UTDRAG UR BO J THEUTENBERGS DAGBOK FRÅN UD VOL 4 KAP 61 (sid 200- 250)

Se även Dagbok från UD, volym 1, inledningen: den sovjetiska ubåten U 137 går på grund Karlakrona skärgård 

28 oktober 1981 onsdag (ÖB ringer: kom hit omgående! En sovjetisk ubåt har gått på grund Gåsefjärden, Karlskrona skärgård)
Semester, handlat husmaterial, ordnat med el-ledningar och tapetserade rummet. ÖB ringt kl 11 och bad mig omgående komma in till Försvarsstaben, eftersom en sovjetisk ubåt hade kört på grund i Karlskrona skärgård.Ville tala med mig omedelbart hur försvarsmakten skall agera. Blev körd in till Försvarsstaben.Gör upp ett scenario med ÖB Ljung och CFst Schuback om agerandet. von Celsing med och Und(errättelse). Fastslog att ubåten som statsfartyg i princip har immunitet men att frånvaron av föreskriven nödanmälan enligt tillträdeskungörelsen och det faktum att den utan tillstånd befann sig i svenskt inre vatten och militärt skyddsområde gjorde att kränkningen var att betrakta som grov och sannolikt avsiktlig.Båten skall inte släppas,säger jag.Jag lutar mig här mot den större PM jag skrev och cirkulerade 1980-11-10 Immunitet för främmande statsfartyg och luftfartyg, där riktlinjer finns. Leifland, som informerats av ÖB ca 11.30, ringer mig på Fst och säger att jag omedelbart skall komma till UD och tala med honom. Det här med immuniteten blev mitt viktigaste folkrättsliga ställningstagande någonsin, också för Sveriges del. Det styrde hela händelseförloppet. 

Anteckningar i fickkalendern för vecka 44 år 1981, 26 oktober – 1 november 1981. Klockan 11 onsdagen den 28 oktober ringer mig ÖB: ”kom hit omgående”.Vid sidan härom fördes en mer detaljerad dagbok, vars text återges i detta kapitel. Händelseförloppen är kontrollerade med den ”krigsdagbok” som fördes både i UD och i Försvarsstaben. 

Kördes snabbt till UD.Talar med Leifland,som kl 13.15 tar emot den sovjetiske ambassadören Jakovlev och underrättar honom om grundstötningen. Jag understryker för Leifland att den grova kränkningen eroderar den folkrättsliga immuniteten och att vi har rätt till visst ingripande mot ubåten. Fortsatt telefonkontakt med ÖB och CFst samt von Celsing, Fst. Kl 14.00 möte hos Leifland om ubåten och vårt agerande med flera deltagare, Frank Rosenius från Fst. Jag skriver snabbt ut ett första utkast till protestnot mot Sovjetunionen, som utr min Ullsten senare personligen skall överlämna till sovjetiske ambassadören: CIT En sovjetisk ubåt med beteckningen 137 har på kvällen den 27 oktober 1981 grundstött vid inloppet till Gåsefjärden i Karlskrona skärgård, på svenskt inre vatten och inom militärt skyddsområde. Ubåten saknade tillstånd för tillträde. Den har heller inte tagit kontakt med svenska myndigheter. Den svenska regeringen ser mycket allvarligt på denna grova överträdelse av de svenska tillträdesbestämmelserna SLUTCIT. CFst Schuback ringer under mötet och säger att inga sovjetiska båtar får släppas in på svenskt vatten utan att bärgningen sker med svenska fartyg. 

Frågas hur jag bedömer immuniteten för detta sovjetiska statsfartyg? Vad kan vi göra? Kan vi göra något? Eller måste vi släppa båten med besättning och allt? Fastslår åter att folkrätten medger visst ingripande från strandstatens sida då ubåten inte hade anmält nöd. Frånvaron av nödanmälan gjorde det hela till en grov och sannolikt avsiktlig kränkning. Hade den däremot anmält nöd hade den haft tillträde till svenskt vatten och svensk nödhamn. Kl 15.45 överlämnar utrikesministern noten till sovjetiske ambassadören Jakovlev. Kl 18.00 tar Leifland emot den sovjetiske ambassadören, som säger att ubåten förlorat kursen och grundstött i dålig sikt. Ber att tre sovjetiska bärgningsfartyg skall få komma in och dra ubåten av grundet. Leifland säger att svaret på denna begäran är nej. Ubåten skall dras loss av svenska fartyg. Detta är militärt skyddsområde. Lustig situation: mitt i denna grova kränkning frågar Jakovlev Leifland om vad som framkommit vid den isländske presidentens besök! Jo, det hade gått bra! 

Galaföreställningen på Dramaten på kvällen för Islands president Vigdis Finnbogadottir, där det gavs Strindbergs ”Leka med elden” och ”Modern” blev konstig, då alla tänkte på ubåten. Lisbeth var med.Talade med Leifland och Göran Berg i en paus och sade med emfas att ubåten absolut inte fick släppas p g a någon form av statsimmunitet, som tydligen en folkrättslig ”förståsigpåare” på rättsavdelningen (Danelius) hade hävdat. Lyssna nu på mig, säger jag. Båten kan inte släppas, förstår ni väl, vare sig av politiska, neutralitetsrättsliga eller folkrättsliga skäl .Vi skulle dessutom bli utskrattade av världssamfundet. Leifland lugnar mig på den punkten. Min linje, säger han, har statsministerns stöd. Efter föreställningen tog Lisbeth och jag en bit mat med Göran Berg på Teatercaféet och diskuterade ubåten. Förberedde morgondagens möte. 

29 oktober 1981 torsdag (U 137-krisen – immuniteten – förhöjd gammastrålning)
Överläggningar på morgonen på Försvarsstaben, bl a gällande immuniteten. Därefter kl 10.00 möte hos Leifland med både ÖB och CFst närvarande, där jag åter föredrar de folkrättsliga faktorerna: ”örlogsfartyg som med vederbörligt tillstånd kommer in på främmande stats territorialvatten och där uppträder enligt gällande regler (bona fide) åtnjuter full immunitet enligt folkrätten. Immuniteten bortfaller inte automatiskt vid olovligt tillträde, som i detta fall. Doktrinen var på denna punkt dock osäker. Om ett statsfartyg begår en mindre kränkning får det anses klart att immuniteten fortfarande skall respekteras. Men vid grov kränkning, som i detta fall, medger folkrätten åtminstone att den kränkta staten har rätt att undersöka händelsen. I detta fall är det fråga om svenskt inre vatten och militärt skyddsområde samt att ubåten inte anmält nöd, vilket den skulle ha gjort direkt till svenska myndigheter. Därför kan vi vidta vissa åtgärder mot ubåten och dess besättning”. 

Hans Blix, som är närvarande, håller med mina slutsatser. ÖB säger att vi måste få en godtagbar förklaring till kränkningen och att detta endast kan ske genom förhör med kaptenen och besättningen. Jag säger åter att vi har rätt att förhöra kaptenen samt fler i besättningen samt bogsera in ubåten t ex till 

202 

Karlskrona. Johan Munck (JuD) är inne på att varje avsteg från immuniteten utgör någon form av repressalie. Han säger att detta hur som helst är en fråga för regeringen att avgöra och ingen fråga för polis och åklagare. Calle Tham (fp) varnar för att vi ”uppträder som en stormakt”! Praktiske Sven (Hirdman, FöD) frågar hur länge besättningen kan vara utan mattillförsel. Kan en sovjetisk ursäkt förväntas? Skulle lite jämna marken för agerandet, säger ÖB. Jag säger att såvitt jag vet har Sovjet aldrig bett om ursäkt för sina kränkningar. Kl 11.00 möte hos statsministern. Jag skriver nu ett utkast till den ”större protestnoten” till Sovjetunionen. 

Regeringsbeslut tas om att det är ÖB som verkställer utredningen om ubåtens kränkning, alltså inte polis och åklagare (polis och åklagare kopplas bort så att regeringen har denna kris med en supermakt helt i sin hand). Beslutet innebär att utfrågningen av ubåtens befälhavare sker på svenskt örlogsfartyg samt att ubåten efter bärgning från grundet dras in på Gåsefjärden för undersökning. Utrikesministern kallar upp Jakovlev kl 14.00 och delger honom detta beslut samt begär dels ett sovjetiskt beklagande av kränkningen dels att kaptenen och besättningen samarbetar i förhören och utredningen. Statsministern kungör detta vid en presskonferens i riksdagshuset kl 14.30. Samtal på kvällen med krisgruppen: Leifland, jag, Göran Berg och Magnus Faxén från Press. Meddelande om bärgning och förhör med besättningen. 

Får nu veta följande om kommendörkapten Karl Anderssons (Stabschef Örlogsbas Syd) första besök ombord på ubåten 28 oktober kl 11.10, då kapten Gusjin säger till honom att ubåten ca kl 23.00 (Moskvatid den 27 oktober) (de anger själva att de gått på grund 21.57 Moskvatid) hade grundstött på svenska kusten men att han inte kunde ange platsen för grundstötningen.Vid förfrågan om position, säger Andersson, framtogs ett sjökort i mycket tydlig skala, sannolikt danskt eller västtyskt, över Blekinge skärgård. Innan diskussion angående position hunnit igångsättas rycktes sjökortet bort under våldsamma förebråelser mot den officer som tagit fram detta. Nytt sjökort i skala omfattande hela södra Östersjön framtogs. Mot bakgrunden av incidenten med sjökortet står det klart att besättningen mycket väl visste var den var, men att den ville undanröja bevis om ubåtens verkliga kurs och läge. I själva verket hade man från ubåten inrapporterat sin position redan kl 06.30 (Moskvatid), d v s 6 timmar och 30 minuter innan det första svenska marinfartyget Smyge anlände till platsen med stabschefen från ÖrlB som då steg ombord på ubåten. På kvällen medverkade jag i TV om ubåtsaffären, särskilt immunitetsfrågorna. 

På kvällen verkställer FOA en första mätning om kärnvapen medförs ombord på ubåten. Detta görs från den båt från kustbevakningen som förtöjts vid ubåten. Mätningen ger besked om förhöjd gammastrålning, varför uran 238 måste finnas ombord, alltså kärnvapen. Ganska chockande faktiskt. Det var ju en gammal linjebåt som man inte kunde tro hade kärnvapen ombord. Hur gör vi nu? Ca kl 11.00 observeras optiskt vad som bedömdes vara en ubåt ca 5 nautiska mil syd Utklippan. Ubåtsjakthelikopter avdelas som får hydrofonkontakt två timmar senare i ungefär samma område. Ytterligare en kontakt erhålls därefter utanför territorialvattengränsen. Ubåten kunde inte identifieras. På kvällen 29 oktober avvisades en av de sovjetiska bogserbåtar som tillfälligt passerade in på svenskt territorialhav. 

30 oktober 1981 fredag (U 137-krisen – ang förhören med kaptenen – ”det här är ingen lekstuga herr Rymko”)
ÖB inställer sitt planerade besök i Sovjetunionen.Kl 10.30:Leifland meddelar Sovjetambassaden att förhör skall hållas kl 13.30 i Karlskrona samt att ubåtens befälhavare skall föras till förhörsplatsen genom svensk försorg. Kl 12.30 äger ett animerat telefonsamtal rum mellan Leifland och ambassadrådet Rymko på sovjetiska ambassaden angående förhören med kaptenen: ”kommer inte på fråga. Det har vi ju sagt till er minst fem gånger. Varför fortsätter ni (ryssarna) att krångla på det här viset? Det är inte tal om att någon sovjetisk representant skulle få tillträde till ubåten. Era kollegor måste stanna i Karlskrona. På tal om att kaptenen skulle ha invändningar mot förhöret: ”då får ni se till att han får order från Moskva eller Kaliningrad. Han lyder säkert order. Det här är ingen lekstuga, herr Rymko, det här är allvar”. Rymko: vi skall återkomma per telefon. Leif: ”Nej, återkom inte. Se till att något händer istället”! 

Krisgruppen sammanträdde hos kabinettssekreteraren. Är med när Leifland kl 20.15 tar emot sovjetambassadören Jakovlev, som nu f f g framför ett beklagande över att ubåten utan uppsåt gått in i svenskt skyddsområde på grund av fel i navigationsutrustningen. Ambassadören säger att fartyget enligt folkrätten åtnjuter immunitet samt att de hållna förhören strider mot folkrätten. Fartyg som hamnat i en nödsituation behöver inget tillstånd för att gå in på annan stats vatten, säger ambassadören. Leifland noterar med tillfredställelse det framförda sovjetiska beklagandet och säger att det kommer att offentliggöras. Beträffande den av ambassadören åberopande nödsituationen säger Leif: enligt vedertagna internationella normer och definitioner är ett nödtillstånd alltid förenat med omedelbar fara. Leif Leifland

204 

konstaterar att den sovjetiska ubåten inte kontaktade svenska myndigheter vid sitt olagliga inträde på svenskt territorium, så som förutses vid inträffad nöd. Han konstaterar vidare att den sovjetiske ambassadören vid de många kontakter som förekommit de senaste dagarna med utrikesdepartementet inte vid något tillfälle tagit ordet nödtillstånd i sin mun. Att nu, 72 timmar efter haveriet åberopa nödtillstånd gör inte något övertygande intryck. Det stämmer inte med den definition på nöd som jag tidigare lämnat. 

Jag tillägger följande till ambassadören: ”I 1966 års tillträdeskungörelse talas om sådan nöd och nödsituation som tillåter utländska statsfartyg att utan tillstånd beträda svenskt territorialvatten. Begreppet nöd i 1966 års tillträdeskungörelse är, liksom de internationella definitionerna, förknippat med omedelbar fara för fartyg och människoliv. Enligt praxis skall fartyg i nöd anropa närmaste kustradiostation på internationell nödfrekvens. Ett fartyg i nödsituation skall sålunda ge närmaste kustradiostation – i detta fall Karlskrona – omedelbar upplysning om fartygets farofyllda situation. Den sovjetiska ubåten har emellertid ej kontaktat vare sig svenska myndigheter eller kustradiostationen”. Det är ju denna negligence att strunta i nödanmälan som gör att jag ”fäller immuniteten” och som gör att jag betraktar kränkningen som grov och avsiktlig. Detta räcker som grund att stå på. Men det finns ju mer (mätningen). Sovjetunionen skulle ha gjort precis på samma sätt om ett svenskt stats/örlogsfartyg hamnat i ett sovjetiskt militärt skyddsområde. Fortsatta samtal Fst/ÖB/Schuback.⁷³ 

31 oktober 1981 lördag (U 137-krisen – Sovjetunionen accepterar förhör)
Kl 09.00 krissammanträde hos Leifland med genomgång av de senaste händelserna. Kl 15.15 besöker Jakovlev utrikesministern och meddelar att Sovjetunionen accepterar utfrågning och inspektion, dock att mötet måste ske ombord på ubåten, då kaptenen inte får lämna ubåten. Utrikesministern säger att förhöret måste äga rum antingen utanför skyddsområdet med närvaro av de sovjetiska ambassadrepresentanterna eller inom skyddsområdet utan dessa representanter. En västtysk ubåt uppträder sporadiskt i området och följs av ett ryskt och ett polskt örlogsfartyg. 

73 Jevgenij Rymko är ministerråd vid Sovjetunionens ambassad i Stockholm. I detta sammanhang kan man observera att ministerrådet Rymko på Sovjetunionens ambassad t ex i registret till ÖB Lennart Ljungs tjänstedagböcker, utgivna 2010, anges med titeln general, väl i sovjetiska underrättelsetjänsten. Han tillhörde det mäktiga IA (Centralkommitténs Internationella avdelning)

205 

206 

NOVEMBER 1981(U 137 – Polen) 

1 november 1981 söndag (U 137-krisen – förhör med besättningen förbereds)
Ubåtsaffären.Kl 14.00 krissammanträde hos Leifland.Kl 19.00 sammanträffar ambassadör Jakovlev på egen begäran med utrikesminister Ullsten. Framför budskapet att Sovjetunionen ger sitt samtycke till en kort utfrågning av ubåtens kapten på ett svenskt fartyg utanför skyddsområdet i närvaro av representant för Sovjets ambassad under förutsättning att Sverige garanterar kaptenens och åtföljande officers immunitet samt dessas omedelbara återkomst till ubåten efter samtalen. Ambassadören uppehåller sig särskilt vid garantierna från svensk sida att kaptenen återvänder till ubåten efter förhören. Vi som hör detta tolkar det som att Sovjet hyser rädsla för att kaptenen och hans följeofficer skall passa på att hoppa av och begära politisk asyl i Sverige. Efter denna remarkabla grundstötning lär Gushins karriär inte vara spikrak. 

Utrikesministern svarar att det är självklart att kaptenen får åka tillbaka till ubåten och att den svenska sidan garanterar hans säkerhet. Jakovlev säger att Sovjet vill ha svenska garantier för att kaptenen återvänder till ubåten. Utrikesministerns säger att kaptenen inte kommer att kvarhållas mot sin vilja. Utrikesministern säger att han vill formulera det han sagt skriftligen. Denna kommunikation överlämnas av Leifland kl 20.35 vid ambassadsekreteraren Novikovs besök, där jag är med: 

CIT Den svenska sidan inregistrerar med tillfredställelse att den sovjetiska sidan nu accepterat alternativet med en första utfrågning av ubåtens befälhavare ombord på ett svenskt fartyg utanför det militära skyddsområdet.Vi noterar också att den sovjetiska sidan erbjudit den svenska sidan att i samband med utredningen göra ett besök ombord på ubåten. Den svenska sidan svarar för transporten till och från det svenska fartyget och för den fysiska säkerheten för befälhavaren och den eller de officerare som befälhavaren önskar medta. De sovjetiska officerarna tillförsäkras i samband härmed personlig immunitet. De kommer självklart inte att efter denna utfrågning kvarhållas mot sin vilja. Den svenska sidan kommer omedelbart att ge instruktioner till vederbörande lokala myndigheter att i samråd med ubåtens befälhavare, som vi utgår från redan har fått motsvarande instruktioner, vidta nödvändiga praktiska arrangemang SLUTCIT. 

Pratade efteråt med Leifland och Göran Berg: ryssarna tycks livrädda för att kaptenen och delar av besättningen skall hoppa av och begära politisk asyl. 

207 

Beträffande aktiviteten i södra Östersjön gäller: under 28 okt samlades 2 jagare, 1 ubåtsbärgare, 1 sjömätare, 3 bogserbåtar samt 2 signalspaningsfartyg ur den sovjetiska marinen söder om Karlskrona utanför territorialgränsen. Därefter har dessa fartyg uppehållit sig i Hanöbukten. En av jagarna förmedlar radiomeddelande från ubåten till hemmabasen (vilka FRA tar). Även flygplan transiterar radiotrafiken från fartygen till hemmabasen.Annars är det tämligen låg verksamhet i södra Östersjön. Sovjetisk övrig militär aktivitet i området är låg. Jag säger att det är viktigt att dessa sovjetfartyg under inga omständigheter kan ta sig in på svenskt vatten för ev fritagning av ubåten. ÖB har föranstaltat om åtgärder vid försök till fritagning. Verkanseld får då avges av svenska förband. 

2 november 1981 måndag (U 137-krisen – förhör med kaptenen och sekonden)
09.00 Krissammanträde hos Leifland med uppdatering. Kl 11.00 är ambassadör Jakovlev uppkallad till utrikesministern angående hur förhören med kaptenen skall genomföras, vilka genomförs idag. Delges budskapet att ÖB svarar för alla praktiska arrangemang kring ubåten.Jakovlev tar upp frågan om den demonstration som skall anordnas kl 19.00 utanför Sovjetunionens ambassad och vilken ambassaden inte blivit informerad om, som de brukar bli. Är det nya regler som gäller, frågar Jakovlev? Utrikesministern hänvisar till kabinettssekreteraren, som säger att inga nya regler gäller. Jakovlev säger att han hoppas på bättre väder så att stormvädret inte skall komplicera bärgningen. Efter dåligt väder brukar det komma bättre väder, säger Jakovlev filosofiskt och avtågar. Samtidigt får vi förfrågningar om vi inte kan använda ubåten och dess besättning i någon form av utväxling mot den sedan 1946 försvunne svenske diplomaten Raoul Wallenberg. 

UD ger därför ut en intern ”Sprachregelung” om detta. Det vill säga hur UD skall reagera utåt på en sådan propå. Men i denna ”Sprachregelung” slår den gamla ”försiktighetsprincipen” rörande Wallenberg till. Absolut inte, säger UD! Vi kan inte ta ubåten och besättningen som gisslan, d v s att ett brott (att ta Wallenberg) skall besvaras med ett annat brott (att ta ubåten som gisslan).Detta skulle strida mot den uppfattning vi har såsom en rättsstat, fastslås pompöst. ”Vem f-n har skrivit detta?” (noterar jag på dokumentet, se min anteckning på dokumentet nedan).Även om det var svårt eller ogörligt att i dramatiken kring U 137 blanda in Wallenberg, irriterade mig likväl denna ”pompösa Sprachregelung” enormt, varför jag gjorde anteckningen på dokumentet. 

208 

Här stod alltså det 1981 borgerligt styrda UD på samma linje som Socialdemokratins ”nonchalans” inför den svenske diplomaten Raoul Wallenbergs öde, som bortfördes av ryssarna från Budapest den 17 januari 1945 till fångenskap i Lubjanka-fängelset (se omslaget på Dagbok från UD vol 3, där NKVD/KGB-högkvarteret Lubjanka t o m återfinns på omslagsbilden för att demonstrera Sovjets/NKVD:s/KGB:s/numera FSB:s/ totala grepp om Sverige fr o m 2:a världskrigets slut). Det var i Lubjanka-fängelset som Wallenberg antagligen medvetet mördades (giftinjektion) den 17 juli 1947. Eller om han levde kvar som den ”okände fånge nr 7”? Wallenbergärendet var ett annat av Socialdemokratin och framförallt Östen Undén grovt misskött ärende, vilket jag hänför till ”benefit-of-the doubt”-doktrinen, d v s gör inget som misshagar Stalin och Sovjetunionen (härom se Dagbok från UD vol 1-3).⁷⁴ Till och med den statliga kommission (Eliassonkommissionen) som avgav sitt betänkande iWallenberg-saken i februari 2003 (SOU 2003:18) betitlade sitt betänkande Ett diplomatiskt misslyckande. Fallet Raoul Wallenberg och den svenska utrikesledningen. Så var det onekligen. Ännu i skrivande stund 2018 görs försök att klarlägga vilkaWallenberg-dokument som möjligen avsiktligt undanhållits offentliggörande med hänsyn till samarbetande utländska underrättelsetjänsters önskemål att vissa känsliga Wallenberg-dokument skulle undantas från offentliggörande.⁷⁵ 

74 Se författarens anförande The Social Democratic legacy that sealed Raoul Wallenberg’s fate vid The Raoul Wallenberg International Roundtable Guy von Dardel Memorial Meeting, Budapest May 20-21 2016 and Stockholm 13-15 September 2017: will be published autumn 2018 by the German Buxus Edition.
75 https://www.fritz-bauer-blog.de/de/startseite/aktuelles/susanne-berger-26-03-2018-questions-about-raoul- wallenbergs-fate-with-a-new-inquiry-in-sweden 

Susanne Berger Vadim Birstein In 1981, the Israeli government asked the Swedish Ministry of Foreign Affairs to keep specific records pertaining to the RaoulWallenberg investigation secret,for fear they could reveal information about Israel’s extensive intelligence network behind the Iron Curtain. Did other countries, including the U.S. and Russia, make similar arrangements with Sweden? And did Swedish officials ever approach Russia and other foreign entities to keep specific information concerning theWallenberg case classified in their archives? Members of Raoul Wallenberg’s family are seeking answers to these and other questions from Swedish authorities with a new inquiry — In 1981, the Swedish Ministry of Foreign Affairs planned the declassification of a large set of records regarding the case of Swedish diplomat Raoul Wallenberg who had disappeared in the Soviet Union in 1945. In preparation for the release of documents, the Foreign Ministry’s Legal Department contacted several foreign governments to see if they had any objections to some of the information being made public. — Some countries, including Israel, voiced concerns. Israeli diplomats asked that certain witness testimonies not be declassified, for fear that the information could reveal the Israeli intelligence services’ extensive espionage operations in Eastern Europe.The Swedish government tried to accommodate Israel’s request, releasing some of the witness statements in edited form and withholding others, some until as late as 2000. — The exchange raises several important questions: Did Sweden consult other countries, especially the U.S. and Russia, before declassifying records in the Wallenberg case over the years? If so, what information or documentation did these countries ask Sweden to keep secret? — Of great interest is the question if Swedish officials, in turn, ever approached Russia and other foreign entities to withhold specific information, concerning the Wallenberg case or Sweden in general, in their archive collections. This issue is especially significant for the late 1980s and early 1990s, when the Soviet Union was about to collapse and public access to Russian archival collections became possible for the first time. — Researchers want to know, for example, what kind of consultations Swedish officials conducted with Soviet officials before members of Raoul Wallenberg’s family visited the Soviet Union in October 1989, on special invitation of Chairman of the Supreme 

209 

Ur mitt arkiv: min anteckning på den Sprachregelung som utfärdades av UD:s Pressbyrå (internt för UD) 1981-11-02 om hur frågor om Raoul Wallenberg i förhållande till den strandade ubåten skulle hanteras. Kunde man tänka sig att på något sätt använda ubåten för att vinna klarhet i Raoul Wallenbergs öde? Utväxla ubåten mot Wallenberg. Här svarar UD ”nej”, vilket anteckningen på papperet visar att jag ”inte gillade”. 

Soviet, Mikhail Gorbachev. Also, what discussions with U.S. representatives preceded the U.S. release of Raoul Wallenberg’s CIA case file in 1994? And how did such bilateral, behind the scenes exchanges affect the ten-year investigation of Raoul Wallenberg’s fate by an official Swedish-Russian Working Group during the 1990s? — Over time, it has become clear that Russian officials on numerous occasions withheld important information and documentation from certain members of the Swedish side of the Working Group, including Professor Guy von Dardel, Wallenberg’s brother. — There is mounting evidence that the suppression of documentation occurred intentionally. It must be urgently clarified what Swedish representatives have known about these actions and how they responded to the withholding of information by Russian officials. — The censored records include documents that may prove that Raoul Wallenberg was alive several days after what Russian authorities claim to be his official date of death of July 17, 1947. Of special interest is an as yet unidentified Prisoner no. 7 who was interrogated on July 23, 1947 for more than 16 1/2 hours in Moscow’s Internal (Lubyanka) Prison, together with Wallenberg’s Hungarian driver,Vilmos Langfelder. According to archivists of the Russian State Security Service (FSB), this Prisoner no. 7 was ”with great likelihood the Swedish diplomat Raoul Wallenberg.” 

210 

Wallenberg-forskaren Susanne Bergers artikel 17 december 2000 på DN Debatt UD offrade Raoul Wallenberg: En vänskaplig relation med Sovjet är viktigare för Sverige än sanningen om Raoul Wallenbergs öde. Så lydde i klartext en promemoria från utrikesminister Östen Undén skriven i februari 1957. Dåvarande chefen för UD:s politiska avdelning, Sverker Åström, såg till att hemlighålla den svenska linjen genom att i ett annat dokument beordra att Undéns brev brändes. Originalet förstördes dock aldrig (se artikeln i DN ovan). 

Misstankar om kärnvapen ombord (mätningarna 29 okt). Inför misstankar om kärnvapen ombord på U 137 får Wallenberg vika. Vi får konfrontera ryssarna om detta med kärnvapnen. Cirkulärchiffer till ambassaderna att beskickningscheferna inte får delta i sovjetiskt firande av oktoberrevolutionen. Leif framför åter till Rymko att Sverige förväntar sig att Sovjetunionen betalar kostnaderna för bärgningen av ubåten. 

Ambassadör de Geer i Moskva uppkallad till vice utrikesministern Zemskov, som upprepar det sovjetiska beklagandet samt säger att ubåten har rätt till full immunitet, men att man från sovjetisk sida tvingats gå med på en utfrågning på svenskt fartyg och undersökning av ubåten. Han begär att vi påskyndar affärens upplösning.Jag skriver en PM (1981-11-02) ”Överlämnandet av den sovjetiska ubåten till hemlandet”, där jag ger riktlinjer för hur det bör gå till när vi väl återlämnar eller överlämnar ubåten till hemlandet Sovjetunionen. 

211 

Säger i PM:n att det måste underskrivas ett överlämnandeprotokoll och att sjövärdighetsbesiktning av ubåten måste ske före återlämnandet (Sjöfartsverket).Tar även upp bärgningskostnaderna, som Sovjet måste stå för. 

Jakovlev kräver ”fri lejd” alltså immunitet för de sovjetiska officerarna när de idag förs i land för förhör, alltså när de lämnar det sovjetiska statsfartyget/ ubåten. Skriver i anledning av denna begäran ett meddelande till (statssekr) Sven Hirdman på FöD, där jag säger följande: ”Med den tolkning av folkrätten jag själv gör i detta speciella fall, och som ju också följts av regeringen, ter det sig nödvändigt att ha ett beslut av bifogad lydelse (bilaga) i ryggen, bl a med hänsyn till ev KU-granskning.Vi anser oss alltså ha rätt att helt eller delvis häva immuniteten på grund av det faktum att ett grovt brott begåtts mot Sverige och fundamentala folkrättsliga principer. Det måste då förklaras varför vi inte gör det när väl ubåtskaptenen finns ombord på svenskt fartyg för förhör. Vi hänvisar till samtalen med Sovjetunionens ambassad, där det krävs att ”fri lejd” skall ges, d v s att immuniteten inte skall hävas i samband med förhören. Ryssarna bekräftar ju genom sitt agerande på ett indirekt sätt att även de själva ansåg att vi till syvende och sidst skulle kunna helt häva immuniteten. Det blir ett politiskt beslut att inte häva den i samband med förhören. Det vore också bra ur precedenssynpunkt att ha ett formellt regeringsbeslut i botten för vårt agerande”. Regeringen följer vad jag säger och fattar idag ett formellt beslut att officerarnas personliga immunitet inte skall hävas i anslutning till utfrågningen i land.Viktigt detta formella beslut tas (om vi alltså inte skall häkta och lagföra dem).⁷⁶ 

3 november 1981 tisdag (U 137-krisen – om kärnvapen ombord) 

09.00 Krissammanträde.Kärnvapenfrågan diskuteras med Sovjets ambassadör. 12.00 talar med Unell,Fst,om ÖB:s rapport,som blir klar och delges imorgon. ÖB:s Rapport delges nu kl 12.00 Statsministern och Försvarsministern av ÖB. Finns ingen trovärdig förklaring till intrånget, allt pekar på avsiktligt intrång, fastslår ÖB. Kl 10.45 ambassadör Jakovlev besöker på egen begäran utrikesministern. Jakovlev klagar på utfrågningen av kaptenen och sekonden ombord på Västervik den 2 november, där, enligt Jakovlev, ovidkommande, provokativa och tendentiösa frågor ställts från svensk sida. Detta måste ni sluta med, säger Jakovlev. Ni frågar om organisation och regler, något som inte gäller saken, säger han. Dessutom har utfrågningen varat i sju timmar, vilket står i strid med det avtal vi gjorde om ett ”kort samtal”, säger han. 

76 Carl de Geer är Sveriges ambassadör i Moskva 1979-1983. Igor Nikolajevitj Zemskov är en av Sovjetunionens vice utrikesministrar (Deputy Foreign Minister) med särskilt ansvar för Sverige och Skandinavien. 

212 

Om ni skall besöka ubåten måste detta bli ett kort besök, understryker han. Dessutom är vi upprörda hur ni behandlat representanterna från vår ambassad. De var helt enkelt inlåsta på den svenska torpedbåten med en vakt med k-pist utanför dörren. 

Ola säger att uppdraget till ÖB gäller att utfrågningens syfte är att bringa så stor klarhet som möjligt varför ubåten befann sig i detta militära skyddsområde.Vi vill få klarhet i det inträffade så att vi snarast möjligt kan avsluta denna affär, säger utrikesministern. Leif säger att det aldrig talats om en ”kort utfrågning” utan om ”en första utfrågning”, vilket dessutom bekräftats av det papper som hade överlämnats till herr Novikov.Vad sedan gäller inlåsningen av ambassadtjänstemännen så är detta, säger Leif, bara ett utflöde av vår omsorg om deras fysiska säkerhet. Ambassadör Jakovlev säger att han inte förstår varför militärattachén och den konsulära tjänstemannen skulle bevakas och sitta inlåsta i var sin hytt. Hur blir det nu sedan, frågar Jakovlev. Ola säger att han ännu inte fått ÖB:s rapport. Hoppas vi snart får den, då skall regeringen ta ställning, säger Ola.Vi måste få klarhet i detta, säger han. Vi kommer inte i övrigt att förhala ärendet en enda minut. 

Jakovlev återkommer till demonstrationen utanför ambassaden igår kväll, där huliganer hade bränt Sovjets flagga. Ola säger att han inte hade kunnat påverka demonstrationen men hoppas att polisen lyckats skydda ambassaden.Vid uttåget ur huset for Jakovlev ut i ett mycket emotionellt utbrott hur vi svenskar hade agerat i förhöret med ubåtskaptenen. Detta var ett korsförhör som inte hade något gemensamt med den typ av utfrågning som Sovjet hade gått med, säger han, som dessutom varat i sju timmar. Detta var upprörande. Det är otroligt vilken anti-sovjetism som händelsen gett upphov till, säger ambassadören. 

Kl 13.00 svensk tid var ambassadör de Geer åter uppkallad till vice utrikesminister Zemskov i MID, som säger samma sak som Jakovlev tidigare sagt till utrikesministern. Ni har överskridit alla gränser för goda grannskapsförhållanden, säger han. Han säger att alla aktioner som svenska myndigheter vidtagit mot ubåten grovt strider mot internationell rätt.Tja, det är ju då helt mitt fel, eftersom det är jag som från första början vid samtalet med ÖB och CFst angav grundtemat, nämligen att immuniteten har ”fallit” och att vi har rätt att vidta de åtgärder vi nu vidtar (min PM 1980-11-10). Jag är nog inte populär hos ryssarna! Inte hos vissa kretsar här hemma heller, som tycker vi går för hårt fram. 

213 

19.00 utrikesministern – Jakovlev om kärnstridsspetsar. Kl 19.00 var Jakovlev åter kallad till utrikesministern,som delger ambassadören misstankarna att det finns kärnstridsspetsar ombord på den grundstötta ubåten. Om detta är fallet, säger utrikesministern, måste den svenska regeringen betrakta kränkningen som ännu allvarligare än vad den hitintills gjort. Utrikesministern framför en enträgen begäran att svensk expertis skall få tillträde till båten för att försöka fastställa strålningskällans natur.Vi vill ha ett snabbt svar på detta säger utrikesministern. Jakovlev lovar att framföra meddelandet till Moskva samt säger samtidigt att den av oss krävda sjövärdighetsbesiktningen före återlämnandet av ubåten är helt onödig samt att den snarast bör överlämnas. Irritationen är nu enormt stor hos ryssarna, på vippen att de ställer ett ultimatum eller fritar ubåten. Detta ligger i luften. De tycker vi förolämpar dem som stormakt. Jag är med Fälldin när ÖB ringer och frågar statsministern om han har statsministerns sanktion att ge order om verkanseld om sovjetiska fartyg går in i svenskt vatten för fritagning av ubåten. Fälldin tittar på mig – ja, säger jag! En fast och bra statsminister, som inte vacklar. Kommer vi i krig med Sovjet?⁷⁷ 

4 november 1981 onsdag (U 137-krisen; ÖB:s 1:a rapport – kärnvapen ombord)
09.00 Krissammanträde. Filat på texten till den protestnot som skall överlämnas till Jakovlev samt på texten till utväxlingsprotokollet (när vi överlämnar ubåten). Kl 12.00 diskuterat med ÖB och CFst. Nu är ÖB:s rapport 1981-11-04 färdig och överlämnad till regeringen (igår). Denna rapport ger bakgrund till händelseförloppet och grundstötningen. 

Rapporten inleds med upplysningen att kl 11.21 inkom till Fst meddelande från MBS (Militärbefälhavaren MILO SYD) att en SU ubåt av typ Whisky stod på grund i inloppet till Gåsöfjärden ca 15 km sydost Karlskrona. Dessförinnan hade C ÖrlB S kl 09.54 mottagit telefonrapport från fiskare på Sturkö angående grundstött ubåt på Gåsefjärden. Kl 10.30 avgick SC/ ÖrlB S (stabschefen på Örlogsbas Syd kk Karl Andersson) med vedettbåten Smyge mot angiven position, varifrån ubåten siktades kl 11.05. Den stod på grund söder Torumskär. (Notera att ÖB:s samtal med mig, då jag blir kallad till honom, äger rum redan kl 11). 

77 Jag har 2010 ytterligare kontrollerat denna notering med f statsministern Fälldin (genom hans dåvarande medarbetare numera ambassadören Fredrik Vahlquist). Händelsen har ägt rum i Riksdagshuset, vilket överensstämmer med min bild. 

214 

Kl 11.10 kontaktades ubåtsbesättningen. Efter någon tvekan blev stabschefen KarlAndersson ombordsläppt.Ubåtens befälhavare kapten III:e rangen Gusjin. Ubåtens nr 137. Ingen av besättningen var enligt uppgift engelsktalande. En man uppgav sig vara flaggofficer (senare identifierad som kommendör Avrukevitj; se mer nedan), sannolikt medlem av fartygsförbandsstab i land. Han talade någon tyska. Enligt loggboken finns 59 man ombord (10 off, 9 ubef och 40 meniga). 

Rapporten nämner att vid förfrågan om position framtogs ett sjökort i mycket tydlig skala, sannolikt danskt eller västtyskt, över Blekinge skärgård. Innan diskussion angående position hunnit igångsättas rycktes sjökortet ur händerna från den officer som tagit fram det under våldsamma förebråelser. Nytt sjökort i skala omfattande hela södra Östersjön framtogs. Incidenten med sjökortet visar att besättningen mycket väl visste var ubåten var, men att bevis för detta skulle undanhållas. ÖB hade begärt att utöver kaptenen och 1:e sekonden få utfråga även navigeringsofficeren och utkiken, vilket ryssarna först vägrade. Endast kaptenen Gushin och 1:e sekonden Besedin skulle få utfrågas enligt ryssarna. Dessa två lämnade ubåten för utfrågning ombord på det svenska fartygetVästervik kl 13.45 den 2 november. På grund av svår storm uppsände ubåten i samband med detta nödraketer och gjorde nödanrop Mayday på radio, varpå den drogs av grundet av svensk bogserbåt och förtöjdes ca 1 km nord om haveriplatsen. 

Vid det första förhöret ombord påVästervik den 2 november sade sig kapten Gushin ha bedrivit övningar i uläge öster om Bornholm 26-27 oktober där vattendjupen varierar mellan 60-80 meter.Ubåten hade enligt hans uppgifter framförts på djup ner till 45 meter. Eftersom djupen där ubåten i verkligheten måste ha befunnit sig huvudsakligen varierar mellan 20-40 meter hade en bottenkänning varit ofrånkomlig och man hade därigenom erhållit en tydlig indikation på att bedömd position inte var korrekt, säger ÖB. 

Fartygschefen uppgav vid förhöret den 2 november att ubåten hade intagit ytläge ca 2 timmar före grundstötningen, vilken uppgavs ha inträffat kl 19.57 svensk tid. Gushin hävdade att han trott sig ha intagit ytläge i ett område ca 70 distansminuter (130 km) söder om Blekinge.Ytläget intogs efter avslutad övningsverksamhet för att undvika kollision med på hydrofon indikerade fiskefartyg. Felnavigeringen uppgavs ha berott på att pejlutrusningen och ekolod visat fel respektive varit ur funktion. Efter grundstötningen sade man 

215

sig dessutom ha observerat att gyrokompassen hade stora fel. Magnetkompass eller radar hade inte använts. Fartygschefen uppgav vidare att grova fel begåtts vid handhavandet av Decca-systemet. Felaktiga optiska observationer hade vidare gjorts. Alla dessa brister och felaktigheter i handhavandet och gjorda optiska observationer samverkade enligt Gusjin till den ”oavsiktliga” kränkningen. Fartygschefen trodde sig ha grundstött på Christiansö (nordost Bornholm). Sikten under den sista timmen före grundstötningen angavs ha varit 2-3 distansminuter (3,5-5,5 km). 

De vid inspektionen av ubåten genomförda kontrollerna visade emellertid att radiopejlen inte hade så stora fel (om alls några) som uppgivits, säger ÖB. Också gyrokompassen hade fungerat en timme före grundstötningen. Det bedöms vara uteslutet, säger ÖB, att ubåten skulle ha felnavigerat så att skillnaden i beräknat och verkligt läge uppgick till 70 distansminuter (dvs 130 kilometer).De enligt fartygschefen få kvarvarande navigeringssystemen skulle ha indikerat ett sådant grovt fel.Även enkel s k ”död räkning”borde ha uteslutit ett så stort bestickfel.Om så mycket var ur funktion i navigeringsutrustningen borde fartygschefen ha avbrutit verksamheten, konstaterar ÖB. Normala säkerhetsbestämmelser samt rutiner i navigeringsarbetet borde vara grund nog för att en sådan felnavigering ej skulle kunna ske, säger ÖB. Gushins samlade redogörelse för denna första fas av felnavigeringen är synnerligen anmärkningsvärd och inte trovärdig, säger ÖB i sin rapport. I området befintliga fyrar och andra ljuspunkter gör tillsammans med de relativt goda siktförhållandena vid tiden för grundstötningen en felnavigering mycket osannolik. 

Ubåtsbefälets bristande navigeringsförmåga, säger ÖB vidare, förefaller märklig mot bakgrund av angiven utbildningsnivå. De stora luckorna och skiljaktigheterna i Gushins och sekonden Besedins redogörelser för ubåtens verksamhet den sista timmen före grundstötningen ger ej trovärdighet till de av fartygsledningen angivna förhållandena före grundstötningen, anför ÖB. 

De utfrågades visade ovilja att redovisa ingående detaljer i rutinerna i navigeringen och för ubåtens allmänna manöververksam medför ett ej godtagbart underlag för bedömning av ubåtens verksamhet under den 27 oktober. De vid utfrågningarna närvarande ambassadtjänstemännens, främst marinattachén kommendör Prosvirnins, försök till begränsning av tid, omfattning och detaljfrågor pekar också på, säger ÖB, att en fullständig 

216 

redovisning av förhållandena ej önskade lämnas. Kommendör Prosvirnin försökte tidigt få utfrågningen avslutad trots att man då endast var i början av redovisningen av navigationsarbetet. Ambassadpersonalens övriga uppträdande under utfrågningen har kännetecknats av rädsla för att den skulle ge svar på frågorna kring intrånget. Ubåten kan bedömas ha varit ute på uppdrag i minst två veckor. Närvaro av en högre officer ombord (kommendör Awzukewitsh eg Avrukevitj) är en stark indikation på att man hade särskilt uppdrag. 

Att felnavigering kan ha varit den huvudsakliga anledningen måste bedömas som helt uteslutet, säger ÖB. Det kan inte uteslutas att ubåten haft skäl att genomföra en inträngning i Karlskrona skyddsområde med hänsyn till i området befintliga militära installationer m m, säger ÖB. Han säger som sammanfattning att det mot bakgrunden av alla bedömningar är mycket troligt att ubåten genomfört en planerad inträngning mot Gåsefjärden och därvid grundstött under snabb och kraftig girmanöver.Vid sidan om den officiella rapporten informerade ÖB också statsledningen om de undersökningar som förbereddes av FOA redan den 28 oktober om förekomst av kärnvapen ombord och där en första mätning gjordes på kvällen 29 oktober. Mätningarna visade entydigt att uran 238 fanns ombord på ubåten, alltså kärnvapen. ÖB var alltså i sin rapport till regeringen den 4 november 1981 mycket klar i sin bedömning att U 137 avsiktligt hade kränkt svenskt inre vatten under fullgörande av någon form av underrättelseoperation (se nedan anteckningarna för den 9 november, då ÖB:s 2:a kompletterande rapport överlämnades). På basis av detta skrev jag utkastet till protestnoten till Sovjetunionen. 

18.00 Ambassadör Jakovlev är hos Leifland. Jag och Göran Berg är närvarande. Jakovlev framför svar från Moskva om kärnvapnen ombord: ”På den sovjetiska ubåten 137, liksom på alla andra örlogsfartyg ute till havs, finns erforderliga vapen och ammunition. De har emellertid inget att göra med omständigheterna kring ubåtens oavsiktliga intrång på Sveriges territorialvatten”. Leifs replik är att det inte sägs något om kärnvapen finns ombord på U 137. Jakovlev säger att han inte hade några mer kommentarer. Han hade bara läst upp vad han fått från Moskva. Leif säger att detta svar är otillfredsställande. 

217 

Därefter fladdrade Jakovlev över till en i detta sammanhang bisarr begäran, att han den 7 november ville få tillfälle att per telefon till ubåtens besättning framföra gratulationer på revolutionsdagen!! Det räcker med någon minuts samtal, säger Jakovlev. Man tror inte sina öron! I detta läge med kärnvapen ombord skall det gratuleras till Revolutionen! Leif är hygglig och säger att han skall ordna detta. Stackars Göran får i uppdrag att hålla i ”revolutionsfirandet”. Leif säger att svaret från Moskva är otillfredsställande och att ambassadören måste förstå att ur politisk synpunkt det var en kollosal skillnad om det finns kärnvapen ombord eller ej. Sverige vill inspektera ubåtens torpeder, säger Leif. Därefter går Jakovlev in till Ola. Ola säger att han tolkar ambassadörens svar till Leif som att Sovjetunionen inte förnekar att det finns kärnvapen ombord. Han tolkar också svaret som så att Sovjet vägrar att låta Sverige inspektera vapnen ombord. Ola säger att regeringen kommer att sammanträda i morgon kl 09.00. Har regeringen inte då fått annan information än den som just nu har getts,så förbehåller sig den svenska regeringen att vidta enligt dess uppfattning lämpliga åtgärder. 

Leifland går upp till statsministern. Jag skriver för brinnande livet på protestnoten, på kommunikén och på överlämnandeprotokollet för ubåten. Hur skall jag hinna detta. Det är Utrikesnämnd på Slottet kl 12.30 imorgon före regeringssammanträdet. Hemma 03.00. Upp igen 06.00. Inne på UD 07.00. Fortsatt utskriften på protestnoten. Nu är det ont om tid. 

5 november 1981 torsdag (protestnoten till Sovjetunionen stadfästs och överlämnas till Sovjets ambassadör – Fälldins presskonferens – ubåten har kärnvapen)
Var UD kl 07.00. Fortsatt utskriften protestnoten till Sovjetunionen samt protokollet för överlämnandet av ubåten från Sverige till Sovjet. Sverige fritar sig från ansvar etc. Bedömer detta viktigt (min PM 2 nov). Utrikesministern har kallat till sig ambassadör Jakovlev kl 08.45. Jag är närvarande vid mötet med Jakovlev. Ola nämner för ambassadören att regeringens sammanträder om några minuter och förbereder ett beslut om utbogsering av ubåten, som avses påbörjas idag kl 15.00. Utrikesnämnden sammanträder kl 12.30, säger Ola till ambassadören. Efter nämndens sammanträde äger ett nytt regeringssammanträde rum där ett formellt beslut avses tas om ubåtens utbogsering och överlämnande till Sovjetunionen. I samband med överlämnandet skall ett särskilt protokoll underskrivas av båda sidor, vilket skall föregås av en sjövärdighetsbesiktning av ubåten, säger utrikesministern 

218 

till ambassadören. Kaptenen måste få order från Moskva att medverka i sjövärdighetsbesiktningen samt order att i alla andra hänseenden följa vad Sverige föreskriver, säger Ola (annars verkanseld från svensk sida). Dessa formella dokument skall idag diskuteras mellan ministerrådet Rymko och UD:s Folkrättssakkunnige (alltså mig) säger utrikesministern till Jakovlev. Ambassadör Jakovlev är nöjd över detta besked och säger att han hoppas att de goda svensk-sovjetiska relationerna inte alltför mycket har påverkats av denna incident. Hoppas att allt kan återgå till det normala, säger han. Ambassadören får i sin hand (mitt) överlämnandeprotokoll. CFst ringer under detta samtal med ambassadören och ger koordinaterna där överlämnandet skall äga rum. Det visar sig att kaptenen trots vad som sagts vägrar medverka i sjövärdighetsbesiktningen. Göran (Berg) ringer upp Rymko i bostaden och säger att detta är ett villkor för frisläppandet. Jag lägger sista handen vid protestnoten. Samråd med utrikesministern och statsminister Fälldin m fl om noten. PM om hur pressfrågor skall hanteras. Noten blir färdig i grevens tid. Kopior till stats- och utrikesministern, Leifland m fl. 

Åker med Ola i hans bil upp till Utrikesnämnden på Slottet kl 12.30. Noten skall föredras där.Kungen är ordförande som vanligt.Mycket allvarlig stämning. Ser på ledamöternas och kungens ansikten när statsministern avslöjar att det med intill visshet gränsande sannolikhet finns kärnvapen ombord på ubåten. Det blir som fruset. Häpna, bestörta, chockade, nej .. kan det vara så, otroligt fräckt, spridda kommentarer! Statsministern ”släppte verkligen en bomb”! Har aldrig upplevt sådan stämning. Nog den mest dramatiska utrikesnämnd jag upplevt. Protestnoten föredras. Sägs att regeringen sammanträder efter nämnden, då beslut tas att släppa ubåten. Vi kommer inte längre i våra undersökningar och Sovjet vägrar att medverka vid fler undersökningar. De flesta verkar nöjda med detta. Vi har ändå visat lejonklon så långt det gick utan att förorsaka totalt sammanbrott i förbindelserna med Sovjetunionen. Hot om fritagning var ju inte helt frånvarande. Kungen avslutar sammanträdet. Nu är min protestnot stadfäst av Utrikesnämnden. 

Ett nytt regeringssammanträde äger rum efter nämndens avslutande.Formellt beslut tas att ge ÖB instruktioner att ubåten överlämnas till Sovjetunionen. Jag och Göran (Berg) är med när utrikesministern formellt överlämnar protestnoten till Sovjetunionens ambassadör Jakovlev. Detta sker vid ett nytt möte mellan Ullsten och Jakovlev kl 14.30 efter regeringssammanträdet och varar cirka 15 minuter. Känns ändå lite dramatiskt detta samt att få ha varit 

219 

med och hållit i yxan. Ola överlämnar noten till ambassadören samt säger att innehållet kommer att offentliggöras när ubåten är på väg från svenskt vatten. Under det att utrikesministern läser protestnotens text kommer ett meddelande från CFst Schuback som säger att vädret i området nu var så svårt att ubåten inte kunde bogseras ut kl 15.00 som hade förutsetts. Ola säger att ambassadören kommer att hållas underrättad om väderleksförhållandena. Svenska sidan representeras vid överlämnandet av kommendör Roderick Klintebo, säger utrikesministern.Ambassadören säger att den sovjetiska sidan representeras av viceamiral Kalinin. 

Jag är med på statsministerns och utrikesministerns presskonferens vid 16-tiden. Fälldin avslöjar att U 137 med stor sannolikhet är bestyckad med kärnvapenladdningar.Med ännu större sannolikhet – en sannolikhet som gränsar till visshet – kan det sägas att uran 238 finns ombord, säger Fälldin under allmän bestörtning. Han fortsätter med att säga att det därmed rör sig om den mest uppseendeväckande kränkningen mot Sverige sedan andra världskriget. Han säger att ingen risk för befolkningen i området har funnits samt att ubåten så snart vädret tillåter skall bogseras ut på internationellt vatten. Han säger att den sovjetiska regeringen inte har velat ge något klart svar på Sveriges förfrågan om det finns kärnvapen ombord. Det svar som Moskva gett, säger Fälldin, innebär att Moskva inte förnekar uppgiften om att det finns kärnvapen ombord samtidigt som Moskva vägrar att låta svenska experter utföra inspektion. 

Statsminister Fälldin säger att regeringen och utrikesnämnden idag sammanträtt och fått en fullständig redogörelse för vad som inträffat. Han citerar de viktigaste delarna ur den svenska protestnoten,som utrikesministern kl 14.15 överlämnade till ambassadör Jakovlev. Han tackar oss tjänstemän som ”ofta, nära nog 24 timmar om dygnet” arbetat med denna sak. Det känns genuint bra att höra detta från denne stabile statsminister. Avslutningsvis refererar han till den svenska neutralitetspolitiken samt att vi med fasthet och konsekvens hävdar vår vilja och förmåga att avvisa kränkningar mot vårt territorium.Vid utrikesnämndens sammanträde idag kom en manifestation av nationell enighet till klart uttryck, säger Fälldin. Det är ju alldeles sant. Utrikesnämnden var som lamslagen. Ja, detta var väl slutorden i detta drama även om mycket återstår att ta hand om. Ola fortsätter med en redogörelse för de diplomatiska turerna med Jakovlev mm. Både Fälldin och Ullsten har gjort bra ifrån sig verkligen. Roligt att ha varit med om detta. Jag spelade väl en ganska viktig roll tror jag. 

220 

Här är en annan bild (se sid 27) av inmarschen till presskonferensen den 5 november 1981 med utrikesminister Ola Ullsten till vänster och statsminister Thorbjörn Fälldin till höger. Mitt emellan dem syns ÖB general Lennart Ljung med mig till vänster om ÖB. Till vänster bakom mig syns Fredrik Vahlquist, Fälldins medarbetare i Statsrådsberedningen. Presskonferensen, som ägde rum i provisoriska riksdagshuset vid Sergels torg, följde på utrikesnämnden på Stockholms slott, där statsministern meddelade att ubåt 137 med intill visshet gränsande sannolikhet medförde kärnvapen ombord.Absolut Rikets mest dramatiska tillfälle under efterkrigstiden. Bilden är tagen ur en samtida TV-inspelning. Se även sid 27- 28. 

6 november 1981 fredag (U 137 överlämnas idag 10.45 till sovjetiska marinen)
Varit UD tidigt. Briefing om läget kabinettssekreterare Leifland. På grund av det dåliga vädret överlämnas ubåten till Sovjet först idag kl 10.45 båten på territorialgränsen. Det förberedda utväxlingsprotokollet som skulle undertecknas av Kalinin och Klintebo fick utväxlas via radio. E m ordnat i ubåtspapperen. Robert Knutsen från Norges ambassad kom upp och fick en direktbriefing av mig i ubåtsaffären.Vilat mig. 

221 

DN:s förstasida fredagen den 6 november 1981 präglades av den chock nog alla kände inför beskedet om kärnvapen ombord. 

222 

Svenska Dagbladets 1:a sida lördagen den 7 november 1981. Ubåt 137 släpptes av Sverige. 

223 

7 november 1981 lördag 

Hemma.Vilat mig. Påfrestande detta. 

8 november 1981 söndag 

Middag hemma hos Loffe och Kerstin von Celsing, där samtalsämnet var givet. 

9 november 1981 måndag (ÖB:s kompletterande rapport – avtackades med sherry av utrikesminister Ola Ullsten)
Varit UD. ÖB överlämnar en slutlig sammanfattande rapport (1981-12- 09) avseende kränkning av sovjetisk ubåt i Karlskrona skärgård. Bygger ut den rapport han lämnade den 4 november, bl a redogörs för ytterligare besiktningar och förhör ombord på ubåten den 5 november med navigationsofficeren Korostov och utkiken Savtjenko (se nedan).Talat med Eva Heckscher om Taiwan. Lunch med Göran Berg på Sällskapet och diskuterade ubåten och dess efterspel. Det kommer mer efter, var så säker. Talade med Love Kellberg i Oslo och kanslisekreterare Tjäder, FöD, om avtal med Norge på försvarsmaterialområdet. Inne hos utrikesminister Ullsten där han avtackade oss som arbetat med ubåten, d v s ”ubåtsteamet”, med sherry för bra utfört arbete.Var trevligt gjort av honom. Ordnat i en massa papper. 

I sin kompletterande rapport 1981-12-09 anger ÖB att efter den första utfrågningen och undersökningen den 2 november framstod fartygsledningens lämnade förklaringar som näst intill orimliga. Misstankar hade också uppstått att några kurser hade ändrats i efterhand. Med utgångspunkt i att några kurser kunde ha ändrats samt resultatet i övrigt vid utfrågningen den 2 november framtogs en hypotes över ubåtens färdväg under sista tiden före grundstötningen, säger ÖB (se sjökort nedan). Analysen av den första utfrågningen och undersökningen innebar att ytterligare utfrågning bedömdes nödvändig. Denna genomfördes ombord på ubåten den 5 november. Härvid utfrågades – i närvaro av fartygschefen och 1:e sekonden – ubåtens navigationsofficer Korostov och utkiken Savtjenko. Dessutom kontrollerades ubåtens bestickjournal, där bl a tider och styrda kurser på såväl gyro- som magnetkompass samt djup framgick. 

Av bestickjournalen framgick tydligt, säger ÖB, att vissa i journalen angivna kurser i efterhand hade ändrats genom att man för värdena på gyrokompassen lagt till en siffra framför tidigare skrivna två siffror. Såväl skrivstil som skrift (annan penna) vidimerade 

224 

detta. Man hade däremot inte ändrat värdena för magnetkompassen på motsvarande sätt, vilket innebar att missvisningen på magnetkompassen vid just dessa tillfällen skulle ha varit 62 respektive 50 grader – d v s en orimligt stor avvikelse, medan den i övrigt varierade mellan tämligen normala 0 till 5 grader. Ett av de mest graverande skälen till varför ubåten inte kunde ha kommit så mycket fel (ca 70 distansminuter = 130 km) är frånvaron av en relativt rak och nordlig kurs under den tid det tar för en ubåt att förflytta sig 70 distansminuter, det vill säga cirka tio timmar. 

Vidare anser Överbefälhavaren att den stora restriktivitet beträffande tillträde till utrymmen i ubåten som fartygsledningen ålade undersökningsgruppen – man medgav inte ens besiktning av radaranläggningen med hänvisning till att den inte utnyttjades för navigeringsändamål – i sig styrker att ubåten inte genomfört övningar enligt de förklaringar fartygsledningen gav. 

Det är enligt Överbefälhavarens uppfattning med stor säkerhet styrkt att ubåten redan från 10-24 (24 oktober) befann sig i anslutning till den svenska kusten. Fartygschefens förklaring, att ubåt 137 gått på grund som en följd av tekniska haverier och mänskliga misstag i så stor omfattning som han angivit, strider mot alla gängse principer för ett sjömansmässigt säkert framförande av en ubåt såväl i yt- som undervattensläge. Grundstötningen måste ha orsakats av manöver- och navigeringsfel inne i skyddsområdet. 

Överbefälhavaren anför även att i syfte att undersöka om den grundstötta ubåten 137 var – eller hade varit – utrustad med kärnvapenladdade torpeder föranstaltades 10-28 (28 oktober) om undersökning genom FOA försorg. På kvällen 10-29 (29 oktober) utfördes en första mätning rörande gammastrålning. Mätutrustningen (Scintrex BGS 41) medfördes ombord på en mindre farkost, vilken framfördes utmed babordssidan av ubåtens förliga del. I syfte att dels utröna ev neutronstrålning, dels erhålla mer preciserade uppgifter om gammastrålning, tillfördes utrustning för dylika mätningar (Neutron Dose Rate Meter 2202 resp Princeton Gamma Tech Ge-Li detektor med mångkanalanalysator Neuclear Data 100). Mätningar utfördes morgonen 10-31 (31 oktober) resp natten 11-01 – 02 (1-2 november) med utrustningen placerad ombord på den kustbevakningsbåt som förtöjts vid ubåtens förskepp om babord. 

225 

Fst/Op 2:s arbetspapper inför ÖB:s slutrapporter 1981-11-04 och 1981-11-09 (se Dagbok från UD, volym 1 sid 45-51) om U-137 (Ubåt S -137)-kränkningen i Gåsefjärden, Karlskrona skärgård, 28 oktober – 6 november 1981 

226 

Fst/Op 2:s arbetspapper inför ÖB:s slutrapporter 1981-11-04 och 1981-11-09 (se Dagbok från UD, volym 1 sid 45-51) om U-137 (Ubåt S-137)-kränkningen i Gåsefjärden, Karlskrona skärgård, 28 oktober – 6 november 1981. 

227 

Av fartygschefen på U 137 (S 137) angiven färdväg (se Dagbok från UD, volym 1 sid 45-51). 

228 

Beräknad verklig färdväg för U 137 (Ubåt S-137) fram till haveriplatsen i Gåsefjärden gjord på basis av hållna förhör, ubåtens loggbok och andra undersökningar. Se Dagbok från UD, volym 1, sid 45-51 samt nästa karta. 

229 

Karta som skapats för att jämföra den av den sovjetiska ubåten påstådda framförda färdvägen (det röda spåret) med den svenska navigationsutredningen (det svarta spåret). Om man tänker sig att förflytta det ”sovjetiska röda spåret” norrut och lägger det över det ”svenska svarta spåret” stämmer dessa spår konfigurationsmässigt ganska bra med varandra. Det svenska spåret utgår från grundstötningsplatsen i Gåsefjärden där man sedan har lagt ut alla kurser mm som dessa framgick av den sovjetiska loggboken baklänges för att bygga upp det verkliga spåret under den aktuella tidsperioden. Det ”sovjetiska röda spåret” skall ses i ljuset av den antagligen mycket brådskande manipulation (ändring) av ubåtens bestickjournal som jag omtalar i Dagbok från UD volym 1 sid 50-51), som i brådskan efter grundstötningen ”inte helt lyckades”. Den svenska undersökningen upptäckte manipulationen. Sovjet hade något att dölja! 

230 

Det sammanfattade resultatet av genomförda mätningar utmynnar i bedömningen att en viss mängd uran 238 med till visshet gränsande sannolikhet fanns ombord på ubåten i torpedrum och troligen i en eller flera torpedtuber. Om en eller flera kärnladdningar fanns ombord är det rimligt att anta att den eller de innehöll uran 238. Några andra förklaringar till förekomsten av uran 238 än att ubåten var utrustad med kärnladdningar har inte stått att finna, konstaterar ÖB. 

Kommentar och uppdatering: 

Som nämndes i inledningen till detta kapitel har jag – utöver den redovisning som lämnas för händelseförloppet i Dagbok från UD vol 1 även i detalj kommenterat de sovjetiska ubåtarnas förekomst i svenska vatten i såväl Dagbok från UD vol 2 (kap 37 sid 268-301, 477-495) samt Dagbok från UD vol 3 (kap 48 sid 65-75, kap 55, sid 419-493) där jag framför så hållfasta bevis för att ubåtarna var sovjetiska att det med tillämpning av traditionell och gängse tillämpbar logik inte är möjligt att ifrågasätta detta. Men vi rör oss inte längre på logikens och sanningens fält utan i fältet tillhörande Sovjetmaktens/ Rysslands närmast ”religiöst färgade” infiltrations- och desinformationsapparat, där KGB (FSB)– infiltrationen och desinformationen utförts (utförs) i någon form av ”ideologiska ritualartade former”, där också svenska massmedias decennielånga anpassning till den sovjetiska/ryska ”ritualen och vokabulären” spelar en avgörande roll. Alltså till den krigföring i cyberrymden (Non-LinearWarfare and Frozen Conflicts) som blir allt vanligare (jfr Ukraina). 

Denna ”desinformationsapparat” kan göra svart till vitt och vitt till svart oavsett den objektiva och logiska sanningen. Det är så kommunismen/marxismen/putinismen arbetar. I detta sammanhang kan hänvisas till vad som ovan sades i en kommentar till KGB-spionen Arne Treholts dubbelfunktion som dels spion dels inflytelseagent, där hans ”budskap” sprider sig enligt ringar på vattnet– syndromet. Det finns en PK – en politisk sanning – som inte ”får rubbas”, därför att om det rivs en enda liten spricka i ”den politiska PK-sanningen” brakar ”hela systemet ihop”, precis vad som hände med det kommunistiska Sovjetunionen vid sammanbrottet 1991. På så sätt lever Sverige på en enda lång ”statslögn”, som ingen vågar punkterna. För övrigt pågår samma typ av upprepad ”ringar-på-vattnet-desinformation” ännu i den dagsaktuella (2018) ubåtsdebatten, grundad på det av Ekéus-Mossberg i början av 2000-talet iscensatta ”politiska tillrättaläggandet” av 1980-talets ubåtshändelser. 

231 

Vidare konstaterade ÖB i sin kompletterande rapport 1981-12-09 att de lämnade uppgifterna angående ubåt U 137:s framförande dels var motstridiga dels orimliga. ÖB ansåg det vidare uteslutet att felnavigering varit anledningen till inträngningen samt bedömde det som mycket sannolikt att ubåten vid flera tillfällen under lång tid avsiktligen hade kränkt svenskt territorium för att där bedriva otillåten underrättelseverksamhet. ÖB konstaterade dessutom att manipulation (ändringar) i ubåtens loggbok hade ägt rum. 

Det faktum att rikets för denna typ av verksamhet ansvarige högste tjänsteman på sitt ämbetsmannaansvar avger en rapport med detta innehåll låser såväl tjänstemän som UD och regeringen i sitt fortsatta handlande. Ingen mer än ÖB kan anses ha kompetens och resurser att uttala sig i en sådan speciell och komplicerad sak som en främmande ubåts grundstötning i ett militärt skyddsområde.Vem eljest skulle besitta objektiv kompetens, behörighet och kunskap att uttala sig i en sådan speciell fråga? Naturligtvis ingen! Men ändå anser sig socialdemokratiska ministrar (i synnerhet den märklige utrikesminister Bodström med den s k Bodström-affären som följd) samt entouraget kring Olof Palme (Schori, Ekéus m fl) att de anser sig ha sådan kompetens och teknisk kunskap att de mer eller mindre omedelbart kunde tillbakavisa eller underkänna ÖB:s slutsatser (Ekéus kom dock in i bilden först 20 år efter händelserna inträffat)! De snabba protesterna mot protestnoten kan inte tolkas på annat sätt (se inledningen kap 60 om ”fan- flykten” och ”desavoeringen” av protestnoten). 

ÖB:s konstaterande om manipulation med loggboken jämte kabinettssekreterare Leiflands och mitt eget uttalande till den sovjetiske ambassadören Jakovlev vid dennes besök hos Leifland på kvällen (kl 20.15) den 28 oktober 1981 – då ambassadören förklarar ubåtens kränkning utifrån en nödsituation – är fullkomligt tillräckligt för att Sverige skall betrakta kränkningen som grov och avsiktlig, varpå ubåtens traditionella immunitet som statsförtyg ansågs förverkad eller inskränkt (se ovan anteckningarna för 28 oktober 1981).Vid samtalet med den sovjetiske ambassadören Jakovlev anförde jag följande (se ovan 28 oktober): 

”I 1966 års tillträdeskungörelse talas om sådan nöd och nödsituation som tillåter utländska statsfartyg att utan tillstånd beträda svenskt territorialvatten. Begreppet nöd i 1966 års tillträdeskungörelse är, liksom de internationella definitionerna, förknippat med omedelbar fara för fartyg och människoliv. Enligt praxis skall fartyg i nöd anropa 

232 

närmaste kustradiostation på internationell nödfrekvens. Ett fartyg i nödsituation skall sålunda ge närmaste kustradiostation – i detta fall Karlskrona – omedelbar upplysning om fartygets farofyllda situation. Den sovjetiska ubåten har emellertid ej kontaktat vare sig svenska myndigheter eller kustradiostationen”. 

Jag konstaterar i mina dagboksanteckningar att det var just denna negligence att strunta i nödanmälan som gjorde att jag ”fällde immuniteten” och betraktade kränkningen som grov och avsiktlig – samt att dessa kriterier var alldeles tillräckliga för vår protest och vårt fortsatta agerande gentemot ubåten (förhör mm). Jag konstaterar också i mina anteckningar att Sovjetunionen skulle ha gjort precis på samma sätt om svenskt stats/örlogsfartyg hade hamnat i ett sovjetiskt militärt skyddsområde. Erinrade mig i sammanhanget Sovjetunionens råa nedskjutning 1952 av en svensk DC 3:a jämte det Catalinaplan som sändes ut för att leta efter det nedskjutna planet. Då hade ingen pardon visats från sovjetisk sida. Sannerligen skulle heller ingen pardon visas från svensk sida när en sovjetisk ubåt nu stod på sitt grund. Man behöver alltså inte leta efter andra faktorer för att fastställa kränkningen och dess avsikter. Genom det faktum att ubåten inte anmälde nöd blev intrånget automatiskt klassat som grovt och avsiktligt intrång. Detta räcker. 

Men vill man ändå – även om det inte behövs för att förklara Sveriges åtgärder – finna ytterligare bevisfaktorer finner man ett stort antal sådana i de tre föregående volymerna av Dagbok från UD. Jag hänvisar här i synnerhet till Dagbok från UD volym 2 kapitel 37 och till volym 3 kapitel 55 vilka innehåller uppdaterad information från ”de innersta underrättelserummen”. Vissa av uppgifter var kända av den svenska underrättelsetjänsten redan när de inträffade.Vissa andra uppgifter har sipprat ut allteftersom,särskilt de avslöjande uppgifterna om den kvalificerat hemliga sovjetiska underrättelseoperationen RYAN (Dagbok från UD vol 3 sid 444-493) som dels avslöjades av den avhoppade KGB-officeren och dubbelagenten Oleg Gordievskij dels bekräftas av chefen för Försvarets underrättelsetjänst vid aktuell tid, kommendören 1 gr Nils-Ove Jansson. 

RYAN innebar sovjetiskt användande av kärnvapen från ”sekund 1” som retaliering på ett misstänkt angrepp med kärnvapen mot Sovjetunionen.Även mot Sverige. De facto ingick inte Sverige någonsin i de propagandistiska sovjetiska utspelen om kärnvapenfria zoner och korridorer som behandlats ovan utan hade cyniskt kalkylerats in bland de mål som kärnvapen skulle 

233 

sättas in mot momentant. De sovjetiska ubåtsoperationerna under 1980-talet förklaras av att dessa utgjorde del av den gemensamma KGB/GRU-ledda kärnvapencentrerade operationen RYAN /AntiRYAN/. Såväl U 137:s grundstötning vid Gåsefjärden i Karlskrona skärgård den 28 oktober 1981 som ubåtsoperationerna i Hårsfjärden i oktober 1982 inpassas under begreppet RYAN /AntiRYAN/. Det var också därför som den sovjetiska ubåten U 137 i sin KGB/GRU-styrda spetznasoperation mot Sverige bar kärnvapen vid grundstötningen i Karlskrona skärgård, något som chockade det ”fredsvanda” Sverige men som ingick som rutin i den sovjetiska ubåtsflottans beväpning. I volym 3 sid 444 anförs angående RYAN: 

CITVad man måste ta fasta på i underrättelsechefen Janssons uttalande är dels att operation RYAN var av ”domedagskaraktär” gällande Sovjetunionens överlevnad som stat och kommunistisk skapelse. Allt annat skall sättas i relation till detta ”domedags- och undergångstema” – det kommunistiska Sovjetunionens försvinnande som stat och politiskt system. Genom RYAN trodde man sig i Moskva förstå att ”domedagen var kommen”. I detta läge var den sovjetiska ledningen beredd att ”ta vilka risker som helst”, även de mest flagranta kränkningar av andra länder, inte minst det ”fredsälskande och neutrala Sverige”, där Sovjetledarna helt enkelt inte trodde på en svensk neutralitet i ett kommande krig. Sverige hade genom sitt eget hemliga samarbete med USA/ NATO själva urholkat tilltron till den strikta folkrättsliga neutralitet enligt Haagkonventionerna (och neutralitetsrätten i övrigt) som Sveriges fredstida s k neutralitetspolitik syftade till. 

Genom det hemliga samarbetet med USA/NATO hade Sverige i den ryska generalstabens ögon hamnat under stämpeln ”NATO-lierat land” och därmed som objekt för motanfallsplanen AntiRYAN.Vilket också är vad som de facto inträffade såväl vid U 137:s grundstötning i Karlskrona skärgård den 28 oktober 1981 som vid Hårsfjärdskränkningarna i oktober 1982, vilka båda är att se som del av de sovjetiska AntiRYAN-operationerna (sopa rent i svenskt territorium). Med hänsyn till den totala sekretessen och den totala okunskap som fanns även hos de högsta militära cheferna – operation RYAN var en KGB-styrd operation med inslag av GRU och STASI långt bortom den sovjetiska marinens ansvarsområde – är det inte konstigt att höga ryska militärer vid förtroliga samtal med västliga motsvarigheter kan ha gett ofullständig eller rent av felaktig information om den sovjetiska ubåtsaktiviteten. Helt enkelt på den grund att de överhuvudtaget inte kände 

234 

till KGB/GRU-operationen RYAN.Den fanns inte i deras begreppsvärd,men likväl existerade den,känd endast av ett ytterst fåtal inom underrättelsevärlden (om dubbelagenten Gordievskij se ovan). SLUTCIT 

Härtill kommer den tidigare underrättelseofficeren Per Anderssons helt avgörande och sensationella avslöjanden om den sovjetiska ubåtsverksamheten i stort samt om det samordnade KGB/GRU-uppdrag som den grundstötta U 137 egentligen hade i Sverige. Han har själv talat med sina sovjetiska/ryska motsvarigheter bland annat under sitt arbete i den särskilda utredningsgruppen som bildats inom projektet Försvaret och Kalla Kriget, FOKK. Han avslöjar en närmast otrolig detaljkunskap om sådant som på sovjetisk sida måste ha varit av kvalificerat hemlig natur (som operation RYAN i övrigt). Läs och förundras hur svensk underrättelsetjänst lyckats ”få fram” dessa uppgifter. Per Anderssons översikt finns återgiven i sin helhet i Dagbok från UD vol 3 bil 9 (sid 733-741 samt i kap 55 (sid 447-455). 

U 137 

En av de första frågorna jag fick, inom ramen för FOKK arbetet med en väl insatt person – här kallad Oleg, var hur det kunde komma sig att vi i Sverige fortfarande var intresserade av denna händelse som var så långt tillbaka i tiden. I Ryssland hade händelsen i det närmaste fallit helt i glömska och berättades mer som en anekdot på officersskolorna. 

Jag förklarade att undervattensverksamheten som Ryssland genomförde mot Sverige var den i särklass allvarligaste säkerhetspolitiska påfrestningen som vårt land utsattes för under det kalla kriget. Ingenting annat stod i relation till detta eftersom en annan makts väpnade styrkor under fredstid opererade inom våra vatten 

Oleg ville vid detta (första) möte inte vidkännas att U 137 hade haft kärnladdade torpeder ombord. 

Vid vårt nästkommande möte var stämningen mycket bättre och han sa att det inte var någon idé att jag förnekade att jag jobbade med underrättelser eftersom de frågor jag hela tiden ställde var så detaljerade att de var uppenbart att så var fallet. 

Jag sade att jag jobbat med detta under lång tid på samma sätt som han gjort. Jag spelade upp flera videosekvenser med olika ryska uttalanden. 

235 

Dessutom räckte jag över den ryska företagsordern för U 137. Det faktum att jag hade tillgång till den blev en utlösande faktor och det dröjde inte länge innan han erkände att fartygschefen på U 137 bland annat hade till uppgift att spionera på Sverige och då främst på våra marinstridskrafter med prioritet på svenska ubåtar. 

Jag hade med mig detaljerade sjökort över dels den färdväg som besättningen sagt att de tagit och dels den färdväg som den svenska navigationsutredningen räknat fram. Jag visste ju att fartygschefen på U 137 redan 6,5 timmar innan Karl Andersson steg ombord på ubåten första gången den 29 oktober hade skickat sin position för platsen där de grundstött och även att denna inrapporterades med ett litet fel på ca 1800 meter. (se karta sid 226-230. Kartor över de två alternativen finns intagen i Dagbok från UD, vol 2, sid 224-228). 

Nu förnekades inte att ubåten hade haft kärnvapen ombord för det framgick ju med all tydlighet av den kvalificerat hemliga företagsorden. 

Vid det tredje mötet gick det snabbare att komma igång. Fortfarande fick jag inget svar varför besättningen gick så långt in men nu avslöjades vad ubåten gjorde tiden innan grundstötningen. 

Ubåten hade en ny typ av kärnvapentorpeder som besättningen hade lastat i Baltijsk. Laddningen var mindre och de skulle kontrollera detta system ombord med hantering, inställningar mm samt öva mot olika marina mål. 

Detta var anledningen till att stabschefen för 157:e ubåtsbrigadens stab i Paldiski, kommendör Josef Avrukevitj var med under hela operationen, vilket bröt mot rutinen vid normal patrullering.Det hade dessutom med säkerheten att göra vid hanteringen av kärnvapnen. 

Under U 137 patrullering i södra Östersjön följde man noga de sambandsinstruktioner som var fastställda i företagsordern. 

På lördagkväll den 24 oktober klockan 21.35 bröts denna rutin och under tre timmar hissade man masterna tre gånger för att lyssna. 

Vid det tredje tillfället (söndag 25 oktober klockan 00.58) mottog man en signal innehållande bland annat ett kodord. 

236 

Det är vid denna tidpunkt som ordern som innebar att ubåten satte nordlig kurs mot Blekinge skärgård påbörjades (enligt Anderssons bedömande). 

De ryska ubåtarna var försedda med förslutna order av olika slag som medfördes under gång och som var inlåsta i kassaskåp. Dessa handlingar kallades ”paket”. Av U 137 företagsorder framgår att man hade tre olika paket ombord. 

Paket Nr 1 (Grön). Detta paket omfattade stridsordern och övergång till näst högsta beredskap. Den innebar också att från och med att ”Grön” började gälla skulle nya order till ubåten sändas med sambandssystem från Moskva. 

Ubåten hade också paket Nr 4 (Gul. Det var order från generalstaben för bruket av ubåtens kärnvapen. Efter det att denna order öppnats och börjat gälla ska efterföljande order till ubåten sändas med särskilt kryptosystem. Paket 1 och 4 skulle öppnas samtidigt. 

Utöver dessa två paket hade ubåten också paket Nr 14.Vad detta innehöll har ryska ubåtsofficerare tillfrågats om, men ingen har kunnat ge ett säkert svar. 

En operation med en mindre undervattensfarkost ska ha påbörjats en kort tid innan U 137 inpasserade på svenskt vatten. Eventuellt startade denna operation samtidigt som U 137 mottog sitt signalmeddelande d v s söndag den 25 oktober ca klockan 01.00. 

Operationen startade sannolikt någonstans i Hanö-bukten och den mindre farkosten, som var utrustad med speciell utrustning, rörde sig längs Blekingekusten för att sedan gå mot Utklippan. Denna farkost tillhörde ett annat specialförband i Kaliningrad. 

När sedan U 137 gick på grund och den första rapporten på radio nådde staben i Kaliningrad på morgonen den 28 oktober (vilket är en oklarhet eftersom andra berättat att första rapporten sändes redan på natten) utbröt stor förvirring under en kortare tid. 

Inledningsvis trodde man av någon anledning att det var den mindre farkosten som grundstött med sin specialutrustning. 

237 

När läget klarnat gavs order att operationen med specialfarkosten omedelbart skulle avbrytas och den beordrades till mötesplatsen med ett specialfartyg i södra Östersjön där den togs ombord. 

För att inte avslöja för eventuellt spaningsflyg vart man var på väg styrde fartyget längs den Baltiska kusten upp mot Finska viken för att därefter gå sydvart igen till Kaliningradområdet. 

När U 137 stod på grund sändes flera krypterade meddelanden till ubåten. Ett par av dessa var riktade personligen till kommendör Josef Avrukevitj och kom från den ryske marinchefen där denne försäkrade Avrukevitj att han inte skulle bestraffas vid hemkomsten. 

Det visade sig efteråt att marinledningen var orolig för att Avrukevitj skulle hoppa av i Sverige om han trodde att han skulle få hårda straff för grundstötningen. Avrukevitj var trots allt äldste officer ombord, vilket hade klargjorts i företagsordern. (Denna punkt kan jämföras med vad som skrivs i Dagbok från UD, vol 1, sid 41-42). 

Förre ÖB Bengt Gustafsson berättade för några år sedan om de planer för fritagning som fanns vid den marina styrka som låg utanför svenskt sjöterritorium under delar av tiden som ubåten stod på grund. Gustafsson hade vid samtal med höga ryska officerare fått reda på att planeringen att göra en väpnad fritagning fanns och att denna plan avbröts kort innan den skulle verkställas. 

Denna punkt i Per Anderssons artikel kan interfolieras med referens till vad jag skriver i Dagbok från UD, vol 1, sid 45, om risken för fritagning. Det är ju i detta sammanhang som statsministerThorbjörn Fälldin fäller det bevingade uttrycket ”håll gränsen”. Eftersom jag i detta akuta skede av U 137-krisen åtföljde Fälldin var jag – som jag beskriver i Dagbok för UD, vol 1, sid 45 för den 3 november 1981 – själv med när ÖB Lennart Ljung talar med Thorbjörn Fälldin i Riksdagshuset på telefon. Jag beskriver händelsen på följande sätt: 

3 november 1981: —- Irritationen är nu enorm hos ryssarna, på vippen de ställer ultimatum eller fritar ubåten. Detta ligger i luften. De tycker vi förolämpar dem som stormakt. Jag är med när ÖB ringer Fälldin och frågar statsministern om han 

238 

har statsministerns sanktion att ge order om verkanseld om sovjetiska fartyg går in i svenskt vatten för fritagning av ubåten. Fälldin tittar på mig – ja, säger jag! En fast och bra statsminister, som inte vacklar.
Kommer vi i krig med Sovjet? 

Den tidigare, nu pensionerade underrättelseofficeren Per Andersson har således träffat f d sovjetiska officerare, vilka bekräftar de sovjetiska ubåtarnas verksamhet i svenska vatten. I övrigt hänvisas till vad som sägs i fortsättningen på kapitel 56 i Dagbok från UD vol 3 (sid 464-493) gällande den sovjetiska kärnvapenoperationen RYAN och NATO:s Able Archer– övningar med kärnvapenstyrkorna 1981 och 1984. Här citeras dokument som i ”avhemligad” form släpptes i Washington 2015 av avgörande betydelse för att kartlägga det sovjetiska agerandet vid denna tid, då vid Able Archer 1984 ”världen stod endast någon timma från ett verkligt kärnvapenkrig”. Det är då som dubbelagenten KGB/MI6 Gordievskij ingrep och på sitt sätt ”avstyrde” kärnvapenkriget. Sverige var i högsta grad inblandat i detta skeende och skulle inte ha förskonats från sovjetisk momentan användning av kärnvapen. 

En intressant uppgift som framkommer är att Sovjetunionens utrikesminister Gromyko direkt ingrep i händelseförloppet under U 137-kränkningen, då Gromyko (se Dagbok från UD vol 3 sid 491-492) sänder ett direkt meddelande till fartygschefen Gusjin att medverka i det förhör som den svenska sidan begär skall få hållas: 

CIT. Kommendör Avrukevitj var GRU officer och stabschef på 157. Ubåtsbrigaden i Paldiski i vilken U-137 (S 363) ingick. På viktigare förband var stabschefen alltid GRU-officer. Avrukevitj var med ombord just för att man skulle genomföra en viktig GRU-operation mot Sverige. 

– Löjtnant Besedin var politisk officer och hade KGB anknytning.
– Två dygn innan grundstötningen fick U-137 order med ett kodord att bryta ett förseglat kuvert. Det innehöll order att genomföra operationen.
– Radiomeddelandet till fartygschefen Gusjtjin från ryska UD, Gromyko, innehöll instruktioner att ställa upp på svenskarnas utfrågning.Det kom sedan Gusjtjin ju hade vägrat lyda order från den sovjetiska marinattachén att ställa upp på utfrågningen när de samtalade via VHF-radio fem dygn efter grundstötningen. Enligt en källa fick också Gusjtjin och Avrukevitj en försäkran om att de inte skulle straffas när de kom hem eftersom man var rädd att de annars skulle kunna hoppa av SLUTCIT
I övrigt kan sägas att ombord fanns också en Oznasgrupp utbildade inom GRU för 

239 

särskilt samband. De kunde pejla och identifiera främmande radarstationer. Detta var ett standardförfarande på bl a ubåtar. 

Som slutliga bevis för kränkningarna måste än en gång hänvisas till den centrala roll som FRA och dess signalspaning spelade i dessa sammanhang. Denna typ av spaning behövde inte vara centrerad kring ubåtarna själva och deras operationsområde, utan till de i sammanhanget aktuella ambassaderna i Stockholm, där krypterad data- och teletrafik stegrades enormt under ”kränkningsfaserna” för att sedan klinga av.Vilket avlyssnades av FRA. Det är också i detta sammanhang viktigt att komma ihåg de medel och metoder som nämns i Dagbok från UD vol 2 sid 301-302 (”jag var mottagande tjänsteman på UD av de hemliga FRA-papperen rörande de utländska ambassaderna i Stockholm”) och sid 309 (”Sverige kunde tidigt knäcka chifferkoderna”). 

Det finns, som sagt, hundraprocentiga bevis för förekomsten av sovjetiska ubåtar i svenska vatten. Men oavsett hur mycket bevis som finns och radas upp påverkar detta inte den ursprungligen KGB-styrda eller KGB- påverkade desinformationen och infiltrationen, särskilt inte i massmedia, där ”rysstrollen” härjar vilt. Desinformationen, fiendeinfiltrationen samt agent- och spioneriverksamhet kan helt komma att styra det framtida informationsflödet, speciellt inför förestående väpnade aktioner mot Sverige eller andra svenska intressen. Detta är ett stort problem framförallt för det psykologiska försvaret, som inte kommer att hinna eller mäkta med att förhindra eller försvåra det ökande flödet av falsk information.Tyvärr bidrar den sedan gammalt KGB-anknutna nomenklaturan (som i press och massmedia ständigt trummar in anti-NATO och pro-ryska påbud) till den ökade desinformationen och vilsenheten bland allmänheten vad som ”egentligen händer” och vilka faktorer som bidrar till att ”skydda Sverige” respektive ”skada Sverige”. 

Jag tillåter mig att här nedan återge en artikel ur Expressen publicerad den 29 mars 2018 som återger uppgifter som i och för sig har varit kända för oss/dem som arbetade med ubåtsfrågorna men som nu också har sipprat ut i massmedia och därmed till offentligheten. Det intressanta med artikeln är att den med ryska källor som bas bekräftar uppgifterna om planer på fritagning (se mina volymer av Dagbok från UD) samt de uppgifter som f d underrättelseofficeren Per Andersson avslöjar ovan (se hans kompletta punkter i Dagbok från UD vol 3 sid 447-455 samt vol 3 Bil 9). (se även @LarsGyllenhaal).⁷⁸ 

78 https://www.expressen.se/kvallsposten/sovjetiska-specialstyrkor-skulle-kapa-svenskt-fartyg/ 

240 

Sovjetiska specialstyrkor skulle kapa svenskt fartyg Publicerad Expressen 29 mar 2018 kl 17.33 

Sverige och Sovjet var bara en halvtimme från en väpnad konfrontation under ubåtskrisen 1981. Attackdykare från specialstyrkorna ”spetsnaz” skulle kapa ett svenskt fartyg och frita den grundstötta ubåten U 137, enligt nya ryska uppgifter. – Det var mycket nära att vi gick till aktion 1981, säger amiral Gennadij Zacharov, som ledde den sovjetiska insatsen. (@LarsGyllenhaal) 

1981: Den sovjetiska ubåten U 137 på grund I Gåsefjärden i Karlskrona skärgård. Foto: Jan Collsiöö. 

Dramatiska nya detaljer om ubåtskrisen i Karlskrona skärgård 1981 har publicerats i två ryska böcker.Attackdykare från sovjetiska Östersjömarinens specialstyrka, ”spetsnaz” fanns ombord på några av de 14 fartyg som låg strax utanför svenskt territorialvatten den gången. 

De skulle frita den kärnvapenbestyckade U 137, som stod på grund i Gåsefjärden i Blekinge, genom att kapa ett svenskt fartyg som hindrade ubåtens utfart.
– Uppgiften var först att tvinga den svenska besättningen att dra loss vår 

241 

ubåt och med den bege sig till internationellt vatten. Om de hade vägrat så hade vi med oss specialister för varje funktion ombord. Vi var redo att utföra uppgiften, men diplomaterna löste problemet genom sina kanaler – svenskarna släppte ut ubåten, säger konteramiral Gennadij Zacharov i en nyutkommen rysk bok. 

Gennadij Zacharov planerade aktionen till Gåsefjärden. 

RYSKA SPECIALFÖRBAND 

Spetsnaz är ett samlingsnamn för specialförband inom den ryska militären, polisen och säkerhetstjänsten. 

Militära spetsnaz-förband är specialiserade på spaning och sabotage bakom fiendens linjer. Polisens spetsnaz rycker ut vid gisslantaganden, kidnappningar och liknande situationer. Säkerhetstjänsterna har flera sorters spetsnaz mot bland annat terrorister. 

Spetsnaz blev ett begrepp i Sverige under jakten på främmande ubåtar på 1980-talet. Då kom man att fokusera på Östersjöflottans spetsnaz-enhet i Kaliningrad som är specialiserad på infiltration från havet. 

Specialstyrka redo att attackera 

Och spetsnaz-veteranen Aleksandr Rzjavin skriver i en annan ny bok⁷⁹ att de sovjetiska specialförbanden ”var redo att tränga in i Gåsefjärden och erövra det 

79 Denna bok utkom redan 2004 under namnet Dum Spiro-Spero men är återutgiven 2016 under namnet ”Havets djävlar”. 

242 

svenska fartyg som hindrade ubåtens utfart”. 

– Häpnadsväckande att nu få höra detta, kommenterar den pensionerade överstelöjtnanten Rolf Lindén i Karlskrona. 

Han var 1981 chef för operativa sektionen vid Blekinge kustartilleri och den som praktiskt samordnade artilleri-, min- och markstridsförbanden i området när U 137 gick på grund. Han säger att det fartyg som spetsnaz- dykarna fokuserat på bör ha varit ”det som låg där det var som smalast”. 

– Det bör ha varit Thule, en militär isbrytare som även var den svenska ubåtsflottiljens stabsfartyg vid tillfället. Men det svenska försvaret skulle vid det laget ha gett dem avsevärda komplikationer. Alla försvarsgrenar hade ingripit med full vapenmakt, säger han.⁸⁰ 

Kapten Anatolij Gusjtjin, befälhavare på den sovjetiska ubåten U 137.Foto: SCANPIX SWEDEN 

80 Se Dagbok från UD vol 1-4 om insatser från attackeskadern E1, KA-batterierna, bestyckade fartyg mm. 

243 

Tre nya böcker 

Mycket om de sovjetiska marina specialoperationerna är fortfarande hemligt. Trots detta har under de senaste två åren tre böcker getts ut på vanliga ryska bokförlag med uppgifter om bland annat den kris som uppstod när en sovjetisk ubåt gick på grund i Karlskrona skärgård den 27 oktober 1981, dessutom inne i svenskt militärt skyddsområde. 

Ubåten hette S-363 men benämns i Sverige ännu mest U 137. Svenska tekniker kunde fastställa att ubåten var kärnvapenbestyckad. Sovjet varken medgav eller förnekade detta. Många år senare erkände sovjetiska ubåtsveteraner att den haft flera kärnvapenladdade torpeder. 

Senare blev det också känt genom en sovjetisk veteran att det ombord på de 14 sovjetiska fartyg, som den 29 oktober ankom strax utanför den svenska territorialgränsen, fanns hundratals soldater som var redo att med våld frita ubåten klockan 03.00 den 30 oktober. Men bara en halvtimme före fritagningen ska aktionen ha avblåsts, alltså klockan 02.30. 

Skälet som ska ha cirkulerat bland de sovjetiska officerarna var att de svenska militära resurserna vuxit till för mycket. Svenska flygvapnet hade visat upp sig liksom svenska ubåtar. Och man trodde att svenskt kustartilleri nu också kunde lägga ubåten och omgivande platser under tung eld.⁸¹ 

Svenska flottan eskorterar U 137 till internationellt vatten efter grundstötningen. Foto: SCANPIX SWEDEN 

81 Se not 79. KA-batterierna bl a på Tjurkö och Torhamnsudde. 

244 

Attackdykare utanför Karlskrona 

Enligt två av de tre nya ryska böckerna om spetsnaz var det inte bara vanliga marininfanterister som skickades mot Gåsefjärden i Karlskrona skärgård den 29 oktober. Utan också attackdykare ur sovjetiska Östersjömarinens spetsnaz, vars själva existens förnekades fram till Sovjets upplösning. 

Spetsnaz-delen i fritagningsplanen för U 137 har fram till nu varit okänd i den svenska offentligheten. Också spetsnaz-förbandens uppgifter vid den planerade utbåtsaktionen har varit okända.

Gennadij Zacharov, som senare blev konteramiral, ledde spetsnaz-insatsen för Gåsefjärden, enligt egen uppgift i Aleksandr Severs bok ”Vojennyj spetsnaz Rossii”(Rysslands militära spetsnaz) som utkom 2017. Han kommer in på ämnet när han tillfrågas om sina mest allvarliga erfarenheter under 23 år inom marin spetsnaz. 

Spetsnaz-dykare under övning med Sirena-dykarfarkost som kan slussas ut från både ubåtar och ”civila” fartyg. Notera dykarens ryggsäcksliknande återandningsapparat – en detalj som rapporterades av flera svenska observatörer.Foto: PAVLO I 

“Mycket nära aktion” 

– Under kriget i Mellanöstern 1967 satt vi på en ubåt nära kusten.Uppgiften var att förstöra israeliska oljeterminaler och lager.Vi skulle ha gjort det, men kriget slutade före det sista klartecknet. År 1981, i Östersjön, var det också mycket nära att vi gick till aktion, säger Zacharov i boken. 

– En av Östersjöflottans ubåtar med kärnvapen ombord hade gått på grund 

245 

på den svenska kusten. Svenskarna ville inte släppa ut den och blockerade utvägen med sitt fartyg. Och jag utarbetade då, enligt order uppifrån, en plan för att ta över fartyget.
– Uppgiften var först att tvinga den svenska besättningen att dra loss vår ubåt och med den bege sig till internationellt vatten. Om de hade vägrat så hade vi med oss specialister för varje funktion ombord.Vi var redo att utföra uppgiften, men diplomaterna löste problemet genom sina kanaler – svenskarna släppte ut ubåten, säger han. 

Kort före Sovjets fall blev Zacharov en del av den ryske presidenten Boris Jeltsins livvaktsstyrka och avancerade till dess vicechef. 

Den sovjetiska ubåten U 137 gick på grund i Gåsefjärden utanför Karlskrona. Här några besättningsmän under sovjetmarinensflagga.Foto: SCANPIX SWEDEN 

Skulle erövra svenskt fartyg 

Hans citat kan jämföras med avsnittet om U 137 i ”Morskie djavoly” (2016) av Aleksandr Rzjavin, en spetsnaz-veteran. Rzjavin var inte själv med 1981 men underkänner de sovjetiska förklaringarna till att U 137 dök upp i Sverige. Han menar att det i stället handlade om en operation som ”kastade en skugga över de sovjetiska hemliga tjänsternas operationer vid Sveriges kuster”. Om fritagningsplanen skriver Rzjavin att enheten som han själv utbildats vid, Östersjömarinens spetsnaz i Kaliningrad, ”var redo att tränga in i Gåsefjärden och erövra det svenska fartyg som hindrade ubåtens utfart”. 

Både Aleksandr Rzjavins bok och Arkadij Tjikins bok från 2017 med samma 

246 

namn, ”Morskie djavoly” (havets djävlar), lyfter fram att inte bara den sovjetiska marinen använde spetsnaz-dykare i hemliga operationer utomlands, utan också den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB. 

En spetsnazdykares IDA-71 återandningsapparat då den ännu var i förvar hos den svenska polisen, den finns nu på Armémuseum i Stockholm.Foto: LARS GYLLENHAAL 

“Den svenska korridoren” 

Det var i detta sammanhang viktigt att i fredstid dolt kunna föra in både personal och speciell utrustning i Nato-länder. Aleksandr Rzjavin skriver om nyttan med det han kallar ”den svenska korridoren”:
”På detta sätt är det i nordväst det formellt neutrala Sverige som har de bästa förhållandena av de skandinaviska länderna för att agenter ska kunna ta sig in i de Nato-länder man är mest intresserad av.” 

Särskilt den svenska östkusten och Norrlandskusten har ”lämpliga och mindre befolkade fjärdar, skär och öar”, enligt Rzjavin.
Rzjavin skriver att ”under kalla kriget användes ’den svenska korridoren’ mest från slutet av 1960-talet till början av 1980-talet”. 

När främmande undervattensverksamhet i svenska vatten varit aktuell har Moskvas officiella hållning utomlands varit att förneka eller förlöjliga. Efter Sovjets fall har dock flera sovjetiska veteraner erkänt kränkningar av andra länders vatten. De flesta anonymt och med få detaljer, men enligt några ryska tv-dokumentärer och militärhistoriska böcker var sovjetiska miniubåtar i ”skandinaviska” vatten och ”Stockholmsviken”. 

247 

Förstklassiga sabotörer 

Vad gäller antalet undervattenskränkningar sade den tidigare marin- officeren och numera militärhistorikern, Arkadij Tjikin, i den ryska dokumentärfilmen ”Diversanty” (på svenska ungefär ”sabotörerna”):
– Det måste sägas att vad gäller de sovjetiska undervattensdiversanterna så var de förstklassiga, de mest kompetenta specialisterna på undervattenskrig under kalla krigets period. Det var inte en gång utan tiotals gånger som de på andra länders territorier osanktionerat utförde skarpa uppdrag. Hur många gånger de for in på utländska staters territorium, vet bara få. 

I det nutida Ryssland är mycket om Sovjets marina specialoperationer fortfarande hemligt. Spetsnaz-veteranen Gennadij Sizikov förklarade i rysk tv: – En enhet försvinner ur förbandet, den som känner till vart (de tagit vägen) tiger. Den som inte vet frågar inte. När man återvänder efter en månad eller två frågar självklart ingen var vi har varit. Naturligtvis bedrev vi operationer i fredstid … Än i dag anses de vara hemliga.(Lars Gyllenhaal är militärhistorisk skribent och medförfattare till boken “Ryska elitförband och specialvapen” (2016) 

Här nedan fortsätter dagboksutdragen fram till den 31 december 1981: 

10 november 1981 tisdag (justitieminister Petris interpellationssvar i Riksdagen om immuniteten)
Talade med Johan Munck, Justitie, om justitieminister Petris svar imorgon i riksdagen på Allan Hernelius interpellation den 1 november om immuniteten för främmande statsfartyg. Är med och formulerar svaret. Erinrar om regeringens formella beslut den 2 november om fri lejd, alltså bevarande av immuniteten, för officerarna när de förhördes ombord på det svenska fartygetVästervik 2 november.Talade med Gunnar Jarring, som ville informera sig om vad som hänt. Lunch med Loffe von Celsing, Ove Bring och Erik Brandel på Operakaféet där vi talade om Folkrättskommitténs nästa betänkande.Talade med och informerade polchefen Lennart Eckerberg om Arktis, det är ju mest Leif som haft hand om detta. Talade med amiralen Bengt Lundwall om Polarforskningen mm. Han är på bettet fortfarande. 

11 november 1981 onsdag (Moskvas svar på svenska protestnoten U 137)
Genomgång med Pol 1 om kalendariet för ubåtsincidenten så att detta är samordnat kronologiskt (mina dagboksanteckningar ovan är samordnade med nämnda kronologiska kalendarium). Bjuden på lunch på Operakaféet 

248 

av Schweiz ambassadör Bohnert som ville informera sig om ubåtsfrågan och överlämningen av densamma. Svarsnote från Moskva om ubåten, alltså svaret på vår protest. Får titta noga på detta med vår sovjetexpertis.Var hos utrikesminister Ola Ullsten i Riksdagen, liksom med honom vid hans framträdande iTVAktuellt.Talat med Ullsten och justitieminister Petri.Petri besvarar idag Allan Hernelius interpellation om immuniteten. Det är detta som kommer att borras i. Men har en bra bas i min PM 1980-11-10 om immunitet för statsfartyg etc, som alla har fått. Hemma 22.30. 

12 november 1981 torsdag (förbereder försvarsminister Torsten Gustafssons interpellationssvar i Riksdagen om ubåt U 137) Genomgång kalendariet av ubåtsincidenten införVitboken vi måste skriva. Varit Försvarsdepartementet inför försvarsminister Torsten Gustafssons framträdande i Riksdagen. Förberett replikpapper för försvarsministern. Möte med honom själv på kvällen inför framträdandet i Riksdagen, där han vill jag skall sitta med honom i Riksdagen (normalt borde hans egna tjänstemän, i synnerhet statssekreterare Sven Hirdman ha suttit med honom). 

13 november 1981 fredag (sitter med försvarsminister Torsten Gustafsson i interpellationsdebatten i Riksdagen)
Riksdagen. Satt med försvarsminister Torsten Gustafsson under interpellationsdebatten om ubåten och incidentberedskapen mm. Gick sedan åter igenom kalendariet. Var inne hos utrikesminister Ullsten och talade med honom om beslutet 2 november om fri lejd, som var uppe i interpellationsdebatten med justitieminister Petri. Har vi följt alla formalia ur KU-synpunkt? Det har vi absolut gjort i all brådskan som ändå var.Talade på kvällen med professorn i folkrätt i Uppsala Atle Grahl-Madsen om folkrätten i Uppsala mm. 

16 november 1981 måndag (i Karlskrona på Örlogsmannasällskapets möte)
Tåget till Karlskrona.Hotell Statt.15.00 sammanträde i Örlogsmannasällskapet i Modellsalen.Temat var givet i detta sällskap, nämligen ubåten. Mottagning i Kungshuset av kommendören Lennart Forsman. Middag i mässen där jag talade med Karl Andersson, som var först ut till U-137, samt med Forsman och chefen för marinen viceamiral Rudberg och konteramiral Kirkegaard, JO Thyresson m fl. Livlig diskussion om ubåten och dess handläggning, vilket ändå får mer än godkänt av dessa sjöbjörnar, som dock tyckte att vi 

249 

kunde tagit i ändå hårdare. Och då skulle de ändå veta att det fanns en falang i UD som ville släppa den p g a dess immunitet. Tänk om vi hade gjort detta! Skratt och nesa för Sverige och den svenska försvarsmakten.