Tidskrift i Sjöväsendet (Tis) nr 2/ 2013 sid 185-192.
General BENGT GUSTAFSSON
General Bengt Gustafsson var Sveriges ÖB mellan åren 1986 och 1994.
För att få svar på allt i ubåtsfrågan krävs en Sherlock Holmes
En fem sidor lång bilaga drogs i sista minuten ur mitt manus till min bok Sanningen om ubåtsfrågan.1 Bilagan hette Det norska bandet. Varför den togs bort framgår av denna uppsats, för jag har nu beslutat publicera den i något kompletterat skick. Bland annat visar den hur det kan komma sig att den så kallade Hårsfjärden-inci- denten blivit så omdiskuterad och kunnat bilda grunden för konspirationsteorier. Först emellertid några kommentarer till texten, som till sin övervägande del är från 2010.
Läsaren drar kanske slutsatsen att det var två kustartilleriofficerare som bakom ryggen på ÖB Lennart Ljung besökte Norge med ett inspelat band från Mäl- sten.1 Det måste emellertid framhållas att det lika gärna kunde ha varit folk från Op5, FMV eller FOA eller för den delen från ett par av dessa, vilket i och för sig inte utesluter att någon av dem hade sitt ursprung i KA.2 I varje fall måste en av
1. Som utkom i maj 2010, Santérus för- lag.
2. För den som inte är van vid försvarets för- kortningar var Op5 den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten mellan benämningen Sekt 2 och MUST, som den heter nu, och FOA före-
dem ha varit mycket kunnig i hydrofoni för att kunna föra en kompetent dialog med värden. Det är i sig underligt att nå- gon av dessa ännu inte krupet fram 30 år efter händelsen, men de kanske är döda nu.
Som framgått av bokens huvudtext fann jag vid sökandet efter källor att handlingar ”försvunnit” ur arkiv, både ur Krigsarkivet och Riksarkivet. Har någon ”städat” eller var det från början så hem- ligt att det inte arkiverades? Dessa hand- lingar rörde dock inte Hårsfjärden. Vad
trädaren till FOI, det vill säga Försvarets forsk- ningsanstalt, medan FMV är Försvarets materi- elverk.
185
som inte framgår av boken (eller i den ursprungliga bilagan) är två intervjusvar som jag då inte lyckades få bekräftade av en andra källa och därför inte tog med, men nu vill redovisa. Det första gäller ett påstående om att man vid ett ”amirals- möte” på Berga skulle ha fattat beslut om att förtiga något för Ekéusutredningen, vilket Mathias Mossberg känt till och att denna kunskap därför skulle utgöra en av bakgrunderna till hans märkliga skrive- rier. Det kunde till exempel ha rört väst- samarbetet, som många äldre kamrater fortfarande håller tyst om. De har ju en gång lämnat ett tystnadslöfte.
I min bok framgår inte klart varför jag i granskningen av nationalitetsfrågan har med ett exempel på varför en västtysk ubåt bland de sovjetiska kunde ha blivit utsläppt vid Mälsten (s. 144). Vad jag ald- rig nämnt är en av Lars Hansson upplevd händelse som kanske var en av bevekel- segrunderna för att han skriver förord åt Tunander. Vid ett besök hos daghavande befäl på försvarsstaben kvällen den 13 oktober (när full dramatik utspelas på och vid Mälsten) skall Hansson där ha sett en utländsk försvarsattaché. Anled- ningen att jag inte tog upp det i boken är att den åldrande ”Klacken” Hansson inte kom ihåg vilket land denne var ifrån.3 Det kan ju ha varit den västtyske marinatta- chén, som tidigare besökt Lennart Ljung för att skrämma svenska försvaret med uppgiften om att den ubåt vi jagade var försedd med kärnvapen. Som om vi inte visste det efter U 137! Ingen annan från tiden har kunnat (eller velat) bestyrka Hanssons minnesbild med nationalitet, varför hans berättelse inte togs med i en bok där uppgivna fakta skulle kunna
3. Ej heller måste det ha varit inne i daghavan- de befäls rum, utan mötet kan ju mycket väl ha skett på vägen in.
styrkas. Den bidrog emellertid till att stycket om den icke bevisade västtyska ubåten togs med, liksom det förhållandet att västtyska ubåtar som enda utländska part ett par gånger senare anmälde att de råkat komma in i våra vatten för att undgå bekämpning. Hade de en obehag- lig erfarenhet, frågade jag mig? Det var också ett sätt att visa att, om så varit fal- let, hade det varit i Olof Palmes och Sven Anderssons anda. Någon konspiration mot Regeringen hade det inte handlat om, utan snarare en hjälp att dölja västsamar- betet. Låt mig än en gång framhålla att det fanns inga handfasta bevis för detta, endast de rykten som kom i svaj omedel- bart efter incidenten.
Alla dessa rykten
Vintern 1982/83 började det spridas ett rykte om att en ubåt släppts ut vid Mäl- sten genom att dåvarande försvarsstabs- chefen Bror Stefenson beordrat eldförbud med de fasta mineringarna. Ryktet som sådant nämns i ÖB Lennart Ljungs dag- bok för första gången den 30/12 och dy- ker sedan upp igen den fjärde januari, då han nämner att moderatledaren Ulf Adel- sohn tagit upp det i politiska kretsar och skyllt på Stefenson. När det dyker upp nästa gång i mars har det också föränd- rats till att vara ett medvetet utsläpp av en NATO-ubåt, närmre bestämt en västtysk ubåt, i en artikel i Dagens industri (Di) av den 15/3. Dagen efter säger tidningen att Sverige vänt sig till Norge för att få hjälp, något som Ljung säger ”är helt fel- aktigt”. Långt senare, jag tror ungefär när jag tillträder, säger den i försvarsgren- striden verksamme, då pensionerade ar- méchefen Nils Sköld i en intervju att en amerikansk ubåt gått skadad ut i övervat- tensläge genom Öresund strax efter Hårs- fjärdenincidenten. Han säger till och med
186
att händelsen varit uppe till diskussion i Militärledningen, vilket jag frågar övriga ingående medlemmar om, och de förne- kade. Sköld hade för övrigt redan under incidenten i en intervju från Cypern, där han besökte den svenska FN-bataljonen, sagt att marinen bedrev ”snyftpropagan- da” i ubåtsfrågan.
Det är på denna ryktesflora, som Ola Tunander senare bygger sin berättelse om amiralernas konspiration tillsam- mans med Reaganadministrationen. En konspirationsteori, som tycks passa vissa kretsar i den nordiska politiken, akade- miska världen och massmedia, då den befriar Sovjetunionen från ”militärens” anklagelser. Den 18 maj 1984 tar Lennart Ljung för första gången i sin dagbok upp att det pågår en debatt om huruvida U 137 var en avsiktlig inträngning eller ej samt att ubåtarna vid Hårsfjärden varit ameri- kanska, det vill säga ungefär 1 1/2 år efter händelsen.
För att börja med anklagelsen av Ste- fenson är det i verkligheten så att Lennart Ljung själv tar initiativet till att eldförbud skall gälla under mörker ”med hänsyn till risken för tredje man”, d.v.s. övriga sjöfa- rande. Han fattar (enligt dagboken) beslu- tet på kvällen den 7 oktober i ett samtal med Stefenson på telefon efter det att två minor gått av när man slog till de fasta mineringarna tidigare på dagen. Han ringer till och med en extra gång innan han går och lägger sig kl 23.30 för att kontrollera att ordern nått ut. Med andra ord är han ängslig för att en olycka skall inträffa. Inte så konstigt, eftersom det är första gången sedan andra världskriget som försvaret använder minor mot krän- kande ubåtar.
Också om nationaliteten
Ola Tunander, som är fredsforskare vid
PRIO i Norge, kan år 2001 ha tipsat am- bassadör Rolf Ekéus om att söka efter amerikanska ubåtar vid Hårsfjärdenin- cidenten, då han i början av dennes ut- redning var knuten som expert till den. Det verkar – jfr Di – som att det i Norge talats om ett svenskt band som spelats in vid Hårsfjärdenincidenten och varit på analys hos den norska Efterrettningstje- nesten och visat att det var en NATO- ubåt som lämnat ett ljud efter sig.4 Eller också har Tunander hört ryktet vid besök i Sverige. Han håller just vid den här ti- den på med en bok om sin hypotes (om amerikanska ubåtar), som även ges ut i London och New York. Ekéus beslutar sig för att gräva i detta uppslag, givet av Tunander eller någon annan. Av UD:s dossier om ubåtskränkningarna framgår att en svensk ”marin talesman” redan i oktober 1983 påstått att det var en väst- tysk ubåt vid Hårsfjärden, något som den svenske ambassadören Backlund sett sig föranlåten att be om ursäkt för hos den västtyska marinledningen. Det var tyd- ligen en rik ryktesflora denna höst. Är den marina talesmannen en KA-officer? Namnet framgår ej av Backlunds rapport till UD.5 Bland annat har Ekéus sökt efter vittnen till Nils Skölds amerikanska ubåt i Öresund, men inte funnit några. Hade det varit någon amerikansk ubåt där hade MUST känt till det. Som framgått av min beskrivning av västsamarbetet i hu- vudtexten hade en eventuell amerikansk ubåtspassage – i övervattensläge – fun- nits dokumenterad av BoMö6 och varit rapporterad till Op5, då det hade varit något de inte upplevt på länge, om ens
4. I fortsättningen förkortas den norska mili- tära underrättelsetjänsten E-tjenesten.
5. Dossier HP52G: Sjöterritorium, Kränkning av territorialgränsen, Sverige.
6. Malmö bevakningsområde.
187
någonsin.
Vad gäller ryktet om det norska bandet
går Ekéus den diplomatiska vägen istäl- let för via E-tjenestens samarbetspartner i Sverige: MUST, vilket var oklokt. Han vände sig sålunda via den svenska ambas- sadören i Oslo och begär att få träffa E- tjenesten. Ambassadörens rapporterar till Ekéus att norrmännen avvisat hans öns- kemål. I brevet förekommer en formule- ring som onekligen kräver sin förklaring, nämligen följande passus: ”… p.g.a. frå- gans känslighet i förhållande till USA ansett sig förhindrade …”. Slutsatsen som den misstänksamme drar är väl att det på bandet fanns ett ljud som tolkats som varande, om inte en amerikansk ubåt, i varje fall en NATO-ubåt, kanske en väst- tysk som Di angett. Oavsett om källan till att det var en NATO-ubåt ursprungligen (vintern 1982/83) är norsk eller svensk kan denna formulering synas bekräfta det gamla ryktet, i varje fall för Tunander (och som det visat sig Mossberg).
Med ambassadörens brev följer emel- lertid en kopia av ett brev från det norska försvarsdepartementet som ger en annan tolkning. Här står: Norges kompetense när det gjelder såkalt akustisk efterrett- ning har bland annet sammanhang med det naere samarbeid med andre land, speciellt USA. Dette setter rimeligtvis be- grensninger på vho mye informasjon som kan gjöres tilgenglig for tredjeland. Med mina militära ögon – kanske till skillnad från ambassadörernas och Tunanders – säger det norska försvarsdepartementet att man inte till en svensk offentlig utred- ning kan överlämna uppgifter som tillhör ett hemligt samarbete i vilket av USA till förfogande ställda metoder använts. Om framställan i stället gått genom MUST hade Ekéus kanske fått veta mer och san- nolikt fått ett svar som inte krävt någon
tolkning. Jag har kontaktat en gammal bekant från E-tjenesten och frågat om tolkningen. Han svarar per email: Du har naturligtvis absolut rett i at dersom an- modingen om faglig bistand i forbindelse med analyse av bandet og henvendelsen fra Ekéus hadde vaert kanalisert gjen- nom MUST, hade den blitt behandlet på en helt annen måde fra norsk side. Jeg husker meget godt at det fra vår side ble antatt at fremgangsmåten man fra svensk side valgte i forbindelse med at bandet ble brakt till Norge for analyse, var i den grad speciell at det måtte ha bakgrunn i uenighet internt i det faglige miljoe i Sve- rige.
En dörröppnare
Ett annat skäl till den norska oviljan är sålunda att den ursprungliga analysen inte heller genomfördes på anmodan av Op5, utan på ett enskilt initiativ via en alldeles speciell ”dörröppnare”. De be- sökande behövde inte ens identifiera sig och bad särskilt att besöket inte skulle omnämnas. På bandet förekom ej hel- ler något ljud som man ansåg sig kunna hänföra till någon ubåt över huvud taget, varken en som tillhörde Sovjetunionen eller något NATO-land. Min pensione- rade kollega från gamla dar, den dåva- rande norske försvarschefen och amira- len Torolf Rein uttrycker det så här i ett email hösten 2008: Det er klart at et bånd med hydrofonopptak ble analysert i Nor- ge. Det er meg fortalt at E-tjenesten ikke fant annet enn akkustiske siganturer fra overflateskip på dette båndet. Kan ikke skjönne hva som var sensitivt overfor USA ved analysen av båndet. Det var kanskje amerikansk utstyr som ble brukt ved analyseringen.
I så fall är det kanske inte så konstigt att det inte återfinns någon rapport i
188
MAna:s arkiv eller att Lennart Ljung ej var orienterad om att ett band varit i Nor- ge. De som ville visa vilken skada som Bror Stefenson med eldförbudet i mörker ställt till med hade helt enkelt inget av värde att rapportera till något arkiv eller till sina chefer. Tvärtom, nu gällde det att dölja att man gått bakom ryggen på dem. Hur kan det komma sig att två svenskar så lätt kunde komma in hos E-tjenesten?
I början på oktober 1982 råkade den norske försvarschefen Sven Hauge vara på ett tidigare inplanerat besök hos den svenska försvarsmakten. Vi kan utgå ifrån att han fick en orientering om vad som just då pågick i Stockholms skär- gård. Han kan i samband med en sådan orientering ha talat om hur duktiga E- tjenesten var – tack vare den hjälp de fått från USA – på efteranalyser av in- spelade ljud från passiva hydrofoner av den typ som Norge i september levererat till Mälsten. Han kan också ha föreslagit att Norge kunde hjälpa till med sådana analyser, om svenskarna skulle få någon intressant inspelning från dessa hydro- foner. Det är i varje fall han som senare skulle ”öppna dörren” in till E-tjenesten för de två svenskarna. Eftersom det ännu inte spelats in något intressant ljud från de norska hydrofonerna när Hauge den nionde oktober lämnar Sverige, bör för- frågan om att infria löftet ha ställts först senare per telefon (motsv.) till Hauge från någon som i så fall var närvarande när erbjudandet enligt ovan gjordes. Denna förfrågan kan ha ställts redan den tret- tonde oktober, när inspelningar finns, el- ler senare under hösten.
Oenighet mellan vapen- slagen
”Men tyvärr”, skriver Lennart Ljung i sin dagbok den 30:e december, ”kan man
konstatera att rykten utav det här slaget, som i det här fallet troligen släppts ut från kustartillerihåll, leder till att det är svårt att hundraprocentigt få bort misstan- karna om ett avsiktligt utsläpp. Troligen har kustartilleristerna i det här samman- hanget velat visa på att deras mineringar skulle kunna ha gjort nytta om de hade fått utlösas.” Har han reella bevis för att det är KA-officerare som släppt ut ett rykte om hans eldförbud och att därige- nom en västtysk ubåt skall ha släppts ut, kanske till och med medvetet? Nej, det är nog snarare en bedömning, för han knyter ryktets tillkomst till sitt beslut av den sjunde oktober, som förmedlades till Mälsten av den tidigare ubåtsmannen Stefenson. Är den bakomliggande orsa- ken – som E-tjenesten misstänkte – en oenighet om tolkningen av ett ljud mel- lan olika intressenter inom marinen och där ena parten vill visa att eldförbudet varit till skada för försvaret och Sverige? Redan på lördagen den 9:de oktober är det ett möte hos Lennart Ljung gällande eldförbudet. Närvarande är, förutom Bror Stefenson, Chefen för Stockholms kust- artilleriförsvar, översten av första graden Lars Hansson, under vilken normalt an- läggningen på Mälsten lyder. Han talar för att eldtillstånd skall råda dygnet runt, eftersom chefen för Mälsten, överstelöjt- nant Sven-Olof Kviman, anser att de har betryggande uppsikt över minlinjerna även i mörker. Stefenson talar emot, fort- farande hänvisande till osäkerheten med minornas funktion. Liksom den sjunde meddelar Ljung som slutsats att eldför- bud i mörker skall gälla. Senare (den 21/1) när han klandras för eldförbudet i mörker skall Ljung reflektera över sitt be- slut och fråga sig vilken reaktionen blivit om han inte beordrat eldförbud den 7/10 och tredje man kommit till skada? Är
189
Lars Hansson missnöjd med beslutet och ser Stefenson som skyldig till resultatet? Är det därför som ryktet börjar gå om att Stefenson släppt ut en ubåt genom att han beordrat eldförbud, ett rykte som sedan Ola Tunander broderar ut till en konspi- rationsteori?
Konteramiralen Göran Wallén, som (efter Tunander) blir marin expert till Ekéus utredning, försökte (sedan Ekéus misslyckats reda ut frågan den diploma- tiska vägen) redan 2001 lösa frågan om vem eller vilka som varit i Norge och med vilket band, men utan resultat. Inte heller nu har det lyckats mig att skapa klarhet i vilka personer eller vilket band som varit i Norge. Redan den tolfte sker en inspel- ning av ett ljud, det som varar något min- dre än fyra minuter – 3 ́47-bandet – och som nu (2010) i vinterns debatt avhemli- gats och släppts fritt för civil forskning. Ljungs nattliga eldförbud leder enligt Kviman till att en ubåt släpps ut genom minspärren vid Mälsten på kvällen den 13 oktober. Också tidig morgon den 14/10 anser Mälsten att man kan ha en ubåt söder om Mälsten och insätter två sjunkbomber från en bevakningsbåt.7 Analysgrup- pen vid Örlogsbasen, ledd av dåvarande kommendörkaptenen Emil Svensson, är osäker på de indikationer som erhålls i
7. Också kring denna händelse har det uppstått rykten om att den ”lilla” vapeninsatsen (vad gäl- ler antalet) skulle bero på att man högre upp i ledningen ville att ubåten skulle komma undan. Efter det att man från Mälsten gett klartecken till en bevakningsbåt att bekämpa ubåten går nämligen en röst in i radioförbindelsen och be- gränsar insatsen till två bomber. Det finnsen na- turlig förklaring. Så tidigt i perioden av ubåtsin- trången var uppgiften endast att tvinga ubåten till ytan genom att skada den lagom mycket. Det är därför naturligt om Chefen för Örlogsbas Ost går in och begränsar insatsen, vilket han gjorde enligt krigsdagboken.
minlinjerna och kommer i rapporten ef- ter det att ubåtsjakten avbrutits och som är daterad den 20 oktober ange ”att det är osannolikt att någon ubåtspassage skett i Mälstensområdet efter den sjunde och att indikationerna sannolikt orsakats av störningar”.8 Den oenighet som börjat på mötet hos Ljung den nionde om använd- ningen av minlinjerna i mörker har över kvällen den trettonde och fram till den tjugonde byggts på med en oenighet om man kan lita på den tekniska funktionen hos kustartilleriets fasta mineringar, det vill säga skapat en konflikt mellan de två vapenslagen i Marinen, som jag fortfa- rande kunde känna av när jag tillträdde hösten 1986.
Det tas två personliga initiativ till att låta band, inspelade vid Mälsten, bli kon- trollerade av utländska specialister. Bäg- ge hålls inledningsvis hemliga i varje fall för Lennart Ljung. Man vill tydligen först få kontrollerat att de ger något. Det ena tas av konteramiral Gunnar Grandin vid FMV, som skall komma att ge tekniskt underlag åt Sven Anderssons utredning, och som jag skall återkomma till. Det andra är det som nämns i inledningen, nämligen att ett band som i hemlighet tas för kontroll till E-tjenesten i Oslo. Lars Hansson har redan från början stött Ola Tunanders hypotes bland annat genom att skriva förord till hans böcker. Är han i själva verket ursprungskällan till uppgif- ten om den utsläppta NATO-ubåten? Är det han som ser till att bandet kommer till Oslo för kontroll? Det skulle kunna för- klara varför han länge kände sig skyldig att stödja en författare som gör sig skyl- dig till så många missbruk av de källor han anger. Norrmännen hjälpte dem inte visa att eldförbudet varit ett misstag, för-
8. På grund av vissa störningar i flytminornas sensorer.
190
orsakat av viceamiralen Bror Stefensons argumentering den nionde oktober hos ÖB. Ej heller fick de bevis i nationalitets- frågan, eftersom ”det norska bandet” inte innehöll något ubåtsrelaterat ljud.
Vilket band var i Norge?
Vilket av de möjliga banden var då i Norge? Det vet vi inte med bestämdhet. Det krävdes en särskild typ av bandspe- lare, som medan incidenten pågick endast fanns i två exemplar inom försvaret, en på Mälsten, där inspelningarna från de norska hydrofonerna gjordes, och en på dåvarande FOA, där efteranalyser gjor- des. Om det var i anslutning till inci- denten som besöket i Norge gjordes kan det därför endast vara ett av banden som kan vara aktuellt. Några kopior av ban- den gjordes nämligen inte förrän senare. Så om besöket gjordes så tidigt, är det endast de ljud som spelades in tidigt på morgonen den 14/10 som kan vara ak- tuellt. Det bandet kan tidigast ha lämnat Mälsten vid midnatt natten den 15–16/10 och anländer inte till FOA förrän kl 1200 den 18/10. I och för sig är det en lördag/ söndag emellan som kan vara förkla- ringen till pausen, men det kan också vara ett besök i Norge. Det kan ju vara till fördel om det hemliga besöket sker just över en weekend. Problemet med det alternativet är att det kunde vara svårt att hinna med de förberedelser som krävdes för att ordna mottagandet via Hauge. Det som ändå gör att alternativet måste hål- las öppet är att den morgonen jagades det, vilket man på Mälsten ansåg vara en ubåt, med övervattensfartyg och helikop- trar. Örlogsbasens analysgrupp bekräftar inte ubåten, medan norrmännen bekräf- tar ljud av övervattensfartyg och att det var en allmänt stökig inspelning (kanske ljud från helikoptrar). Om färden till Oslo
görs senare, när kopior finns, till exempel efter det att analysgruppen skickat in sin rapport, kanske ännu senare på hösten, så kan det vara vilket av de aktuella banden som helst.
En senare ställföreträdande chef för MUST, Håkan Pettersson, har i en skri- velse efter en sekretessgranskning av ett utkast till Ekéus utredning sagt att de bör stryka ett uttalande om att ”utredningen inte kunnat finna stöd för att ett band analyserats i Norge”. Vad betyder det? Att det trots allt vid den tiden fanns en rapport om besöket på MUST? Eller, att MUST med E-tjenesten vid tidpunkten kontrollerade att en sådan analys faktiskt gjorts? Frågorna står obesvarade. Ett be- kräftande finns med i Petterssons skri- velse, nämligen att bandet inte innehöll något ubåtsrelaterat ljud.
Sven Andersson ansåg sig kunna peka ut Sovjetunionen
Grandin kunde däremot träda fram, för han fick napp. Hans franska vänner hade nämligen inte bara sagt att det ljud som spelades in den tolfte var en ubåt, utan till och med en sovjetisk sådan, närmre bestämt av Foxtrot- eller Whiskeyklass (NATO-beteckningar), d.v.s. i det senare fallet av samma typ som U 137 året inn- an i Gåsefjärden. Det är bara det, att det band han skickade till Frankrike är sam- ma band som FOI nu säger kan vara ljud från skutan Amalia, 3 ́47-bandet. Stäm- mer det? Det sägs nämligen också att på en jämförelseinspelning av Amalias ljud saknas en karaktär, som just råkar vara den som ett antal internationella experter, inklusive fransmännen, sagt att det talade för att det var ett ljud från en undervat- tensfarkost. Bland dessa experter finns
191
bland annat de ryska som kommendören Emil Svensson efter kalla krigets slut samtalade med i Moskva om våra kränk- ningar, även om dessa inte gick så långt att de höll med ett par andra av de tidi- gare tillfrågade länderna, som hållit med fransmännen om att det var en sovjetisk ubåt. Vem skall en lekman tro på? Enligt en för mig trovärdig expert kan det myck- et väl vara Amalia. För som så ofta vid denna incident saknas det dokumenta- tion, i det här fallet över Amalias rörelser både i försvarets krigsdagbok och i form av en tillräckligt detaljerad loggbok hos Amalia. Så det går inte slutligt att avgöra vad som är sanning i detta fall heller!
Även internationellt ansågs och anses det att man vid efteranalyser av inspel- ningar från passiva hydrofoner ofta kan fastställa typ av ubåt. Å andra sidan frå- gas det alltid om ytan är fri? Betyder det att man inte är säkrare än så? Nej, till exempel kan kavitationsljud uppkomma också från ett djupgående fartygs propel- ler. Som läsaren av min bok har märkt, åberopar jag inte i min diskussion om
nationalitetsfrågan alla de inspelningar Sverige har från passiva hydrofoner, som försvaret och/eller de försvaret samarbe- tade med har nationsbestämt. Bakom det beslutet ligger, att det en läsare ändå inte tror på och ej heller kan kontrollera, är det lika bra att inte åberopa; för då är det också lätt för honom att avfärda det be- viset. En diskussion om denna fråga förs för övrigt i bilaga 4 i boken: Undervat- tensverksamhet, minkar och sillstim.
Så historien om de norska banden fick aldrig ingå i min faktabok, men är kan- ske ändå nu värd att publicera då den visar varför det kunnat uppstå konspira- tionshistorier i efterhand. Lennart Ljung skulle få rätt när han skrev att det skulle bli ”svårt att hundraprocentigt få bort misstankarna om ett avsiktligt utsläpp”. Å andra sidan har ej heller konspirations- teoretikerna lyckats bevisa varken att en västtysk eller skadad amerikansk ubåt släpptes ut vid Hårsfjärdenincidenten. Det rör sig fortfarande endast om rykten och inte särskilt trovärdiga sådana.
Theutenberg 